Om vi är vad vi har och det går förlorat

Jag köpte för några år sedan Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Den är skriven i dagsform. Alltså den andra september och så står det någon liten klokskap just på den sidan och så kan man skriva sina egna funderingar runt just den sidan.

En av dessa klokskaper är:

Om vi är vad vi har , och vad vi har går förlorat, vilka är vi då?

Det är en mening som jag har tänkt på rätt länge och jag tror inte det är menat som yttre saker, det kan det ju även göra, ifall man förlorar ett hus eller så. Men jag tror det är menat som kroppsliga värden. 

Om vi är vad vi har, jag hade en fungerande kropp. En kropp som inte var felfri, men fungerande. Nu känns det som att jag har förlorat idén om min kropp. Om det som har varit. Om den där himla valfriheten. 

Jag som var så stolt att jag ändå kunde gå så långt.   

Här är jag och min förra arbetkamratsgäng som har gått/ sprungit blodomloppet.  Jag var rätt stolt över min kropp ändå även om jag skämdes för att den var tjock. Nu skäms jag inte ett dugg för att den är tjock min kropp. Det är helt plötsligt inte lika viktigt hur den ser ut bara den fungerar.

Jag var stark som en hel karl ( kolla lixom, tre stockar med björk ( 3!!)) Och jag bar massor av stockar den dagen, Maken och Svärfar kan gå i god för mig. Maken sa att han aldrig har sett mig slita så mycket. Tänk att den där superkvinnan faktiskt är jag. Jag har gjort allt det där. Jag har burit trädstockar, jag har gått 1,2 mil. Jag har gått blodomloppet två gånger. Jag har spinnat, simmat, jag red från jag var 4 år till jag var 17 år. Jag har gått i nio timmer i Skottland med Malin uppför GlennNevis. Jag har burit en ryggsäck med 20 kg på mig i 16 dagar när jag var i Skottland. Jag har cyklat flera mil.  Jag har dansat afrodance när det var nytt och varit ungdomsledare i Aeorobics. Jag har åkt skidor, utför och på längden.

Jag har till och med uppträtt på lilla scen på Grönan ( grönalund) med min högstadie skolans aerobicteam. Vi hette flowerpower. Skolan heter Blombackaskolan så det passar. Jag har freaking suttit och ridit på en riktig tjur!  Det är sant, han var inte en oxe, en riktig tjur på en bondgård med franska kor, de där vita.Tänk att min kropp har klarat allt det där och mycket mer. Sen går den bara och blir trasig. Hur dumt är inte det lixom?

Folk säger till mig att jag inte är lika glad nu för tiden. Att jag är mer ilsk och gnällig. Men det kanske blir så när kroppen sviker en. När kroppen inte vill som man själv vill och man  måste komma överens med det nya förutsättningarna. När själen, hjärnan och hjärtat vill så mycket mer än man faktiskt klarar av.

När man längtar bort från sig själv, eller den kropp man sitter fast i. Såsom jag gör idag. 

Idag längtar jag till det friska jag. Eller den friska kroppen jag en gång hade. 

Den som var så jäkla kool så den fick gå på dejt med Martin Stenmark och hans brorsa=)

Jag menar hur skjutton slår man det? ( ja förutom när man gifter sig med han man älskar mest, shit vilken grej alltså, bröllop och fira kärleken åh)

Så vem är man då när man har förlorat det man var. Ja, annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Man klarar inte samma saker som innan, man lever i smärta och biter ihop. Blir grinigare och surkärring, man lever, men ens kropp den vill inte som hjärtat vill. 

Det jag har lärt mig är att säga nej. Nej för att min kropp inte klarar av saker och ting, och när jag inte gör det, säger nej till andra för att säga ja till mig själv. Ja då straffas jag rejält. Min kropp sparkar mig i häcken och säger. NONO Ajabajamaja inte bajsa i rabatten,

Så vad är man då? När man förlorat den man var? Ja, längtandes och strävandes och inte ger man sig. Man tränar och ger inte upp. Det är vad man blir envisare än vad man redan är. Man blir en doer. 

Provokationsröntgen, Slätröntgen och inga kotor på glid.

Sista dagen på sjukhuset så fick jag åka ner och göra min provokationsröntgen. Det är en slätröntgen som de gör när man står upp, håller höfterna still men böjer sin rygg framåt och de tar en röntgenbild. Sedan tar det en bild till när man böjer ryggen bakåt.

Mina kotor gled / rörde sig inte. Jag tyckte att det var lite dåligt bemötande där med. Visst det är väl bra att mina kotor inte glider. Men varför gör det så förbannat ont? ( Jag vet, diskdegenerativ sjukdom, fyra diskbråck och en knöl. Döende diskar.SKITONT) . Men att en sjuksköterska kommer in och berättar det i min sal inför min pappa, mina svärisar och grannen i sängen bredvid. Detta ger mig inte en chans att ställa de frågor jag behöver ställa.  Jag försöker inte visa att jag blir ledsen. Visst är det konstigt att jag blir ledsen. Det är ju positivt att de inte rör på sig. Men samtidigt är nog chanserna små att jag ska få operera mig en gång till.

Så när blockaden släpper om smärtan blir värre. Ja, då är chansen rätt stor att jag bara " får leva med smärtan".

Av sjuksköterskan får jag reda på att jag ska få åka hem när jag vill, en läkare skulle komma in och skriva ut mig.

ST Läkaren frågar om jag har mediciner så det räcker och jag sa att jag har inte så mycket Dolcontin kvar( morfinpreparat) så antingen får de sätta ut den eller ordna med ett nytt recept. Jag vet även  inte hur det ser ut med de andra receptenvmen de fick han kolla upp. Han frågar om jag vill sätta ut Dolcontinet nu när jag har blockad i ryggen och självklart vill jag ju det. Jag vill inte gå på morfin, jag vill inte bli beroende.
Dessutom blir det lättare att sätta ut Dolcontinet när blockaden är i ryggraden och "hindrar smärtsignalerna".
Så jag sa ja, jag frågade även om han kunde skriva ut bilderna på min slätröntgen.

Jag och pappa packade ihop mina saker, computern, väskan, computerväskan, handväskan, jag bytte kläder från sjukhuskläder till mina egna och tog kryckorna och haltade ut i korridoren in till läkaren.

Han ST läkaren förklarade röntgenbilderna för mig han förklarade hur linjerna skulle se ut och att mina linjer i ryggen var jätte bra, att de inte ruckade på sig alls kotorna. Varken i framåtlutande läge eller bakåtlutandeläge. Han sa att jag har haft oturen att få en väldigt sjuk och trasig rygg.

Visst det är jättepositivt, visst det är väl bra. En operation är inte lösningen på allt. Men endå,

Så här fredagen efter blockaden så skär det i ryggraden, det hugger, jag har inte ont på samma sätt, men det hugger fortfarande och skär.

Jag vet att operation inte alltid är det bästa. Det blir mer ärrvävnad efter varje operation, det är litet i ryggkanalen och ryggmärgen svullnar und zu weiter.

Men jag blev ändå ledsen, för grejen är att vad händer nu? Ska jag behöva leva så här nu? Resten av mitt liv? Ska jag behöva få så ont igen eller ska jag behöva bli stucken i ryggraden var tredje/fjärde vecka och döden dö där på bordet när de skrapar mig i ryggraden för att få en ny blockad för att bli rörligare?

Vad innebär detta?

Det enda jag vet är att jag ska i alla fall få behålla min tid hos Dr Enskog och då får jag väl lite svar på mina frågor.


Men jag är i alla fall ledsen även fast jag borde vara tacksam att de inte rör på sig "just vid det tillfället".

Men vad sjutton är det som hugger och skär så hemskt i ryggen fortfarande då?

Kasam och diskbråck

Pappa är ett energi knippe, eller rättare sagt, han är som jag var förut. Som jag var innan den här skadade ryggen. Jag märker det när jag umgås med folk jag inte umgås med så ofta men har känt länge, nämligen min familj och mina barndomsvänner. När Jannicke var här i somras var det precis lika dant. Herregud vad de rör på sig. Det är helt naturligt för dem att alltid var i farten.
Sen är väl det mitt dåliga samvete med. Att jag inte kan göra som förut men fortfarande vill.
Att jag vill inte bli anpassad efter. Fast jag måste bli anpassad efter och jag tror inte att folk egentligen inte tycker att det är så jobbigt att anpassas efter mig. Det är mer jag som stör mig på det.

Det är väl så när man helt plötsligt är annorlunda mot vad man var tidigare. Det är svårt att vänja sig vid tanken om att jag måste anpassas efter. Fast när man tänker på det folk anpassar sig alltid mot varandra och acklimatiserar sig och bildar nya sammanhang för att passa in.

För mig är det väl bara ett nytt sammanhang. Idén om mig i ett nytt sammanhang.

Du vet det där som alla som går något som helst på Universitet med humaniora eller samhäll tjatar om.
KASAM, Känsla av sammanhang.( googla om ni vill veta mera)
( Det handlar om att människor förstår inte informationen som blir given till dem om de inte förstår sammanhanget som informationen handlar om, varför man gör en viss förändring, varför det är på ett visst sätt)

Jag måste bara fatta det nya sammanhanget för mig själv.

Min sista dag på sjukhuset för den här gången och jag borde vara tacksam men jag sörjer

Började att fira niomånadersdagen med att få sjukhusfrukost. Molinergröt, med lingonsylt, juice, ägg, kaviar och te med honung i. Sedan fick jag besök av Dagny och Allan och Pappa, jag fick även åka ner på röntgen.

Jag borde egentligen vara glad idag, umgås med tre personer som betyder mycket för mig, jag fick göra röntgen, jag fick även röntgensvaret och jag fick åka hem. Ändå gråter min själ. Jag kan ju gå, jag kan röra mig, jag vaknade utan ryggvärken idag för första gången på en evighet. Men tänk att det ska ta att bli skrapad i ryggraden med en nål som var det värsta jag varit med om för att få vakna utan värk i ryggen för en dag. Även om jag inte var helt smärtfri så är jag tacksam. 

Jag fick röntga mig, jag har gått hela långa korridoren på ortopedens akutavdelning. Jag är glad. Jag kan gå, men jag sörjer. Jag sörjer sörjer sörjer.

Jag borde vara tacksam, lycklig, shit jag är inte lam. Men jag sörjer min rygg, jag sörjer över ett års helvete.

Men endå, jag kunde gå ut, ut från sjukhuset, själv, med kryckorna så långt har jag inte gått sedan i juni. Det är framsteg. Men jag är i alla fall ledsen inombords. Fast jag borde vara tacksam.

Tacksam och glad över att vara hemma, jag har fått prata med min älskling och jag har fått kärleksbrev över internet av honom. Jag älskar honom och ja, jag är bättre än när jag kom in till sjukhuset. Jag har msnat med Emma och pappa är här. Jenna har fullkomligt varit på mig hela kvällen och krävt närhet. Jag borde vara glad och tacksam. Borde ...

Jag får vara det i morgon. Men jag måste få sörja lite. Sörja och inse sanningen.

Det har gått nio månader idag efter första diskbråcksoperationen.

Idag, exakt idag för nio månader sedan den sjunde januari 2011 så opererade jag min rygg för första gången. Diskbråck, diskbråcksoperation. Jag suger på ordet. Ordet suger, jag skulle vilja spotta ut det och stampa ner det i jorden och gå där ifrån. Men nu går inte det.

Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare.  För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.

Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.

Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.

Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.

Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.

Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.

Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.

Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?

Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig. 

Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.

Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.

Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag. 

Diskbråck, detta är diskbråcksmassa, det de faktiskt plockade ut ur min ryggrad

Grattis på niomånadersdagen Ellinor.Starkt kämpat även om du inte tar dig någonstans.

Men grattis på niomånadersdagen efter första diskbråcksoperationen. 

Klappar mig själv på axeln

att vara med honom

Han ligger här bredvid och har nyss somnat, han andas så där sovhärligt som bara sovande män kan göra. Det är som att kärleken andas ut och omfamnar en med varje utandning.
Det är så härligt att ha honom här bredvid mig. Att ha han sovandes i samma säng som mig.På lördag tar han nattåget hem igen och då blir jag ensam i sängen igen och han får sova i bäddsoffan som han har tagit med sig ner.

Åh vad jag önskar att jag bara kunde flytta ner tillsammans med honom nu. Att vi kunde vinna på triss någon miljon så vi slipper förlita oss på sjukförsäkringar och läkarbedömningar utan bara säga. Du nu tar vi Strägnäs och betalar det själva. Men nu går ju inte det.

Så vi får bo isär för att jag ska få vård och han ska få utbilda sig till det han vill arbeta som. Jag är så otroligt glad att han ska få göra denna där högskole/universitetsgrejen som jag antagligen aldrig kommer få göra fullt ut.

Jag blir i alla fall tokig, på det här med ryggen, på smärtan, på att inte kunna andas för att det gör ont att ta djupa andetag. Det är sant, det gör ont i ryggen att djupandas. Så jag fjösandas i stället.

Jag vill ju bara vara med honom. Jag vill ju bara bli bättre än så här.

Jaja, vad är en bal på slottet

Det är ingen idé

Jag gråter nuförtiden så lätt mot vad jag gjorde förut, det är väl en del i sorgeprocessen. Så fort jag pratar med någon om hur jag har blivit behandlad hur min vardag faktiskt är så gråter jag.
Jag försöker låta bli och då blir det fulgråt istället.
Det är som att tårarna bara rinner och jag kan inte hindra dem, jag kan inte bita ihop och låta bli eller bara vara längre. Jag bara är just nu. Mina tårar bara rinner men aldrig när jag är ensam. Utan bara i samtal om hur det faktiskt är.

För att försöka förklara hur jag har det och veta att de flesta som jag pratar med inte kan förstå vidden av hur jag faktiskt har det. Jag vet att alla har någon gång har haft ont i ryggen. Men ryggont är en droppe i havet av vidden av hur diskbråck känns. Jag har börja känna en bitterhet gentemot alla de som negligerar eller tror sig veta, men som faktiskt inte har en aning. För ryggskott det är en pisskvätt i ett hav av smärta.

Det där med att ligga i sängen och känna hur känseln försvinner i foten, hur den stelnar till och inte vill röra på sig som jag vill. Det där med att halta runt för att mitt ben inte hänger med längre. För att det börjar bli förlamad. Eller att nerverna är i kläm så jag inte kan stödja på det som jag vill.

I natt hade jag så ont så jag funderade på att åka in. Men jag insåg att de kommer skicka mig hem igen för det är ingen idé längre. Jag vill inte ligga på en bår igen, jag vill inte ligga i en säng, jag orkar inte längre. Det är bättre att plågas ihjäl en att inte få hjälp och känna sig osedd av vården. Därför stannar jag hemma just nu.

De ger mig ändå inte vad jag behöver för att bli bättre.

Sissel Kyrkjebø - One Day

Du har åkt, jag saknar dig fast du bara är i Sundsvall än så länge. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig så otroligt. Det är jobbigt att bli lämnad kvar. Det är minst lika jobbigt att vara den som åker.
Att veta att vi inte kommer sova under samma tak, inte ha samma adress, leva i olika städer. Inte kunna kramas och pussas på en månad eller så. Att jag är för sjuk för att vara med dig.
Jag vet att du inte vill flytta att du vill vara den maken som tar hand om mig. För vem ska annars ta hand om mig? Du vill inte lämna mig. Men älskling. Du tar ju hand om mig. Du ger mig en framtid. Du ger mig en ny stad, en ny lägenhet, snart. Du ger mig det jag inte kan ge mig själv. Du ger mig en framtid som gör att jag kan gå runt huset och se människor gå förbi. Du gör det möjligt för mig att kanske i framtiden kunna gå på stan utan att behöva åka 6 mil enkel väg. Du ger mig hopp, ljus och lycka. Din kärlek, hjärtat den är ofantlig.
Du ger mig en framtid och om det innebär några månader isär när jag är sjuk vad sjutton gör det om vi får göra det vi älskar om vi får flytta ihop igen.
Jag vet att det känns hemskt, att du saknar mig. Men du sviker mig inte. Du älskar mig. Du älskar mig så mycket att du ger oss en framtid tillsammans. Och det hjärtat, är den största gåvan.

Du ger mig en framtid fylld av ljus och lycka istället för en framtid i vredesmod och tänk om. I bitterhet och i sorg. Jag är hellre själv i några månader om det innebär att vi kommer ha lyckan i framtiden. Om det innebär spänning och utmaning och kärlek till bredden fylld så det rinner över i hjärtatskärl. Det gör mig ingenting.

Det finns inga rätta ögonblick i detta livet. Det finns inga planer. Det blir aldrig som man har tänkt sig precis som man har planerat. Man kanske når målet men den tar den väg den själv vill för att kunna komma dit.
När jag kommer till dig är jag friskare, hoppas jag, jag kommer kunna göra saker med dig igen. Vi kan leva, istället för att det ska vara som nu. Din flytt möjliggör det. Tack hjärat för att du väljer hjärtatsgråt i några månader för att ge mig en framtid.

Jag saknar dig, precis lika mycket som du saknar mig. Du tycker det är hemskt att lämna mig, jag tycker det är hemskt att bli lämnad. Men älskling, kärleken är där och om några månader eller mer då är jag där i din famn igen. Då somnar jag med dig som håller om mig. Du, jag älskar dig massor. Vi gör det The Olsson way. Det ordnar sig alltid.


Men du, det gör i alla fall ont att du kommer vara över 60 mil ifrån mig. Men ändå, det gör inte så mycket om det innebär en bra framtid och jag älskar dig.

Så fel jag har.

Det är nog tur att jag är ensam hemma idag. För jag går mest runt som en suckande nedstämd kvinna och drar mina bara fötter efter mig och suckar ännu en gång väldigt tungt.
Jag vet inte vad det är med mig. Eller det vet jag ju. Jag är deppig. Riktigt uruselt deppig. Jag bara går runt och suckar och domedagsoket hänger tungt över mina axlar idag.

Jenna förföljer mig och där matte suckar djupt där ligger hon på golvet och tittar upp på mig med sina bruna ögon. Stackars hund som måste ha en sådan deppig matte. Jag borde gå ut och aktivera henne. Men si det kan jag inte. Istället har jag ätit lunch och ska nu ta lunchdosen av alla tabletter som ska i magen för att jag ska kunna "leva" som i att existera.

Jag vet att det handlar om hur jag väljer att hantera det som händer mig. Jag vet det. JAG väljer hur jag hanterar detta. Jag kan inte rå för att det har hänt. Men jag, jag alena väljer hur jag hanterar detta.
Men ibland är det så himla jobbigt bara. Det är så himla himla jobbigt. Och jag försöker se framåt och tänka  att nästa sommar, nästa år den trettioförsta augusti tjugohundratolv. Då, Där, DÅ kommer det vara bättre. Då kommer det vara bättre. För det måste ju bli bättre, eller hur. hehe...

Fast du, det jag trodde förra året att jag skulle vara frisk i oktober. I december blev det värre. När jag opererade mig tänkte jag att i mars när sjukskrivningen går ut då är jag frisk. I mars fick jag operera mig igen.
När jag fick sjukskrivning till i slutet av juni så tänkte jag att där, då är jag bättre. HahahaHA. ...HA...ha så fel jag har. Så himla himla himla fel. HA HA




Men det blir väl bättre till nästa sommar, kanske.

Det som är mest jobbigt är

Jag är hemma. Men det är väl inte så mycket mer än just det.  I förrgår hade jag en grin attack över att jag inte kan städa toaletten efter mig. Det är sant. Jag har inte gjort det en enda gång sedan i december. Det tar kål på mig. För jag tycker det där med toaletter är döäckligt. Speciellt toaletter med märken i. Det är nästan så jag får kräks i munnen när jag går in på en sådan toalett även om det bara är " mina" märken. Kräks kräks kräks.

Jag gör som jag brukar göra när jag har svårt att klämma ur mig vad det verkligen handlar om. Jag tar upp andra saker. Som att jag har ont i ryggen. Som att jag känner mig som världens största belastning för precis alla. Som att jag vill att maken ska flytta även om jag då kommer känna mig som värsta största boven för Sven och Svärisarna och Familjen Nilsson som stannar kvar i Norrland hos dem för att jag är för sjuk för att flytta på mig. Sen kom jag till kärnan. Kärnan av allt. Denna jävla primära jagkanintestädatoletteneftermig. Det som verkligen ligger där inne som en ful ångestbobba och spottar på mig. Det jag tycker är as as asjobbigt.

Så här kommer det. Jag är så jävla handikappad att jag inte ens kan städa toaletten efter mig. Så är det. Där nu har jag sagt det högt och tydligt. Så kommer jag på besök och måste göra en viss sak. Räkna inte med att toan är som när ni lämnade den. För jag kan nämligen inte städa efter mig och det tar kål på mig.

Det gör verkligen det. För märken  i toan är något av det värsta jag vet. Jag kan alltså om jag är hos vänner eller ute på stan, om det råkar vara märken i toan. Ja, alltså detta var innan jag var frisk. Städa toan frenetiskt innan jag går på den själv. Sen städar jag efter mig själv också. För jag vill inte lämna the loo på det sättet. Så är det.

Och nu gör jag det konstant och det är så himla jobbigt. Det är så fruktansvärt, fruktansvärt jobbigt att det kan få - får - mig att grina. Så är det. Pinsamt är det. Men jag kan inte ens en sådan enkel sak längre. Och  Det Grinar Jag Över.

bild lånad från mia-mia.com

Medkänsla

Jag tycker man kan visa lite medkänsla med Norge fortfarande. Även om mitt liv är här och nu och jag hade en fantastisk dag igår så betyder det inte att jag har glömt och förträngt undan det som har hänt i vårat grannland.
Det betyder endast att jag värdesätter livet och vill leva det så bra och lyckligt som möjligt.
När jag väl har en bra dag då måste jag gripa tag i den som om det vore den sista dagen på jorden. Vilket jag också gör. För mina sämsta dagar känns det som att smärtan sakta tar kål på mig.
Alltså lever jag livet fullt ut, lyckligt när det är en bra dag. Jag värdesätter mitt liv och det tycker jag alla ska göra och på så sätt ärar jag även de som är döda och skadade och sjuka här i världen. Precis som jag är i vanliga fall.

Men jag tycker man kan göra något litet som det här

Sorgeband och gå vidare.

Det var fint med en tyst minut under Allsvenskans alla matcher idag och sorgeband i fotbollsklädseln.
Men nu tänker jag ta och berätta om att vardagen går vidare hur hemskt det än är.

Jag är ledsen för er skull Norge.

När jag vaknade upp idag så var världen lite hemskare än igår. Det är ännufler döda av det hemska som har skett i Norge, än vad det var igår när jag gick och la mig. Alla dessa barn på sommarläger. Ett sommarläger som ska vara fylld med glädje och nya vänner. Ungdomsförälskelse och hålla handen. Skrattfester och flirta i smyg.Vara hemifrån för första gången och sova tillsammans med många andra barn i en stor sal. Ett sommarläger ska vara spännande, roligt och ett minne för livet.

De barn som överlevde har ett minne för livet men inte ett minne som är fyllt av glädje så som sommarläger ska vara. 85 barn miste sina liv. 85 familjer, mor och far, bestemor och bestefar på båda sidor. Alla kusiner, släktingar syskon har  mist en älskad familjemedlem. Vänner har mist sina vänner. För dem är livet aldrig det samma. Jag kan inte ens föreställa mig sorgen som river i deras kroppar. Den outtömliga känsla av hopplöshet och orättvisa de måste känna. Men jag tänker på dem. Jag tänker på dem i Utuye i Norge.

Jag kan inte förstå hur en person kan göra så mot andra. Hur man kan vara så samvetslös, ha så lite respekt för andra människors liv, vilja och åsikter. Att ta någon annan människas liv för sin egen viljas skull. Det är så stört. Det är så fruktansvärt, fruktansvärt horribelt.

Jag tänker på dem i Norge idag och jag vet inte vad jag ska säga för att beklaga det som har hänt, det kan inte beskriva eller vara nog i en sådan situation som vårat grannland Norge måste uppleva idag.

Jag är hemskt ledsen för den sorg ni måste uppleva idag.

Bilder lånade av google.

Jag tänker på Norge.

Jag tänker på Norge idag. På sprängdåd och mord. På terrorism och glassplitter på gator och torg. På bilbomber och inomhusbomber på gärningsmän. Jag tänker på Norge. På människor som inte verkar ha en själ utan bara vill skada.
På en nation i chock. Jag tänker på släkten. På den där vinterdagen på Drottninggatan vid Indiska i vintras när han sprängde upp sig själv. Självmordsbombaren. Nu finns de även i Norge.
Jag tänker på Norge. På ihjälskjutna människor på ett läger på en ö. Jag tänker på Norge och en attack mot demokrati. Jag tänker på Norge och attacken mot regeringskansliet.
På värderingar, öppenhet och det fria ordet. En attack mot allt vad detta innebär. En skakad frihetstörstande själ. Jag tänker på desperathet och inneslutenhet. På att världen blev lite mindre öppen, lite mindre fri, lite mer misstänksam.Med mycket mindre känsla av trygghet.

Jag tänker på en nation med flaggan på halv stång. Jag tänker på Norden med flaggan på halv stång. Skandinavien med flaggan på halv stång.
Jag tänker på Norge med flaggan på halvstång i chock och i sorg.

På att idag förlorade vi en del av den frihetskänsla och trygghetskänsla det innebär att bo här där vi bor.
Jag tänker på Norge och kan inte göra annat än att säga hur ledsen jag är för deras skull att jag beklagar att det hände.

Sånt jag längtar efter.

Sånt jag längtar efter är att vara med han jag älskar mest. På ett icke anpassat och fritt sätt. Att kunna gå på bio eller stan. Att busa och leka tafatt. Att bli anfallen och pussad på utan att ta det försiktigt. Att ligga på gräsmattan och kramas. Att inte behöva ha en extra madrass i sängen. även om jag svär vid dess skönhet även om den inte är vacker gör den att jag kan sova utan att få överjävligt ont,utan bara vanligt ont. Att kunna gå på långpromenad tillsammans. Att följa med på utflykter. Att gå på coop forum och storhandla. Att inte behövas lämnas ensam hemma för att jag inte klarar av att följa med. Att gå på fik. Sitta ner.Sitta i hans knä och kramas.Att vara med. Sitta upp och äta. Fika sittandes. Läsa en bok. Sitta och surfa. Kramas, pussas. Sitta tillsammans bredvid varandra i soffan. Att bara vara helt enkelt i närheten av varandra. Jaga varandra genom huset, skojbråka. Hångla och allt det där andra som jag älskar mest. Gå ut tillsammans med hunden på långpromenad. Träna med Jenna tillsammans.

Det är sånt jag längtar efter. 

ledsen 2

Idag är jag ännu mer ledsen än igår. Det är väl det att jag är själv hemma.
Sven är och plockar bär i skogen.
Maken har åkt iväg med Stoffe och Bea som är här och hälsar på till Aboreteum Norr i Umeå.
Jag vet att det egentligen är skitfjantigt att ligga i sängen, tårarna rinner och Jenna ligger nära, nära och försöker göra allting bättre. Men jag är bara så ledsen just nu.

Jag pratade med maken om det. Jag sa: Jag har ju mått mycket sämre tidigare i  mitt liv. Visst jag är ledsen, men så deppig är jag inte. Jag förstår inte varför Lycksele Lasarett vill att jag ska prata med en kurator?
Han sa: Men Ellinor, du är ledsen och deppig. Du är inte deprimerad men du mår ju inte bra. Du har inte mått bra på väldigt länge. Du är inte deprimerad och ja, du har mått och haft det värre förut. Men det innebär ju inte att du inte mår dåligt nu bara för att du har mått sämre.

Han har väl rätt i det han säger.  Bara för att jag har mått mycket sämre än jag mår nu tidigare i mitt liv. Betyder det inte att jag mår bra nu. För det gör jag inte. Jag känner att detta bakslag har tagit hårdare än de som jag har haft under det året som har gått.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle vara så här ett år efter skadan. Jag visste att det skulle ta tid upp till ett år för det sa doktorerna. Sex månader till ett år är rehabtiden för diksbråcksoperationer.

Men endå. Jag trodde verkligen att jag skulle vara bättre än vad jag är nu. jag kämpar ju som ett djur för att bli bättre än vad jag är. Jag borde vara det. För jag gör verkligen allt.

Jaja ibland spottar livet en i ansiktet.

ledsen

Det där med framtiden ger mig ångest.
Jag kan ju inte planera. Eller ens drömma. Jag kan inte göra målbild för jag vet inte vad målet är eftersom allt hela tiden blir framskjutet.
Mitt liv är på paus och den där pausen som jag tyckte skulle vara över redan i mars efter första operationen innan den andra har liksom förflyttats fram och förflyttats fram hela tiden. Jag skulle vilja plugga och jobba och göra allt det där roliga i livet igen. Inte bara ligga i sängen som ett tyst grått grinig sjukling.
Shit så fort något går bra. Typ att jag får utöka min träning eller göra något kul så kommer min himla rygg och sparkar mig i rumpan och kastar mig tillbaka på minus igen.

Det känns inte kul längre. Det känns jättetrist och jag känner mig ledsen och tråkig. Som den stora partypoopern som är alla till last för att jag inte kan göra saker som de kan, att jag konstant hela tiden måste anpassas till.

Jag vet att det bara är nu och jag måste ta nya tag och fokusera på att bli bättre. Men ibland är det inte så lätt.

Jag vet att det kan ha med min yrkeskategori att göra. Den omhändertagande undersköterskan, den vårdande  mulliga kvinnan som bryr sig om och finner sin identitet genom att hjälpa andra. Även om det inte bara är så att jag har min identitet som undersköterska.
Men jag har arbetat inom vården sedan jag var 16 år gammal. Genom hela gymnasiet. När jag fick min första lägga på Holmfastvägen i Södertälje och behövde jobb och fick det på Oxbackshemmets Äldreboende. När jag flyttade hit till Norrland och arbetsförmedlingen såg att jag hade vårderfarenhet och jag fick gå undersköterskelinjen på Mimer komvux. När jag började arbeta som personlig assistent 2005 och på sjukhuset 2006. När jag sedan började arbeta som Personligassistent igen senare 2006 och inte har slutat med det än så är det ens yrkesroll.

Även om jag har varit på väg därifrån sedan 2009 genom att läsa på Programmet för Ledarskap och Organisation på LNU.

Jag är ledsen på mig själv.

Det gick inte så bra på stranden som jag hade tänkt mig. Vi åkte till Abborrtjärn. Jag har aldrig varit där och vägen ner till stranden var för en väldigt brant gräsmattebacke. Som var väldigt jobbig att gå nerför, gissa vad den då var uppför?
Vi la ut badlakanen på gräsmattan och jag satte mig ner. Det högg i ryggen. Fy farao för dessa hugg. Det är hemskt. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem förutom att de verkligen gör svinaont.  Jag försökte lägga mig ner på gräsmattan och tänkte att den skärande känslan skulle försvinna. Men icket. Det blev bara värre.
Jag var så nära på att börja grina där. Men jag biter ihop.

Jag är så dum mot mig själv ibland. För jag vill inte visa när jag har så ont. Sven märker ju  på en gång ( maken med, men han var inte med på stranden) och han är så himla fin mot mig och ställer upp. Även om vi tjaffsar och är mest som syskon är. Konstant hela tiden så tycker jag verkligen hemskt mycket om honom. Han är så himla snäll.Han bar min handväska upp till bilen och gick riktigt sakta med mig och stannade när jag behövde stanna utan att jag behövde be honom att gå saktare eller säga till att nu orkar jag inte ta ett steg till just nu.

Grejen är att jag vill kunna visa Jannicke allt här uppe som jag tycker är fint och bra här uppe i Norrland. Jag vill fortfarande vara som innan jag blev sjuk. Jag vill orka och  klara av lika mycket som innan och jag vill inte visa att jag är "svag" och inte orkar och har så himla ont. Jag blir så besviken på mig själv när jag inte kan. Jag har dåligt samvete för att jag inte kan. Jag har dåligt samvete för att jag inte orkar visa. Orkar länge. Inte kan När jag har ont. När jag inte kan som förut. Det känns som jag är den som håller alla tillbaka för jag inte orkar så länge. För att jag måste ligga i sängen och vila. Jag känner mig som en dragkloss som bara är till problem. Jag vet ju att Jannicke och Sven hade kunnat lega där på stranden i massor med timmar och badat och haft det roligt. Läst en bok och legat på mage och tittat på krypen i gräsmattan. Värmts upp av solen och bli så där härligt sommriga som man blir på en svensk sommarstrand vid en insjö.

Jag och Jannicke

Men jag klarar inte stranden längre. Jag klarar inte att sitta eller ligga på gräsmattan. Jag blir så himla ledsen över det. För jag tycker faktiskt att det är härligt att ligga på gräsmattan ute och läsa. Eller sitta ute och äta i solen. Men jag klarar inte det. Jag får ont. Det skär i ryggen och jag vill grina. Men jag gör inte det. Jag kan inte ens tänka när det skär så där i ryggen. Jag håller bara ut för att jag vill inte förstöra för de andra. Även om de säger att det inte spelar någon roll. Så gör det det. Jag är rädd för att bli partypoopern i gänget som är jobbig att umgås med för att hon inte kan som andra. Inte orkar. Har ont. Måste anpassas efter. Jag är riktigt ledsen just nu på mig själv.

Jag känner mig egoistisk som alltid måste ligga i soffan. Nu när vi är fler hemma än tre. Att jag inte klarar av att gå 300 meter utan att stanna. Att det är jag som bara hamnar efter och att jag är långsam. Att jag inte kan spela klart ett brädspel med svärisarna utan att ligga i deras hammock och inte se vad som händer runt bordet för att jag har ont. Att mitt ben inte klarar saker och ting. Jag klarar inte av det helt enkelt. Jag har ont. Jätteont.

Jag vill leva inte bara överleva.

Avundsjuk

Sånt här är jag avundsjuk på. Maken och en oinbjuden Jenna spelar tennis. Förra året vid den här tiden kunde jag också göra det.




Då såg det ut så här:

Då var jag med och spelade tennis, jag var med på allt sådant kul.

Endomondo och jag

Idag är jag på rätt bra humör. Jag har inte så förfärligt ont och har suttit ute i solen ett tag och läst, druckit en kopp te med honung i och pratat med hundarna. Idag är de tre här. Vår Jenna, J och F s Pringle och Alice.
Det blåste kallt så jag gick in efter ett tag och la mig på sängen och vilade.

Jag har även skaffat mig endomondo till mobilen och min facebook. Det är en träningssida som gör att man kan hålla koll på hur man tränar och rör på sig. Först tyckte jag att det var lite onödigt med tanke på att jag inte tränar så mycket. Det är inte så att jag går jättelånga promenader eller powerwalkar. Jag cyklar inte. Jag går inte på aerobics eller gym. Men sen tänkte jag vad dum jag är. Det är klart jag ska ha endomondo. Jag tränar visst. Jag tränar efter mina förutsättningar och efter vad jag kan göra. Så jag anmälde mig. Det är lite roligt då kan jag hålla koll på om jag går fortare eller går längre och orkar mera. Det är bra.

Jag måste påminna mig om de små framsteg som jag  faktiskt gör. Jag är inte lika dålig som jag var när jag var helt liggande och kunde knappt röra på mig. Men jag är samtidigt inte så pass bra att jag orkar det som en normal person orkar eller kan göra. Det är frustrerande när jag så gärna vill kunna.

Jag vill så gärna kunna det där. Gå lika fort, orka lika mycket. Det kommer väl den dagen med.