Jag är helt slut som människa. Pappa är en spontan person han vill ut och se saker. Sa : Kom vi åker till lycksele. Jag: eh jag vet inte, tänk om min rygg inte pallar.
Han : Har du ont?
Jag: Nej inte mer än när det skär i ryggraden.
Han: Ja men vi testar och herreminje så vi testade.
Jag ska ta det lugnt, min pappa vet inte vad lugnt är. Jag är slut som människa.
Grejen är lite så att om jag har en bra dag då tar jag ut mig så fruktansvärt på vad som förr "inte var någonting". Jag menar en dusch gör mig helt slut och jag måste vila. Men jag vill så gärna vara den där roliga, spontana Ellinor som hänger med och ställer upp och bara kan.
Mitt huvud har väldigt svårt att inse min kropps begränsningar. Det är lite så att när jag väl har en bra dag då ska jag minsann göra precis allting som är roligt för jag VET att om jag inte tar vara på den bra dagen så kommer det i alla fall resultera i massor av dåliga dagar. Massor av ligga i sängen och inte göra någonting.
Jag tror att om man inte vet hur det är och aldrig har varit i den situationen som sjuka människor befinner sig i där att duscha kan ta så mycket kraft och ork att man blir liggande i en hel dag.
Eller åka bil en stund gör att huvudet stänger av för att kroppen inte orkar. Det är min hjärna som lägger av när jag blir så här trött, jag bara blir tom i hela huvudet. Det är tråkigt men sant.
Fast jag tog mig ju till lycksele. Jag kom därifrån med två bh: ar ( 99kr styck yey) och en liten present till ett födelsedagsbarn som snart fyller år. Dessutom var vi på dollarstore och jag köpte två paket kryddor som börjar ta slut, tandborstar och tandkräm. Duschkreme och tyg som jag ska göra en kudde av. Eller pappa ska göra en kudde av det.
Det gick bra ända till slutet då började benet krampa igen. Som sagt jag måste verkligen lära mig att sätta stopp och hejd på mig själv. Inse att jag kan och har inte ork som förut. Men samtidigt måste jag utmana mig själv till att klara mera. För hur ska jag annars få orken tillbaka om jag inte tränar mig? Prövar mina gränser och försöker bli bättre?
Visar inlägg med etikett självkänsla. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett självkänsla. Visa alla inlägg
9 september 2011
Det där med att komma tillfreds med ett glidlakan
Det är så konstigt, ett glidlakan ligger i min säng, jag som arbetade med folk som behöver glidlakan, jag som var den som var personlig assistent, undersköterska och bäddade i ett sådant här i folks sängar för att de behövde det i sin vardag och jag behövde det för att kunna vända dem lättare och kunna göra ett bra jobb.
Nu behöver jag ett själv.
Jag behöver det för att kunna röra mig i sängen lättare, för att det ska göra mindre ont, för att få en godare natts sömn och kunna kliva upp på morgonen lättare. Att vända mig från sida till rygg. Eller sida till mage. Eller tvärtom. Men nu behöver jag ett, nu behöver jag det som jag hjälpte andra att bädda i.
Nu är det jag som är sjuk, fast det var jag som tog hand om sådana som var sjuka, eller kanske inte sjuka som i förkyld. Men sådana som inte klarade av att sköta sitt eget liv själva.
Nu klarar inte jag av att sköta mitt liv själv. Så jag har ett sådant i min säng, ett jävla glidlakan.
Yrkesroll blir förbytt till det omvända. Det som jag använde på jobbet för att hjälpa min brukare med får jag nu använda själv. Vilken omställning. Vilken twist på livet.
Så här är det ultimata beviset på min ryggsjukdom, på mina hemskt sjuka diskar och min trasiga rygg. Min svårt sjuka rygg, min svårt trasiga rygg som läkaren sa. Du har haft oturen att få en hemskt sjuk och trasig rygg.Så nu ligger jag här med ett glidlakan under mig. Jenna bredvid mig och kan röra mig lättare i sängen. Men jag avskyr det. AVSKYR. Fast jag behöver det. Det är bara ett bevis på förlusten och vidden av hur det är just nu. Men som sagt, det kan ju inte vara för alltid. Jag ska ju bli bättre.
Jag vet inte, jag tänker ska glidlakan vara en del av mig nu? För alltid? Eller kommer det bara vara en period i mitt liv tills ryggen blir bättre ( hahahaha!!!!)
14 augusti 2011
Jag vill bli min egen hjälte
Detta är en sång som går varmt i mina hörlurar just nu. Jag brukar tänka på att man ska lyssna på musik som förmedlar något. Jag vet att detta är en av de mest cheesytryckare från 90 talet som finns. Jag vet att jag i femman vann en tryckartävling med den här dansen. Men det var inte det jag skulle säga.
Jag brukar lyssna på den när det känns så där bäcksvart inombords. Jag vet, jag är ett popsnöre. Jag lyssnar inte på alternativ musik när jag är nedstämd. Jag lyssnar på pop.
Men Mariah Careys Hero den är rätt fin, för den säger att det finns en hjälte inom var och en av oss. Inom mig och inom dig. En hjälte som om man lyssnar på den och gör rätt för sin egen skull så mår man lite bättre och livet går bättre för att man lyssnar på sig själv. Det tycker jag är fint. Jag gillar tanken på att det finns hjältar inom oss själva. Att jag har min egen hjälte inombords. Som tar vid när jag inte orkar vara så äckligt positiv och mest vill ligga under en sten och inte komma fram igen förens livet känns lite bättre.
Men det är ju det som är grejen. Den enda som kan göra livet bättre för mig, är just mig. Jag är den enda som kan göra livet bättre för mig. Jag har makten över mig själv och hur jag hanterar det som händer med mig. För man kan inte styra de yttre omständigheterna men man kan själv välja hur man hanterar dem.
När livet känns svårt då är det jag som väljer hur jag hanterar det. Jag har inte sagt att det är fel att lägga sig under den där stenen i några timmar, eller ens en hel dag.. Men grejen är att livet blir inte bättre, jag mår inte bättre om jag stannar där under. Då är det bättre att jag kravlar mig upp igen och försöker göra mitt liv bättre för mig själv. Jag tror inte alls på att man ska vara "nöjd" över det som livet ger en och att man ska ta det som händer en som en gudomlig vilja och bara lägga sig platt fall och säga. Nu är det så här och det finns inget jag kan göra som gör det bättre. Det är bara skitsnack. Man kan inte bara lägga sig platt, då kan man lika gärna dö. För då har man inte förtjänat det man fått.Inte för att jag vill att någon ska dö. Jag vill att alla ska resa sig upp och vara sin egen hjälte och välja att hantera det som händer på bästa sätt utifrån sina egna omständigheter.
Jag säger inte att jag förtjänar fyra diskbråck och att gå med kryckor. För jag tycker inte att jag förtjänar det alls. Jag tycker det är skit, men grejen är att nu har jag fyra diskbråck. Nu går jag med kryckor, nu går jag på morfin. Jag är opererad två gånger. Det är fakta. Men vad jag gör med det jag har fått. Hur jag hanterar det. Det är det som spelar någon roll. Det är en prövning, det är något som gör att jag ska bli starkare, mer tacksam över livet och leda mig till att bli lyckligare inombords. Det är en stor fet spark i häcken som ska ta mig i rätt riktning och inse att livet handlar inte om bananskal. De handlar inte heller om räkmackor. Det är vad man själv gör det till. Trivs du inte med hur ditt liv ser ut, ändra på det då. För grejen är det är ingen som lever ditt liv förutom du.
Jag vill inte gå hemma, jag vill jobba. Jag kommer inte kunna arbeta som undersköterska längre, men jag kommer kunna arbeta inom HR ( Human Resources) som jag har velat i flera år nu. Jag vill gå på promenad med min älskade hund och kunna busa och få henne att springa med rumpan före höften( hon ser asrolig ut då). Jag vill kunna städa min egen toalett efter mig och kunna plocka ur diskmaskinen.Jag vill skaffa små härliga ungar som växer och blir stora med min make. Jag vill leva resten av mitt liv med han som är min make. Jag vill resa utomlands med honom. Krama honom, sitta i hans knä, hångla honom galen. Jag väljer själv hur jag lever. Är det något som jag inte trivs med i mitt liv. Så är det jag som måste ändra på det jag inte trivs med för livet ska inte alltid vara bra och lyckligt. Men när man är där på botten och krälar. Då handlar det om att man inte är nöjd och det är en väckarklocka som säger att detta är inte bra. Det bör du ändra på för att må bättre.
Det är sånt jag tänker på när jag hör Hero. Att bli min egen hjälte. För det är ingen som gör det åt dig. Den enda som kan bli din hjälte är du. Så jag blir min egen hjälte.
17 februari 2011
Vad är det värsta som kan hända?
Det är en fantastisk fråga, när jag är orolig eller nojjar ihjäl mig över något, då brukar maken säga precis så:
Vad är det värsta som kan hända?
Jag börjar pladdra på om alla hemskheter som kan hända inför den kommande situationen som jag oroar mig.
Tänk om de inte tycker om mig? Tänk om jag gör bort mig? Tänk om det är stökigt hemma? Tänk om jag inte klarar det.
Då svarar han alltid: OCH? Vad gör det?
Alla gör vi bort oss någon gång. Alla kan inte tycka om dig. Du tycker inte om alla andra. Om det är stökigt hemma så får det vara det. Det betyder bara att du har haft viktigare saker för dig, eller så får vi städa. Och om du inte klarar det första gången så klarar du det andra eller tredje gången. Det viktiga är att du försöker och inte ger upp.
Det är så himla smart tänkt och efter att jag har börjat svara på den frågan inför mig själv och komma med motargument. Avdramatiserar jag det jag är orolig över. Så blir jag lugnare inombords.
Det är ett bra tips ifall man är oroligt lagd och nervös av sig.
Vad är det värsta som kan hända?
Jag börjar pladdra på om alla hemskheter som kan hända inför den kommande situationen som jag oroar mig.
Tänk om de inte tycker om mig? Tänk om jag gör bort mig? Tänk om det är stökigt hemma? Tänk om jag inte klarar det.
Då svarar han alltid: OCH? Vad gör det?
Alla gör vi bort oss någon gång. Alla kan inte tycka om dig. Du tycker inte om alla andra. Om det är stökigt hemma så får det vara det. Det betyder bara att du har haft viktigare saker för dig, eller så får vi städa. Och om du inte klarar det första gången så klarar du det andra eller tredje gången. Det viktiga är att du försöker och inte ger upp.
Det är så himla smart tänkt och efter att jag har börjat svara på den frågan inför mig själv och komma med motargument. Avdramatiserar jag det jag är orolig över. Så blir jag lugnare inombords.
Det är ett bra tips ifall man är oroligt lagd och nervös av sig.
När vi väljer att mota bort och misstror vår intuition leder det lätt till att vi känner känslor av hjälplöshet, svaghet, nedstämdhet, irritation och frustration över den situationen vi befinner oss i.
Att känna den hjälplösheten och tänka, det här kommer aldrig gå, det blir aldrig bättre än så här som det är just nu är att lägga ner sig själv och resignera inför det som inte är sant. Det är att strunta i sig själv och göra sitt inre illa.
Men om man istället lyssnar på sin intuition och mår bra, tar man hand om sig själv och mår bra.
Det främsta tecknet på att vi följer vår intuition att vi känner oss mer levande, gladare och starkare som människor.
Jag tror inte man ska sitta hemma och fundera så mycket på "vad vill jag med mitt liv" Utan det kommer man komma på under tiden man lever det. Man måste pröva saker för att veta om man tycker om det eller inte.
Det var så jag gjorde när jag kom på vad jag "vill med mitt liv" förutom att bli frisk.
Jag tänkte på det jobb jag har nu, vad trivs jag med? vad trivs jag inte med? vilka arbetstider vill jag jobba, hur mycket vill jag tjäna? Hur vill jag arbeta, stor/liten arbetsplats? Hur mycket ansvar vill jag ha och så vidare.
Så kan man tänka om livet med.
Vad är bra just nu?Varför då? Hur då? Vad fungerar sämre? Varför då? Hur då? sen får man en rätt bra inblick i vad man tycker och varför.
Att känna den hjälplösheten och tänka, det här kommer aldrig gå, det blir aldrig bättre än så här som det är just nu är att lägga ner sig själv och resignera inför det som inte är sant. Det är att strunta i sig själv och göra sitt inre illa.
Men om man istället lyssnar på sin intuition och mår bra, tar man hand om sig själv och mår bra.
Det främsta tecknet på att vi följer vår intuition att vi känner oss mer levande, gladare och starkare som människor.
Jag tror inte man ska sitta hemma och fundera så mycket på "vad vill jag med mitt liv" Utan det kommer man komma på under tiden man lever det. Man måste pröva saker för att veta om man tycker om det eller inte.
Det var så jag gjorde när jag kom på vad jag "vill med mitt liv" förutom att bli frisk.
Jag tänkte på det jobb jag har nu, vad trivs jag med? vad trivs jag inte med? vilka arbetstider vill jag jobba, hur mycket vill jag tjäna? Hur vill jag arbeta, stor/liten arbetsplats? Hur mycket ansvar vill jag ha och så vidare.
Så kan man tänka om livet med.
Vad är bra just nu?Varför då? Hur då? Vad fungerar sämre? Varför då? Hur då? sen får man en rätt bra inblick i vad man tycker och varför.
10 februari 2011
Om man tränar mentalt ökar våran självkännedom hävdar vissa lärda( B. Angelöw bland andra)Det kan jag absolut köpa. Alla känner sig själva mer eller mindre. Man kanske väljer att inte se de "mindre bra sidorna hos sig själv" istället för att arbeta med dem. Om man då väljer att träna sitt inre och se den man faktiskt är istället för att välja bort de dåliga sidorna hos en. Det man är lite mindre nöjd med. Det som gnager lite extra. Då kan man ju faktiskt göra något åt saken.
Jag tror att på samma sätt som man tränar sina muskler för att bli starka och orka mer. Måste man även träna insidan så en själ och hjärta orkar mer och mår bättre. För vem vill inte ha en stark själ? Vem vill inte må bättre inombords? Alltså måste man träna på det.
Träning ger färdighet för att nämna några gamla klychor. Men om Träning ger färdighet på utsidan då borde ju samma princip gälla fast för insidan.
Jag vet att jag bubblar på om mental träning för att jag har läst den där boken. Men samtidigt är det ju så att jag kan inte träna utsidan på samma sätt som för ett år sedan och jag vill inte tappa mitt go eller ork.
Så då tränar jag på insidan för att bli en bättre människa. För att jag lixom alla andra har mina nackdelar och sämre kvaliteter.
Men jag är åtminstone medvetna om mina och försöker göra något åt dem. På så sätt kan man bli det ultimata jaget. Som mår bra från insidan och ut.
8 februari 2011
Mindfullness
Jag tror alla skulle må lite bättre om man lyssnade vad man faktiskt hörde på det konstanta surret som man har i huvudet. Vad tänker man? Hur tänker man i olika situationer? Varför tänker man så?
Att lära känna sig själv handlar om att bli medvetenhet om både de positiva och de negativa tankemönster som finns inom en själv.
När man väl blir medveten om vad som sägs i huvudet och hjärtat. Då har man ett val. Antingen fortsätter man tjattra de negativa tankarna som finns eller så börjar man prata positivt med sig själv.
Överöser sig själv med de positiva orden och överröstar de där negativa orden som alla bär inom sig.
Det fortsätter man med tills de negativa orden som man har trott på förtvinar och försvinner.
Jag tror att det här med mindfullness som är så mycket på tapeten, handlar om att träna sig i att prata positivt med sig själv. Att träna på att göra planer med vad man vill, varför man vill det och hur man faktiskt ska göra för att ta sig dit. Det är mindfullness för mig. Det handlar om att se. Här är jag idag, hit vill jag, hur gör jag och att man faktiskt gör det sedan. Plus att skita i de negativa tankarna man har om sig själv. Koncentrera sig på det positivare. Då blir man gladare, mår bättre och når dit man vill med livet. Man blir helt enkelt lycklig. Det är nog det största målet i livet. Att må bra. Och det postivaste av allt. Är att man styr hur man hanterar sitt eget liv.
Att lära känna sig själv handlar om att bli medvetenhet om både de positiva och de negativa tankemönster som finns inom en själv.
När man väl blir medveten om vad som sägs i huvudet och hjärtat. Då har man ett val. Antingen fortsätter man tjattra de negativa tankarna som finns eller så börjar man prata positivt med sig själv.
Överöser sig själv med de positiva orden och överröstar de där negativa orden som alla bär inom sig.
Det fortsätter man med tills de negativa orden som man har trott på förtvinar och försvinner.
Jag tror att det här med mindfullness som är så mycket på tapeten, handlar om att träna sig i att prata positivt med sig själv. Att träna på att göra planer med vad man vill, varför man vill det och hur man faktiskt ska göra för att ta sig dit. Det är mindfullness för mig. Det handlar om att se. Här är jag idag, hit vill jag, hur gör jag och att man faktiskt gör det sedan. Plus att skita i de negativa tankarna man har om sig själv. Koncentrera sig på det positivare. Då blir man gladare, mår bättre och når dit man vill med livet. Man blir helt enkelt lycklig. Det är nog det största målet i livet. Att må bra. Och det postivaste av allt. Är att man styr hur man hanterar sitt eget liv.
6 februari 2011
Prata positivt med dig själv
Nu har jag plöjt igenom den där boken jag tyckte var jobbig. Träna mentalt och förbättra ditt liv av B. Angelöw.
Den säger:
Att om man tränar mentalt ökar självkännedomen.
Det är ju det jag säger. ( Självbekräftar mig här)
Vad man har för bilder av sig själv som person. "Så här är jag" även om den bilden inte alltid överenstämmer med verkligheten. Ofta så förverkligar man den bild man har av sig själv genom självuppfyllande profetior.
Man kan träna om sin självbild. Istället för att tänka så här är jag och så kommer jag alltid vara. Eller säga till sig själv. Men se, så här går det alltid jag visste det!!. Det är som att mata sig själv med negationer och på så sätt blir det ju en sanning och man strävar inte för att klara av det.
Men om man matar sig själv med positivism. Att det är klart det går. Jag klarar det här. Och koncentrerar sig mer på vem man vill vara och vad för värderingar man faktiskt vill ha och hur man vill leva istället för att se på det liv man lever just nu. Även om man ska vara medveten om sin utgångspunkt. Det som är här och nu.
Då är det lättare att göra upp en plan och ta små steg i taget för att nå dit man vill komma. Det blir även lättare att bygga självförtroende och faktiskt nå dit man vill nå.
Det är ju det jag säger. Man måste ha en plan. Och med plan menar jag inte. Så här ska jag göra till punkt och pricka. Utan ungefär så här och så här och så här ska det gå till. Men tidsperioden och annat går inte att styra över, förutom för första steget. Hit skulle jag vilja nå, vart är mitt förta steg? Hur tar jag det? Vad behöver jag för att ta det steget?
Den säger:
Att om man tränar mentalt ökar självkännedomen.
Det är ju det jag säger. ( Självbekräftar mig här)
Vad man har för bilder av sig själv som person. "Så här är jag" även om den bilden inte alltid överenstämmer med verkligheten. Ofta så förverkligar man den bild man har av sig själv genom självuppfyllande profetior.
Man kan träna om sin självbild. Istället för att tänka så här är jag och så kommer jag alltid vara. Eller säga till sig själv. Men se, så här går det alltid jag visste det!!. Det är som att mata sig själv med negationer och på så sätt blir det ju en sanning och man strävar inte för att klara av det.
Men om man matar sig själv med positivism. Att det är klart det går. Jag klarar det här. Och koncentrerar sig mer på vem man vill vara och vad för värderingar man faktiskt vill ha och hur man vill leva istället för att se på det liv man lever just nu. Även om man ska vara medveten om sin utgångspunkt. Det som är här och nu.
Då är det lättare att göra upp en plan och ta små steg i taget för att nå dit man vill komma. Det blir även lättare att bygga självförtroende och faktiskt nå dit man vill nå.
Det är ju det jag säger. Man måste ha en plan. Och med plan menar jag inte. Så här ska jag göra till punkt och pricka. Utan ungefär så här och så här och så här ska det gå till. Men tidsperioden och annat går inte att styra över, förutom för första steget. Hit skulle jag vilja nå, vart är mitt förta steg? Hur tar jag det? Vad behöver jag för att ta det steget?
1 februari 2011
Det här med att hålla in magen.
När jag blev kroppsmedveten i lågstadiet. När jag såg att alla andra flickor var smalare än mig, inte hade lika många valkar som jag hade. När jag började inse att jag faktiskt hade en kropp.
Det var då jag började hålla in min mage. Jag höll in den konstant i skolan. Medans jag satt, stod och dansade på gympan. Jag gick på extra gympa och extra dans genom skolan. Vilket var väldigt roligt.
Genom hela högstadiet i de stora ångeskorridorena bar jag bylsiga kläder, även fast jag bara vägde runt 60-63kg. Jag vet att Ninve gav mig en kram i 8an och hon sa: Men Ellinor vad smal du är. Men jag klädde mig bylsigt och höll in magen. För jag kände mig tjock.
Jag gick och höll in magen i början av gymnasiet med. Jag höll och höll och höll och kände mig tjock.
Men så i 3an på gymnasiet då hände det något.
Jag bara tänkte för mig själv. Nej varför ska jag gå och hålla in magen. Varför ska jag inte vara nöjd över hur jag ser ut och är mig själv? Nu jäklar. Och så släppte jag magen lös. Jag slutade hålla in magen. Jag slutade spänna musklerna och ge mig själv bålstabilitet åtta timmar om dagen.
Jag höll inte in magen på massor av år. Jag ångrar mig. Jag skulle vilja gå tillbaka till den flickan och bara:
Ellinor, håll för gud skull in magen, träna för guds skull ryggen och bålen varje dag. Börja inte jobba i vården, även om det är kul och du gillar det. För det är inte bra för din rygg. Din rygg klarar inte det.
Men håll in magen människa. Håll in den som du vore den mest självmedvetna varelse på denna jord. Riktigt mycket. Konstant hela tiden. Det är det bästa man kan göra. Att ge sig själv en bra bål och ryggstyrka för att undvika diskbråck. För att få en värdig hållning. För att må bra.
Nu : 27 år, en diskbråcksoperation senare och tre till Diskbråck i ryggen så går jag och håller in min mage konstant igen.
Men denna gången gör jag det av en annan anledning. För att bli frisk. För att komma tillbaka.Eller komma någonstans där smärta inte finns, där min rygg klarar av en vardag.
Det var då jag började hålla in min mage. Jag höll in den konstant i skolan. Medans jag satt, stod och dansade på gympan. Jag gick på extra gympa och extra dans genom skolan. Vilket var väldigt roligt.
Genom hela högstadiet i de stora ångeskorridorena bar jag bylsiga kläder, även fast jag bara vägde runt 60-63kg. Jag vet att Ninve gav mig en kram i 8an och hon sa: Men Ellinor vad smal du är. Men jag klädde mig bylsigt och höll in magen. För jag kände mig tjock.
Jag gick och höll in magen i början av gymnasiet med. Jag höll och höll och höll och kände mig tjock.
Men så i 3an på gymnasiet då hände det något.
 |
| Jag 16 år och tyckte jag var världens tjockaste som gick och höll in magen |
Jag bara tänkte för mig själv. Nej varför ska jag gå och hålla in magen. Varför ska jag inte vara nöjd över hur jag ser ut och är mig själv? Nu jäklar. Och så släppte jag magen lös. Jag slutade hålla in magen. Jag slutade spänna musklerna och ge mig själv bålstabilitet åtta timmar om dagen.
Jag höll inte in magen på massor av år. Jag ångrar mig. Jag skulle vilja gå tillbaka till den flickan och bara:
Ellinor, håll för gud skull in magen, träna för guds skull ryggen och bålen varje dag. Börja inte jobba i vården, även om det är kul och du gillar det. För det är inte bra för din rygg. Din rygg klarar inte det.
Men håll in magen människa. Håll in den som du vore den mest självmedvetna varelse på denna jord. Riktigt mycket. Konstant hela tiden. Det är det bästa man kan göra. Att ge sig själv en bra bål och ryggstyrka för att undvika diskbråck. För att få en värdig hållning. För att må bra.
Nu : 27 år, en diskbråcksoperation senare och tre till Diskbråck i ryggen så går jag och håller in min mage konstant igen.
Men denna gången gör jag det av en annan anledning. För att bli frisk. För att komma tillbaka.Eller komma någonstans där smärta inte finns, där min rygg klarar av en vardag.
11 januari 2011
Kroppsligt stark.
Jag var lite orolig om sjukhusvistelsen skulle göra med vågen här hemma. Jag hade inte behövt oroa mig. Nyårshelgen var värre. Då gick jag upp 2 kg! Även fast jag först nådde mitt mål och nådde ner det där 1.5 kg från November. Hela julhelgen gick bra men så kom nyår med den fantastiska festsupén och så sa det schwomp och vågen stod på plus.
Jag har inte vågat skriva det för jag var så besviken på mig själv. Men jag vet ju att det blir så ibland. Men man måste få bli besviken på sig själv ibland och ha motgångar för att kunna njuta av medgångarna.Högtider är speciella och då är det svårt att hålla sig matmässigt. När ryggen dessutom pajjade på mig ja då orkade jag inte bry mig om maten utan den fick gå som den ville. Men nu är jag ju nästan nere på viktlägsta sen jag började min livstilsändring igen. Nu 11 dagar efter det nya året har jag gått ner ett av de två kilona så snart är jag tillbaka. Det har jag gjort under min sjukhusvistelse. Med att äta 6 gånger om dagen, äta bröd hej villt och efterrätter.
Det är ett bra resultat. Jag tror att det är för att jag alltid har min vikt i bakhuvudet.
Jag vet även att min rygg höjer motivationsfaktorn något enormt. I framtiden vill jag bli en stark kvinna både kroppsligt liksom mentalt. Det sitter ihop. Det ena kan inte fungera fullt ut utan det andra. Man måste vara mentalt stark för att kunna vara kroppsligt stark. Är man kroppsligt start men inte stark mentalt och förstår sitt eget värde då inser man inte sitt eget värde och vilken superperson man är. Därför sitter kropp, själv och det mentala ihop i en enhet. Det ena kan svika det andra och gå sönder men man måste då inse att man har fått nya förutsättningar och bygga upp sig själv på den nya grunden man står på idag.
Det är det jag ska göra. Jag ska bli lika kroppsligt stark som jag är mentalt. Min rygg kan gå sönder flera gånger om och kommer antagligen göra det i framtiden igen med tanke på hur den ser ut idag. Men skillnaden är att jag ska ha muskler som hjälper den att klara av större påfrestningar i framtiden och göra vad jag kan för att undvika den att gå sönder igen.
Vikten hör ihop med att ha en stark kropp som hjälper min rygg. Visst min övervikt gav mig inte diskbråck men om jag går ner mera i vikt då låter jag min rygg bära mycket mindre av mig och klara större påfrestningar än vad den nu gör. Jag kommer bli rörligare och få större fördelar både utifrån ett samhälleligt perspektiv och ett personligt perspektiv. Jag kommer inte bli dömd på förhand på samma sätt av arbetsgivare eller i nya grupperingar, jag kommer kunna gå i modebutiker som jag själv vill inte bli förpassad längst bak, längst in till specialavdelningar som XLENTE eller BIB( Big is Beautiful) eller Lindex stora hörna. Jag kommer kunna gå in på de lite finare butikerna och köpa kläder. Ha en stil som jag vill ha och inte en som förpassas mig. Jag kommer att kunna välja kläder efter min smak istället för efter utbudet.
Jag längtar och jag ser målet.
Jag har inte vågat skriva det för jag var så besviken på mig själv. Men jag vet ju att det blir så ibland. Men man måste få bli besviken på sig själv ibland och ha motgångar för att kunna njuta av medgångarna.Högtider är speciella och då är det svårt att hålla sig matmässigt. När ryggen dessutom pajjade på mig ja då orkade jag inte bry mig om maten utan den fick gå som den ville. Men nu är jag ju nästan nere på viktlägsta sen jag började min livstilsändring igen. Nu 11 dagar efter det nya året har jag gått ner ett av de två kilona så snart är jag tillbaka. Det har jag gjort under min sjukhusvistelse. Med att äta 6 gånger om dagen, äta bröd hej villt och efterrätter.
Det är ett bra resultat. Jag tror att det är för att jag alltid har min vikt i bakhuvudet.
Jag vet även att min rygg höjer motivationsfaktorn något enormt. I framtiden vill jag bli en stark kvinna både kroppsligt liksom mentalt. Det sitter ihop. Det ena kan inte fungera fullt ut utan det andra. Man måste vara mentalt stark för att kunna vara kroppsligt stark. Är man kroppsligt start men inte stark mentalt och förstår sitt eget värde då inser man inte sitt eget värde och vilken superperson man är. Därför sitter kropp, själv och det mentala ihop i en enhet. Det ena kan svika det andra och gå sönder men man måste då inse att man har fått nya förutsättningar och bygga upp sig själv på den nya grunden man står på idag.
Det är det jag ska göra. Jag ska bli lika kroppsligt stark som jag är mentalt. Min rygg kan gå sönder flera gånger om och kommer antagligen göra det i framtiden igen med tanke på hur den ser ut idag. Men skillnaden är att jag ska ha muskler som hjälper den att klara av större påfrestningar i framtiden och göra vad jag kan för att undvika den att gå sönder igen.
Vikten hör ihop med att ha en stark kropp som hjälper min rygg. Visst min övervikt gav mig inte diskbråck men om jag går ner mera i vikt då låter jag min rygg bära mycket mindre av mig och klara större påfrestningar än vad den nu gör. Jag kommer bli rörligare och få större fördelar både utifrån ett samhälleligt perspektiv och ett personligt perspektiv. Jag kommer inte bli dömd på förhand på samma sätt av arbetsgivare eller i nya grupperingar, jag kommer kunna gå i modebutiker som jag själv vill inte bli förpassad längst bak, längst in till specialavdelningar som XLENTE eller BIB( Big is Beautiful) eller Lindex stora hörna. Jag kommer kunna gå in på de lite finare butikerna och köpa kläder. Ha en stil som jag vill ha och inte en som förpassas mig. Jag kommer att kunna välja kläder efter min smak istället för efter utbudet.
Jag längtar och jag ser målet.
30 december 2010
Gå ner 5 kg på 3 veckor
 |
| Bild lånad av expressen |
Vet du soppor och sånt det kanske fungerar som en quick fix ett tag. För att förlora några kilon inför en fest eller något sånt. Men det är inget långvarigt. Det mesta man tappar är muckler och vätska. Det är inte fettet i första taget.
För att kunna behålla en viktnedgång utan att gå upp igen. Då måste man använda huvudet. Det är där vikten sitter. Visst det är kroppen som bär ens vikt i kilon men det är huvudet som bestämmer hur många kilon det är.
Det är i huvudet förändringen sitter. Det är där man måste lägga grunden och det stora arbetet.
De som går på sådana rubriker, det är sådana personer som inte har kommit tillräckligt lång i sitt huvud, beteendet, för att inse att en snabb lösning inte är problemet med självkänsla, kroppsuppfattning och vikten.
För det är det som är grunden till det hela. Hur man uppfattar sig själv, hur man behandlar sig själv, hur man ser sin kropp, om den är ett redskap eller om den slutar nedanför hakan och börjar vid knäna igen. Det är vad det handlar om för att få en långvarig förändring.
Att inte nöja sig med det som man är onöjd med och säga " att det är bara så här och jag kan inte göra något åt det" visst alla människor har olika förutsättningar. Men det är hur man hanterar dessa förutsättningar och situationer som man hamnar i och handlar inom som avgör om man har lyckats eller inte.
Det handlar om att tänka sig till det och vara villig att faktiskt göra förändringar i sitt liv. Det är det som livsstilsförändring handlar om inte att gå ner 5 kg på 3 veckor
23 december 2010
Viljan att förändra sitt liv
Jag tror att den enda anledningen till att ändra sig själv eller rättare sagt ändra det liv man lever är för att man själv vill det. Att det positiva med att ändras och förändra överväger nackdelarna med att faktiskt göra det.
Jag säger inte att det är lätt för det är en vana man bryter även om det handlar om att flytta till en annan stad, byta karriär, våga älska eller som jag få en hälsosam kropp.
Men man måste satsa ifall det är något man verkligen vill. Att någon annan säger till dig " du bör göra det här" om du ändrar något i ditt liv för någon annans skull än din egen. Kommer det aldrig gå.
Du kommer aldrig göra det. Det måste komma inifrån. Det är en process från den där första lilla tanken inombords till tvivlet, till det första försöket, inte helhjärtat, för än vågar man inte tro på det.
Sen handlar det om acceptans och om det ska vara en varaktig förändring då måste man acceptera att man kan inte gå tillbaka till innan man gjorde förändringen och inse att så här måste det få vara resten av livet.
Det är svårt att ta in men nödvändigt för att det ska vara varaktigt.
Sen har man uthålligheten. Det måste få komma dagar när det inte går lika bra, bakslag då man inte skäller på sig själv utan lär av det som har hänt och går vidare.
Det där med att gå vidare tror jag är viktigt. Att inte älta. Att säga fine det vart så här. Men nu är nu och jag tar ett steg framåt istället för att sparka på mig själv.
Det tror jag är grejen med att ändra sig själv och sitt liv.
Att inte sparka på sig själv
Jag säger inte att det är lätt för det är en vana man bryter även om det handlar om att flytta till en annan stad, byta karriär, våga älska eller som jag få en hälsosam kropp.
Men man måste satsa ifall det är något man verkligen vill. Att någon annan säger till dig " du bör göra det här" om du ändrar något i ditt liv för någon annans skull än din egen. Kommer det aldrig gå.
Du kommer aldrig göra det. Det måste komma inifrån. Det är en process från den där första lilla tanken inombords till tvivlet, till det första försöket, inte helhjärtat, för än vågar man inte tro på det.
Sen handlar det om acceptans och om det ska vara en varaktig förändring då måste man acceptera att man kan inte gå tillbaka till innan man gjorde förändringen och inse att så här måste det få vara resten av livet.
Det är svårt att ta in men nödvändigt för att det ska vara varaktigt.
Sen har man uthålligheten. Det måste få komma dagar när det inte går lika bra, bakslag då man inte skäller på sig själv utan lär av det som har hänt och går vidare.
Det där med att gå vidare tror jag är viktigt. Att inte älta. Att säga fine det vart så här. Men nu är nu och jag tar ett steg framåt istället för att sparka på mig själv.
Det tror jag är grejen med att ändra sig själv och sitt liv.
Att inte sparka på sig själv
20 december 2010
Ära ditt värde
Jag är stolt över att jag är snäll mot min kropp och går ner för att underlätta för den att leva så att jag kan leva det ultimata livet för mig själv. Tjoho så himla bra det är. Jag är verkligen stolt över att jag klarar så mycket.
Jag ärar verkligen mitt värde genom att behandla mig själv bra.
Men...
Jag tror min kropp försöker lära mig någonting genom att gå sönder. Att även om jag inte är trasig i själen längre så är min kropp trasig. Det är väl så när man läker, på något sätt blir man övermodig och tror att man klarar allt.
Det är ett sätt för min kropp att lära mig att ta det lugnt och inte stressa.
Jag är en sån där person vars kropp slutar nedanför hakan. Jag går inte ofta och prövar kläder i affärerna för att se om de passar. Det blir väl så när man är överviktig det är inte kul för att tjockiskläder är så förbannat fula för det mesta att man bara ja bra de får jag på mig de tar jag. Eller så gör man som jag.
Jag beställer på nätet. Fast nu efter 16 kg så vill jag gå och pröva kläder. Fast jag ska suga på karamellen ett tag till, tills nästa storlek. Jag är nämligen lite rolig av mig, jag har sparat byxor från mina smalare dagar.
Ja det är sant så nästa storlek(48) har jag ett par byxor av. Så då måste jag antagligen ta fram plånboken och köpa mig nya kläder.
Då är det väldigt lätt att glömma bort sin kropp när den slutar under hakan och börjar nedanför knäna, jag har killer vader så snygga är de. Jag är inte så medveten om den, kroppen alltså.
Men jag börjar bli mer medveten om den nu när den är trasig. Sen märker jag ju att mina kläder blir mycket större än de var förut. Att jag har gått ner från en storlek 54/56 till en storlek 50. Det roliga är ju att folk som säger att Åååh jag blir så mycket rörligare när jag går ner i vikt och jag orkar mera. Haha säger jag. Inte med ett antagligen diskbrock. Men det är roligare att slänga kläder.
Jag hoppas jag blir rörligare snart.
Jag ärar verkligen mitt värde genom att behandla mig själv bra.
Men...
Jag tror min kropp försöker lära mig någonting genom att gå sönder. Att även om jag inte är trasig i själen längre så är min kropp trasig. Det är väl så när man läker, på något sätt blir man övermodig och tror att man klarar allt.
Det är ett sätt för min kropp att lära mig att ta det lugnt och inte stressa.
Jag är en sån där person vars kropp slutar nedanför hakan. Jag går inte ofta och prövar kläder i affärerna för att se om de passar. Det blir väl så när man är överviktig det är inte kul för att tjockiskläder är så förbannat fula för det mesta att man bara ja bra de får jag på mig de tar jag. Eller så gör man som jag.
Jag beställer på nätet. Fast nu efter 16 kg så vill jag gå och pröva kläder. Fast jag ska suga på karamellen ett tag till, tills nästa storlek. Jag är nämligen lite rolig av mig, jag har sparat byxor från mina smalare dagar.
Ja det är sant så nästa storlek(48) har jag ett par byxor av. Så då måste jag antagligen ta fram plånboken och köpa mig nya kläder.
Då är det väldigt lätt att glömma bort sin kropp när den slutar under hakan och börjar nedanför knäna, jag har killer vader så snygga är de. Jag är inte så medveten om den, kroppen alltså.
Men jag börjar bli mer medveten om den nu när den är trasig. Sen märker jag ju att mina kläder blir mycket större än de var förut. Att jag har gått ner från en storlek 54/56 till en storlek 50. Det roliga är ju att folk som säger att Åååh jag blir så mycket rörligare när jag går ner i vikt och jag orkar mera. Haha säger jag. Inte med ett antagligen diskbrock. Men det är roligare att slänga kläder.
Jag hoppas jag blir rörligare snart.
17 december 2010
-16kg
Min matrevidering måste fungera( eller nja alltså jag åt biskvie hos svärföräldrarna igår, vi åkte dit för vi var less på alla 211 gånger strömmen gick) och jag har freaking gått ner 16 kg nu! IDAG! sextonkilogram! Det är inte illa pinkat det.
Shit pomfritt. 16 kg sen den 26e juni.
Det ger ett snitt på 0,6 kg i veckan, vilket är ett supersnitt med tanke på att man ska gå ner ca 0,5 kg i veckan för att kunna hålla en stadig viktnedgång utan att det känns för jobbigt.
Jag höll på att svimma när jag såg siffran i morse, så mycket att jag var tvungen att ta kort på det( eh kamera nörd, jag näää, kan du aldrig mena) och nej jag talar inte om vad jag väger. Jag kan göra det sen, i framtiden men inte nu. Nu ska jag njuta av mina 16 kg mindre kropp.
Jag är bara så stolt över att jag har gått ner 16 kg även om det inte är som maken som gått ner 40,3 kg. Men det är jävligt fint i alla fall. Vi har gått ner en hel normalviktig tjej tillsammans. 56 kg. Det är fint det.
Och jag är stolt som en tupp. Stolt stolt stolt som en tupp.
Jag är stolt över att jag är snäll mot min kropp och går ner för att underlätta för den att leva så att jag kan leva det ultimata livet för mig själv. Tjoho så himla bra
Shit pomfritt. 16 kg sen den 26e juni.
Det ger ett snitt på 0,6 kg i veckan, vilket är ett supersnitt med tanke på att man ska gå ner ca 0,5 kg i veckan för att kunna hålla en stadig viktnedgång utan att det känns för jobbigt.
Jag höll på att svimma när jag såg siffran i morse, så mycket att jag var tvungen att ta kort på det( eh kamera nörd, jag näää, kan du aldrig mena) och nej jag talar inte om vad jag väger. Jag kan göra det sen, i framtiden men inte nu. Nu ska jag njuta av mina 16 kg mindre kropp.
Jag är bara så stolt över att jag har gått ner 16 kg även om det inte är som maken som gått ner 40,3 kg. Men det är jävligt fint i alla fall. Vi har gått ner en hel normalviktig tjej tillsammans. 56 kg. Det är fint det.
Och jag är stolt som en tupp. Stolt stolt stolt som en tupp.
Jag är stolt över att jag är snäll mot min kropp och går ner för att underlätta för den att leva så att jag kan leva det ultimata livet för mig själv. Tjoho så himla bra
7 december 2010
funderar
Jag har varit hos sjukgymnasten idag och fått nya uppgifter hon slängde mina gamla papper. Så nu är det utmaning, dessutom måste maken hjälpa till denna gång. Det är ju bra.
Sjukgymnastik får min rygg att må bättre men inte mitt ben. Sömn får mig att må bättre när jag är trött och grinig. Att ligga i en skön säng hjälper min rygg något otroligt. Mycket rygg blir det. Det är konstigt det där, när man inte har ont eller har det jobbigt då uppskattar man inte tillräckligt hur det är att vara frisk.
Det är som när man är smal. Då uppskattar man inte heller hur det är att vara det då känner man sig stor och ful och otymplig fast man är en 65 kgs kalaspingla som orkar och kan allt.
Men man uppskattar det man inte har längre. Den här skadan och min viktuppgång och även viktnedgång har gjort att jag uppskattar verkligen mitt liv så mycket mera nu och att jag är tacksam över saker som fungerar.
Sjukgymnastik får min rygg att må bättre men inte mitt ben. Sömn får mig att må bättre när jag är trött och grinig. Att ligga i en skön säng hjälper min rygg något otroligt. Mycket rygg blir det. Det är konstigt det där, när man inte har ont eller har det jobbigt då uppskattar man inte tillräckligt hur det är att vara frisk.
Det är som när man är smal. Då uppskattar man inte heller hur det är att vara det då känner man sig stor och ful och otymplig fast man är en 65 kgs kalaspingla som orkar och kan allt.
Men man uppskattar det man inte har längre. Den här skadan och min viktuppgång och även viktnedgång har gjort att jag uppskattar verkligen mitt liv så mycket mera nu och att jag är tacksam över saker som fungerar.
30 november 2010
Självkänsla versus Självförtroende
Det här med självkänsla och självförtroende det är olika saker. Men det göder varandra.
Självförtroende handlar om modet att göra något. Vad som helst som du verkligen vill göra. Att lita på sig själv där sitter självkänslan.
Att veta att jag är bra som jag är och jag duger. Det är självkänsla. Att veta att det jag presterar det definierar inte vem eller vad jag är.
Jag har i många år satt upp alldeles för orealistiska mål för mig själv. Det har egentligen inte varit mål utan mer visioner. Delmål is the shit, små mål på vägen mot det där stora som man inte riktigt vågar lita på i sitt hjärta målet.
Jag kan ärligt säga att jag har haft en urusel självkänsla, du vet, ingen tycker om mig, om jag inte är perfekt kommer ingen vilja vara med mig und zu weiter. Alla andras åsikter var så himla viktiga och min åsikt ja det var inte högre än ett muspip någonstans långt ner i stortån.
Men med åren har jag lärt mig att min röst är viktig, min åsikt är viktig. Och OCH om inte jag säger vad jag vill. Hur ska någon annan veta det då? De gillar mig ändå även om jag säger nej och jag vill det här.
Det kallas respekt för sig själv.
Som Linnéa säger: ÄRA DITT VÄRDE.
För det är ingen förutom du som kan göra det själv.
Så är det bara. Det är bara du som avgör hur andra ska behandla dig. Du kan säga stop det där går jag inte med på. Du kan till och med säga det till dig själv. Jag ska sluta behandla mig själv som en skit. Utan jag är värd allt bra i mitt liv och jag behöver inte ta det andra som jag inte vill ha där.
Självförtroende handlar om modet att göra något. Vad som helst som du verkligen vill göra. Att lita på sig själv där sitter självkänslan.
Att veta att jag är bra som jag är och jag duger. Det är självkänsla. Att veta att det jag presterar det definierar inte vem eller vad jag är.
Jag har i många år satt upp alldeles för orealistiska mål för mig själv. Det har egentligen inte varit mål utan mer visioner. Delmål is the shit, små mål på vägen mot det där stora som man inte riktigt vågar lita på i sitt hjärta målet.
Jag kan ärligt säga att jag har haft en urusel självkänsla, du vet, ingen tycker om mig, om jag inte är perfekt kommer ingen vilja vara med mig und zu weiter. Alla andras åsikter var så himla viktiga och min åsikt ja det var inte högre än ett muspip någonstans långt ner i stortån.
Men med åren har jag lärt mig att min röst är viktig, min åsikt är viktig. Och OCH om inte jag säger vad jag vill. Hur ska någon annan veta det då? De gillar mig ändå även om jag säger nej och jag vill det här.
Det kallas respekt för sig själv.
Som Linnéa säger: ÄRA DITT VÄRDE.
För det är ingen förutom du som kan göra det själv.
Så är det bara. Det är bara du som avgör hur andra ska behandla dig. Du kan säga stop det där går jag inte med på. Du kan till och med säga det till dig själv. Jag ska sluta behandla mig själv som en skit. Utan jag är värd allt bra i mitt liv och jag behöver inte ta det andra som jag inte vill ha där.
29 november 2010
Mia Thörnblom och jag (del 2)
Mia Thörnblom är en fantastiskt bra föreläsare och inspiratör.
Jag fick ju genom jobbet gå gratis på hennes föreläsning. Vilket jag mer än gärna gjorde.
Hon sa mest tankar som jag redan har tänkt. Men på ett upplyftande och roligt sätt.
Det bästa citat från idag är.
Jag är en härlig skit. jag gör så gott jag kan och det räcker.
( Mia Thörnbloms affirmation)
Jag tror faktiskt på affirmationer. Säger man något tillräckligt många gånger så blir det tillslut sant.
Säger du att " det här kommer aldrig att gå" nä då gör det ju inte det heller. Det säger sig själv.
Man måste ha en vettig inställning till saker och ting för att det ska fungera.
Kolla på mig, folk tycker att jag är lite konstigt som åker 218 mil en helg i månaden för att utbilda mig. Eller åtminstone fick jag den frågan i början. Nu har de flesta nog vant sig vid att jag studerar i Växjö och bor i Vindeln.
Jag åker i alla fall de där 218 milen för något jag verkligen tror på. Jag ser verkligen vinsterna med att göra det, jag utvecklas, jag får en bra utbildning, jag lär mig massor om arbetslivet, arbetsmiljö, politik, organisationer men inte minst om människor. Personer, grupper, krishantering, insidan och utsidan. Det är mycket utvecklande för mig själv.
Om jag verkligen inte trodde på det jag gör, är motiverad. Ser en stor vinst med att verkligen åka tåg en hel helg och spendera massor av pengar på att göra det. Skulle jag då göra det då? Jag tror inte det. Nej. Inte en chans. Men jag ser ju fördelarna.
Jag ser all denna utveckling. Jag ser hur mycket jag lär mig om mig själv och världen.
Jag har även fått frågan, men tänk om du inte får något jobb efteråt? Efter utbildningen då har du spenderat alla de här åren och alla pengar i onödan.
Men jag ser inte det som i onödan. Jag kommer verkligen ha gjort det jag vill göra. Jag kommer inte tänka på ålderns höst. Tänk om jag ändå hade studerat på Universitetet. Tänk om jag ändå hade försökt få min drömutbildning för att få ett jobb som jag verkligen vill ha. Skiter det sig, får jag inte det där jobbet sedan. Är jag Undersköterska om 40 år så fine. Men då har jag i alla fall försökt.
Jag försöker hellre och "misslyckas" än att misslyckas från början.
Jag ser nämligen inte mina försök som misslyckanden. Jag ser det som en läroprocess. Att fasiken det här gick inte. Men det här kanske kan fungera.
Jag vågar.
Om jag inte skulle göra det här, då har jag redan misslyckas. För att vara så rädd att man inte ens prövar det ens hjärta drömmer om. Ja då lever man verkligen inte.
Då kan du lika gärna lägga dig under en sten och stanna där, livet springer förbi när man inte vågar.
Så är det bara.
Och jag JAG VÅGAR
Jag fick ju genom jobbet gå gratis på hennes föreläsning. Vilket jag mer än gärna gjorde.
Hon sa mest tankar som jag redan har tänkt. Men på ett upplyftande och roligt sätt.
Det bästa citat från idag är.
 |
| Mia Thörnblom, copyright Ellinor Olsson |
( Mia Thörnbloms affirmation)
Jag tror faktiskt på affirmationer. Säger man något tillräckligt många gånger så blir det tillslut sant.
Säger du att " det här kommer aldrig att gå" nä då gör det ju inte det heller. Det säger sig själv.
Man måste ha en vettig inställning till saker och ting för att det ska fungera.
Kolla på mig, folk tycker att jag är lite konstigt som åker 218 mil en helg i månaden för att utbilda mig. Eller åtminstone fick jag den frågan i början. Nu har de flesta nog vant sig vid att jag studerar i Växjö och bor i Vindeln.
Jag åker i alla fall de där 218 milen för något jag verkligen tror på. Jag ser verkligen vinsterna med att göra det, jag utvecklas, jag får en bra utbildning, jag lär mig massor om arbetslivet, arbetsmiljö, politik, organisationer men inte minst om människor. Personer, grupper, krishantering, insidan och utsidan. Det är mycket utvecklande för mig själv.
Om jag verkligen inte trodde på det jag gör, är motiverad. Ser en stor vinst med att verkligen åka tåg en hel helg och spendera massor av pengar på att göra det. Skulle jag då göra det då? Jag tror inte det. Nej. Inte en chans. Men jag ser ju fördelarna.
Jag ser all denna utveckling. Jag ser hur mycket jag lär mig om mig själv och världen.
Jag har även fått frågan, men tänk om du inte får något jobb efteråt? Efter utbildningen då har du spenderat alla de här åren och alla pengar i onödan.
Men jag ser inte det som i onödan. Jag kommer verkligen ha gjort det jag vill göra. Jag kommer inte tänka på ålderns höst. Tänk om jag ändå hade studerat på Universitetet. Tänk om jag ändå hade försökt få min drömutbildning för att få ett jobb som jag verkligen vill ha. Skiter det sig, får jag inte det där jobbet sedan. Är jag Undersköterska om 40 år så fine. Men då har jag i alla fall försökt.
Jag försöker hellre och "misslyckas" än att misslyckas från början.
Jag ser nämligen inte mina försök som misslyckanden. Jag ser det som en läroprocess. Att fasiken det här gick inte. Men det här kanske kan fungera.
Jag vågar.
Om jag inte skulle göra det här, då har jag redan misslyckas. För att vara så rädd att man inte ens prövar det ens hjärta drömmer om. Ja då lever man verkligen inte.
Då kan du lika gärna lägga dig under en sten och stanna där, livet springer förbi när man inte vågar.
Så är det bara.
Och jag JAG VÅGAR
25 november 2010
Jag har ett mål.
Jag har ett mål som jag ska genomföra. Eller jag har flera mål. Men det här är så nära så det ska jag berätta om. Till nyårsafton ska jag gå ner 1.5 kg till. Jag har redan gått ner 5 hekto av de 1,5 kg. Det är ett mål som är realistiskt, nåbart och inte för ansträngande. Det är ju faktiskt en hel del högtidsdagar som kommer nu. Jul, nyår, Svärmors födelsedag, mammas födelsedag( fast henne ringer jag bara och grattar till). Nathalies födelsedag( samma som mamma ringer och grattar).
Jag sätter små mål. Små nåbara mål, det är det som jag tror är grejen. Om man sätter förstora och svåra mål som är oupnåeliga. Då ger man upp. Eller jag ger upp. Jag ger upp jag erkänner. Blir det för svårt och jag ser inte ljuset i tunneln. Då kan jag gräva ner mig under kudden och bara bekänna mig besegrad av svårigheten.
Fast sen kan jag få lite jävlaranamma i mig och bara "det här går jag inte med på och stövla upp ur min egen tyckasyndommigsjälvhög med för den delen.
Min taktik är att ha små mål. Små mål och inga datum. Jag sätter oftast en månad. "Under de här månaderna ska jag gå ner 1 kilo. Eller 2 kilo. I ochförsig har jag satt årskiftet till det här målet. Men det är bara för att jag vill ha ett avslut. Ja inte på livsstilsändringen utan för att det känns som en bra grej att göra.
Skåla i Champis och säga Grattis på födelsedagen nya året och ja jag har gått ner ännumer. Det skulle sitta fint.
Jag tror det är viktigt att ha mål, annars irrar man mest runt och vet inte bestämt hur långt man ska gå. Visionen när det kommer till livstilsändring och viktnedgång måste väl ändå vara drömvikten.
Du vet "Åh jag önskar jag vägde 65 kg" Det är visionen, målen är en helt annan sak.
Jag tar ett till två kilo i taget. Det fungerar för mig. För säger jag " jag ska gå ner fem kg till det här datumet och jag inte klarar det för att det är för snävt. Då skäller jag på mig och känner mig värdelös.
Så strategin är att hitta sätt att inte skälla på sig själv.
Då bygger man även självkänsla. Genom att inte skälla på sig själv, sätta realistiska mål, som man faktiskt når.
Ja då känner man att "Vad bra jag är, jag är bäst".
Mina andra mål är:
Klara delkursen på Programmet för Ledarskap och organisation
Skriva färdigt Uppsatsen till PLO.
Bli av med värken i benet.
Jag sätter små mål. Små nåbara mål, det är det som jag tror är grejen. Om man sätter förstora och svåra mål som är oupnåeliga. Då ger man upp. Eller jag ger upp. Jag ger upp jag erkänner. Blir det för svårt och jag ser inte ljuset i tunneln. Då kan jag gräva ner mig under kudden och bara bekänna mig besegrad av svårigheten.
Fast sen kan jag få lite jävlaranamma i mig och bara "det här går jag inte med på och stövla upp ur min egen tyckasyndommigsjälvhög med för den delen.
Min taktik är att ha små mål. Små mål och inga datum. Jag sätter oftast en månad. "Under de här månaderna ska jag gå ner 1 kilo. Eller 2 kilo. I ochförsig har jag satt årskiftet till det här målet. Men det är bara för att jag vill ha ett avslut. Ja inte på livsstilsändringen utan för att det känns som en bra grej att göra.
Skåla i Champis och säga Grattis på födelsedagen nya året och ja jag har gått ner ännumer. Det skulle sitta fint.
Jag tror det är viktigt att ha mål, annars irrar man mest runt och vet inte bestämt hur långt man ska gå. Visionen när det kommer till livstilsändring och viktnedgång måste väl ändå vara drömvikten.
Du vet "Åh jag önskar jag vägde 65 kg" Det är visionen, målen är en helt annan sak.
Jag tar ett till två kilo i taget. Det fungerar för mig. För säger jag " jag ska gå ner fem kg till det här datumet och jag inte klarar det för att det är för snävt. Då skäller jag på mig och känner mig värdelös.
Så strategin är att hitta sätt att inte skälla på sig själv.
Då bygger man även självkänsla. Genom att inte skälla på sig själv, sätta realistiska mål, som man faktiskt når.
Ja då känner man att "Vad bra jag är, jag är bäst".
Mina andra mål är:
Klara delkursen på Programmet för Ledarskap och organisation
Skriva färdigt Uppsatsen till PLO.
Bli av med värken i benet.
22 november 2010
Dag 9
Min tro
Jag tror på rätt mycket, mig själv, min make och våran kärlek till varandra. Jag tror även att om man verkligen vill då går det. Att motivationen är en stor del av vad man lyckas med. Att lyckas inte alltid är att nå i mål utan resan dit och lärdom av vad som händer i livet. Motivation handlar om vad ser jag för positivt med det som sker och vad har jag för strategier över att inte ge upp med det jag verkligen vill göra med mitt liv.
Det tror jag på. Jag tror att det går och jag vet att jag vill.
Jag tror att det där inre är starkt och klart och att jag klarar allt. Jag tror på mina vänner på kärleksförklaringar och att det går bra för dem med. Jag tror på kärleken som är ren och klar och stor och stark,svag och utsatt men endå störst av allt.
Jag tror på gud, jag tror att gud går att prata med i själen och är någon man kan resonera med när man egentligen resonerar med sig själv. Jag tror på himelen och att man kommer dit när man dör. Jag tror gud är snäll och vänlig och låter människor leva sitt eget liv och besluta för sig själv.
Jag tror på att livet förbereder en och utsätter en för stora prövningar, ibland kommer prövningarna och sorgen tidigt i en persons liv ibland sent. Vissa människor är så urkopplade ur sig själv så de märker inte prövningarna för de kan inte ta dem till sig.Då kommer de och slår en i huvudet med en påk.
Jag tror att livet vill en väl, men att man ändå måste anstränga sig och göra sitt bästa för att nå dit man vill. Att man bara inte kan gå och ge upp och tycka allt för synd om sig eller tro att allt kommer serverat på en silverbricka. För det gör det inte. Det är inte en jävel som ger någon nått gratis utan nått i utbyte.
Tänk på kärleken. Du får kärlek och du ger kärlek, utbyte.
Jobbet: Du jobbar, du får lön för att du jobbar, utbyte.
Vänskap, du lyssnar stöttar och är där, skrattar, gråter och har kul, har tråkigt, du får vänskap tillbaka förhoppningsvis på samma premisser, utbyte.
Jag tror på att lyssna inåt, lyssna på sig själv och framförallt ge sig själv tid att höra, höra på vad man själv vill och att faktiskt våga göra det som skriker inombords. Det man längtar efter. Jag har börjat lyssna på mig själv och lyssna inåt och faktiskt höra vad som sägs där inne. Det har tagit lång tid och jag är stolt över att jag kan det. Det är det inte många som klarar när de springer med i sitt eget livs sus och dus. Men jag, jag kan.
Det är lite av det jag tror på. Vad tror du på?
Jag tror på rätt mycket, mig själv, min make och våran kärlek till varandra. Jag tror även att om man verkligen vill då går det. Att motivationen är en stor del av vad man lyckas med. Att lyckas inte alltid är att nå i mål utan resan dit och lärdom av vad som händer i livet. Motivation handlar om vad ser jag för positivt med det som sker och vad har jag för strategier över att inte ge upp med det jag verkligen vill göra med mitt liv.
Det tror jag på. Jag tror att det går och jag vet att jag vill.
Jag tror att det där inre är starkt och klart och att jag klarar allt. Jag tror på mina vänner på kärleksförklaringar och att det går bra för dem med. Jag tror på kärleken som är ren och klar och stor och stark,svag och utsatt men endå störst av allt.
Jag tror på gud, jag tror att gud går att prata med i själen och är någon man kan resonera med när man egentligen resonerar med sig själv. Jag tror på himelen och att man kommer dit när man dör. Jag tror gud är snäll och vänlig och låter människor leva sitt eget liv och besluta för sig själv.
Jag tror på att livet förbereder en och utsätter en för stora prövningar, ibland kommer prövningarna och sorgen tidigt i en persons liv ibland sent. Vissa människor är så urkopplade ur sig själv så de märker inte prövningarna för de kan inte ta dem till sig.Då kommer de och slår en i huvudet med en påk.
Jag tror att livet vill en väl, men att man ändå måste anstränga sig och göra sitt bästa för att nå dit man vill. Att man bara inte kan gå och ge upp och tycka allt för synd om sig eller tro att allt kommer serverat på en silverbricka. För det gör det inte. Det är inte en jävel som ger någon nått gratis utan nått i utbyte.
Tänk på kärleken. Du får kärlek och du ger kärlek, utbyte.
Jobbet: Du jobbar, du får lön för att du jobbar, utbyte.
Vänskap, du lyssnar stöttar och är där, skrattar, gråter och har kul, har tråkigt, du får vänskap tillbaka förhoppningsvis på samma premisser, utbyte.
Jag tror på att lyssna inåt, lyssna på sig själv och framförallt ge sig själv tid att höra, höra på vad man själv vill och att faktiskt våga göra det som skriker inombords. Det man längtar efter. Jag har börjat lyssna på mig själv och lyssna inåt och faktiskt höra vad som sägs där inne. Det har tagit lång tid och jag är stolt över att jag kan det. Det är det inte många som klarar när de springer med i sitt eget livs sus och dus. Men jag, jag kan.
Det är lite av det jag tror på. Vad tror du på?
18 november 2010
Dag 5
Vad är kärlek?
Kärlek för mig är så otroligt mycket. Det är vackert, svårt, inte självklart men endå självklart. Det är allt och ingenting. Kärleken är. Det är inte självklart att vara kär, eller känna kärlek, eller älska. Att beskriva kärlek är en omöjlighet.
Det är svårt att älska någon och lika svårt att älska sig själv.
Jag tror kärlek handlar om anpassning. Det låter kanske konstigt att säga att kärleken och att älska handlar om anpassning. Men det gör den.
Jag älskade inte mig själv under min tonår, jag förstog definitivt inte mitt egenvärde och att jag duger precis som jag är fram till jag träffade maken. Han lärde mig att älska mig själv, att stå upp för mig själv och må bra i mig själv. Att bli trygg i min egen hud. Att säga ifrån och att ingen kommer att tycka mindre om mig bara för att jag säger nej till saker och andra människor för att jag säger ja till mig själv. Att bli mer säker på mig själv och att mina tankar och värderingar är precis lika sanna och riktiga som någon annans.
Att min åsikt är viktig. Det är viktigt vad jag vill och vad jag tycker.
Förut var jag en person som sa: Vi gör som du vill och sa ja till allt utom mig själv. Det maken har lärt mig är att säga ja till mig och vad jag tycker är viktigt, är faktiskt viktigt. Lita på mig själv. Han stöttar mig i allt.
Jag kan säga så här. Det tog mig att gå upp 50 kg för att förstå mitt eget värde. Att älska mig själv.
När jag var smal, var jag djupt olycklig, jag tyckte jag var fet och ful och att ingen kunde älska mig för den jag är. Jag mådde fruktansvärt dåligt i den situationen jag befann mig i då vilket inte är konstigt med tanke på hur det var. Kärlek som borde vara självklar var inte självklar. Det var annat som valdes istället för kärleken till mig. Det kan göra en flicka oerhört osäker och välja att inte känna något inför sig själv istället för kärlek och stolthet.
Men nu älskar jag mig själv, lika mycket som jag älskar maken. Jag litar på mig själv och de förutsättningar jag har(anpassning) gör att jag älskar mig själv. Jag är trygg i mitt eget skinn.
Jag älskar mig själv och jag älskar maken något otroligt mycket.
Det för mig är kärlek.
Kärlek för mig är så otroligt mycket. Det är vackert, svårt, inte självklart men endå självklart. Det är allt och ingenting. Kärleken är. Det är inte självklart att vara kär, eller känna kärlek, eller älska. Att beskriva kärlek är en omöjlighet.
Det är svårt att älska någon och lika svårt att älska sig själv.
Jag tror kärlek handlar om anpassning. Det låter kanske konstigt att säga att kärleken och att älska handlar om anpassning. Men det gör den.
Jag älskade inte mig själv under min tonår, jag förstog definitivt inte mitt egenvärde och att jag duger precis som jag är fram till jag träffade maken. Han lärde mig att älska mig själv, att stå upp för mig själv och må bra i mig själv. Att bli trygg i min egen hud. Att säga ifrån och att ingen kommer att tycka mindre om mig bara för att jag säger nej till saker och andra människor för att jag säger ja till mig själv. Att bli mer säker på mig själv och att mina tankar och värderingar är precis lika sanna och riktiga som någon annans.
Att min åsikt är viktig. Det är viktigt vad jag vill och vad jag tycker.
Förut var jag en person som sa: Vi gör som du vill och sa ja till allt utom mig själv. Det maken har lärt mig är att säga ja till mig och vad jag tycker är viktigt, är faktiskt viktigt. Lita på mig själv. Han stöttar mig i allt.
Jag kan säga så här. Det tog mig att gå upp 50 kg för att förstå mitt eget värde. Att älska mig själv.
När jag var smal, var jag djupt olycklig, jag tyckte jag var fet och ful och att ingen kunde älska mig för den jag är. Jag mådde fruktansvärt dåligt i den situationen jag befann mig i då vilket inte är konstigt med tanke på hur det var. Kärlek som borde vara självklar var inte självklar. Det var annat som valdes istället för kärleken till mig. Det kan göra en flicka oerhört osäker och välja att inte känna något inför sig själv istället för kärlek och stolthet.
Men nu älskar jag mig själv, lika mycket som jag älskar maken. Jag litar på mig själv och de förutsättningar jag har(anpassning) gör att jag älskar mig själv. Jag är trygg i mitt eget skinn.
Jag älskar mig själv och jag älskar maken något otroligt mycket.
Det för mig är kärlek.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)