Fruktansvärt utlämnande

Nu har jag varit färdig på sjukhuset för den här veckan.
Den åttonde skulle jag till Ortopedens Sjukgymnast, men överaskande så var hon sjuk. Det är ett pågående tema med mina försök att få sjukgymnastik genom Ortopeden. Så nu skiter jag fullständigt i dem.
Vill inte Ortopeden ge mig vård ja, då bajsar jag på dem med.

Igår var jag på NUS, Norrlands Universitet Sjukhus, och kollade varför jag har så lågt blodvärde. Det föll sist jag låg inlagd från 140 tilll hehe 62. På tjugofyra timmar. Det visade inte vara något allvarligare än att det går att fixa med en salva. Pjuh. Salva och blutsaft.

Idag har jag varit på NUS igen. Idag till Gyn, bara roliga saker alltså. De vill kolla varför jag har så lågt shbg. Du vet det där hormonet som levern, du vet den som ballar ut med alla mina meduciner, tillverkar.

Visar sig att jag har nått som heter PCOS. Fick reda på det idag. Kul, nu är jag inte bara rygg sjuk.suck.

Så alla som tjatar om att det är dags för mig och Maken att skaffa barn, sluta genast med det. För med PCOS är det svårt att gå ner i vikt, det är svårt att få barn och ska man få hjälp. Ja då måste jag hellst väga 65 men inte över 70 kg. Och så lite väger inte jag. Så cut some shit out please. Hon tyckte det var mycket bra specialisten att jag hade gått ner i vikt, hon som i specialisten. Först var det en läkare som undersökte mig, och sen kom en läkare till och efter det kom en specialist in. Hur kul det var kan du ju tänka dig själv. När jag sa att jag hade gått ner sjutton kilogram, visst jag har gått upp några av dem, men endå, förra året. Sa specialisten att det var en enorm bedrift för har man så lågt SHBG , hormonvärde som jag hade ska det vara i stort sett omöjligt att gå ner i vikt av sig själv.  Jag har 9 i shbg man ska ha över 35.
Summan av kardemumman var att jag ska få börja på minipiller för att försöka få ordning på hormonerna. Hon ville ge mig p-piller men eftersom pappa är hjärtsjuk så fungerar inte det. Specialisten fick ringa en annan specialist och rådfråga hur de skulle behandla mig. Så jag är inte bara ryggsjuk, jag har fel på hormonerna och svårt att få barn.

När jag ändå är så fruktansvärt utlämnande så kan jag berätta att jag ska göra en GBY inom en snar framtid. Du som inte vet vad det är får väll googla.

Så nu har jag tvättat min byk. Varsegod. Jag orkar inte hålla saker inom mig längre. Det är bättre att folk vet. Så nu vet du.

Det är därför jag varit tyst i bloggen på sista tiden. Har haft mycket att fundera på inom mig.
Men det är lika bra att vara ärlig så jag kan fortsätta skriva min blogg som jag vill skriva den.

Doktorn ringde

Igår ringde läkaren från Vindelns Hälso Central mig. ( Sven) och hörde hur jag har det. Äntligen en läkare som bryr sig. Han hade även fått provsvaren från mina blodprov.  Min lever mår inte bra, proverna blir sämre och sämre. Så även om jag har slutat med Morfinet måste jag även trappa ner på Alvedonet som han tror är den största boven i dramat.

Alvedon, who would have guessed. Leverpåverkan och för höga levervärden. Sen sa han att levern mår ju bra ifall du går ner i vikt och inte dricker alkohol. Jag har inte druckit alkohol på flera år. Jag blandar aldrig alkohol och mediciner. Det han vill att jag gör är att jag ska ta bort två av mina alvedon per dag. Jag äter sex stycken 665 mg per dag. Det blir fyra istället för sex stycken.  Sen ska jag ta nya prover i mitten av november för att se om det hjälper och min lever mår bättre.

Han vill även skicka mig på utredning till smärtkliniken i Umeå och det kan ju vara vettigt med tanke på att de räknar att man har kronisk smärta efter tre månader och jag har ju haft det i mer än ett år.( http://urplay.se/166208 ) 
Jag vet inte hur lång väntetid det är för att komma dit, men nu äntligen börjar det hända lite saker igen som gör att det rör på sig inom vårdapparaten och jag kan få vård.

Önskehjärta

Igår på sjukhuset gick det inte så bra som du kanske har förstått. Vi tar vad som sas senare för jag orkar inte prata om det just nu. Jag har pratat lite med de närmaste och även några som har ringt. Jag ska berätta.
Men jag måste få processa det lite för jag vet att inget har egentligen förändrats från  i förrgår till  idag förutom att överläkaren sa som han tyckte att det var.

På Norrlands Universitet Sjukhus finns det en fin liten shop, där de säljer färska blommor, lite nallar, fina tänkvärda skytar tänk lite  så där lantligt vitt och även smycken.

Jag grät hela vägen ut från doktorn, ut genom korridoren, ner i hissen och ut i korridoren och ända till centralhallen. Men jag gick in i den butiken, med tårarna rinnande.

Där fanns det ett fint smycke och ett kort. Jag köpte båda.

Det var ett hjärta som man kunde öppna och kallas önskehjärta. Innuti hjärtat ligger det ett ihop rullat papper som man kan skriva sin egen önskan på.
Vilket jag gjorde och nu bär jag det runt min hals.

Så här ser det ut när det är stängt. Det håller sig stängt med en magnet. Vad jag har skrivit vet bara jag.

Hej

Jag är inte så glad och jag mår inte så bra så vad som sas tar vi en annan dag. Men om jag säger så, det var inte nått jag blev glad över.

De måste ju erkänna att de har opererat två olika nivåer och dessutom opererat fel!

Jag har tittat lite på mina Magnet Röntgen bilder och på mitt ärr på ryggen. Jag kan inte förstå att läkarna inte kan inse att de har opererat diskbråck på flera nivåer i ryggen. De hävdar att de inte riktigt vet om de har opererat på en eller två nivåer men att de " borde " ha opererat bara på en nivå. Eftersom det står så konstigt i mina journaler och hehe de har glömt skriva dit att jag har en extra kota så de vet inte hur de ska räkna . Oups!

Låt mig presentera lite bevis.

Bevis nr 1: Ärret

Diskbråck ärr

Ser ni att det är två sorters ärr. Det övre ärret som är lite mer till vänster och har stygn som ser lite ut som ett kinesiskt tecken det är från  min första operation. Det andra ärret som är lite mera till höger och har inga stygn som korsar är från operation nummer två

Rent logiskt hade de gått in på "samma " nivå. Hade de väll gått in via det gamla ärret för att slippa så mycket ärrvävnad som möjligt OCH hade de ifall de nu skulle ha opererat på samma nivå inte gjort ärren parallella?

Istället för under varandra som nu

BEVIS NUMMER 1: Se ärret

Bevis nr 2:

Magnetröntgen med kontrastvätska av ländrygg

Detta är min senaste magnetröntgen bild, en av dem alltså. Ser ni områdena som är markerade med pilar. Detta är alltså ärrvävnad i min hud/muskler och fettvävnad. Det är alltså två ingångar på TVÅ olika nivåer.

Dessa nivåer är dessutom parallela och går inte ihop. Alltså borde de ha gått in på två olika nivåer rent logiskt.


BEVIS NUMMER 2: Se ärrvävnaden innuti.


Kan någon vara vänlig och tala om för mig att jag inte har rätt? Att jag inte har blivit opererad på två olika nivåer så ska jag gärna slicka den där doktorns röv.
Men nu har jag rätt. För annars skulle inte bevisbördan vara så tung. SÅ nu får de krypa till korset och slicka min röv. Om de inte erkänner detta nu och skickar mig till en annan klinik.
Då jävlar ska jag röra om hos dem. Då går jag till pressen.


Jajemensan.

Visst synns det att jag har blivit opererad på två olika ställen i ryggen tydligt. Ni kan väll skriva en kommentar och stödja mig i detta. Att jag ser rätt.

Eller kan jag ha fel?

Jag måste ha rätt? Eller hur?

Hur lätt är det att få en remiss?

Jag ringde till Stockholm Spine Center idag. Telefondamen sa att om man kommer dit som privatkund så får man betala hela vägen. Alltså från första mötet till  "om det nu" blir operation.  Detta beror på att då får man gå före i kön.

Med Strängnäs Ryggklinik kan man betala första besöket själv och sedan förhandla med landstinget ifall de kan betala. Man kan även här betala hela vägen ifall Landstinget säger nej.Men här blir man inte exklusiv bara för att man betalar privat. Utan hamnar i samma kösystem som alla andra.

Eller så kan man försöka få remiss till båda ställena och då betalar Landstinget kalaset.

Jag undrar hur lätt det är att få en remiss av Landstinget till något av ställerna?

Kuratorbesök nr ?

Idag höll jag nästan på att missa mitt kuratorbesök. Tur att det finns mail. Hon hade nämligen mailat mig tiden så kl 12.53 satt jag i bilen och var där 13.05. Phuj!

När jag var där pratade jag dels om bemötandet på min 1.5 veckor på sjukhuset. Att jag tyckte det var dålig stil att skicka in en sjuksköterska med resultatet av provokationsröntgen som gjorde att jag inte kunde fråga hur den såg ut och andra frågor som väcktes i mitt huvud som jag inte fick svar på.

Sedan pratade vi om frågorna jag ska ställa på mitt "återbesök" med Enskog.

Jäklar vad jag ska tala honom till rätta. Tur att min mamma kommer upp och kommer med på mötet.
Jag blir så ledsen när jag tänker på hur de har bemött mig.

Norrlands Universitet Sjukhus Ortoped har ett väldigt dåligt bemötande till deras patienter. Så är det bara.

Provokationsröntgen, Slätröntgen och inga kotor på glid.

Sista dagen på sjukhuset så fick jag åka ner och göra min provokationsröntgen. Det är en slätröntgen som de gör när man står upp, håller höfterna still men böjer sin rygg framåt och de tar en röntgenbild. Sedan tar det en bild till när man böjer ryggen bakåt.

Mina kotor gled / rörde sig inte. Jag tyckte att det var lite dåligt bemötande där med. Visst det är väl bra att mina kotor inte glider. Men varför gör det så förbannat ont? ( Jag vet, diskdegenerativ sjukdom, fyra diskbråck och en knöl. Döende diskar.SKITONT) . Men att en sjuksköterska kommer in och berättar det i min sal inför min pappa, mina svärisar och grannen i sängen bredvid. Detta ger mig inte en chans att ställa de frågor jag behöver ställa.  Jag försöker inte visa att jag blir ledsen. Visst är det konstigt att jag blir ledsen. Det är ju positivt att de inte rör på sig. Men samtidigt är nog chanserna små att jag ska få operera mig en gång till.

Så när blockaden släpper om smärtan blir värre. Ja, då är chansen rätt stor att jag bara " får leva med smärtan".

Av sjuksköterskan får jag reda på att jag ska få åka hem när jag vill, en läkare skulle komma in och skriva ut mig.

ST Läkaren frågar om jag har mediciner så det räcker och jag sa att jag har inte så mycket Dolcontin kvar( morfinpreparat) så antingen får de sätta ut den eller ordna med ett nytt recept. Jag vet även  inte hur det ser ut med de andra receptenvmen de fick han kolla upp. Han frågar om jag vill sätta ut Dolcontinet nu när jag har blockad i ryggen och självklart vill jag ju det. Jag vill inte gå på morfin, jag vill inte bli beroende.
Dessutom blir det lättare att sätta ut Dolcontinet när blockaden är i ryggraden och "hindrar smärtsignalerna".
Så jag sa ja, jag frågade även om han kunde skriva ut bilderna på min slätröntgen.

Jag och pappa packade ihop mina saker, computern, väskan, computerväskan, handväskan, jag bytte kläder från sjukhuskläder till mina egna och tog kryckorna och haltade ut i korridoren in till läkaren.

Han ST läkaren förklarade röntgenbilderna för mig han förklarade hur linjerna skulle se ut och att mina linjer i ryggen var jätte bra, att de inte ruckade på sig alls kotorna. Varken i framåtlutande läge eller bakåtlutandeläge. Han sa att jag har haft oturen att få en väldigt sjuk och trasig rygg.

Visst det är jättepositivt, visst det är väl bra. En operation är inte lösningen på allt. Men endå,

Så här fredagen efter blockaden så skär det i ryggraden, det hugger, jag har inte ont på samma sätt, men det hugger fortfarande och skär.

Jag vet att operation inte alltid är det bästa. Det blir mer ärrvävnad efter varje operation, det är litet i ryggkanalen och ryggmärgen svullnar und zu weiter.

Men jag blev ändå ledsen, för grejen är att vad händer nu? Ska jag behöva leva så här nu? Resten av mitt liv? Ska jag behöva få så ont igen eller ska jag behöva bli stucken i ryggraden var tredje/fjärde vecka och döden dö där på bordet när de skrapar mig i ryggraden för att få en ny blockad för att bli rörligare?

Vad innebär detta?

Det enda jag vet är att jag ska i alla fall få behålla min tid hos Dr Enskog och då får jag väl lite svar på mina frågor.


Men jag är i alla fall ledsen även fast jag borde vara tacksam att de inte rör på sig "just vid det tillfället".

Men vad sjutton är det som hugger och skär så hemskt i ryggen fortfarande då?

Min sista dag på sjukhuset för den här gången och jag borde vara tacksam men jag sörjer

Började att fira niomånadersdagen med att få sjukhusfrukost. Molinergröt, med lingonsylt, juice, ägg, kaviar och te med honung i. Sedan fick jag besök av Dagny och Allan och Pappa, jag fick även åka ner på röntgen.

Jag borde egentligen vara glad idag, umgås med tre personer som betyder mycket för mig, jag fick göra röntgen, jag fick även röntgensvaret och jag fick åka hem. Ändå gråter min själ. Jag kan ju gå, jag kan röra mig, jag vaknade utan ryggvärken idag för första gången på en evighet. Men tänk att det ska ta att bli skrapad i ryggraden med en nål som var det värsta jag varit med om för att få vakna utan värk i ryggen för en dag. Även om jag inte var helt smärtfri så är jag tacksam. 

Jag fick röntga mig, jag har gått hela långa korridoren på ortopedens akutavdelning. Jag är glad. Jag kan gå, men jag sörjer. Jag sörjer sörjer sörjer.

Jag borde vara tacksam, lycklig, shit jag är inte lam. Men jag sörjer min rygg, jag sörjer över ett års helvete.

Men endå, jag kunde gå ut, ut från sjukhuset, själv, med kryckorna så långt har jag inte gått sedan i juni. Det är framsteg. Men jag är i alla fall ledsen inombords. Fast jag borde vara tacksam.

Tacksam och glad över att vara hemma, jag har fått prata med min älskling och jag har fått kärleksbrev över internet av honom. Jag älskar honom och ja, jag är bättre än när jag kom in till sjukhuset. Jag har msnat med Emma och pappa är här. Jenna har fullkomligt varit på mig hela kvällen och krävt närhet. Jag borde vara glad och tacksam. Borde ...

Jag får vara det i morgon. Men jag måste få sörja lite. Sörja och inse sanningen.

Det har gått nio månader idag efter första diskbråcksoperationen.

Idag, exakt idag för nio månader sedan den sjunde januari 2011 så opererade jag min rygg för första gången. Diskbråck, diskbråcksoperation. Jag suger på ordet. Ordet suger, jag skulle vilja spotta ut det och stampa ner det i jorden och gå där ifrån. Men nu går inte det.

Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare.  För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.

Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.

Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.

Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.

Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.

Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.

Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.

Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?

Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig. 

Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.

Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.

Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag. 

Diskbråck, detta är diskbråcksmassa, det de faktiskt plockade ut ur min ryggrad

Grattis på niomånadersdagen Ellinor.Starkt kämpat även om du inte tar dig någonstans.

Men grattis på niomånadersdagen efter första diskbråcksoperationen. 

Klappar mig själv på axeln

Tröstätning och jag svettas hjärnet

Jag har tyckt så synd om mig själv så jag har ätit upp min present från ondaryggen.blogspot.com som var här och hälsade på, chokladtryfflar och tuttifrutti, sedan har jag även ätit lite polly och druckit lingondricka. Det får man göra när sjukhuset suger, kroppen reagerar konstigt och för att bli bättre får man lida pin.
Det brukar ju heta det, vill du bli fin får du lida pin. Det borde heta vill du bli bättre får du lida pin. Det finns verkligen inget i livet som är gratis, inget som man inte behöver vårda eller bry sig om, ingenting som bara fungerar. Allt i livet behöver man kämpa för, vara omtänksam om och bry sig om. Det är inget i livet som någonsin går smärtfritt.
Men som sagt innan kl 1400 idag var dagen fantastisk tänk besök av två trevliga kvinnor, underbart, och efter kl 16.30 blev den bättre.

Ondaryggen

Sen kom Lotta ( www.lottaz.blogg.se)

Lotta

Jag ligger här och ser på House, min granne  sover och jag har ljudet avstängd, svettas och mumsar godis.

 Pappa kom och hälsade på mig på UVA( uppvakningsavdellningen) även fast jag inte hade varit sövd, de ville ha lite "koll" på mig. Eftersom min "motorik försvann" aka jag var tillfällligt förlamad från midjan och neråt. Pappa hade med sig min kompis som jag fick av Mona efter första operationen som får hänga med mig när jag mår dåligt. Det var skönt att ha han på UVA, jag hade tom med mig kameran ner. Eh , ja, jag är en fototok och eh ja, det är mitt sätt att behålla kontrollen i livet.

Men nu är den tillfälliga förlamningen borta, jag kan stå och vända mig om och mina ben kan jag dra upp, det där med känseln nedanför knäna. Det är en annan femma. Så jag tröstäter. Och det får jag göra.
Sen har jag svettats som en gris sedan sju och det var innan jag började äta godis. Jag tror min kropp kämpar för att vakna till liv igen. Kämpar för att bli bättre och därför svettas jag för den arbetar hjärnet.

Det där med Blockad i Ryggen är inte min grej

Jag säger då det: ALDRIG MER! Fy satan så ont det gjorde och så var nålen inte rätt och de fick sticka flera gånger och jag skrek, grät och skulle liggs still. Tänk dig fulgråt och så jävla ont så jag dör gråt och inte få skaka i kroppen?
Jag sa: Ge mig nått att bita i!
Och de typ tusen doktorer( det var fem. men endå) ba: Det går så bra så och du är så duktig.
Jag bara: DU kan inte säga att det går bra, för det vet du inte för det är inte bra när det gör så jävla ont.
Gud doktorer och bemötande, grrrrr. Jag fick en " spykopp" att bita i ringplasten så jag kunde ligga still i slutet.

Shit vad ont det gjorde, det gör jag ju aldrig om ALDRIG! Visst jag var ett " svårare" fall och har hypersensibilitet i ärrområdet på ryggen och att den där lokalbedövningen inte fungerade så att de och de var tvungen att sticka flera gånger. Jag har visst flera plåster där bak. Att bli stucken och sen ska de "följa ryggkotan medan de skrapar med nålen på kotan för att hitta nerven. FYFAN så ont det gjorde.

Efteråt hade jag ingen känsel från boobisarna och neråt, bena gick inte att röra på med vilja. Jag tänkte det är så här det måsta kännas när man blir lam. De fungerade inte på flera timmar och det som skulle tagit en kvart tog över en timme. TÄnk att bli stucken flera gånger (  minst fem högst 10) i ryggen och rispad i ryggraden för att hitta rätt nerv att bedöva. Gruvsam smärta säger jag bara. Efteråt fick jag sådan djävulusisk spränghuvudvärk så det kändes som att huvudet skulle lossna.

Jag hamnade på UVA för koll, anhöriga ska inte bli insläppta där men pappa fick komma in och jag blev lugnare och mådde bättre. Han hade med sig min lilla giraff jag fick av Mona och min mobil. Han gav mig kramar och höll mig i handen. Käre pappa, tack för att du var där. Sedan var han tvungen att gå.

Jag fick åka upp på avdelningen. Äta middag och håller sakta få tillbaka funktionerna i benen, jag kan röra på dem nu. Förut hade jag inte någon motorik alls.  Bedövningen satte sig på motoriken, aka, jag kunde inte röra benen.

Men nu på kvällen så har jag fått tillbaka känseln till knäna i alla fall och det ska ta några timmar att släppa första bedövningen så i morgon kanske jag kan gå själv utan att åka på en " toa-stol"  för att ta sig till tjottahejti.

Jag gör inte om det för satan så ont det gjorde, Maken sa att jag kommer glömma smärtan. Jo tjena. AJ AJ AJ.


Jag hoppas verkligen att det  är värt det, att jag får tre veckor som smärtfri i ryggraden och i benet. Att jag kan göra min provokationsröntgen så gott det går och att det är värt det. För Satan i gatan så ont det gjorde.

Saker att göra från en sjukhussäng

Pusta ut från "morgonsjukgympan" läsa Blossom och förundras över att jag tycker att ett kilogram är aptungt.
Jag förstår inte att jag kan ha blivit så svag. För ett år sedan kunde jag vända en karl eller dam ( patient då eller brukare) på ca 90 pannor. Nu orkar jag knappt med ett kilogram. Men endå
Man kan  göra sjukgympa med vikter och läsa Blossom Magazine.

En positiv dag och TENS vid bröstryggssmärta

Doktorn sa:
Det där i bröstryggen har med musklerna att göra, därav de tre besöken från sjukgymnasten Petra, hon ska klura ut ett riktigt bra träningsprogram till mig i morgon ( YEY).

Sen förklarade han alla tre Magnetröntgen bilderna och deras gånger, jag fick även två röntgenbilder utskrivna. En  på "knölen"( bröstryggen) som inte är farlig. Och en på "problemområdet".( Ländryggen)

Knölen skulle inte ge utslag på bröstryggen alls utan påverka min balans, jag skulle inte veta ifall jag hade tårna uppåt eller neråt. Det innebär " bara att min ryggmärg och nerver måste ta en bana runt knölen. Knölen kommer de hålla koll på nu när de har upptäckt den.

Det där i bröstryggen är alltså muskelärt, sjukgymnasten blev inskickad kom in flera gånger, utvärderade min högra bröstrygg och OCH hon tog fram TENS: en och  satte den på Högra sidan bröstryggen och satte på program sju. Detta ska jag tala om var himmelriket och vet du vad.

JAG ÄR SMÄRTFRI  I BRÖSTRYGGEN. Jippikayey motherfu..er. WOHO!

Det är så skönt att " bara ha ont i ländryggen och benet"
Mitt problemområde sitter på samma nivå i ryggen. S1-L5 och det är där de har opererat två gånger, först på höger sida och sedan på vänster sida. På samma nivå alltså. Det var så han förklarade det, så jag får väl lov att lita på honom.
Han sa att han hoppas att jag kan få blockaden i morgon eller på onsdag och sedan ska jag få göra röntgen så fort som möjligt. Efter det ska de utvärdera. Men mer än så kunde han inte säga.

Jag måste dock säga att det känns så otroligt bra att äntligen få bli utredd, äntligen händer det något, de gör något. Vad sedan resultatet blir det är en annan femma. Men de gör i alla fall något.
Jag får äntligen möjligheten att bli bättre. Bara grejen med att jag har fått ett TENS utprovning efter två ryggmuskler i bröstryggen på höger sida som har gjort att jag inte har ont längre är ju underbart.

Så idag är det en bra dag på sjukan.
Trots att jag ser ut så här:

Sa jag att jag skulle ha klippt och färgat håret idag egentligen? Ja just det, det behövs, jag behöver klippa mig och färga håret, men istället för att göra det så är jag här på ortopeden på NUS:

Så här ser TENS punkterna ut som ska sitta på höger sida rygg där jag har ont i bröstryggen. Wonderfull

Min helg i bilder

Bara att den här har varit hemma har varit underbart

Jag har njutit av varenda sekund spenderat med honom. Han är grejt den där Maken. Älskade, Älskade Make!!

Jenna har spenderat dagarna med att titta ut genom fönstret och undrat vad henne Svärhusse och Lillhusse( Sven och Svärfar Allan) har gjort

Jag har piffat till mig med ett fint hårband ( För att försöka täcka över det flottiga håret, but anywho)

Jag kan liksom inte sluta se mig mätt på honom. Även om det var jobbigt att vara utomhus, men shit så fin han är.

Här mår jag inte så bra, det kanske syns, men jag är mycket lycklig över att han är hemma.

Sista dagen hemma spenderades pussandes och kramandes och bara att vara i närheten av honom.

Nu har han åkt till Västerås och jag till sjukhuset.

En underbar helg på permis helt enkelt. Nu är jag åter i sjukvårdens händer.

Hej Jenny!

Anonym sa...

Alltså vad är det för fel på den svenska vården? Jag har oxå världens sämsta läkare, i 9år har jag fått höra att jag har fibro och mina små diskbrock ibröstryggen ska inte kännas, jo tjena... Nu var jag till reumatologen tack vare att dom var så snälla att ta in mig pga att jag har så jävla ont. Då har jag psoriasisartrit och blev röntgad med 19plåtar på direkten så dom ska se hur pass trasig jag är i kors/bröstrygg. Ska tillbaka om 3veckor och börja med cellgift som ska kunna stoppa nerbrytningen. Har sån god lust att åka till min husläkare och stoppa upp diagnosen där solen inte skiner. Dom har undanhållit saker för mig oxå så jag kräver alltid prov/undersöknings svar sen får man googla så an vet. Tycker så synd om dig att du inte får hjälp på en gång!!! Krya på dig. Jenny

Hej Jenny!

Ja, vad är det med Svenska sjukvården? Det är oerhört orättvist att olika landsting gör olika bedömningar och behandlar sina patienter, det är även orättvist att olika landsting har individuella budgetar som de får tillhanda hålla som de vill och det ger inte samma kunskapsbas över hela Sverige.
Jag önskar att de skulle införa specialistsjukhus även för Ryggsjukdomar som de har gjort med hjärtsjukdomar. För skulle de centralisera ryggsjukdomar till en eller två sjukhus i Sverige och skicka patienterna dit så skulle patienterna få en bättre och likvärdig behandling. Sjukvården skulle kunna utveckla nya metoder och patienterna skulle på så sätt få en säkrare och bättre vård. Det skulle innebära en bättre kvalité för vården och vårdtagaren ( alltså vi som är sjuka i en ryggsjukdom, eller de med cancer eller de med ont i tån)

Jag hatar att sjukvården har en inställning att patienter är dumma i huvudet och bara behöver veta det "nödvändigaste". Det är tur att google finns så man kan ta reda på saker som de inte säger.
Jag har börjat kräva ut journaler och andra provresultat för jag litar inte längre på vårdapparaten.
Jag anser att alla personer som är friska eller sjuka har rätt att veta vilka förutsättningar de har för att liva sitt liv. Innebär det " inte så bra nyheter" som en läkare måste delge så ska de vara ärliga och säga det. För att få en förklaring till sin smärta, hjälper faktiskt till för att hantera den.
Dessutom ger det en möjligheterna att leva sitt liv som man vill leva det utifrån de förutsättningar man själv har.

Jag förstår att du måste uppleva en bitterhet mot din husläkare som inte har tagit din rygg på allvar. De säger att 20 till 30 procent av alla människor har diskbråck i Sverige. De flesta känner inte av sina diskbråck men en del gör det. En del vet inte om att de har diskbråck men går och har ont i ryggen, nervproblem och "klagar" på en husläkare som inte kan mycket alls om ryggar och patienten känner sig osedd och så är det något allvarligare. Det är som Vårdcentralen har inställningen "jaja, det är lite ryggvärk, träna du bara så går det över, banta du bara så går det över, vila en dag så går det övöer". När de inte tar ryggvärk på allvar så blir patienterna lidande och det under flera års tid.

Det var ju tur att du fick komma till Neurologen som faktiskt lyssnade på dig och dina problem. Såg bakom symtomen och istället för att behandla symtomen så hittade de grundproblemet/grundsjukdomen som faktiskt dina problem är ett symtom av. Jag är ledsen att du har en väldigt trasig disk och att du är trasig i bröstryggen och korsryggen. Jag förstår att det inte är " kul" utan fruktansvärt att höra att det enda som går att göra är att ge dig cellgifter för att hindra att processen fortsätter. Jag förstår att du är arg och ledsen och sörjer något fruktansvärt över det du har fått veta och det är helt naturligt.

Om jag vore dig skulle jag anmäla dig husläkare. För du måste tala om för dem att han/ hon/ de har gjort fel så att de kan tänka sig för nästa gång och även får en chans att be dig om ursäkt. För grejen är att nu har du ju som du har det och det bara är så. Men samtidigt så skulle ju du få "upprättelse " ifall du får tala om precis hur du känner och de kan leda till att de ändrar rutinerna så att andra inte får ha det som du nu har det.
Även om en ursäkt inte gör något åt din rygg eller att du ska få cellgifter nu så kan det ju kanske ge själen något den behöver.


Jag är glad att du ska börja få behandling så du får möjlighet att bli så bra du kan bli. Även om du kanske inte blir "frisk" eller "smärtfri" så kommer du ju bli bättre. Precis som de säger till mig att jag kommer bli bättre men aldrig bra.

Du får gärna emaila mig om du vill. Om du vill kan du lämna din email adress i en kommentar så tar jag bort den sedan ifall du vill det och så kan vi maila. ( det gäller inte bara Jenny utan alla som vill mailas med mig)

Kram Jenny och du, det är okej att vara arg, ledsen och sörja. Skriv gärna igen och berätta hur det går för dig och hur du mår. Jag svarar, lovar. Om du vill så är jag ditt stöd genom det här. För jag vet hur jobbigt det är själv och hur orolig man är i själen.

Kram på dig

Om Second Opinion

Jag frågade min doktor( Sven) på HälsoCentralen hur en Second Opinion går till. Jag tänkte dela med mig av hur det går till.

En Second Opinion går till så att om en Patient vill ha en andra bedömning så går han/hon till sin HusLäkare eller ringer till den specialistmottagning han/hon tillhör.
Den som får ta emot patients önskan om en Second Opinion gör då en skrivelse till den som är ansvarig över kliniken oftast klinikchefen.

Han utser då vem som ska göra Second Opinion. Ofta går det till så att det blir en annan läkare på samma klinik som utför second opinion.
Här blev jag lite upprörd ( igen) Jag sa att det kan leda till etiska och partiska utvärderingar. Jag sa att det är lättare att inte vilja stöta sig med någon man träffar varje dag( en kollega/ doktor) än med en patient som man träffar en gång.
Doktor Sven sa att visst det kan ses som partiskhet men att läkare är tränade att göra individuella bedömningar och en kollegas åsikt ska inte spela någon roll.

Det tror jag vad jag vill om sa jag. Jag sa att det blir en svår balansgång och det är svårare att svika en kollega och ge en opartisk bedömning som inte har blivit färgad av den kollegan som man träffar varje dag. Att även om det står fint i journalerna så behöver det inte stämma överens med verkligheten som patienten lever i och på så sätt blir det svårt för kollegan på samma klinik att göra en adekvat bedömning av patientens tillstånd och att det är orättvist och oetiskt gentemot patienten att en kollega på samma klinik ska utföra en sekond opinion å patientens vägnar.

Tänk även då om det är överläkaren som har gjort den första bedömningen och en annan läkare på samma klinik, med mindre erfarenhet, lägre hirarkirang ska utföra second opinion och inte vill gå i klitch med sin kollega. Då blir det svårt att ge en rättvis bedömning.

Men så går det alltså till, klinikchefen utser den som ska utföra second opinion och normen är att den blir utförd av en annan läkare på samma klinik.

att vara med honom

Han ligger här bredvid och har nyss somnat, han andas så där sovhärligt som bara sovande män kan göra. Det är som att kärleken andas ut och omfamnar en med varje utandning.
Det är så härligt att ha honom här bredvid mig. Att ha han sovandes i samma säng som mig.På lördag tar han nattåget hem igen och då blir jag ensam i sängen igen och han får sova i bäddsoffan som han har tagit med sig ner.

Åh vad jag önskar att jag bara kunde flytta ner tillsammans med honom nu. Att vi kunde vinna på triss någon miljon så vi slipper förlita oss på sjukförsäkringar och läkarbedömningar utan bara säga. Du nu tar vi Strägnäs och betalar det själva. Men nu går ju inte det.

Så vi får bo isär för att jag ska få vård och han ska få utbilda sig till det han vill arbeta som. Jag är så otroligt glad att han ska få göra denna där högskole/universitetsgrejen som jag antagligen aldrig kommer få göra fullt ut.

Jag blir i alla fall tokig, på det här med ryggen, på smärtan, på att inte kunna andas för att det gör ont att ta djupa andetag. Det är sant, det gör ont i ryggen att djupandas. Så jag fjösandas i stället.

Jag vill ju bara vara med honom. Jag vill ju bara bli bättre än så här.

Jaja, vad är en bal på slottet

Det är ingen idé

Jag gråter nuförtiden så lätt mot vad jag gjorde förut, det är väl en del i sorgeprocessen. Så fort jag pratar med någon om hur jag har blivit behandlad hur min vardag faktiskt är så gråter jag.
Jag försöker låta bli och då blir det fulgråt istället.
Det är som att tårarna bara rinner och jag kan inte hindra dem, jag kan inte bita ihop och låta bli eller bara vara längre. Jag bara är just nu. Mina tårar bara rinner men aldrig när jag är ensam. Utan bara i samtal om hur det faktiskt är.

För att försöka förklara hur jag har det och veta att de flesta som jag pratar med inte kan förstå vidden av hur jag faktiskt har det. Jag vet att alla har någon gång har haft ont i ryggen. Men ryggont är en droppe i havet av vidden av hur diskbråck känns. Jag har börja känna en bitterhet gentemot alla de som negligerar eller tror sig veta, men som faktiskt inte har en aning. För ryggskott det är en pisskvätt i ett hav av smärta.

Det där med att ligga i sängen och känna hur känseln försvinner i foten, hur den stelnar till och inte vill röra på sig som jag vill. Det där med att halta runt för att mitt ben inte hänger med längre. För att det börjar bli förlamad. Eller att nerverna är i kläm så jag inte kan stödja på det som jag vill.

I natt hade jag så ont så jag funderade på att åka in. Men jag insåg att de kommer skicka mig hem igen för det är ingen idé längre. Jag vill inte ligga på en bår igen, jag vill inte ligga i en säng, jag orkar inte längre. Det är bättre att plågas ihjäl en att inte få hjälp och känna sig osedd av vården. Därför stannar jag hemma just nu.

De ger mig ändå inte vad jag behöver för att bli bättre.

Jag är less nu

Jag är less idag. Inte ledsen inombords utan less, less som i nu ger jag upp. Nu orkar jag inte, nu ligger jag i sängen är otrevlig, osocial och bara är. Jag kan lika gärna ligga i sängen resten av mitt liv utan att det spelar någon roll för jag får inte den adekvata vård jag behöver. Jag får inte informationen som sjukvården sitter inne med som gäller mig och mitt liv. Jag blir så fruktansvärt less.

Jag känner bara att jag vill ge upp. De får väl göra som de vill med mig nu. För nu orkar inte jag mera. Så idag ska jag ha en sängen dag igen. Det är störigt det där. Jag vet ju att jag alltid har sämre dagar efter jag gör något väldigt aktivt som att ligga i en soffa  på kommunhuset och ha ett rehabsamtal. Det är konstigt att minsta grej ska ta ut en så mycket.

Det är som Sven sa igår i bilen på vägen hem: Jag tänkte för mig själv att Ohoh två timmars möte och Ellinor kan inte stå eller sitta så länge, nu får jag skjutsa henne till akuten.

För så är det ju. Jag kan inte göra något sådant som att stå och sitta i två timmar allt som allt. Det går inte.
Det är en sjuk tanke att gå från helt frisk till att inte kunna sitta och stå i två timmar.

Jaja, men idag är det en skitdag med ryggen, igår natt var en skitnatt med ryggen. Jag hade så ont så jag funderade på om jag skulle åka in eller inte. Men vad kan de göra? Vad kan de göra? Ingenting. Jag kommer bara få ligga där på akuten på en hård brits i några timmar få en kramplösande och få ta bårbil hem. Det är vad de kan göra. Ingenting alltså. Blir så less