saker som stör mig

Min make har fått mig att lova att jag ska se mer positivt på saker och ting framöver. Det är nämligen så att jag börjar bli väldigt negativ av mig. Det är bara det att jag är himla frustrerad. Vilket i sig är en bra grej. För det betyder att jag har blivit mycket bättre och att jag vill framåt och tycker att det går långsamt.

Det känns som att jag är fast i en situation som jag inte kan påverka och det driver mig till vansinne.
Situationen har med min sjukskrivning att göra och allt detta väntande på allt som jag inte kan styra över.

1. Jag väntar på operationstiden för min gbp på Ersta sjukhus
2. Jag väntar på smärtrehab som jag måste göra efter operationen
3. Jag väntar på mitt möte med arbetsgivaren och försäkringskassan så att de kan avgöra mitt öde.
4. Högskoleprovet. Jag vet inte om jag ska anmäla mig till det eftersom jag vet inte om jag är nyopererad eller vart i landet jag bor när det sker. Men. Jag vill ju börja plugga igen och då måste jag ha högskoleprovet.  För det gäller i fem år och mitt det gick ut i höstas. och jag som har ett snittbetyg på nästan vg har inte en chans att komma in på något program utan att göra hp.

Det finns två alternativ.
1. Jag blir omplaserad och får en administrativt jobb. Vilket är toppen med tanke på att då har jag fått in den magiska foten i en branch som min rygg klarar av och som jag vill jobba med.  Jag jobbar där och får erfarenhet. Under tiden söker jag nya jobb i Västerås inom den branch som jag har fått in foten i. För det är aldrig fel att jobba och det är aldrig fel att få erfarenhet. Dessutom längtar jag verkligen efter att få jobba igen.

2. De säger upp mig. Vilket gör att jag kan flytta till maken och börja plugga om jag kommer in. Vi får bo i en trång liten etta i Västerås men jag är hos honom och det är ju det jag vill.

Jag funderar nämligen på om jag också ska börja studera på heltid. Att läsa ett program på 3 år. Då är jag ändå färdig fortare än Maken som studerar i fem år.  Mitt vanliga program det som jag har uppehåll från nu, Programmet för Ledarskap och Organisation på Lnu det är bara i halvfart. Och jag är helt säker på att jag klarar av både det och vanliga studier. För klarar man av att jobba 92 % och plugga halvfart ja, då klarar man det andra med.

Jag vet bara att jag vill framåt. Jag önskar att det vore den 26 mars. Och jag satt där i sammanträdesrummet på kommunhuset.

Jag har väldigt dåligt tålamod. Jag vill inte vara sjukskriven längre. Jag vet att jag inte klarar av ett fysiskt tungt jobb. Det blir inte någon mer vård för mig. Men jobba det ska jag bara.
Vad jag ville säga är att jag är stört irriterad över att jag inte kan påverka vårdens väntetider och inte heller min arbetsgivare som väntar på mig. För innan de vet hur det är med mig kan de inte göra någon plan. Det är ett moment 22.  Jag ska träna upp mig till att bli tillräckligt bra för att kunna jobba igen.

Så vad kan jag göra då? Min sjukgymnastik, mina promenader och vara positiv och hitta en ny hobby. Maken tycker jag ska börja skriva på den där barnboken som jag tjatat om att jag vill göra i evigheter.
Sträva efter att bli bättre. Få en bättre grundfysik.


Och framförallt som jag faktiskt lovat maken, försöka vara positiv.

Ps. Nått annat jag dör på är den där motionscykeln som räcker ut tungan åt mig så fort jag tittar åt vänster i sovrummet. Jag vill verkligen cykla. Ds

365 dagar av sjukskrivning

Igår var det exakt ett år sedan som min rygg brakade sönder för andra gången. Jo, för du ser, jag var med om en arbetsplatsskada där jag fick diskbråck, jag hade väldigt ont men i december exakt för ett år sedan satt vi på julbordet i övrenågontingträsk och åt julbord allihoppa på Makens sida familjen. Jag fick mer och mer ont i ryggen när jag satt där på julbordet och så gick jag ut med hunden när jag kom hem och tog ett steg framåt och så sa det plopp och pang i ryggraden. Jag fick så fruktansvärt ont att jag inte kom upp för trappstegen in utan maken fick hjälpa mig upp och in i sängen i gästrummet. Det som nu är ett badrum. Där låg jag och kved. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag åkt in och inte väntat som de från sjukvårdsupplysningen sa.
Jag fick bara mer och mer ont.

Idag den 13 december har jag varit sjukskriven i 365 dagar. Ett helt år av mitt liv har gått i diskbråckens tecken. Med två operationer, förlamade tår, en sjukvård som gör sitt bästa( sjukgymnasten Lisa, Kuratorn Camilla och Arbetsterapeuten Gudrun) och en sjukvård som sviker( Ortopeden på NUS).

Det känns som en helt galen tanke att ha varit sjuk ett helt år. Ett år av operationer, sjukhusbesök, ambulansfärder, inläggningar, smärtlindring, morfin, ketogan,dropp, tre olika sjukhus, den där hemska blockaden. Mediciner och smärta.

Det känns som jag äntligen är på bättringsväg. Det finns en väg framåt istället för bara neråt i avgrunden av smärta, som den jag faktiskt har varit på väg mot. Men jag vände där, där i botten av smärtan och nu är jag på väg uppåt. Det känns verkligen så. Jag vet man ska inte skriva att nu går det uppåt för då börjar det gå neråt.

Men det känns verkligen så. Det här året har givit mig en otrolig drivkraft. En jävlar annama och en inre styrka som gör att jag driver mig själv framåt. Dit jag vill komma. Jag har även behövt se mitt liv som det faktiskt är och hur jag ska göra för att anpassa den efter mina nya förutsättningar. Att inse att den säkra vägen inte alltid är rätt väg. Bara för att den är bekväm.

Nu har ett år gått. ett år av sjukdom och djävulskap och äntligen känns det som att det är jag som styr skutan igen och inte doktorer, inte sjukhus, inte vänta på någon annan.
Det känn som när läkaren i september sa: Du kan ju bli tillfällig sjukpensionär i sex- sju år. Då kände jag nu skiter jag i det här. Nu gör jag på mitt sätt och se vad det har lett till. Jag har inte varit inlagd på tre månader. Jag är på bättringsväg. Smärtdimman i huvudet är borta. Min kropp är förtvinad och svag. Min rygg gör fortfarande ont, jag har fortfarande förlamade tår, jag har fortfarande ont i höften och benet och orkar inte mycket. Men. Jag ska bli bättre, jag kan bli bättre. Jag tänker inte ta en läkares nej som finito. För jag vet att det inte är sant. För han vet inte min inre styrka. Den jag vet om nu.

Så ja, jag har varit sjukskriven i 365 dagar. Ja, jag har fått förlängd sjukpenning, ja, jag ska göra en gbp och operera mig en tredje gång. Ja, jag har ryggproblem och ont. Men ingen. INGEN kan säga åt mig att bli sjukpensionär och att jag inte kan bli bättre eller utvecklas.


Så det så!

Mvh /hon som bestämmer över sin kropp och ska träna sig själv tillbaka till en ofantligt bra kropp och ingen läkare ska få säga något annat!

Snö hund, rehabsamtal

Jag och Jenna var ute extra länge nu på morgonen och sparkade lite boll. Jag har nämligen kommit på hur man ska göra. Man spänner magen, sätter i stavarna i marken håller dem stadigt där och så sparkar man med benet.
Det går riktigt bra faktiskt. Men inte för många gånger på rad. Men Jenna hinner bli nöjd i alla fall.

Det är roligt att se henne så lycklig. Min lilla hund. Hon blir alldeles tokig när det har snöat ute och det har det idag.

Jag ser det som ett gott omen inför mitt rehabsamtal som är idag.
Det ska bli spännande. Att gå på. Den är om en timma. Så nu ska jag gå och göra i ordning mig.

Skrattfester och trött

Det är så himla konstigt nu för tiden med mina sjukhusvistelser. Förut så höll jag stenhård koll på det. Nu tar jag ett besök i taget.
Jag var hos kuratorn idag och skrattade. Ja, vi skrattar ihop hon och jag. Gråter det gör jag hos Lisa min sjukgymnast. Det är konstigt det där. Men kuratorn hon har samma humor som jag. Hon är rolig och hon tycker jag är rolig. Alltså skrattar hon med mig och jag med henne och vi skrattar åt idiotin som det innebär att vara ryggsjuk. Det är skönt att vara med henne och få skratta. För det är inte så ofta jag skrattar så där så tårarna sprutar och det kitlar skönt i magen och man nästan får magknip och ryggknip bara för att man skrattar så mycket. Jag gör det nästan aldrig. Men jag gör det med henne och det är så underbart härligt.
Hon sa: Ska du inte till läkaren här efteråt? Jag sa, ska jag? Det hade jag helt förträngt, hon sa ja men visst ska du till Doktor Sven idag?
Jag sa: Jag ska till han den 29 klockan två.
Hon: men Ellinor idag är det den 29!
Och så började vi skratta igen. Det är så härligt att få skratta. Jag tror man blir friskare av det.

Sen när jag hade skrattat färdigt då gick jag ner till doktor Sven som skrev ett nytt sjukintyg till mig. Jag fick även lite ändrade mediciner. Efter det åkte jag med sjukintyget till jobbet och där lämnade jag in det och fick en kopia till mig själv. När jag kom hem och vi hade ätit var jag så slut så jag somnade i soffan och snarkade.

ja, jag snarkar.
Nu har jag förflyttat mig till min riktiga säng och ska fortsätta snarka.

Mitt på konferansbordet

I morgon är en stor dag för sängliggaren( det är jag). Jag ska först till Tandis 10.30 sedan kl 13.00 är det rehab samtal med jobbet och försäkringskassan.
Jag tror verkligen inte att det kommer komma fram något nytt på just det mötet. Jag ska lämna in min sjukskrivning, jag ska lämna fram ett papper jag fått som säger att jag aldrig någonsin får lyfta tungt någonsin igen. ALDRIG som jag har fått av doktorerna på Ortopeden.

Det papper har jag en känsla av kommer avgöra mitt arbetsföra liv åtminstone inom en snar framtid.
Jag måste bara leta reda på det först. Undrar om de vill ha originalet. Jag tror jag har fem kopior på det eller nått.


Jaja som sagt. I morgon blir en tuff dag, både tandis och rehabsamtal. Undrar hur ryggen ska klara det. Jag lär nämligen få stå upp hela mötet eller typ lägga mig på golvet eller bordet. Det skulle väl vara nått va.


Jag: Vänta lite, jag ska bara klättra upp på konferansbordet som en annan Kalkon till uppätning så kan ni prata över min kropp som det är tänkt ändå.  Suck
Dem : Bla bla bla  bla kropp, rygg, bla bla, rehabplan, bla bla bla, sjukskrivning, bla bla bla, skriv på här bla bla bla.


Typ så här ( fast mindre sexigt)

VIP kort till Vården?

Centerpartietsblogg av någon nisse som är centerpartist skrev 2010 att: "Centerpartiet och Alliansen vill att de med störst vårdbehov ska få ett VIP-kort till vården. Nu presenteras VIP-kort i vården, för patienter med stora och kända vårdbehov. Idag har vi sett att det brister i den vård och omhändertagande för dessa patienter. Patienterna som det gäller är oftast äldre och kan få vänta i många timmar på akutmottagningarna. Med detta kort kan de komma direkt till den vård de behöver." ( Rolf Edlund, administrator av bloggen)

Jag undrar vilka dessa VIP:are är och vart är kortet? För sånt fall tycker jag att jag är förtjänt av det. Vad är då störst vårdbehov? Är det som VHC( Vindelns HälsoCentral) distriktsköterskor tycker att en förkylning är mer akut en någon med fyra diskbråck? Eller vad räknas då som störst vårdbehov. Cancer, ja det kan jag förstå. Reumatism, krossade ryggrader? Multipla Diskbråck? Vart går gränsen för patienter med stora och kända vårdbehov.

Jag är Känd inom vården, jag menar två operationer, 9 månaders sjukskrivning( nästan) jag ränner där var och varannan dag. Även om de som opererar mig inte säger att jag är "känd av patienten" . Det är sant, när jag låg inne första gången sa Mossberg( det står i journalerna) att Lycksele Lasarett hade varit i kontakt med honom angående mig och han inte kände till mig. Man bara suck och stön. Det var han som opererade mig andra gången.

Men är jag då känd? Har jag stora vårdbehov? Eh ja, 22 piller om dagen, ligga i en säng mest hela tiden. Hur kul är det?


Undrar vad det där kortet tog vägen någonstans och hur jag får tag på ett? ( För det är väl meningen med att de med behoven ska ha dem? Inte de som är rikast och har små skrupler som typ ett nageltrång eller så?)

Nå vart är kortet undrar jag?

Räknekunskaper, försäkringskassan, vårdtröghet och vad händer efter 550 dagars sjukskrivning

Varning för långt blogginlägg, men ändå viktigt att läsa så gör gärna det.

Jag har blivit sjukskriven till den första december 2011. Jag blev sjukskriven för första gången den 13 december 2010.

Det är nästan ett år av att vara sjuk och sjukskriven. Ett år där mitt liv och min livskvalité har blivit betydligt mycket sämre. Jag har gått från att arbeta, plugga och se  en relativt ljus framtid för mig själv innan jag gjorde illa mig förra sommaren.  Till att inte riktigt veta vad framtiden bär med sig för jag kan inte planera längre.  Men det var inte det jag skulle prata om. Jösses, jag hamnar hela tiden på villovägar nuförtiden.

Ja men i alla fall. Åter till räknekunskaperna för det är det som det handlar om idag.

Enligt den nya Sjukförsäkringen kan man bara få Sjukpeng i 364 dagar under en ramperiod av 450 dagar. Efter det kan man ansöka om att få få sjukförsäkring i upp till 550 dagar men med lägre ersättningsnivå. ( Källa: www.fk.se)

Jag blev som sagt  sjukskriven den 13 december på heltid 2010 och är nu sjukskriven till den 1:a december 2011. Det betyder att jag kommer vara sjukskriven i nästan hela ramperioden. Av 364 dagar har jag till den första december varit sjukskriven 353 dagar. Det ger mig 11 dagar under den första ramperioden. Jag har en stor känsla i ena stortån att jag inte kommer vara frisk till december 2011. För är jag som jag är nu så kommer det inte att gå.  Dessutom sa min sjukgymnast att jag ska räkna med MINST ett år till men troligtvis kommer det ta ännu längre tid för mig att bli bättre. Läkarna på VHC ( Vindelns HälsoCentral tror även något liknande)

Nåväl. Jag kan ansöka om den förlängda sjukskriven som gäller mellan dag 365 till dag 550. Det ger mig alltså en period på max 550 dagar att bli frisk, det vore en riktigt bra sjukskrivning om det gällde en förkylning. Men nu gäller det fyra diskbråck, en diskdegenerativ sjukdom och antagligen SRS ( Segmentell Rörelse Smärta). Det är liksom inget man snyter ur näsan in i lite toapapper och spolar ner i toaletten.

Jag har alltså med den förlängda sjukförsäkringsperioden upp till 550 dagar på mig att bli så pass återställd att jag kan arbeta igen.  Då ska jag stå till arbetsmarknadens förfogande.

Det innebär att om de ens godkänner mig så kan jag få vara sjukskriven till i maj/juni beroende på hur man räknar 2012.


Nu till kruxet. Vad händer efter Maj/ Juni 2012? Vad händer om jag inte får ansökan om 550 dagar godkänd?

Om man gör om sjukförsäkringen och säger, Bap, Bap, Bap( pekar med hela handen). Du skall ej missbruka din sjukförsäkring. Då måste man faktiskt anpassa vårdapparaten först. Det går inte att bara tvärt säga : Du får ej vara sjuk i mer än 364 dagar och absolut max 550 dagar för annars skickas du till arbetsförmedlingen för utredning.  Sen kan du ifall de avgör bli återförsäkrad, eller få akassa

Det fungerar inte om man inte börjar i rätt ände. Eller åtminstone tar tag i den andra minst lika viktiga delen som sjukförsäkringen. Nämligen ( spänningen är olidlig, får jag be om största möjliga tyyyyysssssstnad)

Får jag presentera den andra delen i sjukförsäkringen nämligen : Lanstingets vård.

(Va? Vad sa hon? Varför gör hon på dette viset?)

Jo men du ser, om man inte samtidigt anpassar vården efter kravet på att folk inte får vara sjukskrivna i mer än 364 dagar och max 550 dagar. Då blir ju de som verkligen är sjuka drabbade.

För att folk inte ska vara allvarligt sjuka i mer än 364 dagar och max 550 dagar så måste man snabba på hela vårdapparaten, det här med förlite specialister, för långa köer och för lite personal. För lite vård, för lite rehabilitering. Det fungerar inte i den ekvationen med att begränsa sjukdagarna. Så antingen måste de som bestämmer ( Sveriges, Regering, Rikstad och andra politiker som aldrig någonsin har varit svårt sjuka eller i behov av medicin, ja förutom nexium som de har råd att betala utan högkostandsskydd, som inte vi vanliga lågavlönade typer inom vården har behov av)

För vet du vad, så mycket tid jag har spenderat på att vänta på vårdköer och att bli bättre. Låt mig ge er ett exempel:

(mig själv)

Vi börjar vid första operationen, jag hade mer ont blev hemskickad och sjukskriven i åtta veckor. Hade mer ont, klagade som sjutton, fick inte en enda återbesökstid. Ringde och grinade varje dag tills jag fick komma till en AT läkare i början av mars ( 3 men en månad räknas inte, så två månaders väntan) Fick en snabb röntgen , (två veckors väntan). Fick vänta ( två veckor) på ett återbesök som skulle ske den 29 mars men blev för dålig och blev akutopererad den 27 mars. Blev sjukskriven i 8 veckor till. Efter 4 veckor fick jag träffa en sjukgymnast som skulle avgöra ifall jag skulle få ett telefonsamtal eller en återbesökstid hos en doktor. Jag fick återbesökstid i JULI. Det är då två månders väntetid. Jag fick komma dit och han sa att han ville vänta tills i september för att göra en MR för att min ryggrad var för svullen. Det innebär då hela juli, hela augusti och en bit på september, säg 10 veckors väntan. Nu har ju jag åkt in och ut som en jojo på sjukan så jag fick röntga mig i slutet av juli istället. Det är fyra veckors väntan.

 8 veckor,
2 veckor
2 veckor,
8 veckor,
4 veckor.

Totalt har jag väntat på sjukvården i 24 veckor. Jag väntar fortfarande för nu ska ju jag få komma till överläkaren på ortopeden på NUS för att han ska avgöra min fortsatta behandling.

Senario Ett:

Låt oss säga att jag får vänta på den personen( det är en han för båda överläkarna på ortopeden är manliga) till i början av september.
Då har jag väntat från den 28 juli till den 1a september, säg fyra veckor.

24+4 = 28 veckor.
Han avgör att jag ska få operera mig, han avgör även att jag ska få operera mig i Strängnäs,( Som jag hoppas på. Han skickar en remiss till Strängnäs, de vill ju så klart titta på mig. En väntetid på ca 3-4 veckor, låt oss vara snälla och säga tre veckor.

24+4+3= 31 veckor.

De säger att ortopeden på NUS har rätt och sätter upp mig på deras operationslista, låt oss säga att de håller sig inom vårdgarantin och ger mig en operationstid efter 3 månader. ( Om de nu opererar mig)

24+4+3+12= 43veckor

Då har jag alltså väntat i 43 veckors tid. Förtiotre!!veckor av min sjukskrivning. Det är alltså 301 av de 364 dagarna som man är garanterad. I väntetid.  Sen har jag dessutom 9 månaders rehabilitering, med tanke på att jag verkar ha en ytterst komplicerad rygg( önskar att jag hade en simpel rygg som höll och aldrig någonsin gjorde ont och gjorde att jag kunde lyfta stockar och stenar)

TVÅ:

okej hitills har jag väntat i 24 veckor. Överläkaren kontaktar mig i september det är 4 veckor
24+4. Han vill ha en ny MR, låt oss säga att det tar 3 veckor av väntetid. 24+4+3. Det tar fem arbetsdagar att tyda MR av ryggröntgendoktorerna det är en vecka. 24+4+3+1= 32 veckor
Han vill ha mig på återbesök, jag får återbesök fyra veckor efter röntgen. 32+4=36. Han beslutar sig för att han vill operera mig själv. Jag blir uppsatt på en kölista. Jag får vänta i 3 månader. Det är 12 veckor.
36+12 = 48 veckor.

48 veckors väntetid. Det är 336 dagar av sjukskrivningen, I väntan, Sen ska tilläggas att jag kommer ha minst 9 månaders rehabilitering. Om de nu beslutar sig för att operera.

 Känns det då vettigt att begränsa sjukförsäkringen till max 550 dagar när självaste Landstingsvården har en väntetid för lite mer komplicerade och patienter med komplikationer behöver vänta i ett minimum av 336 dagar?

Räknar man bort några veckor efter operationerna som jag inte redan har räknat bort, då blir det väl mindre dagar av dessa 336 dagar. Men det är inte det jag vill säga.

Det jag vill säga är att nu när man har ändrat sjukförsäkringen så att man MAX får vara sjukskriven ifall man ansöker om det och får det godkänt i 550 dagar och har rätt till 364 dagar. Då måste man även se till att få en fungerande sjukvård i andra änden så att inte över 300 av dessa dagar ska gå till väntetid för att bli bättre.

Och JA, jag är bara ett fall och det är bara mitt fall jag har tagit upp och hade jag bara haft ett diskbråck och inte komplikationer efteråt så "Hade jag bara kunna rest mig upp från uppvaket och mått jättebra och fortsatt mitt liv som vanligt" som det ska vara efter en diskbråcksoperation, och haft mina 8 veckors sjukskrivning om man inte har ett tungt jobb. 3 månaders sjukskrivning som är " de kritiska månaderna" ifall man har ett tyngre jobb. Men nu är jag inte den där fantastiska ryggen. Nu har jag en rygg med fyra diskbråck, 1,5 opererade diskbråck, 1 har kommit tillbaka. SÅ jag vet, jag är väl ett undantag. Men det är för undantagen som vården måste snabba sig på. För annars blir man utförsäkrad och får ställa sig till arbetsmarknadens förfogande vare sig man kan jobba eller inte.

Det jag tycker hade varit en bättre lösning för oss som är lite mer komplicerade än "vanligt folk" är att man skulle kunna ha en färdig sjukskrivningsgräns efter att man är färdigrehabiliterad. Då kunde man satt en gräns på låt oss säga 200 dagar.

För då hade vården kunnat vara hur seg den ville, jag hade i alla fall haft rätt till adekvat vård, kunnat rehabilitera mig och fortsätta jobba. Nu kanske det är så att om jag får operera mig så ska jag ut i arbete efter 2 månader efter en steloperation av ryggen.

Men nu när de har bestämt att man inte får vara sjuk mer än max 550 dagar så får de väl även se till att ge vården resurser, omforma hierarkier och organisationen så att den blir mer effektiv. Så att väntetiden inte blir 336 dagar av de där MAX550. Då måste man ge vården den möjlighet att ge sina patienter behandling så de blir friska, eller åtminstone bättre så att det klarar av att arbeta.

Ska tilläggas att jag tycker faktiskt inte det är fel med Alliansen. Jag tycker det är super att de är mer inriktade på rehabilitering och att det är bra att man inte kan vara sjukskriven hur som helst och att det ska finnas krav på en. Men samtidigt måste man ju få  möjligheten att bli friskare. Vården måste få de förutsättningar att ge en bra vård för att kunna se till att folk inte är sjukskriven i tid och evighet. 

Eller? Rätta mig om jag har fel? Argumentera gärna med eller emot mig.

Vad tycker du?

Alla bilder lånade från google.se