Ont i natt

Jag kunde inte sova i natt. Jag hade ont i lederna och i ländryggen. Det värkte och värkte och värkte och jag kunde inte somna.  Jag fick gå upp och gräva fram en tablett att stoppa i mig. Jag blir lite sur på min kropp varje gång jag får krypa till korset och ta en extra tablett.

Efter det somnade jag och nu på morgonen känns det okej igen. Jag mår bättre.  Ryggen värker inte på samma sätt. Jag har fått en skräck när det kommer till värken. Ja det där onda som är värre än vanligt.  Om jag ska vara ärlig så krånglade min kropp mer än vanligt igår. När vi var hos svärisarna och jag skulle sätta på mig stövlarna fick jag ställa ner mitt högra ben cirka fyra fem gånger för att benet krampade.
Sedan när jag stod och skalade potatis så fick jag så där satans ont att jag inte kunde stå på högerbenet. Mycket jobbigt.

Men jag vet vad det beror på. Jag har inte tränat på hela helgen. Inte sedan i torsdags. Det beror nog på det. Att jag inte har jobbat med kroppen. Utan bara legat sjuk. Jag är fortfarande inte riktigt frisk, täppt i näsan och lite hes. Men det har som sagt vänt och jag borde kunna göra mina lätta övningar idag och förhoppningsvis kunna cykla i morgon ifall näsan slutar vara täppt.

Idag ska jag göra det mest basala. Jag kommer ju inte kunna smärtandas. In genom näsan ut genom munnen. Men jag kan ju spänna och köra alla övningar utan vikter tills jag blivit frisk.

Hur man får bort smärtan/ krampen/stelheten i skulderbladen och bröstryggen

Det verkar vara ett genomgående ryggproblem att har man problem med svanken/ ländryggen så sprider det sig till mellan skulderbladen efter ett tag. Jag vet inte hur många diskbråckar, stelopererade eller andra jag har pratat med som pratar om värken i skulderbladen och bröstryggen. Tex; Bea  och mig själv.

Den värken har jag med. Den växte sig övermäktig i somras när jag låg inne alla de de där gångerna och då prövade sjukgymnasten på ortopedavdelningen ut ett TENS program bara för min skuldra/bröstrygg och vet du vad. Det hjälpte faktiskt. Plus att jag har fått ett träningsprogram för min bröstrygg.

Det är en kombination av att ländryggen är svag och rörelsemusklerna( de stora långa) då spänner sig för att skydda ryggraden och de små musklerna i ryggraden som ska vara stabilserande för att de inte orkar med den instabila ryggraden och det som gör ont. Detta gör att de långa musklerna efter ett tag inte orkar och blir stela och hamnar i kramp. Då får man mer och mer ont och smärtan går från att ha varit i ländryggen till att sprida sig upp till skulderbladen och bröstryggen och man får mer ont för kroppen vill skydda det som är trasigt.
Det blir en ond sprial som bara gör ondare och ondare.

Jag fick förutom denna TENS placering på ryggen: Det är de blå pluttarna som man ska sätta plattorna på och program 7. Som gjorde att smärtan mirakulöst försvann för ett tag. Den kom visserligen tillbaka men då körde jag tens program 7 igen.

Och mitt träningsprogram för axlar, skuldror och bröstrygg. Och självklart ländryggen med. Men om vi nu ska koncentrera oss på bröst och skuldror så är den här bäst.

Den bästa övningen är den här: För att få bort smärtan i skuldrorna och bröstryggen.

Den går till så att du har en hantel i varje hand, du ligger ner på ett platt underlag med knäna i luften och fötterna nära rumpan. Du har armarna sträckt uppåt. Rakt fram i brösthöjd som på bilden. Sedan tar du och lyfter skuldran uppåt så att armen sträcker sig ännu längre från kroppen ca 10 cm. Utan att resten av kroppen lämnar underlaget. Utan det är bara skuldran som ska upp i luften och sedan sakta ner igen. Ungefär som när du förlänger ett slag.

En annan bra övning är den här:

Till den behöver du ett gummiband. Du fäster gummibandet i handtaget på en stängd dörr eller i sänggaveln. Du ska ha lika långa gummibands bitar på varje del så du kan hålla i dem med händerna.
Du har armbågen i 90 grader och för sakta båda gummibanden bakåt och sedan framåt en gång.
Efter det tar du den högra sidan och för bakåt medans du tittar åt höger. Du får då in en liten rotation och kommer längre med skulderbladet. KOM IHÅG ATT HA MAGEN SPÄND. Gör lika dant med vänster sida och börja om. Detta är jätte bra träning för skuldrorna och gör att du får mindre ont.

Jag brukar även göra cirkulära rörelser med axlarna och pressa ihop skulderbladen varje morgon för att mjuka upp musklerna från nattens vila och stelhet.

Detta är mina tipps till hur man får mindre smärta i skulderbladen och bröstryggen. Det har fungerat för mig.

365 dagar senare eller 1 års dagen som opererad. Grattis till mig

Idag är det ett år sedan jag opererade mig för första gången akut. Då skrev jag det här innan operationen och det här när jag hade vaknat. Att äntligen skulle jag bli frisk och smärtfri. Så blev det ju inte riktigt.
Istället har jag haft 365 dagar av smärta av uppgång och bakslag och kämparglöd och djävlaranamma.
Jag har visserligen gett Jenna massor av mattegos och maken massor av pussar.

Jag trodde verkligen att jag skulle bli bättre att jag inte skulle ha lika ont. Visserligen är jag mycket bättre nu. Men jag har haft en helvetisk sommar. Med nio inläggningar för smärtbehandling och fem stycken ambulansfärder.
Årets botten var nog när jag låg och flämtade i örat på Maken på skype av smärta medan han fick ringa Dagny som fick komma över och hon fick ringa Ambulansen. För jag kunde inte det. Jag låg där och kunde knappt andas för att det gjorde så ont och han var i Västerås och gick sönder inombords. 
Årets toppen är Mallorca resan där jag hade en underbar semester även fast den slutade med en ambulansfärd till Torsby sjukhus.
Årets andra topp är nog att jag kunde gå 1,3 kilometer själv igår med Jenna som sällskap. Med bara tre stopp. Det är freaking fantastiskt.

Innan jag opererade mig första gången kunde jag inte gå mellan två snöstolpar eller två lycktstolpar. Jag kunde inte gå 20 meter utan att stanna, sätta mig ner och använda Jenna som hävstång för att ta mig upp.

Jag är oerhört tacksam över att jag har fått operera mig två gånger. För första gången slapp jag smärtan i vänster ben även fast jag fick mera ont och bara låg still och inte kunde röra mig. Andra gången för att jag blev av med min smärtdimma i huvudet. Inte för att jag blev av med min nervsmärta, eller min värk i höften eller kramperna. Kramperna är visserligen mindre nu ett år efteråt. Nervsmärtan är nästan under kontroll av alla tabletter jag äter. Men jag är glad att jag slipper äta  morfin nu.
Visserligen äter jag epilepsimedicin och antidepp medicin för mina nerver, inte för att jag har epilepsi eller är deprimerad. Det fungerar väldigt bra mot nervsmärta. Tack gode gud för tryptizol och gabanpentin. 

Och jag kan faktiskt sitta i nästan 10 minuter utan att ställa mig upp. Jag  är glad. Jag är på bättringsväg.
Jag klarar av massor av saker jag inte kunde för några månader sedan. Jag kan laga mat, jag kan tvätta min egen tvätt. Det är sant. Tvättmaskinen har fått en förhöjning som gör att jag kan plocka i den utan att det gör ont om jag hukar mig. Min tvättkorg har hamnat inne på den nya toaletten som jag inte tagit kort på än men ska göra. Så jag kan plocka i den själv. Griptången jag har köpt är grym till det. Och om jag inte har den i närheten hukar jag mig och tar ett plagg i taget för att stoppa in i tvättmaskinen. Jag kan även hänga min egen tvätt på ställningen som står vid fönstret. Jag kan ta ett plagg i taget ur tvättmaskinen gå till ställningen och hänga det. Förstå så himla underbart att kunna göra det helt själv. Jag kan inte städa toaletten själv. Men Sven har skaffat en easyclean toastol där han har satt in en sån där sak som gör att vattnet blir blått och då sköter det sig själv.  Jag kan inte damsuga eller torka golven men jag kan damtorka i etapper. Jag ser ett ljus i tunneln. För allt det här kunde jag inte i Augusti. Jag har kommit långt och jag hoppas så mitt inre värker att jag kan komma och börja jobba innan det här året  är slut. Det är något jag vill. Åh vad jag önskar att jag kunde vakna upp och kunna arbeta.


Jag kan mera nu, jag kämpar fortfarnde, jag har fortfarande ont, jag har fortfarande kramp, jag har fortfarande väldiga hugg i ryggen. Men vet ni vad. Jag ser en framtid som innehåller allt jag vill att den ska göra. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite mindre ont. Jag hoppas verkligen att jag kan hitta ett jobb som jag tycker är roligt och intressant som står ut med min rygg. Att jag och Maken kan få barn.

Jag ger i alla fall inte upp. Idag har jag firat med att ha hugg i ryggen, mera ont än vanligt och när jag tar steg åt sidan alltså inte rakt fram eller bakåt så hugger det. Men för sjutton, alla har vi våra sämre dagar.

Så grattis till mig på ettårsdagen av min opererade rygg.

Hemma

Sven kom och hämtade mig på Vindelns tågstation. I bilen satt Jenna och väntade, gissa om hon blev glad när hon fick se sin matte igen.
Jag har sovit i sovkupé i natt och det är helt underbart jämfört med liggvagn. Först och främst är sängarna mjuka i sovkupén och man får egen kudde och de har redan bäddat åt en när man kommer dig. I liggvagnen får man ha det skithårda huvudstödet som kudde och en filt. Plus att man har handfat inne i hytten. Och att det bara är tre personer som sover i den istället för sex. Det gör underverk för ryggen med. Det är inte lika hårt och därför blir jag inte lika sliten.
Men jag märker att det tar mycket mera på mig än min vanliga säng hemma eller när jag sover någon annanstans.


I morse när jag vaknade hade jag så ont i nerverna runt anklarna så jag tänkte, ställer jag mig upp nu då går de av. Men det gick ju, upp var jag tvungen att ta mig eftersom medicinen låg i väskan som stod vid väggen. Annars brukar jag ha morgontabletterna bredvid min säng och så hivar jag  i mig dem precis när jag vaknat och ligger kvar tills de har värkat.
Men det går inte när man åker tåg, idag kommer det bli en sängendag känner jag. En sådan dag där jag nästan inte går utanför sängens gränser för att vila kroppen.
Fast det är inte helt sant. Jag och Sven och Jenna åkte förbi svärisarna och åt frukost. Sedan ska jag leta reda på min virkning och försöka göra någon lika tjusigt som Dagnys mormorsruta. Min mormorsruta ska vi inte tala om. Men trägen vinner. Och virka kan jag göra i sängen.
Nej nu ska jag vila min rygg skriker på mig. Även fast jag ligger i sängen just nu. Men den vill nog att jag ska vila helt och hållet och bara stirra i taket och inte använda mina fingrar som smattrar på laptopen.
Så är det att ha en rygg som inte vill som jag vill. Den bestämmer ibland allt för mycket.

Men jag är i alla fall hemma, har världens lyckligaste hund som ligger och snarkar bredvid mig och är glad att jag klarade mig genom min resa fram och tillbaka till ersta sjukhus.

Megagnäll

Jag har ont i höften och ischias problem idag. Det suger. Dessutom har jag fått nackspärr. = Megagnäll.

Ja, jag vet. Mega mega gnäll och vad har jag gjort idag. Inte ett dugg. Jag har legat i soffan och läst och surfat och gjort sjukgymnastik. Något mer har det inte blivit.

Så nu ska jag sluta megagnälla.

Vatten, jag sa vatten.

Idag har jag varit på Kristiansborgsbadet och "simmat". Jag kan inte simma, det gör alldeles för ont men jag kan trampa vatten och ta mig framåt med armarna.
Jag hade ringt dem tre gånger och frågat om de  hade varmvattenbassäng, vilket de sa att de hade.
Sen ringde jag och frågade hur djup varmvattenbassängen var?
De svarade så pass djup att man kan göra vattengympa.

De har fel för jag vet inte vart den bassängen skulle vara.  Rakt fram när man kom från damernas omklädningsrum fanns en "bebisbassäng. Som var så grund att den gick till Naveln på de vuxna. Till höger finns en barnbassäng och till höger om den finns en tävlingsbassäng.
Det som de kallade deras varmvattenbassäng, hade lika varmt vatten som alla andra bassänger och vattnet gick en till midjan. Plus att det var väldigt uruselt ljudisolerat så de 25 ungar och deras föräldrar där inne lät som 200 och allt ekade.
Not my cup of tea. Så jag tog mig till tävlingsbassängen och nådde precis botten med tårna när jag hade tagit mig i. Jag var på den delen som var öppen för hopp. Men jag höll mig på andra änden av bassängen och där var ingen. Jag gjorde mitt gympa pass och sen dog jag. Jag ville till varmare bassäng, men det fanns ju ingen så jag kröp in och la mig i en av deras bastu för damer. Men jag hade så ont.
Även om man bara står still på botten får man använda så mycket bukmuskler för att hålla ryggen i "chack".

Nu har jag ont. Men jag är stolt över mig själv att jag klarade det.
Men nästa gång får det bli på någon annan inrättning utan barn. i EN VARM bassäng som vattnet går upp till axlarna i.

Men endå, det är toppen att jag kan vara i poolen igen.

Ont det gör ont, men endå

Idag har jag väldigt ont i ryggen, väldigt, jag har tagit en stesolid och då har jag ont. Med tanke på att jag verkligen inte gillar att ta extra meds och jag bara har tre tabletter hemmaoch bara tagit det lugnt idag. Förutom att jag var ute med hunden en stund mitt på dagen för att vara en rolig matte.
Jag gick på promenad längre än vad jag brukar. Jag gick ner till den lilla gråa ladan och tillbaka med Jenna i koppel hon kissade. Toppen det tar sig det här med koppelträningen med kryckor. Sen fick hon vara lös och jag stod stadigt med kryckorna i marken och sparkade boll åt henne som hon hämtade och jag fick sparka igen. Tur att hon inte kräver så mycket min vovve i motionsväg.
Efter det drack hon lite vatten ur tunnan och vi gick in.

Sedan har jag legat i sängen, nere och uppe och bara tagit det lugnt. Jag har så himla ont idag. Jag tror att det är en reaktion på att pappa har kört med mig. Jag vet att det är väldigt svårt att förstå hur en bilfärd kan vara jobbig för någon som har stolen nedfälld så långt bak det bara går och inte kan sitta och åka bil.
Innan jag fick min ryggskada, mina diskbråck, min diskdegenerativa sjukdom så tyckte även jag att det inte var jobbigt att åka bil. Jag har definivt varit lika ovetande som alla andra friska människor. För allt handlar om perspektiv och upplevelse. För det går inte att förstå hur någon har det eller upplever saker och ting eftersom man är inte dem liksom de inte är jag.

Så därför lider min kropp just nu och har ont idag. Den skriker för att jag inte har lyssnat på den under tiden pappa har varit här. Det är så jag gör. Jag stänger inte av det onda, jag bara vägrar lyssna till det för att orka säga ja, fast jag borde säga nej. Det får jag lida nu när jag tar det lite lugnt och inte åker bil idag. Jag har legat konstant förutom promenaden. Jag har sovit och haft huvudvärk när ska denna huvudvärk gå över? har haft  den enda sedan jag tog min blockad i ryggraden. (Jag försökte ringa till ortopedmottagningen för att höra om det är vanligt med huvudvärk efter en blockad. Men de hade slut på telefontider.)

Så idag får jag plågas av att jag inte har lyssnat på min kropp för att jag har svårt att säga nej.
Jag hoppas verkligen det ger med sig snart.

Diskdegenerativ Sjukdom Del 2 och SRS

En frisk disk i en diskdegenarativ rygg

En frisk disk.

Bilden ovan är en magnetröngten av en nästan frisk disk som sitter i min bröstrygg. Om du tittar på den tecknade bilden till höger, på den översta av diskarna. Så ska en normal disk se ut. Så du ser att den som är min ryggrad är sjuk.

Jag ska börja med att förklara bilden som är ovan ( Magnetröntgen).Allra längst till höger är baksidan av diskarna.Lite till vänster om dem på bilden är det tre lodräta streck. Detta är nervkanalen och ryggmärgsvätska. Sedan kommer två stora fyrkantiga block som är kotor med en mindre rektangel i mitten detta är en disk.

 En frisk disk ska på en magnetröntgen bild  ha ett ljust innehåll utan grumlighet och även ha ljusa sidor och kotorna ska inte ligga mot varandra. Det gör denna disk och den har även lite diskdegeneration. Diskdegenerationen är det svarta till vänster i disken. Men i övrigt är denna disk frisk eftersom den har en jämn "vit" färg.

Men det är den friskaste i ryggen jag har så den får duga att visa skillnaden mellan en frisk disk och en diskdegenerativ disk och en med diskbråck

Diskbråck och diskdegenerativsjukdom

Förklaring av pilar
Blå pilar: Är diskdegeneration i diskarna.
Svart pil och Svart Text är ryggkanalen där nerver och ryggmärgsvätskan håller till
Den Lila Pilen är på Nerven
Den röda pilen och texten är Kalkavlagring som finns på ett diskbråck.
den mörkblå pilen är ett diskbråck som rinner ut under kalkavlagringen.


Diskdegenerativ sjukdom eller DDD

Diskdegeneration är en normal process som ryggraden går igenom och börjar i 45 års åldern i normala fall. På mig har det börjat extra tidigt och detta gör att jag har fått diagnosen diskdegenerativ sjukdom.

Diskdegenerativ sjukdom innebär att diskarnas innehåll ett  gelé liknande vätska börjar torka och skalet, eller disk kapseln,  blir skörare.Det visar sig genom att disken får svarta kanter och mörkare och ojämnare färg inuti diskarna. ( Där de blå pilarna pekar) När disk kapseln har blivit skör kan det lätt bli sprickbildningar och diskmassan rinner ut och blir diskbråck.Om diskbråcket rinner ut inåt ryggkanalen kallas det Ritsopathi och ger ischias värk. Det är först när diskbråcket trycker på nerven i ryggkanalen som folk får ont av det och det uppstår en inflammation.  Det är värk som strålar ut i ett eller båda benen. Om det blir illa nog kan man även få känselbortfall och bli delvis förlamad. I värsta fall så tappar man känsel och styrsel över underliv och rumpa. Då måste man opereras akut. 80 procent blir bättre vid en operation, 5 procent blir sämre och 15 procent får oförändrade symtom.

Det är runt 20 till 30 % av alla i Sverige som har diskbråck. Oftast känner man inte av sina diskbråck och de kan självläka men det tar över två år för dem att göra det.

En frisk disk ska vara vit  vid en magnetröntgen medan en sjuk disk som har blivit degenerativ är mörkare i färgen och har stora svarta kanter. Det var i alla fall vad doktorn på Ortopeden i Umeå sa till mig.

Den övre disken på bild nummer två har svarta fällt i sig och är väldigt sjuk, även det med
diskbråcket i är en väldigt sjuk disk. Där diskbråcket är har det även blivit kalk ovanför så diskbråcket rinner ut nedanför kalkavlagringen. Det innebär att jag antagligen har haft det diskbråcket väldigt länge.

För när man har haft diskbråck och det ska "läka" så bildar kroppen ett kalklager för att kapsla in disken.
Mitt diskbråck rinner därför ut under  detta kalklager och mina "mycket trasiga och sjuka diskar" ser ut som på bilderna ovan.

SRS
Stycket nedanför är direkt lånat från Stockholm Spine Centers Hemsida. Det förklarar vad SRS är och DDD. Eller diskdegenerativ sjukdom som har satt sig på vissa nivåer i ryggen.
"
Ett segment består av två kotor med mellanliggande disk och två facettleder. Två segment innefattar på motsvarande sätt tre kotkroppar med två mellanliggande diskar samt två par facettleder. SRS är ett svenskt uttryck och internationellt används begreppet degenerativ disksjukdom (Degenerative Disc Disease,DDD).

Detta kan föreligga vid isolerad diskdegeneration, men begreppet kan användas även vid diskbråck och andra tillstånd där ryggsmärtan dominerar och smärtan kan lokaliseras till enstaka segment. Enda undantaget är vid diagnosen isthmisk spondylolisthes (spaltbildning på kotbågen med kotförskjutning).

Symtom på SRS är molande värk i ländryggen som kan avta eller helt försvinna vid vissa positioner. Smärtan är ofta lägesberoende och kan även ha inslag av huggande, skarp smärta vid okontrollerade rörelser, till exempel vid en nysning eller om man snubblar till."
(  http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/srs.html )


Här är även en länk på ett vårdprogram för Diskbråck.  Där ni kan läsa vad man kan göra själv för att förbättra sin sjukdom men även hur vården bör lägga upp eran behandling. Så du har lite koll.
http://www.rehabtjanst.se/files/vardprogram.pdf


Källor:

http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/srs.html

http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/diskbrack.html

http://goteborg.spinecenter.se/sv/diagnos-och-behandling/diskbrack-i-laendryggen.html

De måste ju erkänna att de har opererat två olika nivåer och dessutom opererat fel!

Jag har tittat lite på mina Magnet Röntgen bilder och på mitt ärr på ryggen. Jag kan inte förstå att läkarna inte kan inse att de har opererat diskbråck på flera nivåer i ryggen. De hävdar att de inte riktigt vet om de har opererat på en eller två nivåer men att de " borde " ha opererat bara på en nivå. Eftersom det står så konstigt i mina journaler och hehe de har glömt skriva dit att jag har en extra kota så de vet inte hur de ska räkna . Oups!

Låt mig presentera lite bevis.

Bevis nr 1: Ärret

Diskbråck ärr

Ser ni att det är två sorters ärr. Det övre ärret som är lite mer till vänster och har stygn som ser lite ut som ett kinesiskt tecken det är från  min första operation. Det andra ärret som är lite mera till höger och har inga stygn som korsar är från operation nummer två

Rent logiskt hade de gått in på "samma " nivå. Hade de väll gått in via det gamla ärret för att slippa så mycket ärrvävnad som möjligt OCH hade de ifall de nu skulle ha opererat på samma nivå inte gjort ärren parallella?

Istället för under varandra som nu

BEVIS NUMMER 1: Se ärret

Bevis nr 2:

Magnetröntgen med kontrastvätska av ländrygg

Detta är min senaste magnetröntgen bild, en av dem alltså. Ser ni områdena som är markerade med pilar. Detta är alltså ärrvävnad i min hud/muskler och fettvävnad. Det är alltså två ingångar på TVÅ olika nivåer.

Dessa nivåer är dessutom parallela och går inte ihop. Alltså borde de ha gått in på två olika nivåer rent logiskt.


BEVIS NUMMER 2: Se ärrvävnaden innuti.


Kan någon vara vänlig och tala om för mig att jag inte har rätt? Att jag inte har blivit opererad på två olika nivåer så ska jag gärna slicka den där doktorns röv.
Men nu har jag rätt. För annars skulle inte bevisbördan vara så tung. SÅ nu får de krypa till korset och slicka min röv. Om de inte erkänner detta nu och skickar mig till en annan klinik.
Då jävlar ska jag röra om hos dem. Då går jag till pressen.


Jajemensan.

Visst synns det att jag har blivit opererad på två olika ställen i ryggen tydligt. Ni kan väll skriva en kommentar och stödja mig i detta. Att jag ser rätt.

Eller kan jag ha fel?

Jag måste ha rätt? Eller hur?

Mental avslappning?

Jag har Mariah Carey i öronen. Jag vet, popsnöre, men jag gillar hennes musik. Whailande. Det är något speciellt med den där tonårsmusiken. Den växer sig fast i öronen på mig. Och jag njuter av den. Den kan jag slappna av till.

Appropå slappna av. Vad sjutton är det med doktorer och slappna av va?
De doktorer jag har träffat under det senaste året har sagt till mig: Ellinor du måste slappna av du är så spänd!

Jag frågade sjukgymnasten Petra om hur jag skulle slappna av lättare och att alla doktorer påpekar det hela tiden att jag inte är avslappnad.Så sa jag det hur ska jag kunna slappna av när jag inte kan ha benen raka?
För jag är ju still väldigt mycket kroppsligt och " tycker att jag är avslappnad".

Hon förklarade det som att när man har ont så vill inte kroppen slappna av. För det gör ont att slappna av ifall det skulle hugga till i ryggen. Då är det lättare för kroppen att alltid vara spänd för att skydda det trasiga, skadade som finns i kroppen. Därför är det svårt för någon i smärta att slappna av i kroppen. Det kan även vara så att när kroppen måste vara still så är det tankarna som åker karusell med en. Att de bara springer hit och dit och det blir svårt att sortera ut vad som är viktigt eller inte viktigt. Det är även så att smärtan kan avta efter ett tag men huvudet fortsätter att springa hit och dit ändå.  En del sätter sig det i huvudet och andra att de inte kan slappna av kroppsligt. Jag kan inte slappna av kroppsligt. För att jag får ont om jag slappnar av och kroppen reagerar genom att spänna sig. Så hon tyckte att jag skulle sluta bry mig om att slappna av i kroppen. Men om jag skulle börja med karusellen i huvudet istället så tyckte hon att då var det läge att börja tänka på fokusering på nuet och mental avslappning.

Det är flera läkare som har sagt att jag borde pröva det. Mental avslappning.

Någon som gör´t? och vill tipsa om varför/varför inte man ska göra det? Vad gör det för dig? Är det nått för dig. Tipsa på

Provokationsröntgen, Slätröntgen och inga kotor på glid.

Sista dagen på sjukhuset så fick jag åka ner och göra min provokationsröntgen. Det är en slätröntgen som de gör när man står upp, håller höfterna still men böjer sin rygg framåt och de tar en röntgenbild. Sedan tar det en bild till när man böjer ryggen bakåt.

Mina kotor gled / rörde sig inte. Jag tyckte att det var lite dåligt bemötande där med. Visst det är väl bra att mina kotor inte glider. Men varför gör det så förbannat ont? ( Jag vet, diskdegenerativ sjukdom, fyra diskbråck och en knöl. Döende diskar.SKITONT) . Men att en sjuksköterska kommer in och berättar det i min sal inför min pappa, mina svärisar och grannen i sängen bredvid. Detta ger mig inte en chans att ställa de frågor jag behöver ställa.  Jag försöker inte visa att jag blir ledsen. Visst är det konstigt att jag blir ledsen. Det är ju positivt att de inte rör på sig. Men samtidigt är nog chanserna små att jag ska få operera mig en gång till.

Så när blockaden släpper om smärtan blir värre. Ja, då är chansen rätt stor att jag bara " får leva med smärtan".

Av sjuksköterskan får jag reda på att jag ska få åka hem när jag vill, en läkare skulle komma in och skriva ut mig.

ST Läkaren frågar om jag har mediciner så det räcker och jag sa att jag har inte så mycket Dolcontin kvar( morfinpreparat) så antingen får de sätta ut den eller ordna med ett nytt recept. Jag vet även  inte hur det ser ut med de andra receptenvmen de fick han kolla upp. Han frågar om jag vill sätta ut Dolcontinet nu när jag har blockad i ryggen och självklart vill jag ju det. Jag vill inte gå på morfin, jag vill inte bli beroende.
Dessutom blir det lättare att sätta ut Dolcontinet när blockaden är i ryggraden och "hindrar smärtsignalerna".
Så jag sa ja, jag frågade även om han kunde skriva ut bilderna på min slätröntgen.

Jag och pappa packade ihop mina saker, computern, väskan, computerväskan, handväskan, jag bytte kläder från sjukhuskläder till mina egna och tog kryckorna och haltade ut i korridoren in till läkaren.

Han ST läkaren förklarade röntgenbilderna för mig han förklarade hur linjerna skulle se ut och att mina linjer i ryggen var jätte bra, att de inte ruckade på sig alls kotorna. Varken i framåtlutande läge eller bakåtlutandeläge. Han sa att jag har haft oturen att få en väldigt sjuk och trasig rygg.

Visst det är jättepositivt, visst det är väl bra. En operation är inte lösningen på allt. Men endå,

Så här fredagen efter blockaden så skär det i ryggraden, det hugger, jag har inte ont på samma sätt, men det hugger fortfarande och skär.

Jag vet att operation inte alltid är det bästa. Det blir mer ärrvävnad efter varje operation, det är litet i ryggkanalen och ryggmärgen svullnar und zu weiter.

Men jag blev ändå ledsen, för grejen är att vad händer nu? Ska jag behöva leva så här nu? Resten av mitt liv? Ska jag behöva få så ont igen eller ska jag behöva bli stucken i ryggraden var tredje/fjärde vecka och döden dö där på bordet när de skrapar mig i ryggraden för att få en ny blockad för att bli rörligare?

Vad innebär detta?

Det enda jag vet är att jag ska i alla fall få behålla min tid hos Dr Enskog och då får jag väl lite svar på mina frågor.


Men jag är i alla fall ledsen även fast jag borde vara tacksam att de inte rör på sig "just vid det tillfället".

Men vad sjutton är det som hugger och skär så hemskt i ryggen fortfarande då?

Min sista dag på sjukhuset för den här gången och jag borde vara tacksam men jag sörjer

Började att fira niomånadersdagen med att få sjukhusfrukost. Molinergröt, med lingonsylt, juice, ägg, kaviar och te med honung i. Sedan fick jag besök av Dagny och Allan och Pappa, jag fick även åka ner på röntgen.

Jag borde egentligen vara glad idag, umgås med tre personer som betyder mycket för mig, jag fick göra röntgen, jag fick även röntgensvaret och jag fick åka hem. Ändå gråter min själ. Jag kan ju gå, jag kan röra mig, jag vaknade utan ryggvärken idag för första gången på en evighet. Men tänk att det ska ta att bli skrapad i ryggraden med en nål som var det värsta jag varit med om för att få vakna utan värk i ryggen för en dag. Även om jag inte var helt smärtfri så är jag tacksam. 

Jag fick röntga mig, jag har gått hela långa korridoren på ortopedens akutavdelning. Jag är glad. Jag kan gå, men jag sörjer. Jag sörjer sörjer sörjer.

Jag borde vara tacksam, lycklig, shit jag är inte lam. Men jag sörjer min rygg, jag sörjer över ett års helvete.

Men endå, jag kunde gå ut, ut från sjukhuset, själv, med kryckorna så långt har jag inte gått sedan i juni. Det är framsteg. Men jag är i alla fall ledsen inombords. Fast jag borde vara tacksam.

Tacksam och glad över att vara hemma, jag har fått prata med min älskling och jag har fått kärleksbrev över internet av honom. Jag älskar honom och ja, jag är bättre än när jag kom in till sjukhuset. Jag har msnat med Emma och pappa är här. Jenna har fullkomligt varit på mig hela kvällen och krävt närhet. Jag borde vara glad och tacksam. Borde ...

Jag får vara det i morgon. Men jag måste få sörja lite. Sörja och inse sanningen.

Det har gått nio månader idag efter första diskbråcksoperationen.

Idag, exakt idag för nio månader sedan den sjunde januari 2011 så opererade jag min rygg för första gången. Diskbråck, diskbråcksoperation. Jag suger på ordet. Ordet suger, jag skulle vilja spotta ut det och stampa ner det i jorden och gå där ifrån. Men nu går inte det.

Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare.  För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.

Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.

Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.

Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.

Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.

Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.

Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.

Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?

Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig. 

Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.

Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.

Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag. 

Diskbråck, detta är diskbråcksmassa, det de faktiskt plockade ut ur min ryggrad

Grattis på niomånadersdagen Ellinor.Starkt kämpat även om du inte tar dig någonstans.

Men grattis på niomånadersdagen efter första diskbråcksoperationen. 

Klappar mig själv på axeln

Tröstätning och jag svettas hjärnet

Jag har tyckt så synd om mig själv så jag har ätit upp min present från ondaryggen.blogspot.com som var här och hälsade på, chokladtryfflar och tuttifrutti, sedan har jag även ätit lite polly och druckit lingondricka. Det får man göra när sjukhuset suger, kroppen reagerar konstigt och för att bli bättre får man lida pin.
Det brukar ju heta det, vill du bli fin får du lida pin. Det borde heta vill du bli bättre får du lida pin. Det finns verkligen inget i livet som är gratis, inget som man inte behöver vårda eller bry sig om, ingenting som bara fungerar. Allt i livet behöver man kämpa för, vara omtänksam om och bry sig om. Det är inget i livet som någonsin går smärtfritt.
Men som sagt innan kl 1400 idag var dagen fantastisk tänk besök av två trevliga kvinnor, underbart, och efter kl 16.30 blev den bättre.

Ondaryggen

Sen kom Lotta ( www.lottaz.blogg.se)

Lotta

Jag ligger här och ser på House, min granne  sover och jag har ljudet avstängd, svettas och mumsar godis.

 Pappa kom och hälsade på mig på UVA( uppvakningsavdellningen) även fast jag inte hade varit sövd, de ville ha lite "koll" på mig. Eftersom min "motorik försvann" aka jag var tillfällligt förlamad från midjan och neråt. Pappa hade med sig min kompis som jag fick av Mona efter första operationen som får hänga med mig när jag mår dåligt. Det var skönt att ha han på UVA, jag hade tom med mig kameran ner. Eh , ja, jag är en fototok och eh ja, det är mitt sätt att behålla kontrollen i livet.

Men nu är den tillfälliga förlamningen borta, jag kan stå och vända mig om och mina ben kan jag dra upp, det där med känseln nedanför knäna. Det är en annan femma. Så jag tröstäter. Och det får jag göra.
Sen har jag svettats som en gris sedan sju och det var innan jag började äta godis. Jag tror min kropp kämpar för att vakna till liv igen. Kämpar för att bli bättre och därför svettas jag för den arbetar hjärnet.

Det där med Blockad i Ryggen är inte min grej

Jag säger då det: ALDRIG MER! Fy satan så ont det gjorde och så var nålen inte rätt och de fick sticka flera gånger och jag skrek, grät och skulle liggs still. Tänk dig fulgråt och så jävla ont så jag dör gråt och inte få skaka i kroppen?
Jag sa: Ge mig nått att bita i!
Och de typ tusen doktorer( det var fem. men endå) ba: Det går så bra så och du är så duktig.
Jag bara: DU kan inte säga att det går bra, för det vet du inte för det är inte bra när det gör så jävla ont.
Gud doktorer och bemötande, grrrrr. Jag fick en " spykopp" att bita i ringplasten så jag kunde ligga still i slutet.

Shit vad ont det gjorde, det gör jag ju aldrig om ALDRIG! Visst jag var ett " svårare" fall och har hypersensibilitet i ärrområdet på ryggen och att den där lokalbedövningen inte fungerade så att de och de var tvungen att sticka flera gånger. Jag har visst flera plåster där bak. Att bli stucken och sen ska de "följa ryggkotan medan de skrapar med nålen på kotan för att hitta nerven. FYFAN så ont det gjorde.

Efteråt hade jag ingen känsel från boobisarna och neråt, bena gick inte att röra på med vilja. Jag tänkte det är så här det måsta kännas när man blir lam. De fungerade inte på flera timmar och det som skulle tagit en kvart tog över en timme. TÄnk att bli stucken flera gånger (  minst fem högst 10) i ryggen och rispad i ryggraden för att hitta rätt nerv att bedöva. Gruvsam smärta säger jag bara. Efteråt fick jag sådan djävulusisk spränghuvudvärk så det kändes som att huvudet skulle lossna.

Jag hamnade på UVA för koll, anhöriga ska inte bli insläppta där men pappa fick komma in och jag blev lugnare och mådde bättre. Han hade med sig min lilla giraff jag fick av Mona och min mobil. Han gav mig kramar och höll mig i handen. Käre pappa, tack för att du var där. Sedan var han tvungen att gå.

Jag fick åka upp på avdelningen. Äta middag och håller sakta få tillbaka funktionerna i benen, jag kan röra på dem nu. Förut hade jag inte någon motorik alls.  Bedövningen satte sig på motoriken, aka, jag kunde inte röra benen.

Men nu på kvällen så har jag fått tillbaka känseln till knäna i alla fall och det ska ta några timmar att släppa första bedövningen så i morgon kanske jag kan gå själv utan att åka på en " toa-stol"  för att ta sig till tjottahejti.

Jag gör inte om det för satan så ont det gjorde, Maken sa att jag kommer glömma smärtan. Jo tjena. AJ AJ AJ.


Jag hoppas verkligen att det  är värt det, att jag får tre veckor som smärtfri i ryggraden och i benet. Att jag kan göra min provokationsröntgen så gott det går och att det är värt det. För Satan i gatan så ont det gjorde.

Hej Jenny!

Anonym sa...

Alltså vad är det för fel på den svenska vården? Jag har oxå världens sämsta läkare, i 9år har jag fått höra att jag har fibro och mina små diskbrock ibröstryggen ska inte kännas, jo tjena... Nu var jag till reumatologen tack vare att dom var så snälla att ta in mig pga att jag har så jävla ont. Då har jag psoriasisartrit och blev röntgad med 19plåtar på direkten så dom ska se hur pass trasig jag är i kors/bröstrygg. Ska tillbaka om 3veckor och börja med cellgift som ska kunna stoppa nerbrytningen. Har sån god lust att åka till min husläkare och stoppa upp diagnosen där solen inte skiner. Dom har undanhållit saker för mig oxå så jag kräver alltid prov/undersöknings svar sen får man googla så an vet. Tycker så synd om dig att du inte får hjälp på en gång!!! Krya på dig. Jenny

Hej Jenny!

Ja, vad är det med Svenska sjukvården? Det är oerhört orättvist att olika landsting gör olika bedömningar och behandlar sina patienter, det är även orättvist att olika landsting har individuella budgetar som de får tillhanda hålla som de vill och det ger inte samma kunskapsbas över hela Sverige.
Jag önskar att de skulle införa specialistsjukhus även för Ryggsjukdomar som de har gjort med hjärtsjukdomar. För skulle de centralisera ryggsjukdomar till en eller två sjukhus i Sverige och skicka patienterna dit så skulle patienterna få en bättre och likvärdig behandling. Sjukvården skulle kunna utveckla nya metoder och patienterna skulle på så sätt få en säkrare och bättre vård. Det skulle innebära en bättre kvalité för vården och vårdtagaren ( alltså vi som är sjuka i en ryggsjukdom, eller de med cancer eller de med ont i tån)

Jag hatar att sjukvården har en inställning att patienter är dumma i huvudet och bara behöver veta det "nödvändigaste". Det är tur att google finns så man kan ta reda på saker som de inte säger.
Jag har börjat kräva ut journaler och andra provresultat för jag litar inte längre på vårdapparaten.
Jag anser att alla personer som är friska eller sjuka har rätt att veta vilka förutsättningar de har för att liva sitt liv. Innebär det " inte så bra nyheter" som en läkare måste delge så ska de vara ärliga och säga det. För att få en förklaring till sin smärta, hjälper faktiskt till för att hantera den.
Dessutom ger det en möjligheterna att leva sitt liv som man vill leva det utifrån de förutsättningar man själv har.

Jag förstår att du måste uppleva en bitterhet mot din husläkare som inte har tagit din rygg på allvar. De säger att 20 till 30 procent av alla människor har diskbråck i Sverige. De flesta känner inte av sina diskbråck men en del gör det. En del vet inte om att de har diskbråck men går och har ont i ryggen, nervproblem och "klagar" på en husläkare som inte kan mycket alls om ryggar och patienten känner sig osedd och så är det något allvarligare. Det är som Vårdcentralen har inställningen "jaja, det är lite ryggvärk, träna du bara så går det över, banta du bara så går det över, vila en dag så går det övöer". När de inte tar ryggvärk på allvar så blir patienterna lidande och det under flera års tid.

Det var ju tur att du fick komma till Neurologen som faktiskt lyssnade på dig och dina problem. Såg bakom symtomen och istället för att behandla symtomen så hittade de grundproblemet/grundsjukdomen som faktiskt dina problem är ett symtom av. Jag är ledsen att du har en väldigt trasig disk och att du är trasig i bröstryggen och korsryggen. Jag förstår att det inte är " kul" utan fruktansvärt att höra att det enda som går att göra är att ge dig cellgifter för att hindra att processen fortsätter. Jag förstår att du är arg och ledsen och sörjer något fruktansvärt över det du har fått veta och det är helt naturligt.

Om jag vore dig skulle jag anmäla dig husläkare. För du måste tala om för dem att han/ hon/ de har gjort fel så att de kan tänka sig för nästa gång och även får en chans att be dig om ursäkt. För grejen är att nu har du ju som du har det och det bara är så. Men samtidigt så skulle ju du få "upprättelse " ifall du får tala om precis hur du känner och de kan leda till att de ändrar rutinerna så att andra inte får ha det som du nu har det.
Även om en ursäkt inte gör något åt din rygg eller att du ska få cellgifter nu så kan det ju kanske ge själen något den behöver.


Jag är glad att du ska börja få behandling så du får möjlighet att bli så bra du kan bli. Även om du kanske inte blir "frisk" eller "smärtfri" så kommer du ju bli bättre. Precis som de säger till mig att jag kommer bli bättre men aldrig bra.

Du får gärna emaila mig om du vill. Om du vill kan du lämna din email adress i en kommentar så tar jag bort den sedan ifall du vill det och så kan vi maila. ( det gäller inte bara Jenny utan alla som vill mailas med mig)

Kram Jenny och du, det är okej att vara arg, ledsen och sörja. Skriv gärna igen och berätta hur det går för dig och hur du mår. Jag svarar, lovar. Om du vill så är jag ditt stöd genom det här. För jag vet hur jobbigt det är själv och hur orolig man är i själen.

Kram på dig

Det är ingen idé

Jag gråter nuförtiden så lätt mot vad jag gjorde förut, det är väl en del i sorgeprocessen. Så fort jag pratar med någon om hur jag har blivit behandlad hur min vardag faktiskt är så gråter jag.
Jag försöker låta bli och då blir det fulgråt istället.
Det är som att tårarna bara rinner och jag kan inte hindra dem, jag kan inte bita ihop och låta bli eller bara vara längre. Jag bara är just nu. Mina tårar bara rinner men aldrig när jag är ensam. Utan bara i samtal om hur det faktiskt är.

För att försöka förklara hur jag har det och veta att de flesta som jag pratar med inte kan förstå vidden av hur jag faktiskt har det. Jag vet att alla har någon gång har haft ont i ryggen. Men ryggont är en droppe i havet av vidden av hur diskbråck känns. Jag har börja känna en bitterhet gentemot alla de som negligerar eller tror sig veta, men som faktiskt inte har en aning. För ryggskott det är en pisskvätt i ett hav av smärta.

Det där med att ligga i sängen och känna hur känseln försvinner i foten, hur den stelnar till och inte vill röra på sig som jag vill. Det där med att halta runt för att mitt ben inte hänger med längre. För att det börjar bli förlamad. Eller att nerverna är i kläm så jag inte kan stödja på det som jag vill.

I natt hade jag så ont så jag funderade på att åka in. Men jag insåg att de kommer skicka mig hem igen för det är ingen idé längre. Jag vill inte ligga på en bår igen, jag vill inte ligga i en säng, jag orkar inte längre. Det är bättre att plågas ihjäl en att inte få hjälp och känna sig osedd av vården. Därför stannar jag hemma just nu.

De ger mig ändå inte vad jag behöver för att bli bättre.

Det där med kramper

Jag vaknade med kramp i ryggen och båda  benen, samtidigt,  mycket otrevlig upplevelse enligt mig själv och Jenna. Jenna hon tyckte den var så otrevlig så hon hoppade ner i sin egen säng för jag förde visst för mycket liv för mig.

Ja, men tänk dig själv. Tårna på båda fötterna är helt nerkrullade mot fotsulorna och benen står rakt upp i vädret och ryggen vrider sig i spasm. Inte skönt.  Jag förde visst så mycket liv för mig att Maken fick fart i baken och sprang och hämtade Paraflex som är kramplösande.Men jag försökte vara tyst som en mus, men mina ben som for rakt upp i luften och skakade de avslöjade mig.

Det här med diskbråck och kramper. Det suger verkligen.

'

Melodifestivalen 2004 - Lena Philipsson - Det Gör Ont

Den här nynnar jag på när jag har som mest ont. Åtminstone refrängen. Ont det gör ont, men endå, det gör ont en stund på natten och alltid på dan. Och alla omkring fattar ingenting. Och ja, jag har gjort om texten till min egen.

Ont, det gör ont, men endå det går ont en stund på natten men alltid på dan. Och alla omkring de fattar ingenting. Det gör ONT!

Ont det gör ont.

Natten som var, var extremt jobbig. Det är sant. Jag funderade till och med på att åka in. Det hade resulterat i världens kortaste hemmaperiod. En natt från sjukan. Men eftersom jag inte vill in på sjukhus, utan vill vara hemma ringde jag 1177 och berättade allt och frågade om jag kunde få ta några fler tabletter.

Det är det här jag var oroligför på sjukhuset med tanke på att de plockade bort all min vid behovs medicin. Så jag har ingenting. Alltså verkligen ingenting att tillgå när det kommer till jävlarvadontdetgöribenet/ryggen/höften smärtan.

Igår kväll låg jag och krampade med benet så fort jag rörde det så gick det i kramp, när jag inte rörde det så krampade det med. Det suger.
Sen den där nervsmärtan i benet som är för hemskt. När den som värst så känns det som någon skär mig innuti benet. Alltså rispar och skär hårt med en kniv innuti benet som en konstant smärta. Sedan hade jag jätteont i huden vid smalbenet igår. Kändes som någon stack mig med miljoner nålar ( och inte som när man gör tusen nålar på sig själv, utan värre.

Så jag var som sagt på väg in fast jag inte ville. 1177 sa att de var tvungen att ringa till en doktor och prata. För jag bad om att få ta extra paraflex. Hon ringde upp och sa att jag fick ta två till.

Det är så här det blir när jag inte har vidbehovsmedicin. Jag kommer bara få ringa och be om det. Sen om jag inte får nä men då kommer jag få åka tututtaxi in till Lycksele igen som inte har hand om mig och inte kan göra något. Bra va?