365 dagar senare eller 1 års dagen som opererad. Grattis till mig

Idag är det ett år sedan jag opererade mig för första gången akut. Då skrev jag det här innan operationen och det här när jag hade vaknat. Att äntligen skulle jag bli frisk och smärtfri. Så blev det ju inte riktigt.
Istället har jag haft 365 dagar av smärta av uppgång och bakslag och kämparglöd och djävlaranamma.
Jag har visserligen gett Jenna massor av mattegos och maken massor av pussar.

Jag trodde verkligen att jag skulle bli bättre att jag inte skulle ha lika ont. Visserligen är jag mycket bättre nu. Men jag har haft en helvetisk sommar. Med nio inläggningar för smärtbehandling och fem stycken ambulansfärder.
Årets botten var nog när jag låg och flämtade i örat på Maken på skype av smärta medan han fick ringa Dagny som fick komma över och hon fick ringa Ambulansen. För jag kunde inte det. Jag låg där och kunde knappt andas för att det gjorde så ont och han var i Västerås och gick sönder inombords. 
Årets toppen är Mallorca resan där jag hade en underbar semester även fast den slutade med en ambulansfärd till Torsby sjukhus.
Årets andra topp är nog att jag kunde gå 1,3 kilometer själv igår med Jenna som sällskap. Med bara tre stopp. Det är freaking fantastiskt.

Innan jag opererade mig första gången kunde jag inte gå mellan två snöstolpar eller två lycktstolpar. Jag kunde inte gå 20 meter utan att stanna, sätta mig ner och använda Jenna som hävstång för att ta mig upp.

Jag är oerhört tacksam över att jag har fått operera mig två gånger. För första gången slapp jag smärtan i vänster ben även fast jag fick mera ont och bara låg still och inte kunde röra mig. Andra gången för att jag blev av med min smärtdimma i huvudet. Inte för att jag blev av med min nervsmärta, eller min värk i höften eller kramperna. Kramperna är visserligen mindre nu ett år efteråt. Nervsmärtan är nästan under kontroll av alla tabletter jag äter. Men jag är glad att jag slipper äta  morfin nu.
Visserligen äter jag epilepsimedicin och antidepp medicin för mina nerver, inte för att jag har epilepsi eller är deprimerad. Det fungerar väldigt bra mot nervsmärta. Tack gode gud för tryptizol och gabanpentin. 

Och jag kan faktiskt sitta i nästan 10 minuter utan att ställa mig upp. Jag  är glad. Jag är på bättringsväg.
Jag klarar av massor av saker jag inte kunde för några månader sedan. Jag kan laga mat, jag kan tvätta min egen tvätt. Det är sant. Tvättmaskinen har fått en förhöjning som gör att jag kan plocka i den utan att det gör ont om jag hukar mig. Min tvättkorg har hamnat inne på den nya toaletten som jag inte tagit kort på än men ska göra. Så jag kan plocka i den själv. Griptången jag har köpt är grym till det. Och om jag inte har den i närheten hukar jag mig och tar ett plagg i taget för att stoppa in i tvättmaskinen. Jag kan även hänga min egen tvätt på ställningen som står vid fönstret. Jag kan ta ett plagg i taget ur tvättmaskinen gå till ställningen och hänga det. Förstå så himla underbart att kunna göra det helt själv. Jag kan inte städa toaletten själv. Men Sven har skaffat en easyclean toastol där han har satt in en sån där sak som gör att vattnet blir blått och då sköter det sig själv.  Jag kan inte damsuga eller torka golven men jag kan damtorka i etapper. Jag ser ett ljus i tunneln. För allt det här kunde jag inte i Augusti. Jag har kommit långt och jag hoppas så mitt inre värker att jag kan komma och börja jobba innan det här året  är slut. Det är något jag vill. Åh vad jag önskar att jag kunde vakna upp och kunna arbeta.


Jag kan mera nu, jag kämpar fortfarnde, jag har fortfarande ont, jag har fortfarande kramp, jag har fortfarande väldiga hugg i ryggen. Men vet ni vad. Jag ser en framtid som innehåller allt jag vill att den ska göra. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite mindre ont. Jag hoppas verkligen att jag kan hitta ett jobb som jag tycker är roligt och intressant som står ut med min rygg. Att jag och Maken kan få barn.

Jag ger i alla fall inte upp. Idag har jag firat med att ha hugg i ryggen, mera ont än vanligt och när jag tar steg åt sidan alltså inte rakt fram eller bakåt så hugger det. Men för sjutton, alla har vi våra sämre dagar.

Så grattis till mig på ettårsdagen av min opererade rygg.

Diskdegenerativ Sjukdom Del 2 och SRS

En frisk disk i en diskdegenarativ rygg

En frisk disk.

Bilden ovan är en magnetröngten av en nästan frisk disk som sitter i min bröstrygg. Om du tittar på den tecknade bilden till höger, på den översta av diskarna. Så ska en normal disk se ut. Så du ser att den som är min ryggrad är sjuk.

Jag ska börja med att förklara bilden som är ovan ( Magnetröntgen).Allra längst till höger är baksidan av diskarna.Lite till vänster om dem på bilden är det tre lodräta streck. Detta är nervkanalen och ryggmärgsvätska. Sedan kommer två stora fyrkantiga block som är kotor med en mindre rektangel i mitten detta är en disk.

 En frisk disk ska på en magnetröntgen bild  ha ett ljust innehåll utan grumlighet och även ha ljusa sidor och kotorna ska inte ligga mot varandra. Det gör denna disk och den har även lite diskdegeneration. Diskdegenerationen är det svarta till vänster i disken. Men i övrigt är denna disk frisk eftersom den har en jämn "vit" färg.

Men det är den friskaste i ryggen jag har så den får duga att visa skillnaden mellan en frisk disk och en diskdegenerativ disk och en med diskbråck

Diskbråck och diskdegenerativsjukdom

Förklaring av pilar
Blå pilar: Är diskdegeneration i diskarna.
Svart pil och Svart Text är ryggkanalen där nerver och ryggmärgsvätskan håller till
Den Lila Pilen är på Nerven
Den röda pilen och texten är Kalkavlagring som finns på ett diskbråck.
den mörkblå pilen är ett diskbråck som rinner ut under kalkavlagringen.


Diskdegenerativ sjukdom eller DDD

Diskdegeneration är en normal process som ryggraden går igenom och börjar i 45 års åldern i normala fall. På mig har det börjat extra tidigt och detta gör att jag har fått diagnosen diskdegenerativ sjukdom.

Diskdegenerativ sjukdom innebär att diskarnas innehåll ett  gelé liknande vätska börjar torka och skalet, eller disk kapseln,  blir skörare.Det visar sig genom att disken får svarta kanter och mörkare och ojämnare färg inuti diskarna. ( Där de blå pilarna pekar) När disk kapseln har blivit skör kan det lätt bli sprickbildningar och diskmassan rinner ut och blir diskbråck.Om diskbråcket rinner ut inåt ryggkanalen kallas det Ritsopathi och ger ischias värk. Det är först när diskbråcket trycker på nerven i ryggkanalen som folk får ont av det och det uppstår en inflammation.  Det är värk som strålar ut i ett eller båda benen. Om det blir illa nog kan man även få känselbortfall och bli delvis förlamad. I värsta fall så tappar man känsel och styrsel över underliv och rumpa. Då måste man opereras akut. 80 procent blir bättre vid en operation, 5 procent blir sämre och 15 procent får oförändrade symtom.

Det är runt 20 till 30 % av alla i Sverige som har diskbråck. Oftast känner man inte av sina diskbråck och de kan självläka men det tar över två år för dem att göra det.

En frisk disk ska vara vit  vid en magnetröntgen medan en sjuk disk som har blivit degenerativ är mörkare i färgen och har stora svarta kanter. Det var i alla fall vad doktorn på Ortopeden i Umeå sa till mig.

Den övre disken på bild nummer två har svarta fällt i sig och är väldigt sjuk, även det med
diskbråcket i är en väldigt sjuk disk. Där diskbråcket är har det även blivit kalk ovanför så diskbråcket rinner ut nedanför kalkavlagringen. Det innebär att jag antagligen har haft det diskbråcket väldigt länge.

För när man har haft diskbråck och det ska "läka" så bildar kroppen ett kalklager för att kapsla in disken.
Mitt diskbråck rinner därför ut under  detta kalklager och mina "mycket trasiga och sjuka diskar" ser ut som på bilderna ovan.

SRS
Stycket nedanför är direkt lånat från Stockholm Spine Centers Hemsida. Det förklarar vad SRS är och DDD. Eller diskdegenerativ sjukdom som har satt sig på vissa nivåer i ryggen.
"
Ett segment består av två kotor med mellanliggande disk och två facettleder. Två segment innefattar på motsvarande sätt tre kotkroppar med två mellanliggande diskar samt två par facettleder. SRS är ett svenskt uttryck och internationellt används begreppet degenerativ disksjukdom (Degenerative Disc Disease,DDD).

Detta kan föreligga vid isolerad diskdegeneration, men begreppet kan användas även vid diskbråck och andra tillstånd där ryggsmärtan dominerar och smärtan kan lokaliseras till enstaka segment. Enda undantaget är vid diagnosen isthmisk spondylolisthes (spaltbildning på kotbågen med kotförskjutning).

Symtom på SRS är molande värk i ländryggen som kan avta eller helt försvinna vid vissa positioner. Smärtan är ofta lägesberoende och kan även ha inslag av huggande, skarp smärta vid okontrollerade rörelser, till exempel vid en nysning eller om man snubblar till."
(  http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/srs.html )


Här är även en länk på ett vårdprogram för Diskbråck.  Där ni kan läsa vad man kan göra själv för att förbättra sin sjukdom men även hur vården bör lägga upp eran behandling. Så du har lite koll.
http://www.rehabtjanst.se/files/vardprogram.pdf


Källor:

http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/srs.html

http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/diskbrack.html

http://goteborg.spinecenter.se/sv/diagnos-och-behandling/diskbrack-i-laendryggen.html

Provokationsröntgen, Slätröntgen och inga kotor på glid.

Sista dagen på sjukhuset så fick jag åka ner och göra min provokationsröntgen. Det är en slätröntgen som de gör när man står upp, håller höfterna still men böjer sin rygg framåt och de tar en röntgenbild. Sedan tar det en bild till när man böjer ryggen bakåt.

Mina kotor gled / rörde sig inte. Jag tyckte att det var lite dåligt bemötande där med. Visst det är väl bra att mina kotor inte glider. Men varför gör det så förbannat ont? ( Jag vet, diskdegenerativ sjukdom, fyra diskbråck och en knöl. Döende diskar.SKITONT) . Men att en sjuksköterska kommer in och berättar det i min sal inför min pappa, mina svärisar och grannen i sängen bredvid. Detta ger mig inte en chans att ställa de frågor jag behöver ställa.  Jag försöker inte visa att jag blir ledsen. Visst är det konstigt att jag blir ledsen. Det är ju positivt att de inte rör på sig. Men samtidigt är nog chanserna små att jag ska få operera mig en gång till.

Så när blockaden släpper om smärtan blir värre. Ja, då är chansen rätt stor att jag bara " får leva med smärtan".

Av sjuksköterskan får jag reda på att jag ska få åka hem när jag vill, en läkare skulle komma in och skriva ut mig.

ST Läkaren frågar om jag har mediciner så det räcker och jag sa att jag har inte så mycket Dolcontin kvar( morfinpreparat) så antingen får de sätta ut den eller ordna med ett nytt recept. Jag vet även  inte hur det ser ut med de andra receptenvmen de fick han kolla upp. Han frågar om jag vill sätta ut Dolcontinet nu när jag har blockad i ryggen och självklart vill jag ju det. Jag vill inte gå på morfin, jag vill inte bli beroende.
Dessutom blir det lättare att sätta ut Dolcontinet när blockaden är i ryggraden och "hindrar smärtsignalerna".
Så jag sa ja, jag frågade även om han kunde skriva ut bilderna på min slätröntgen.

Jag och pappa packade ihop mina saker, computern, väskan, computerväskan, handväskan, jag bytte kläder från sjukhuskläder till mina egna och tog kryckorna och haltade ut i korridoren in till läkaren.

Han ST läkaren förklarade röntgenbilderna för mig han förklarade hur linjerna skulle se ut och att mina linjer i ryggen var jätte bra, att de inte ruckade på sig alls kotorna. Varken i framåtlutande läge eller bakåtlutandeläge. Han sa att jag har haft oturen att få en väldigt sjuk och trasig rygg.

Visst det är jättepositivt, visst det är väl bra. En operation är inte lösningen på allt. Men endå,

Så här fredagen efter blockaden så skär det i ryggraden, det hugger, jag har inte ont på samma sätt, men det hugger fortfarande och skär.

Jag vet att operation inte alltid är det bästa. Det blir mer ärrvävnad efter varje operation, det är litet i ryggkanalen och ryggmärgen svullnar und zu weiter.

Men jag blev ändå ledsen, för grejen är att vad händer nu? Ska jag behöva leva så här nu? Resten av mitt liv? Ska jag behöva få så ont igen eller ska jag behöva bli stucken i ryggraden var tredje/fjärde vecka och döden dö där på bordet när de skrapar mig i ryggraden för att få en ny blockad för att bli rörligare?

Vad innebär detta?

Det enda jag vet är att jag ska i alla fall få behålla min tid hos Dr Enskog och då får jag väl lite svar på mina frågor.


Men jag är i alla fall ledsen även fast jag borde vara tacksam att de inte rör på sig "just vid det tillfället".

Men vad sjutton är det som hugger och skär så hemskt i ryggen fortfarande då?

Min sista dag på sjukhuset för den här gången och jag borde vara tacksam men jag sörjer

Började att fira niomånadersdagen med att få sjukhusfrukost. Molinergröt, med lingonsylt, juice, ägg, kaviar och te med honung i. Sedan fick jag besök av Dagny och Allan och Pappa, jag fick även åka ner på röntgen.

Jag borde egentligen vara glad idag, umgås med tre personer som betyder mycket för mig, jag fick göra röntgen, jag fick även röntgensvaret och jag fick åka hem. Ändå gråter min själ. Jag kan ju gå, jag kan röra mig, jag vaknade utan ryggvärken idag för första gången på en evighet. Men tänk att det ska ta att bli skrapad i ryggraden med en nål som var det värsta jag varit med om för att få vakna utan värk i ryggen för en dag. Även om jag inte var helt smärtfri så är jag tacksam. 

Jag fick röntga mig, jag har gått hela långa korridoren på ortopedens akutavdelning. Jag är glad. Jag kan gå, men jag sörjer. Jag sörjer sörjer sörjer.

Jag borde vara tacksam, lycklig, shit jag är inte lam. Men jag sörjer min rygg, jag sörjer över ett års helvete.

Men endå, jag kunde gå ut, ut från sjukhuset, själv, med kryckorna så långt har jag inte gått sedan i juni. Det är framsteg. Men jag är i alla fall ledsen inombords. Fast jag borde vara tacksam.

Tacksam och glad över att vara hemma, jag har fått prata med min älskling och jag har fått kärleksbrev över internet av honom. Jag älskar honom och ja, jag är bättre än när jag kom in till sjukhuset. Jag har msnat med Emma och pappa är här. Jenna har fullkomligt varit på mig hela kvällen och krävt närhet. Jag borde vara glad och tacksam. Borde ...

Jag får vara det i morgon. Men jag måste få sörja lite. Sörja och inse sanningen.

Det har gått nio månader idag efter första diskbråcksoperationen.

Idag, exakt idag för nio månader sedan den sjunde januari 2011 så opererade jag min rygg för första gången. Diskbråck, diskbråcksoperation. Jag suger på ordet. Ordet suger, jag skulle vilja spotta ut det och stampa ner det i jorden och gå där ifrån. Men nu går inte det.

Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare.  För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.

Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.

Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.

Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.

Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.

Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.

Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.

Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?

Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig. 

Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.

Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.

Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag. 

Diskbråck, detta är diskbråcksmassa, det de faktiskt plockade ut ur min ryggrad

Grattis på niomånadersdagen Ellinor.Starkt kämpat även om du inte tar dig någonstans.

Men grattis på niomånadersdagen efter första diskbråcksoperationen. 

Klappar mig själv på axeln

Tröstätning och jag svettas hjärnet

Jag har tyckt så synd om mig själv så jag har ätit upp min present från ondaryggen.blogspot.com som var här och hälsade på, chokladtryfflar och tuttifrutti, sedan har jag även ätit lite polly och druckit lingondricka. Det får man göra när sjukhuset suger, kroppen reagerar konstigt och för att bli bättre får man lida pin.
Det brukar ju heta det, vill du bli fin får du lida pin. Det borde heta vill du bli bättre får du lida pin. Det finns verkligen inget i livet som är gratis, inget som man inte behöver vårda eller bry sig om, ingenting som bara fungerar. Allt i livet behöver man kämpa för, vara omtänksam om och bry sig om. Det är inget i livet som någonsin går smärtfritt.
Men som sagt innan kl 1400 idag var dagen fantastisk tänk besök av två trevliga kvinnor, underbart, och efter kl 16.30 blev den bättre.

Ondaryggen

Sen kom Lotta ( www.lottaz.blogg.se)

Lotta

Jag ligger här och ser på House, min granne  sover och jag har ljudet avstängd, svettas och mumsar godis.

 Pappa kom och hälsade på mig på UVA( uppvakningsavdellningen) även fast jag inte hade varit sövd, de ville ha lite "koll" på mig. Eftersom min "motorik försvann" aka jag var tillfällligt förlamad från midjan och neråt. Pappa hade med sig min kompis som jag fick av Mona efter första operationen som får hänga med mig när jag mår dåligt. Det var skönt att ha han på UVA, jag hade tom med mig kameran ner. Eh , ja, jag är en fototok och eh ja, det är mitt sätt att behålla kontrollen i livet.

Men nu är den tillfälliga förlamningen borta, jag kan stå och vända mig om och mina ben kan jag dra upp, det där med känseln nedanför knäna. Det är en annan femma. Så jag tröstäter. Och det får jag göra.
Sen har jag svettats som en gris sedan sju och det var innan jag började äta godis. Jag tror min kropp kämpar för att vakna till liv igen. Kämpar för att bli bättre och därför svettas jag för den arbetar hjärnet.

Det där med Blockad i Ryggen är inte min grej

Jag säger då det: ALDRIG MER! Fy satan så ont det gjorde och så var nålen inte rätt och de fick sticka flera gånger och jag skrek, grät och skulle liggs still. Tänk dig fulgråt och så jävla ont så jag dör gråt och inte få skaka i kroppen?
Jag sa: Ge mig nått att bita i!
Och de typ tusen doktorer( det var fem. men endå) ba: Det går så bra så och du är så duktig.
Jag bara: DU kan inte säga att det går bra, för det vet du inte för det är inte bra när det gör så jävla ont.
Gud doktorer och bemötande, grrrrr. Jag fick en " spykopp" att bita i ringplasten så jag kunde ligga still i slutet.

Shit vad ont det gjorde, det gör jag ju aldrig om ALDRIG! Visst jag var ett " svårare" fall och har hypersensibilitet i ärrområdet på ryggen och att den där lokalbedövningen inte fungerade så att de och de var tvungen att sticka flera gånger. Jag har visst flera plåster där bak. Att bli stucken och sen ska de "följa ryggkotan medan de skrapar med nålen på kotan för att hitta nerven. FYFAN så ont det gjorde.

Efteråt hade jag ingen känsel från boobisarna och neråt, bena gick inte att röra på med vilja. Jag tänkte det är så här det måsta kännas när man blir lam. De fungerade inte på flera timmar och det som skulle tagit en kvart tog över en timme. TÄnk att bli stucken flera gånger (  minst fem högst 10) i ryggen och rispad i ryggraden för att hitta rätt nerv att bedöva. Gruvsam smärta säger jag bara. Efteråt fick jag sådan djävulusisk spränghuvudvärk så det kändes som att huvudet skulle lossna.

Jag hamnade på UVA för koll, anhöriga ska inte bli insläppta där men pappa fick komma in och jag blev lugnare och mådde bättre. Han hade med sig min lilla giraff jag fick av Mona och min mobil. Han gav mig kramar och höll mig i handen. Käre pappa, tack för att du var där. Sedan var han tvungen att gå.

Jag fick åka upp på avdelningen. Äta middag och håller sakta få tillbaka funktionerna i benen, jag kan röra på dem nu. Förut hade jag inte någon motorik alls.  Bedövningen satte sig på motoriken, aka, jag kunde inte röra benen.

Men nu på kvällen så har jag fått tillbaka känseln till knäna i alla fall och det ska ta några timmar att släppa första bedövningen så i morgon kanske jag kan gå själv utan att åka på en " toa-stol"  för att ta sig till tjottahejti.

Jag gör inte om det för satan så ont det gjorde, Maken sa att jag kommer glömma smärtan. Jo tjena. AJ AJ AJ.


Jag hoppas verkligen att det  är värt det, att jag får tre veckor som smärtfri i ryggraden och i benet. Att jag kan göra min provokationsröntgen så gott det går och att det är värt det. För Satan i gatan så ont det gjorde.

Smärtan

Igår var inte någon bra dag. Jag är ledsen och sorgen river i min kropp. Upp och ner och sliter ut allt som har något att göra med ett hopp för en bättre framtid. Jag vet att det kommer bli bättre. Men just nu river det i mig. Det gör ont överallt och jag är så ledsen inombords.
Jag går bara runt som ett stort regnmoln, Sven kallar mig grinkärring och maken säger att man får ha ledsna dagar ibland. Men det är som att min ledsenhet slår ner som en bomb i mitt väsen och bara förstör allt inombords i en enda stor gråsvart sörja som jag drunknar innuti.

Jag är helt enkelt nere under vattenytan i gyttjesegmentet i själen just nu. Jag är ledsen över precis allt som har med min rygg att göra. Jag är ledsen för att jag har ont överallt. Jag är ledsen för att jag trodde det skulle gå fortare, jag är ledsen för att jag inte kan jobba än. Jag är ledsen helt enkelt. Jag är ledsen att smärtan våldtar mig varje dag.

Oftast orkar jag vara positiv och glad och se framåt och ha hopp om en ljus smärtfri vardag. Men ibland går inte det. Igår var en sådan dag.

Min rygg har tagit min spontanitet

Idag har jag faktisk varit på golvet, jag har suttit på en mjuk madrass och kammat Pringle(  lånehunden) och Jenna har suttit bredvid och bara kamma mig matte, kaaammmaaa miiig.
Jag höll på en liten stund men sen sa ryggen ifrån och då slutade jag.

Jag börjar bli bra på det där med att lyssna på min kropp när den säger ifrån. Det är faktiskt en gåva. Att få lära sig sina egna begränsningar.
Jag är en rätt hetsig person, pratar fort, vill mycket, gör allt samtidigt. Jag går igång i 180 hela tiden med sånt jag tycker om. Som att jobba och plugga. En del saker kan jag vara hur slö som helst med. A k a måla dörrarna i datorrummet bruna aka 2008( det har jag inte gjort än).

Men jag lär mig sakta men säkert att göra saker jag tycker är tråkig på tid men även att inte gå på i ullstrumporna med saker som jag tycker är kul. Ibland kan jag känna mig väldigt splittrad i huvudet för att jag vill så mycket samtidigt. Jag vill för mycket helt enkelt. Det är fint att lära sig att sortera ut saker och göra en sak i taget även om man kan göra två saker i taget utan att det blir jobbigt. Det är väl lite det som att bli vuxen handlar om. Att inse sina begränsningar, sätta gränser, göra färdigt och att göra en eller två saker i taget. Inte allt på samma gång.

Jag är väldigt glad att jag har lärt mig att göra en eller två saker i taget, lyssna på mitt huvuds begränsningar, göra upp planer så att jag oftast kommer i tid. Jag sitter nästan aldrig med tenta ångest när jag pluggade( jag längtar tillbaka så jag kreverar) för jag lämnar in i tid. Oftast. Jag vet slutdatumet, jag lägger upp min egen planering och håller den. Det fungerar fint.

Det här med kroppens begränsningar har jag aldrig förstått förut. Jag har inte fattat alla gravida kvinnor runt omkring en som säger. Jag har fått lära mig lyssna på kroppen. Jag kan inte det där. Jag lyssnar på kroppen. Som om de vore en upplyst buddha som bara aouuum jag är ett med min kropp och lyder dess minsta vink( tänk nu att man säger detta som ett mantra). Nu fattar jag precis. Jag är inte gravid, utan har fått lära mig lyssna på kroppen i alla fall. Lär man sig inte lyssna på sitt sinne eller sin kropp så går man förr eller senare in i väggen och det slutar med att både sinnet och kroppen går sönder. Min kropp gjorde i alla fall det för att jag inte har lyssnat på den.
Jag tror att det är många med mig som är i samma situation. Antingen går kroppen sönder eller så blir man utbränd.  Det är kroppens och sinnets sätt att tala om för en att det har gått för lång tid av att inte lyssna på stressen, kroppen och sinnets skriksignaler. Min kropp gick sönder och jag blev inte utbränd. Men får man inte diskbråck så får man något annat tills man lyssnar på sin kropp och verkligen gör som den säger.

( Jag pratar inte om hemska sjukdomar nu som cancer, MS, ALS, demens osv, inte heller om olyckor ifall de inte var orsakade av stress såsom benbrott, ryggbrott, osv) utan jag pratar om ont i ryggen, ont i magen, utslitna kroppar( som inte har blivit utslitna på normalt åldrande sätt). Jag talar om när man får ont i magen och inte lyssnar på sig själv. Att det här trivs inte jag med, jag mår inte bra av det här och så fortsätter man av en vana för man vet vad man har men inte vad man får.

Det är det jag pratar om. Ibland måste man våga något nytt än att hålla kvar vid det gamla som inte är bra för en. Även om det är svårt och jobbigt.

Därför kan jag känna tacksamhet blandat med hat mot min trasiga rygg. Tacksamhet för att jag får lära mig lyssna på min kropp och veta mina begränsningar. Men samtidigt ett hat över smärtan och mitt osynliga handikapp. Att alltid konstant behöva anpassa sig runt min rygg. Mina diskbråck har tagit bort min spontanitet.

Det är vad den har gjort.

Mitt nya ärr

Så här ser mitt diskbråcks ärr ut nu. Den övre är första diskbråcksoperation den nedre är från min nya operation. Det där är taget vid omläggningen igår. Den är gjorde med en teknik som man inte behöver plocka stygnen på.  De syr in stygnen på nått sätt och kroppen löser upp tråden.

Jag tycker det ser fint ut för att vara mindre än två veckor gammalt.

Om ni undrar varför linjen inte är rak beror det på att på det första har de gått in på vänster sida disken och på det nya ärret har de gått in på det höger sida av ryggraden.

Brädspel på magen

Min nya kropsnoja är mina blåmärken på magen. precis nedanför naveln. Jag dör lite av äckelkänsla varenda gång jag ser de blå, lila gröna märkena och vet att de  kommer från fragminsprutor.
Jag ser ut som fan. Som en knarkare som hittade en magisk ven på fläsket. Men får stora blåmärken av det istället.
Man skulle kunna spela brädspel på mina blåmärken. Jag kommer ha 13 stycken innan fragmin kuren är över. 

Oj vi ångrar oss, det blir ingen operation hehe...

Nu tänker jag vara otrevlig i språket, men jag är så jäkla arg.

Vi börjar från början, du vet i morse när de ringde och sa att jag skulle åka in. Jag satt där i bilen och Doktor Christina ringde och sa att jag skulle akutopereras. Det kommer ni ihåg va. För att mitt diskbråck var så stort så att jag kan bli förlamad. Eller hur? Ni minns väl det? Ja det är klart ni gör.

Jag kommer i alla fall in på akuten och på 30 min har jag eget rum. Det kommer in en doktor som pratar med mig om att ja, jag ska ju bara ta några prover sen ska de hitta en avdelning till mig och nu blir det ju fasta för att jag ska ju opereras.

Det kommer in en sköterska som tar och sätter en nål i armen på mig och jag blir inskriven och får det blåa lilla plastarmbandet på mig. De tar fyra rör med blod för att göra prover och säger att jag väntar på ett ekg.


Allt frid och fröjd tänker jag, men jag visste väl att provtagningen gick lite för bra. Jag menar de träffade ju rätt på första försöket, heey yeey.

Sven åker innan kl 1300. För jag är ju redan inskriven. 13,30. kommer läkaren tillbaka och har då pratat med ryggjouren. Det blir ingen operation, de blir inte ens en inläggning, utan jag får komma tillbaka om två veckor.

Här fick jag ett majouor utbrott och jag var så arg så jag grät, stackars AT killen som kom med nyheterna. Hade det varit för ca 150 år sedan hade jag blivit inlagd för hysteria.
Jag bara: NI KAN INTE GÖRA SÅ HÄR MOT MIG; först operar ni fel diskbråck, sen säger ni till mig att jag måste åka in för det är akut, doktorn i januari sa att det var så stort så att jag kan bli förlamad. ÄR DET DET NI VILL ATT JAG SKA BLI FÖRLAMAD ??? Ska jag gå ut och trilla i en trappa, så gör jag det!!! och nu får jag inte operera mig. Fattar du vad du gör mot mig? Jag är 27 år , jag är inte en 45 årig medelålders man som är "den som oftast får diskbråck". Jag vill ha en SECOND OPINION: Bara så ni vet så tänker jag anmäla er doktorer för det här!!! Så här får ni inte BEHANDLA MÄNNISKOR. Jag har så jävla ont. Ni måste ha ett holistiskt synsätt, jag fattar att jag bara är en rygg i mängden, en patient i mängden för er: MEN DET ÄR MITT LIV! Det är jag som lider. Du kan ju sägga åt de där på ryggjouren att skaffa lite social kompetens. Jag vill inte bli sjukpensionär. Vet du att när man går och har för ont för länge, kan man få kronisk smärta vet du det. Vet du vad smärta gör med människor? Jag gör ALLT sjukvården har bett mig om. Jag har gått ner 17 kg. Jag tränar min sjukgymnastik varje dag, jag går på vattengympa. JAG GÖR ALLT och ni spottar på mig! FY FAN!!! Jag vet att du inte är rätt person att skälla på AT DR( jag skriver inte namnet) Men det är du som är budbäraren.

Sen vräkte jag ur mig hur jag blev behandlad igår av distriksköterskan H på Vindelns vårdcentral och även vad dr stolpskott hade sagt i juli 2010.

Han var jätteförstående AT'n och bara: Jag förstår att du blir besviken och att du har ont och att du har blivit illa behandlad och jag förstår att när sjukvården har ställt krav på dig som du lever upp till vill du kunna ställa samma höga krav på sjukvården. Jag har betalt för att vara här så ös ur dig du. Vill du att jag kallar ner ryggjouren så får han prata med dig. Jag förstår att det inte är vad du vill höra men det är vad de säger.
Jag skällde, grät, var arg och fräste i säkert 35 minuter på dr AT.

Sen kallade han ner ryggjouren som heter nått liknande Boris, ( det var han som var assisterande dr under min operation som hade utskrivningssamtalet med mig)som även han förklarade och sa att jag skulle jättegärna operera dig ikväll Ellinor, jag älskar att operera jag är kirurg men det går inte, vi har en patient med bruten nacke och en som håller på att bli förlamad. Du är inte högst på prio listan. Vi vill att du kommer tillbaka om två veckor när dr Enskede som opererade dig kommer tillbaka. Så att vi kan samtala tillsammans under lugnare former( ja alltså jag var skitarg) Jag sa till honom att jag inte förstår hur man kan operera fel disk. HUR KAN MAN. Att i pre op och post op inte stämmer överens längre. Då sa han att det stora diskbråcket på S1 sluttade neråt mot min svanskota även om det är väldigt stort och att dr enskede sa att det övre orsakade mer besvär. Sen berättade han även att mitt diskbråck som de faktiskt opererade har regenererat ( tror jag det hette) och har kommit tillbaka. Diskbråck gör sånt ibland förstår du Ellinor.
Jag bara vräkte ur mig alla mina symtom och sa jag har så jävla ont, jag kan inte leva så här. Fattar du inte att det inte är mänskligt att ha det så här.
Då sa han att jag antagligen kommer behöva opereras igen. Men att vi måste prata under lugnare former och att det får bli om två veckor på ortopedmottagningen om det gick bra. Lugnare former my ass, jag kommer vara ännu argare då och då kommer jag dessutom ta med mig arsenalen av Svärmor och Maken som kan skälla de med( Visst ställer du upp svärmor?)
 

Alltså jag ville bara smällla av. Jag frågade honom. Vad skulle de ha in mig till Akuten att göra? varför ringde dr Christina och sa att jag skulle få akutopereras? Jag förstår inte. Jag sa det rätt ut till honom att jag tyckte det här var skit och att de hade behandlat mig som skit.

Men som sagt, vi kom inte vidare i den disskussionen och jag blev utskriven. Jag var så jävla förbannad när han hade gått så jag drog ur nålen ur armen själv och gick ut i korridoren och bad om en sax för att klippa av inläggningsbandet. Jag kan inte fatta att de gör allt sånt besvär som faktiskt lägga nål och sätta på en inläggningsband om man ändå inte får bli omlagd. Bara Sorri, vi ångrar oss hehe...

Dr AT skrev ut en bild ifrån röntgen och sa att han skulle skriva ut anteckningarna från idag och att jag får be om en second opinion om jag vill. Vilket jag vill. Ska ringa strängnäs på måndag.

Så det var bara att ringa tillbaka Sven som nästan var i Vindeln för att hämta mig, vi gick på Mias grill och åt hamburgare och sen åkte vi hem. Jag blir ju extra grinig när jag inte får mat i mig.
Nu sitter jag här, med fyra diskbråck i ryggen, ingen operation och inget återbesök inplanerat( ja för det måste ju de skicka ut från ortopeden, men jag ska säga till om det i dina journaler)

FY FAN!

så det var min dag hur har eran varit?

MR röntgen med kontrastvätska av rygg.

Kl 9,55 var jag på lycksele lasarett våning fem, Röntgen. Jag stapplade mig fram med mina kryckor i korridoren och blev uppropad innan jag ens hade tagit mig bort till väntrummet. " Gå längst bort i korridoren och sätt dig där och vänta".  Det var bara att gå rätt in.
Maken fick följa med mig in och ta min vigselring , kamera och min underbara nya telefon Jag fick ha på mig min långa tunika, men byxorna fick jag ta av eftersom man inte får ha metall i maskinen.

Vi, jag och Maken fick gå in i ett behandlingsrum och  sköterskan satt en nål i armen så de kunde föra in kontrastvätskan, vilken tur att de stack en i armen och inte i ryggen som jag var rädd för.

Sen fick jag ta av mig glasögonen,  bli ledd till britsen, klättra upp på den och lägga mig med fötterna mot donutens mitt.
Jag fick kuddar under knät och ha armarna ovanför huvudet. De satte på mig hörlurar och sa nu kör vi, sen efter fem minuter av dunkande fick jag så himla ont i benet så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, jag försökte verkligen vara stilla men det gick inte, jag fick kramp och det gjorde så himla ont. Då ringde jag på larmknappen och de kom in och jag fick mer kuddar under mitt ben eftersom jag inte kan ha det benet rakt. De pallade upp med säkert 5 kuddar.
Sen körde de klart omgången utan kontrast, jag fick åka ut, de sprutade i kontrastvätskan i armen och så åkte jag in igen. Det är hemskt skönt att vara i MR maskinen, det blir alldeles varmt runt ryggen och ryggen bara gosar sig i all värme. Jag ligger och blundar och tömmer hjärnan på tankar. Det är nog lite terapeutiskt att ligga så där stilla.

Sen när durrandet var klart så fick jag  bli av med nålen klä på mig och se på mina plåtar, eftersom jag redan vet om att jag har diskbråck så att säga fick jag kika på plåtarna.


De har opererat fel diskbråck, du vet det där som var så stort att det var ett under att jag kunde gå.Att jag skulle ha varit förlamad. Det är kvar. De har doktorerna missat att operera bort.

och går ortopeden att få tag på?

Nej!

Vill hälsocentralen hjälpa till?

Nej! ( Nej vi kan inte göra nått, det är inte vi som har skrivit remissen, du får väll ligga på luren i morgon när de öppnar telefonslussarna igen, vi har inte ansvar över det, man bara jag kan bli förlamad ditt pucko)

Kunde 1177( sjukvårdsupplysningen) göra nått. Ja, de försökte ringa ortopedmottagningen, ortopedavdelningen men fick inget svar, hon sköterskan, ringde tom upp mig och gav mig direktnr till ortopeden. Blir jag värre och får känselbortfall. Så ska jag genast åka in till Akuten. Men annars kan jag ringa kl 700 i morgon. För detta är verkligen inte bra.


Så nu sitter jag här, med ett diskbråck som är hur stort som helst som de skulle opererat men inte gjorde. De valde att ta det övre istället. J*äkla operatörer! Jag kan fortfarande bli förlamad.

Hur kan man operera fel!

Sist jag gjorde magnetröntgen så trodde jag att jaja, jag ska röntga mig, sen om två veckor får jag provsvar och sen om ja sisådär 5-7 månader blir det operation. Jag fick akutinläggas samma kväll och  opereras 3 dagar senare, för att det var visst en skallskada och ett akutsnitt som skulle till just min operationsdag(ar).
Jag hade inte i mitt huvud just då att det kunde gå så fort efter en röntgen, att det var så akut som det var. 

Jag var hos sjukgymnasten idag. Hon sa att vad hon hade läst i mina journaler ifrån Ortopeden så hade de opererat fel nivå i ryggen, aka fel diskbråck. De har opereret i L4 L5 området istället för S1 där jag har mitt största diskbråck. ( Du vet det där som var så stort så jag kunde bli förlamat, du vet det, det är antagligen kvar, hoho så roligt) Så hon tyckte jag skulle gå tillbaka på ruta ett. Att bara spänna magen, eller göra en övning per dag.Om jag kunde, men det ska inte göra ont. Hon sa även att om ortopeden inte vill operera mig, så ska jag be om en second opinion från Strängnäs Ryggklinik. De ska vara bäst i landet. Men att de troligtvis funderar på en operation eftersom de gör en till MR med kontrast av rygg. Annars skulle de nog inte vilja göra en ny röntgen. Sen sa hon att, det kan gå lika fort med operation den här gången som förra. Kom ihåg att KRÄVA ett operationsamtal och ställa alla frågor och funderingar( hur går op till, vilken disk ska ni operera, ska ni ta bort hela bråcket osv). Hon är bra min sjukgymnast. Hon är verkligen på min sida.

Det känns som att vara tillbaka på ruta ett. Hur kan man operera fel diskbråck? HUR KAN MAN!!!

Maken sa: Men Ellinor du får tänka på det positiva, tänk så ont du hade innan operationen, om det nu blir en operation till så tar de ju bort mer diskbråck och då kommer du säkert bli bra. Jäkla positiva typ.Tur att han är min och kan få mig på bättre humör.

I morgon är det dags för en ny Magnet Röntgen den här gången med kontrastvätska.

Tills jag vet vad som är felet blir det inga fler av den här övningen nedanför.

Sjukgymnastik efter diskbråck.

Hur Diskbråck påverkar ischias ut i ben och fötter

Jag tänkte bara lägga upp en bild som visar hur diskbråck påverkar ischiasnerver och hur det påverkar benen och fötterna. Sen jag hittade den här bilden, har jag förstått mycket mer vilket av mina diskbråck som påverkar de symtom jag upplever. Jag upptäckte den i natt och tog ett kort med kameran. Det är bra att ha sånt. För då ser jag exakt vilket diskbråck som bråkar och vilket av mina diskbråck som orsakar mitt känselbortfall eller elfält eller ischias värk och spikar i benet/benen foten/fötterna.
Så nu när jag har ont kan jag tänka aha det är den disken som bråkar med mig. Fiffigt. Då känns det lite bättre. Jag gillar att ha orsak till saker och ting. Jag vill veta anledningen det får jag nu. För då känns det inte lika hemskt.  Det blir mer hanterbart för mig.

Diskbråck i fyra nivåer

Ärret efter en diskbråcksoperation

Stygnen

Strips

2,5 veckor efter operationen

Nu är äntligen plåstren och strippen borta ifrån ärret. Jag sa ju att det skulle bli ett killer ärr. Det är ju jättefint och ser lite ut som ett kinesiskt tecken.

Ärr både på insidan och utsidan av kroppen är ett tecken på att man levt. Det är en lärdom och man blir visare på kuppen. Det gör ont under vägens gång. Det blir inte alltid som man tänkt sig och livet tar en annan väg en vad man själv vill ta det.

Det här ärret är en livskunskap för mig. Det är något jag måste gå igenom som inte är så kul. Jag får lära mig att min kropp inte är oövervinnerlig. Den fungerar inte i alla lägen. Jag måste respektera den såsom jag respekterar mitt inre jag.
Då är det rätt fint med ärr.