Och mötet med försäkringskassan och arbetsgivaren gick

Jag supersvettas. Jag skojar inte. Jag har 39.4 i feber och svettas och svettas och svettas. Jag hoppas verkligen att det här lägger sig fort. Om tre dagar förväntar jag mig att bli bättre. Annars blir jag hemskt besviken.
Jag har tagit två penicillin tabletter av tre och två stycken acitylcilisyra eller vad det nu heter det där slemlösande.


Men jaja, jag ska berätta om mitt möte med fk och arbetsgivaren. Jag kom dit och fick träffa Personalstrategen och insåg snabbt att nu har de bytt ut personalsekreteraren till hans boss och då är det stora förändringar på gång. Min föredetta chef sa ju så klart inte mer än två ord på hela mötet och facket var med.

Jag fick reda på att de inte hade någon omplaceringsplats till mig och även inte någon arbetsträningsplats. Men jag kunde ju givetvis vara sjukskriven under min uppsägningstid för det blir billigare för dem då får jag ju sjukpeng från försäkringskassan och ingen lön av dem. Jag bara nehejdu gubbe. Den går jag inte på. För jag är utförsäkrad.
Jag har avsagt mig återanställningskyddet och  är arbetsbefriad under mina två månaders uppsägningstid.

Det innebär att nu kan jag äntligen flytta. Till Maken. Till Västerås. Under de här två månaderna får jag göra hur jag vill, vara vart jag vill och plugga hur jag vill. Jag får mina 92% i lön och det känns skönt att äntligen få lite pengar över.

Jag ska ta mig till Arbetsförmedlingen så fort jag kan när jag har blivit frisk. För med lunginflamation går det inte.  När jag har blivit friskare ska jag börja packa. Och sedan ska jag och maken fnula på flyttdatum.

Jag vet att det för de flesta känns som en verkligen hemsk lösning att bli den första som drabbas av varslet. Men jag ser det som en nystart och jag hoppas jag kan få ett nytt arbete inom en snar framtid.

Så från och med i dag med lunginflammation och allt är jag ute ur försäkringskassans system.
Så jag är officiellt utförsäkrad  och den 2a maj blir jag officiellt arbetslös.

Jag ska ju göra allt för att få tillbaka min arbetsförmåga så jag kan börja arbeta igen inom nått administrativt.

saker som stör mig

Min make har fått mig att lova att jag ska se mer positivt på saker och ting framöver. Det är nämligen så att jag börjar bli väldigt negativ av mig. Det är bara det att jag är himla frustrerad. Vilket i sig är en bra grej. För det betyder att jag har blivit mycket bättre och att jag vill framåt och tycker att det går långsamt.

Det känns som att jag är fast i en situation som jag inte kan påverka och det driver mig till vansinne.
Situationen har med min sjukskrivning att göra och allt detta väntande på allt som jag inte kan styra över.

1. Jag väntar på operationstiden för min gbp på Ersta sjukhus
2. Jag väntar på smärtrehab som jag måste göra efter operationen
3. Jag väntar på mitt möte med arbetsgivaren och försäkringskassan så att de kan avgöra mitt öde.
4. Högskoleprovet. Jag vet inte om jag ska anmäla mig till det eftersom jag vet inte om jag är nyopererad eller vart i landet jag bor när det sker. Men. Jag vill ju börja plugga igen och då måste jag ha högskoleprovet.  För det gäller i fem år och mitt det gick ut i höstas. och jag som har ett snittbetyg på nästan vg har inte en chans att komma in på något program utan att göra hp.

Det finns två alternativ.
1. Jag blir omplaserad och får en administrativt jobb. Vilket är toppen med tanke på att då har jag fått in den magiska foten i en branch som min rygg klarar av och som jag vill jobba med.  Jag jobbar där och får erfarenhet. Under tiden söker jag nya jobb i Västerås inom den branch som jag har fått in foten i. För det är aldrig fel att jobba och det är aldrig fel att få erfarenhet. Dessutom längtar jag verkligen efter att få jobba igen.

2. De säger upp mig. Vilket gör att jag kan flytta till maken och börja plugga om jag kommer in. Vi får bo i en trång liten etta i Västerås men jag är hos honom och det är ju det jag vill.

Jag funderar nämligen på om jag också ska börja studera på heltid. Att läsa ett program på 3 år. Då är jag ändå färdig fortare än Maken som studerar i fem år.  Mitt vanliga program det som jag har uppehåll från nu, Programmet för Ledarskap och Organisation på Lnu det är bara i halvfart. Och jag är helt säker på att jag klarar av både det och vanliga studier. För klarar man av att jobba 92 % och plugga halvfart ja, då klarar man det andra med.

Jag vet bara att jag vill framåt. Jag önskar att det vore den 26 mars. Och jag satt där i sammanträdesrummet på kommunhuset.

Jag har väldigt dåligt tålamod. Jag vill inte vara sjukskriven längre. Jag vet att jag inte klarar av ett fysiskt tungt jobb. Det blir inte någon mer vård för mig. Men jobba det ska jag bara.
Vad jag ville säga är att jag är stört irriterad över att jag inte kan påverka vårdens väntetider och inte heller min arbetsgivare som väntar på mig. För innan de vet hur det är med mig kan de inte göra någon plan. Det är ett moment 22.  Jag ska träna upp mig till att bli tillräckligt bra för att kunna jobba igen.

Så vad kan jag göra då? Min sjukgymnastik, mina promenader och vara positiv och hitta en ny hobby. Maken tycker jag ska börja skriva på den där barnboken som jag tjatat om att jag vill göra i evigheter.
Sträva efter att bli bättre. Få en bättre grundfysik.


Och framförallt som jag faktiskt lovat maken, försöka vara positiv.

Ps. Nått annat jag dör på är den där motionscykeln som räcker ut tungan åt mig så fort jag tittar åt vänster i sovrummet. Jag vill verkligen cykla. Ds

Snö hund, rehabsamtal

Jag och Jenna var ute extra länge nu på morgonen och sparkade lite boll. Jag har nämligen kommit på hur man ska göra. Man spänner magen, sätter i stavarna i marken håller dem stadigt där och så sparkar man med benet.
Det går riktigt bra faktiskt. Men inte för många gånger på rad. Men Jenna hinner bli nöjd i alla fall.

Det är roligt att se henne så lycklig. Min lilla hund. Hon blir alldeles tokig när det har snöat ute och det har det idag.

Jag ser det som ett gott omen inför mitt rehabsamtal som är idag.
Det ska bli spännande. Att gå på. Den är om en timma. Så nu ska jag gå och göra i ordning mig.

Strängnäs Ryggklinik och Rehabsamtal

Idag är en sådan där dag som egentligen borde göras något vettigt av. Typ sortera tidningar. Plocka med griptången, alltså sånt som har hamnat på golvet och ska upp igen. Eller kanske för den delen damtorka i mitt rum. Jag kan nämligen damtorka saker i " min nivå". Typ midjan och uppåt. Med vilpauser.

Men jag gjorde nått dumt, något väldigt dumt när jag var ute med hunden alldeles nyss. Så nu straffar ryggen mig och jag ligger ner. Det är så korkat när jag gör sådant här. Men som sagt, jag tror även att det är bra att jag testar. För prövar man inte, då vet man inte heller vilka gränser som man har.
Är huvudet dumt får kroppen lida. Så är det ju.

I morgon ska jag ha rehabsamtal med Försäkringskassan och arbetsgivaren. Jag vet vad som kommer att ske med tanke på att jag har haft två stycken sådana redan innan. Men jag får i alla fall lite ont i magen och en känsla av att tänk om något går fel. Det kanske är hälsosamt med lite små-ångest över viktiga saker i ens liv. Just för att de är viktiga.

Jag ska även åka och hälsa på Svärisarna hade jag tänkt mig. Jag är även i ett: Jag måste packa inför fredagsruset. Det är nämligen så att jag ska till Strängnäs ryggklinik för att få en oberoende bedömning av min rygg på tisdag den 12 december. Vilket känns fantastiskt skönt. Att få en oberoende åsikt.

Det är väll mest det som snurrar i huvudet, rygg, vikt, Jenna, Jul, Jobb

Längtar till att klara av att arbeta

Idag har jag ringt och pratat med min Försäkringskassa dam igen. Jag har beställt papper om förlängd sjukersättning. Pratade om framtiden med min försäkringskassa dam och hörde vad hon hade att säga om det hela.
Fortfarande undrar jag om det är många som gör så? Ringer och avstämmer med försäkringskassan och uppdaterar dem om framtida behandlingar och så vidare.


Jag är lite nervös inför samtalet med försäkringskassan och arbetsgivaren i december. Jag vet, jag borde inte vara nervös. Men jag hoppas på det bästa och förväntar mig det värsta eller hur det nu var.
Jag ska i alla fall ringa i morgon till vårdcentralen och be att få boka in ett läkarbesök med doktor Sven.
Så han får skriva intyg om fortsatt sjukskrivning och även till försäkringskassan om fortsatt sjukersättning.
Pjuh...

Ibland är pappersarbetet ett heltidsjobb när man är sjuk.
Jag vill bara bli bättre och kunna arbeta nu, helst igår. Men det kan jag ju inte, än.Men jag strävar dit. Det skulle sitta så fint. Ett jobb att gå till. Ätt kunna klara av att arbeta. Åh vad jag längtar till den dagen.

Försäkringskassan och Jag

Jag var inne idag och kollade framtida insättningar på mitt bankkonto för att veta om FK hade skickat sina pengar som ska komma den 26e varje månad. Där ekade saldot tomt på framtida insättningar. Så jag ringde och min försäkringskassedam svarade i telefon. Ja, jag skulle få pengar och allt var bra. Jag informerade henne även om strängnäs ryggklinik och sjukgympa och smärtrehab som jag ska till.

Jag hoppas att FK bryr sig om att jag anstränger mig för att hålla dem uppdaterade i min rehabiliteringsprocess.

Mitt på konferansbordet

I morgon är en stor dag för sängliggaren( det är jag). Jag ska först till Tandis 10.30 sedan kl 13.00 är det rehab samtal med jobbet och försäkringskassan.
Jag tror verkligen inte att det kommer komma fram något nytt på just det mötet. Jag ska lämna in min sjukskrivning, jag ska lämna fram ett papper jag fått som säger att jag aldrig någonsin får lyfta tungt någonsin igen. ALDRIG som jag har fått av doktorerna på Ortopeden.

Det papper har jag en känsla av kommer avgöra mitt arbetsföra liv åtminstone inom en snar framtid.
Jag måste bara leta reda på det först. Undrar om de vill ha originalet. Jag tror jag har fem kopior på det eller nått.


Jaja som sagt. I morgon blir en tuff dag, både tandis och rehabsamtal. Undrar hur ryggen ska klara det. Jag lär nämligen få stå upp hela mötet eller typ lägga mig på golvet eller bordet. Det skulle väl vara nått va.


Jag: Vänta lite, jag ska bara klättra upp på konferansbordet som en annan Kalkon till uppätning så kan ni prata över min kropp som det är tänkt ändå.  Suck
Dem : Bla bla bla  bla kropp, rygg, bla bla, rehabplan, bla bla bla, sjukskrivning, bla bla bla, skriv på här bla bla bla.


Typ så här ( fast mindre sexigt)

Motivation-1000

Nu Jinxar jag väl hela grejen, men min rygg har känts helt okej i två dagar. ( hörde jag jublet). Det har väl med att göra att jag knappt har varit utanför dörren, deppat och vägrat göra min sjukgymnastik( hörde jag pekpinnarna) Ja, jag vet, jag måste träna, jag kan inte lägga av med den braiga trenden jag har hållt sedan i oktober 2010 med sjukgymnastik. Det går inte. ( Japp, ni hörde ett men komma här) MEN jag är så djäkulskt omotiverad så du fattar inte.  De senaste bakslagen ( läs fyra sedan midsommarafton) de har gjort mig lite halvt om helt omotiverad. Att dessutom sjukvården är seg som ett as, FK är som de är, arbetsgivaren är som de är och hela  omgivningen har tappat grejen gör ju inte direkt att man ( läs jag) känner sig motiverad.


Dessutom fick jag reda på att i morgon ska jag inte bara ha rehabsamtal med jobbet utan dessutom ska jag till tandläkaren. Jag bara overjoy!

Måste man vara motiverad en söndag eftermiddag att kräla runt på golvet spänna magen och lyfta på hälarna va? Måste man det? Dessutom har jag druckit upp vattnet i vattenflaskan som jag ska träna med. TJOHO!

Nu är jag tonåring sisådär 10 år sent och ba: ORKA!!!

Fk och jag

Jag pratade med försäkringskassan i förrgår. Med min handläggare. Det var inte direkt ett upplyftande samtal.
Jag berättade om min sommar och att jag har blivit värre. Att jag är sjukskriven till den 1 a December och så frågade jag henne vad som händer efter 550 dagar.

Efter 550 dagar ja då blir jag utförsäkrad och måste arbeta ifall jag har ett jobb. Jag blir "arbetsgivarens ansvar" som hon så fint sa det. Jag undrar om de inser att om jag är ryggopererad två gånger och antagligen blir det en tredje gång som blir en "stelis" så kommer jag inte kunna lyfta tungt.Jag kan inte lyfta tungt rättare sagt. Jag kommer aldrig mera kunna arbeta inom vården på golvet. Hur gärna jag en skulle vilja. Det är fysiskt omöjligt.

Jag kommer alltså bli utförsäkrad i maj eller december beroende på om de godkänner min ansökan om fortsatt sjukpeng. Vilket jag hoppas att de gör. Efter maj/juni så blir jag i alla fall utförsäkrad, antingen får arbetsgivaren ta hand om mig om jag är nyopererad eller ej så ska jag jobba eller så blir det så att jag hamnar i ett arbetsmarknadspolitiskaåtgärder. Vilket innebär en utredning ifall jag kan arbeta eller inte. Om de bedömer att jag inte kan arbeta så blir jag inskriven i försäkringskassan igen efter 90 dagar.

Det är med att vara ryggsjuk och ha ryggen full med diskbråck det tar fasiken tid. Jag skulle göra allt för att få arbeta. ALLT. Jag kommer visserligen inte kunna arbeta med allt, men vem vill arbeta med något de inte vill arbeta som?

Man söker sig till vissa sorters arbeten för att man vill arbeta med dem och tror att man kan klara av det.

Jag hoppas i alla fall på att hitta jobb snabbt.

Just ja,det var  min arbetsgivare som hade ansvaret om att hitta nytt jobb till mig, men samtidigt kan de inte trolla och skapa ett nytt arbete till mig. om de inte har något på lager. Om det finns någon som går i pension och har ett administrativt arbete som jag kan ta, då kan jag arbeta. Slutsatsen blir ju att har de inget jobb på lager kan jag inte arbeta kvar och då blir det uppsägning på grund av personliga skäl ( LAS )

Jag frågade vad som hände ifall min arbetsgivare inte kunde ta ansvar över mig och jag blev uppsagd. Hon svarade då att Ja då hamnar du i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, får lära dig att söka jobb och så där. Du får gå på några dagar och träffa olika yrkesgrupper som ska utvärdera din arbetsförmåga och om de värderar den som att du är oförmögen att arbeta så blir du återförsäkrad efter 90 dagar.

Jag sa även om jag är nyopererad?

Hon sa även om jag är nyopererad. Så ifall jag får en stelis i låt oss säga mars och blir utskriven från FK i Maj/juni då kommer jag få åka till Arbetsförmedlingen med bårbil eftersom jag inte kommer kunna sitta. Sen får jag lägga mig på golvet ifall de inte har en soffa och vänta på inskrivningen . Jag säger bara good luck sherlock ifall de ska få mig att lyfta något tungt.

Jag hatar ovisshet, har jag sagt det?

Jag vill veta nu, vad som händer just med detta, det vore skönare att bara få veta.



På måndag blir det i alla fall rehabsamtal med mig FK och arbetsgivare. Wish me luck