att uppskatta

Jag väger mig varje dag. Alla säger att man bara ska bara väga sig en gång i veckan. Vilka nu alla är? Jag väger mig varje dag och när jag inte väger mig varje dag går jag upp i vikt. Det är säkert något psykologiskt i det där.
Jag har skött mig utmärkt och inte fuskat någonting alls. Men, jag har gått upp tre hekto sedan igår. Det är inte klokt. Hur är det möjligt?

Jag har skött mig, jag tom tränade igår och allt. Jaja, sånt är livet ibland. Kroppen svarar inte alltid som man( och med man menar jag, jag) vill att den ska göra.
Men i morgon lär jag ju definitivt gått ner i vikt. Annars blir jag nog lite lätt frustrerad. Jag känner mig lite frustrerad idag. Jag vet det bara är tre hekto och jag har ju inte fuskat.

Fasiken så irriterande!

Men kroppens vägar äro outgrundliga. Den gör inte som man vill. Hade jag fått som jag velat hade jag ju inte haft mina fyra diskbråck och en knöl. Jag hade inte gått upp tre hekto heller.

Men samtidigt. Hade jag inte haft mina diskbråck hade jag inte varit så tacksam jag är idag över att jag faktiskt fungerar så pass bra som jag gör. Att jag har varit så svag gör mig så mycket gladare över hur stark jag är idag.

Även om Svärmor slår mig både i benpress och stjärtlyft på sjukgymnastiken( jag kan inte göra nått av dem) så är jag oerhört glad över att jag kan göra så pass mycket som jag kan. Vi tränar ihop  nämligen eftersom Lisa min älskade sjukgymnast har fått gått ner i halvtid så måste hon para ihop folk och då passar det utmärkt med mig och Svärmor tillsammans.

Jag är bara så himla glad över att min kropp är bättre. Att jag har blivit så starkare och att jag kan uppskatta hur bra jag har blivit. Det hade jag inte klarat av innan jag blev skadad i ryggen.

Bra kväll

Ikväll har jag, Maken och Jenna varit till Johnny i Nykvarn och hälsat på. Vi åt och såg på film med honom. Det var riktigt roligt. Johnny är en härlig kille och hans vardagsrum är suveränt utformad för någon som måste ligga ner. Två soffor och en  fotölj. Jag hade en hel soffa att ligga i.

På vägen från Västerås till nykvarn satt jag upp och hade Spina Bac som hjälpmedel, det är verkligen en toppen investering. Man kan ju ställa in den i tre lägen så den "trycker" precis där man vill att den ska trycka på ryggen. Förstå så härligt det var att se någonting ut genom fönstret att följa landskapet såsom det passerar utanför bilen. Efter 10 -15 minuter orkade jag inte sitta längre utan la ner mitt säte och spenderade resten av resan med att stirra i taket och på trädtopparna som vanligt. Men fram kom vi och jag fick hjälp av Maken att bära upp spina bac till lägenheten och satt en stund med den som ryggstöd i soffan innan jag fick lägga mig ner efter fem minuter.

Tanken var att vi tre skulle alla åka till Terassen och beställa mat, för ute är svårt att äta efter en lång bilresa och ta med hem till Johnny. Men Maken fattade snabbt att det var ingen idé att jag följde med så jag spenderade tiden de var ute med Jenna och beställde mat i Johnnys soffa. Pustandes efter bilresan.

Vi åt och jag satt och åt i Johnnys röda fotölj. Maken och Johnny drog bordet nära mig så jag  kunde äta med ryggen rak. Efter det bytte vi plats jag och Maken och så såg vi på film. Jag låg resten av kvällen i soffan.
Det var underbart att få träffa en vän. Och det är sånt här jag har längtat efter. Att få åka till någon annan och umgås än att bara umgås hemma hos mig för att jag inte klarar av att åka någonstans själv. Visst jag hade aldrig kunnat åka till Johnny själv utan Maken. Men bara det att jag är hemma hos någon annan betyder väldigt mycket för mig.

För det är inte rätt av mig att alltid begära att folk ska komma till mig, jag ska ju även kunna ta mig till dem. Men det går inte med en trasig rygg. En rygg full med diskbråck.

att ha svårt att säga nej till andra och ja till sig själv

Idag är en dålig dag, jag vaknade med mer ont i ryggen. Den där blockaden har visserligen tagit bort en del smärta i benet men inte allt. Den har gett mig lite mera ork. Men jag har fortfarande väldigt ont innuti ryggraden.
Den är inte borta alls. Den skär och jävlas precis som vanligt, när jag hostar, när jag tar i. Det gör bara ont.
Visserligen har jag kunnat vara igång mera. Mer än jag faktiskt har velat mycket mera. Men min kära far är det väldigt svårt att säga nej till. Det går knappt. Det är inte möjligt riktigt. Inte för mig, jag har väldigt svårt att "hävda " mig mot honom.

Jag vet att för min ryggs skull så måste jag börja säga nej till sådant jag inte klarar av. Som att följa med pappa in till Vindeln idag. När min ryggrad skrek AJ så fort jag vaknade. Men jag har så jäkla svårt att säga Nej till honom. Lika dant när jag talar om för honom att han måste bli lyhördare och inte envisas. När jag säger att jag har ont och inte mår bra och att jag inte vill följa med. Att han då slutar tjata och säga : Kom igen följ med. För det blir så svårt för mig att säga nej. Han säger att det är ju kvalitetstid.Sen slutar han inte tjata förens han får sin vilja igenom. Det är svårt det där med att sätta gränser till sina egna föräldrar. Speciellt när de är otroligt envisa.
Jag vet inte om jag tycker att det är kvalitetstid att åka i en bil liggandes och ha så ont innuti ryggraden att det känns som att ryggen är på väg att gå av. ( nej det gjorde den så klart inte men det gör otroligt ont där inne när det skär och hugger och värker)

Skrattar, hostar så skär det och hugger i ryggen. Sätter jag ner hälarna så hugger det i ryggen. Åker jag bil och bilen kränger, eller vi åker över ett gupp eller någon gör en kraftig inbromsning så hugger det i ryggen och skär. Bilresor är inte en ryggtjejs grej alltså.

Så nu är det färdiggnällt för denna gång. Jag är oerhört glad och tacksam att han är här och lagar mat, sopar golv och pratar med mig. Men jag önskar att han skulle vara lite mera förstående bara.

Tack ryggen!

Jag har haft en fantastisk dag idag, jag vaknade av att min Make ringde och pratade mig till vaket tillstånd. Eh jag är svårväckt. Sedan låg jag i sängen, ryggen värkte som vanligt när mina piller är i sluttampen av sin värktid. Åh denna rygg alltså. Sedan gick jag upp, svalde pillrena, gjorde frukost och kokade te.
Gick ut och rastade kryckorna ( förlåt hunden) sedan la jag mig i sängen och åt frukost. Såg morgon tv och försökte få tag på olika instanser jag har att göra med( läs försäkringskassan).
Jag gjorde även min nya sjukgymnastik. Bara den saken, åh vad jag älskar att gympa, att få röra på kroppen. Jag ska berätta vad sjukgymnasten sa på vår träff lovar.

Sedan gick jag ner i köket och ringde samtal igen. Då började Jenna föra ett fasligt liv och det var Mona som kom och vi åt lunch, hon gosade med hunden och vi drack te. Hon i soffan och jag i sängen i vardagsrummet.

Sen åkte hon hem efter lite skobyte. Det är bra det där med samma storlek på fötterna och vara less på sina skor.

På kvällen åt vi brunabönor med bacon och till efterrät blev det kladdkaka med blåbärssylt i. Gud i himelen denna kaka, jag älskar den. Vi såg på film jag och Sven och vet du vad.

Min rygg har känts bra idag. Aka den har varit snäll mot mig, dess ägare. Hur braigt är inte det va!

Hahaha.... jag har haft en bra dag och jag känner mig lätt som en fågel.
Då menar jag bra som att den har bara krampat några gånger i benet, den har bara värkt och krampat i själva ryggraden och att jag har sluppit smärtdimman i huvudet. Hallelulja. Slippa smärtdimmar är fasiken det bästa som finns. Jag blir så himla glad i själen. Älskar när det händer. Det är som att få vingar och skratta lyriskt och det känns som att jag skulle bara kunna dansa fram på åkrarna och snurra runt i en härlig klänning och skratta klingande. Ja och så innebär det att jag kan tänka. Bara den grejen va!

Jag kan tänka klart. Det är väl första gången på väldigt länge som det händer.

Så tack snälla ryggen för att du lät mig slippa smärtdimman i skallen och gett mig klara tankar, tack för att du bara har skärt djävligt lite nu och då och bara krampat i benen när jag gått i trappan och haft benet rakt. Tack för att du bara molvärker och hugger några gånger i svanken och värken i bröstryggen har varit kontrolerbar idag.

Så tack ryggen!!!

En bra dag.

Jag har en sådan där dag när ryggen skär och är jävlig så jag bestämde mig för att göra något positivt. Jag tänkte lägga upp det inlägget om att jag kan röra min tår igen. ( och nej jag har inte lagt upp det från hemma internätet) Fast nu har tårna försvunnit igen men det var kul så länge det varade.

Detta är från min första vistelse vecka på Lycksele Lasarett dagen innan jag fick åka hem. Mina tår fungerade helt plötsligt. Det var en sjukt bra dag i min värld. Det är ju bara synd att jag inte kan böja dem uppåt nu. Men neråt fungerar i alla fall och det  är ju alltid något.

Så varsågod, njut av mig, på sjukhus, i sjukhuskläder, full av morfin och överlycklig Snarkningarna i bakgrunden bjuder jag på. Som sagt, inlagd i femsal.

Leva Livet

Igår hade jag den mest fantastiska dagen någonsin. Ja verkligen NÅGONSIN sedan åtminstone innan jag började få mina bakslag i slutet av Juni.


Jag har ju som sagt mest varit i ett hus på landet och legat i sängen. Men igår tvärvägrade jag. Maken och Sven skulle in till Umeå och jag bara: JAG ska med. Så vi lånade Svärisarnas bil.
Jag och Maken var på dejt, även om Sven var med. Sven är med på många av våra dejtar. Varenda gång vi är ute och äter eller fikar eller åker in till Umeå så är Sven med. Du ser det blir så när alla ska in till Umeå. Det är ju onödigt att åka två bilar så då får han följa med på Dejt.

Eller följa med på det jag tycker dejt är. Dejt för mig är att bara vara och komma hemifrån ett tag. Det är lycka för mig. Det är så otroligt roligt att få gå på affärer och det är absolut ingenting man ska ta för givet.

Som de flesta gör, de flesta tar det där med Konsum och Kapphal och Coop för givet. Men inte jag. Jag tycker det är lycka att få göra det.

Så nu till bildkavalkad

bara att vakna upp till det här är lycka.

Dejting på "vårat" Café Victoria

Jag menar blott kolla in storleken på deras chokladbeskvier= lycka

Jag går in i bilen Jula parkeringen (ser ni att sätet är nerlagt)

Overjoy!Pröva  kläder på Kapphal och jag kom hem med både leggings och toppen i bakgrunden. YEY!

Kvällen slutade med pizza från Norrsken som har ny ägare, Svingoda är de, Fast tomaterna har jag lagt på själv. Jag vill alltid ha många färska tomater, denna pizza innehöll parmaskinka, ruccola, oliver och permesanost. mmmm

Maken hade kramkalas med Jenna, han har saknat henne.

Sen fick hon ligga i Svens soffa på " sin plats" och då var hon nöjd.

En mycket Mycket bra dag.

Den röda IKEA pallen

Igår när han bar ut alla sina saker och även en del av våra till hyrsläpet för att packa inför den stora resan som är ett första steg mot något bättre för oss båda så glömde jag bort mig själv.

Jag hade tjatat hela kvällen ( okej, en och en halv timme under tiden de lastade in flyttgrejorna i kärran)  en röd IKEA fotpall som jag tyckte att han skulle ha med sig. Svärfar sa: Finns det något mer som ska in för det finns lite plats här. Han visade upp ett utrymme perfekt för den där fotpallen.
Jag vände mig om och sa: Ja men den röda fotpallen, den vore nått och skulle gå och hämta den. Jag stannade upp, vände mig tillbaka, tittade in i Makens ögon och han log: Du glömde bort dig va?
Jag bara: Mmm, jag gjorde visst det. Jag vill hjälpa till. Sen så log vi båda med ögonen och fnissade i mjugg.

Det är sånt jag inte kan göra längre. Bära en fotpall från IKEA i en flytt.  Men det är underbart att jag kan glömma bort mig själv från sånt som inte går även om det gör ont inombords att komma på det igen.

Men samtidigt, det betyder ju att jag inte är totalt inne i min sjukdom fullt ut. Det gjorde mig glad inombords att ha den vetskapen. Jag kan glömma bort mitt handikapp. Jag kan glömma bort ryggen. Allt som det togs var en röd IKEA pall.

www.ikea.se heter Pällbo och kostar 149 kr nuföritden. Vår  är röd

Jag vill bli min egen hjälte

Detta är en sång som går varmt i mina hörlurar just nu. Jag brukar tänka på att man ska lyssna på musik som förmedlar något. Jag vet att detta är en av de mest cheesytryckare från 90 talet som finns. Jag vet att jag i femman vann en tryckartävling med den här dansen. Men det var inte det jag skulle säga.

Jag brukar lyssna på den när det känns så där bäcksvart inombords. Jag vet, jag är ett popsnöre. Jag lyssnar inte på alternativ musik när jag är nedstämd. Jag lyssnar på pop.

Men Mariah Careys Hero den är rätt fin, för den säger att det finns en hjälte inom var och en av oss. Inom mig och inom dig. En hjälte som om man lyssnar på den och gör rätt för sin egen skull så mår man lite bättre och livet går bättre för att man lyssnar på sig själv. Det tycker jag är fint. Jag gillar tanken på att det finns hjältar inom oss själva. Att jag har min egen hjälte inombords. Som tar vid när jag inte orkar vara så äckligt positiv och mest vill ligga under en sten och inte komma fram igen förens livet känns lite bättre.


Men det är ju det som är grejen. Den enda som kan göra livet bättre för mig, är just mig. Jag är den enda som kan göra livet bättre för mig. Jag har makten över  mig själv och hur jag hanterar det som händer med mig. För man kan inte styra de yttre omständigheterna men man kan själv välja hur man hanterar dem.
När livet känns svårt då är det jag som väljer hur jag hanterar det. Jag har inte sagt att det är fel att lägga sig under den där stenen i några timmar, eller ens en hel dag.. Men grejen är att livet blir inte bättre, jag mår inte bättre om jag stannar där under.  Då är det bättre att jag kravlar mig upp igen och försöker göra mitt liv bättre för mig själv. Jag tror inte alls på att man ska vara "nöjd" över det som livet ger en och att man ska ta det som händer en som en gudomlig vilja och bara lägga sig platt fall och säga. Nu är det så här och det finns inget jag kan göra som gör det bättre. Det är bara skitsnack. Man kan inte bara lägga sig platt, då kan man lika gärna dö. För då har man inte förtjänat det man fått.Inte för att jag vill att någon ska dö. Jag vill att alla ska resa sig upp och vara sin egen hjälte och välja att hantera det som händer på bästa sätt utifrån sina egna omständigheter.

Jag säger inte att jag förtjänar fyra diskbråck och att gå med kryckor. För jag tycker inte att jag förtjänar det alls. Jag tycker det är skit, men grejen är att nu har jag fyra diskbråck. Nu går jag med kryckor, nu går jag på morfin. Jag är opererad två gånger. Det är fakta. Men vad jag gör med det jag har fått. Hur jag hanterar det. Det är det som spelar någon roll.  Det är en prövning, det är något som gör att jag ska bli starkare, mer tacksam över livet och leda mig till att bli lyckligare inombords. Det är en stor fet spark i häcken som ska ta mig i rätt riktning och inse att livet handlar inte om bananskal. De handlar inte heller om räkmackor. Det är vad man själv gör det till. Trivs du inte med hur ditt liv ser ut, ändra på det då. För grejen är det är ingen som lever ditt liv förutom du.

Jag vill inte gå hemma, jag vill jobba. Jag kommer inte kunna arbeta som undersköterska längre, men jag kommer kunna arbeta inom HR ( Human Resources) som jag har velat i flera år nu. Jag vill gå på promenad med min älskade hund och kunna busa och få henne att springa med rumpan före höften( hon ser asrolig ut då). Jag vill kunna städa min egen toalett efter mig och kunna plocka ur diskmaskinen.Jag vill skaffa små härliga ungar som växer och blir stora med min make.  Jag vill leva resten av mitt liv med han som är min make. Jag vill resa utomlands med honom. Krama honom, sitta i hans knä, hångla honom galen. Jag väljer själv hur jag lever. Är det något som jag inte trivs med i mitt liv. Så är det jag som måste ändra på det jag inte trivs med för livet ska inte alltid vara bra och lyckligt. Men när man är där på botten och krälar. Då handlar det om att man inte är nöjd och det är en väckarklocka som säger att detta är inte bra. Det bör du ändra på för att må bättre.


Det är sånt jag tänker på när jag hör Hero. Att bli min egen hjälte. För det är ingen som gör det åt dig. Den enda som kan bli din hjälte är du. Så jag blir min egen hjälte.

Så fel jag har.

Det är nog tur att jag är ensam hemma idag. För jag går mest runt som en suckande nedstämd kvinna och drar mina bara fötter efter mig och suckar ännu en gång väldigt tungt.
Jag vet inte vad det är med mig. Eller det vet jag ju. Jag är deppig. Riktigt uruselt deppig. Jag bara går runt och suckar och domedagsoket hänger tungt över mina axlar idag.

Jenna förföljer mig och där matte suckar djupt där ligger hon på golvet och tittar upp på mig med sina bruna ögon. Stackars hund som måste ha en sådan deppig matte. Jag borde gå ut och aktivera henne. Men si det kan jag inte. Istället har jag ätit lunch och ska nu ta lunchdosen av alla tabletter som ska i magen för att jag ska kunna "leva" som i att existera.

Jag vet att det handlar om hur jag väljer att hantera det som händer mig. Jag vet det. JAG väljer hur jag hanterar detta. Jag kan inte rå för att det har hänt. Men jag, jag alena väljer hur jag hanterar detta.
Men ibland är det så himla jobbigt bara. Det är så himla himla jobbigt. Och jag försöker se framåt och tänka  att nästa sommar, nästa år den trettioförsta augusti tjugohundratolv. Då, Där, DÅ kommer det vara bättre. Då kommer det vara bättre. För det måste ju bli bättre, eller hur. hehe...

Fast du, det jag trodde förra året att jag skulle vara frisk i oktober. I december blev det värre. När jag opererade mig tänkte jag att i mars när sjukskrivningen går ut då är jag frisk. I mars fick jag operera mig igen.
När jag fick sjukskrivning till i slutet av juni så tänkte jag att där, då är jag bättre. HahahaHA. ...HA...ha så fel jag har. Så himla himla himla fel. HA HA




Men det blir väl bättre till nästa sommar, kanske.

En härlig dag med familjen.

Idag kom A, J och F hit på lunch. Vi var ute och kastade boll i början. A kastade boll rakt på Jennas nos flera gånger och hon bara: En gång till. Lek mera med mig!
Han börjar bli en fena med boll A. Han har bara lite svårt att sparka bollen, men kasta går bra och det är ju bra det!
Sen kan han nicka bollen med.( det är en mjuk boll)

Fast Jenna som älskar bollar men inte är så sugen på apport men gärna stanna och markera så är det en ultimat lekkamrat för A. Hon lämnar bollen och han får ta upp den och kasta på henne.

Sen stack han iväg och då fick pappa hämta tillbaka honom. Men Jenna ville rädda A.

A vad gör du där uppe? Du ska ju vara nere hos mig och kasta boll ju!

 Sen ringde A till sin mormor och morfar och ville komma dit. Vi åkte med allihoppa för att fika.

Fika i mormors famn.

Efter fikat hittade A en vattenspruta och då blev det vattenkrig. Ser ni hur jag håller upp handen och säger. Mercy Mercy!

Fast han sprutade lika mycket på sig själv som han sprutade vatten på alla andra.

Efter ett tag kom morbror( min make) fram med den stora vattenpistolen. Vilket inte var lika kul för mig.

Ser ni hur blöt jag blir precis här.

Sen blev det vattenkrig med bara As familj. Jag tycker mamma J är feg som gömmer sig bakom A.

Jag fick också tag i vattenpistolen och jag säger bara det payback!

Det tyckte A och jag var hysteriskt roligt

As morfar ( svärfar) mutade honom med några röda vinbär.

Sen åkte vi hem.
Har jag sagt att jag hade roligt. Väldigt roligt!

Bra dag.

Idag har faktiskt varit en väldigt rolig dag. Jag tvingade maken att ta med mig till Svärisarna. Han sa: Klarar du verkligen det? Jag bara jaadå, det gör jag.
Och vet du vad. Det gjorde jag med!

Jag vred ner sätet så långt det gick bakåt så jag blev nästan liggande och vi åkte in. Jenna tyckte det var jättekonstigt att hennes matte låg med huvudet i baksätet och jag fick både en nossniff och en blöt hundpuss.
Väl framme åkte maken till jobbet. Jag la mig i pensionärskuvösen. Jag pratade med Svärfar som var vid gott humör och Svärmor kom upp efter ett tag även hon på gott humör. Jag satte mig upp på en av deras utestolar och läste vk( västerbottenskuriren). Efter det lade jag mig i deras hammock och fortsatte gunga. Det var så härligt att komma bort och få göra någonting.
Även om den där grejen verkar vara en vardagssak så är det grymt stort för mig. Jag menar jag tog mig hemifrån. Jag hälsade på mina svärföräldrar. Tog ett bad i deras badkar. Såg på Oprah!
Fatta bara en sådan sak kan lyfta hela min dag.

Men nu till det allra bästa. På hemvägen svängde vi förbi Konsum och jag gick på affären. Fatta, jag har gått på Konsum. Jag trodde inte jag skulle kunna göra det på minst 3 veckor till.
Maken bar allting men jag sa det och det vill jag ha.

Vi har även sett på film i sängen. Det är  så himla skönt att ligga där bredvid varandra och se på film. Jag känner mig normal. Jag har gjort normala saker ( ja okej, alltså jag har ju åkt bil liggandes och suttit på kilkudde och sovit middag hos svärföräldrarna. Men förutom det så ja!)

Det kanske inte verkar så stort att gå på affären, åka bil i 10 minuter, ta ett bad i badkar och äta middag hos sin älsklings päron. Men tro mig. Det är stort, det är fantastiskt och det är inget man ska ta förgivet.