att uppskatta

Jag väger mig varje dag. Alla säger att man bara ska bara väga sig en gång i veckan. Vilka nu alla är? Jag väger mig varje dag och när jag inte väger mig varje dag går jag upp i vikt. Det är säkert något psykologiskt i det där.
Jag har skött mig utmärkt och inte fuskat någonting alls. Men, jag har gått upp tre hekto sedan igår. Det är inte klokt. Hur är det möjligt?

Jag har skött mig, jag tom tränade igår och allt. Jaja, sånt är livet ibland. Kroppen svarar inte alltid som man( och med man menar jag, jag) vill att den ska göra.
Men i morgon lär jag ju definitivt gått ner i vikt. Annars blir jag nog lite lätt frustrerad. Jag känner mig lite frustrerad idag. Jag vet det bara är tre hekto och jag har ju inte fuskat.

Fasiken så irriterande!

Men kroppens vägar äro outgrundliga. Den gör inte som man vill. Hade jag fått som jag velat hade jag ju inte haft mina fyra diskbråck och en knöl. Jag hade inte gått upp tre hekto heller.

Men samtidigt. Hade jag inte haft mina diskbråck hade jag inte varit så tacksam jag är idag över att jag faktiskt fungerar så pass bra som jag gör. Att jag har varit så svag gör mig så mycket gladare över hur stark jag är idag.

Även om Svärmor slår mig både i benpress och stjärtlyft på sjukgymnastiken( jag kan inte göra nått av dem) så är jag oerhört glad över att jag kan göra så pass mycket som jag kan. Vi tränar ihop  nämligen eftersom Lisa min älskade sjukgymnast har fått gått ner i halvtid så måste hon para ihop folk och då passar det utmärkt med mig och Svärmor tillsammans.

Jag är bara så himla glad över att min kropp är bättre. Att jag har blivit så starkare och att jag kan uppskatta hur bra jag har blivit. Det hade jag inte klarat av innan jag blev skadad i ryggen.

Två freaking kilometer

Idag har jag klarat av något stort. Ja, detta är megastort. Jag har gått två kilometer. Två hela kilometer.
Jag hade ju väldigt ont i ryggen i morse och jag tänkte vid klockan två att ja, men jag prövar att gå ut. Satte på mig korsetten. Vilket gör Jenna helt tokig för hon vet att då blir det promenad. Jag tittar inte ens på henne utan det räcker med ritchet från kardborren och hon blir till sig.
Jag började gå och tänkte att jag skulle gå sakta och se hur långt jag kunde gå och det kändes bra så jag traskade på. Kom till min vanliga vändningspunkt och tänkte nej, jag vill gå längre.
Och det gjorde jag. Ända till första älgtornet. Det är det längsta jag har gått på väldigt länge.
Sist jag var vid älgtornet var i juni 2010 innan mina diskbråck. Då såg det ut så här:

Jag är så otroligt glad och stolt över att jag klarade av att gå så långt. Att jag verkligen gjorde det. Det tog mig en timme och fyra minuter att gå fram och tillbaka. Men jag gick två hela långa kilometer. Det känns verkligen som en milstolpe.
När jag kom hem ringde min chef och jag var tvungen att stanna vid den stora snöhögen. Hon ville prata om all hysch hysch som pågår. De ska sälja ut personligassistans i kommunen och jag tillhör dem. Jag började få ont och mina ben ville att jag skulle sitta ner. Men att gå in var det inte att prata om. Har man väl fått bra mottagning. Ja, då stannar man kvar där man är.
Jag satte mig på snöhögen och började glida ner och ramlade på rumpan.
Gissa vem som ligger i sängen nu och har ännu ondare än i morse.

Bannar mig själv det är vad jag gör. För min rygg har huggit mer den senaste veckan. Det har glidit lite mera i ryggraden. Suck och stön. Jaja, så går det för att man ville sitta för benen inte ville bära.

Men i alla fall. Här är segergesten över min stora bedrift. Två freaking kilometer.

Jag måste lära mig att ta det lugnt.

Ibland är jag bara så korkad. Det är sant . Jag erkänner. Jag är korkad. Jag har inte tränat på två veckor för jag har varit förkyld. Så i förrgår då går jag ut jättehårt. Cykling plus mitt träningspass plus att jag satt jättemycket hos Louise. Jag var helt däckad igår. Benet bara strulade och jag fick kramp av ingenting. Jag är korkad!

Vad gör jag idag då?
eh jo går ut och går. Det är underbart. Himlen är alldeles vitgrå och det är en enda minusgrad ute. Så jag och Jenna vi går ut och går. Och hur långt går jag. JO. en komma nio freaking kilometer. Vilket är korkat. För jag har inte rört på mig på två veckor jag har varit sjuk. Jag har därför inte samma ork som förut och inte samma stamina.

Vad innebär det då att jag får gå, sätta mig ner och vila på huk, gå, sitta på huk, gå, sitta på huk,  gå sitta på huk. För att jag inte kan tänka efter och gå en kortare sträcka som jag klarar av. Men jag tog mig dit och hem och det är ju bra. Även om det säkert inte lönar sig ett dugg. Så nu ligger jag och vilar ryggen.
Dessutom hade jag satt korsetten lite fel så den tryckte på höften och rumpan och tryckte fint på  min ischiasnerv. Så när jag var i kurvan som jag alltid går förbi var jag tvungen att ta av mig jackan och ta av mig korsetten och sätta på mig den igen. Det är inte lätt för den sitter åt och hamnar kardborren fel så är det inte skönt.

Men efter det gick det betydligt bättre att gå. När jag var nästan hemma så mötte Sven upp mig på sina skidor.

Det slutade med att Jenna fick både gå på långpromenad och följa med på en skidtur. Vilket hon tycker är så roligt. Just nu ligger vi båda i sängen och pustar ut. Jag ska snart gå och duscha. Sedan ska jag laga mat.

Men men, även fast jag var korkad och gick ut för hårt. Så är jag ändå stolt över mig själv att jag klarade av att gå så långt. Nu får vi se hur jag mår resten av dagen.

mvh/hon som måste lära sig att ta det lugnt.

Jag är stolt över mig själv

Jag brukar se på tv på morgonen och efter att Efter Tio med Malou tog slut kändes det som jag höll på att somna i soffan och då bestämde jag mig raskt för att gå upp till mitt rum och göra sjukgymnastik.

Och det gjorde jag med. Jag måste bryta detta trötthetsmönster och aktivera mig lite mera. Slita upp mig från jag ska bara blunda lite stadiet.
Det känns bra att ha gjort min sjukgymnastik och idag gjorde jag stjärtlyft. Mitt ben spuckar ju ur sig varje gång. Ja, alltså jag får kramp i mitt ben. Varje gång. Mycket jobbigt. Då sa min sjukgymnast Lisa att jag kunde använda mig av min soaskudde. Så det har jag gjort idag. Jag lägger alltså upp vaderna på soaskudden i dess lägsta höjd( finns tre) och lyfter rumpan upp i luften med hjälp av dem. Jag är alltså för svag i benen för stjärtlyft. Men på detta sätt klarar jag det.

Jag känner mig riktigt stolt . Jag gjorde 2x 10. Jag ska egentligen göra 30 men det klarar jag inte än så 20 rumplyft är ju toppen. Jag känner mig riktigt stolt över mig själv. Nu ska jag ner och duscha. Sedan ska jag slänga i mig lite lunch och efter det ska jag åka och hälsa på Louise.

Fullspäckad dag alltså.

Dessutom har jag hittat Bamba skivan från Malta och släpper loss till blue dabadidabada

Dagens träningspass

Idag har jag tränat för första gången sedan jag blev sjuk för hehe två veckor sedan. Suck. Denna förkylning har verkligen tagit hårt på mig. När man inte tränar förlorar man muskler så himla fort. Konditionen börjar försvinna efter fyra dagar. Idag var det jobbigare än vanligt men väldigt skönt att få röra på kroppen igen. Den där promenaden som jag hade tänkt börja med struntar jag i. Det är nämligen minus 24 grader ute och då ska inte jag ut och gå.  Jag ska helst inte ut och gå i minus 15 för mina lungor och att varje promenad är som ett joggingpass för mig. Det blir så när kroppens muskler har förtvinat och man har gått som en sengångare i ett och ett halvt år. Då är det jobbigt att promenera.

Men det var inte det jag skulle berätta om utan min härliga träning.
Jag började träningspasset genom att städa min motionscykelhörna. Ja, för städning räknas som träning för mig det har Lisa, min sjukgymnast sagt.
Jag har ju täckt över min cykel och ställt massor av saker i vägen för den, eftersom jag inte ville se skrället när jag inte fick använda den. Den stod där och häcklade mig. Plus att den fungerar som en utmärkt hängare till kläder som man vill använda igen.

Det gick från det här:

 Till det här:

Tänk vad lite plockande kan ordna. Fantastiskt fint blev det och jag har även sorterat och slängt en massa med. Det är min strumplåda och på strumplådan har jag skor som jag inte vill ha i ladan.

Mina noppiga byxor och träningskor

Jag vet inte hur länge jag cyklade, antagligen några minuter men det var hemskt jobbigt och jag var tvungen att ställa in höjden på sadeln för det kändes alldeles för lågt. Det var väldigt roligt att cykla även om jag upptäckte att hehe sadeln var väldigt hård.

Jenna ville hjälpa till och träna med

Hon tycker det är jobbigt att jag ligger och viftar på golvet att hon helst vill vara med eller åtminstone ligga tätt tätt bredvid mig. Jag fick henne att lägga sig i sin säng.

Min sista övning är att lyfta vikterna rakt ut från kroppen och den gör jag alltid nära fönstret så jag kan se ut på utsikten över Häggnäsdalen. Då får jag nått annat att tänka på än att det bränner i  mina armar och axlar.

  När jag är färdig så plockade jag undan mina träningssaker  och Jenna kunde slappna av hon med.  Nu ligger jag i sängen och tar igen mig.

 

Jag ska börja träna på gym nu.

Idag har jag varit hos Sjukgymnasten och vi har varit i gymmet första gången sedan min bakslags-sommar.
Jag har fått ett helt nytt träningsprogram som jag ska göra en gång i veckan tillsammans med sjukgymnasten. För jag får inte träna själv än utan hon ska vara som en pt som kör med mig, eller rättare sagt ser till att jag inte skadar mig utan bara gör det som behövs så att jag blir bättre.

Det är så himla roligt. Det känns så himla positivt att jag äntligen är tillräckligt bra för att få träna på gym igen.

Jag har ännu inte fått mitt träningsprogram utan jag har fått pröva olika övningar i olika maskiner. Utan det får jag nästa vecka när jag kommer dit med träningskläder eftersom jag ska träna.

Det är många små muskelgrupper och många små övningar som jag ska göra. Det känns så himla skönt att vara på väg tillbaka. Det är mest övningar för ryggen( döhö) axlar, skulderblad, ben, rumpa och baksidanlår.

Jag får cykla nu när jag är på slutet av min förkylning bara jag inte får upp hjärtfrekvensen. Men jag får cykla sakta så att jag får träna min blodcirkulation utan att bli flåsig. 

Så i morgon ska jag cykla och köra träningsprogrammet här hemma utan att bli "flåsig".
Idag ska jag inte cykla alls för jag körde benpress på gymmet idag och min ischias tjongade till ordentligt så idag ska jag vila.

Det ska bli kul att få köra igång i morgon och cykla nu när jag fått klartecken från Lisa, min sjukgymnasten. Jag ska bara få bort Jenna från min träningsmatta innan dess.

Ont i natt

Jag kunde inte sova i natt. Jag hade ont i lederna och i ländryggen. Det värkte och värkte och värkte och jag kunde inte somna.  Jag fick gå upp och gräva fram en tablett att stoppa i mig. Jag blir lite sur på min kropp varje gång jag får krypa till korset och ta en extra tablett.

Efter det somnade jag och nu på morgonen känns det okej igen. Jag mår bättre.  Ryggen värker inte på samma sätt. Jag har fått en skräck när det kommer till värken. Ja det där onda som är värre än vanligt.  Om jag ska vara ärlig så krånglade min kropp mer än vanligt igår. När vi var hos svärisarna och jag skulle sätta på mig stövlarna fick jag ställa ner mitt högra ben cirka fyra fem gånger för att benet krampade.
Sedan när jag stod och skalade potatis så fick jag så där satans ont att jag inte kunde stå på högerbenet. Mycket jobbigt.

Men jag vet vad det beror på. Jag har inte tränat på hela helgen. Inte sedan i torsdags. Det beror nog på det. Att jag inte har jobbat med kroppen. Utan bara legat sjuk. Jag är fortfarande inte riktigt frisk, täppt i näsan och lite hes. Men det har som sagt vänt och jag borde kunna göra mina lätta övningar idag och förhoppningsvis kunna cykla i morgon ifall näsan slutar vara täppt.

Idag ska jag göra det mest basala. Jag kommer ju inte kunna smärtandas. In genom näsan ut genom munnen. Men jag kan ju spänna och köra alla övningar utan vikter tills jag blivit frisk.

Jag får CYKLA!

Min sjukgymnast ringde på morgonen och berättade att hon var förkyld och att hon var tvungen att boka om min sjukgymnastik den 31 januari. Så jag ska dit den 6 februari istället.
Hon tyckte inte att jag skulle ut och gå nu när jag kraxar i halsen som jag gör.

MEN MEN Jag ska få cykla. Nu ska jag damma av motionscykeln och ta bort alla saker som jag har ställt i vägen för att slippa se den häckla mig.  För jag tycker verkligen om att cykla. Men jag får bara cykla en minut åt gången. EN minut.

Men jag får cykla tjoho!

Dagens promenad

Ser du jag har gått 950 meter på 22 minuter.Det var här jag vände och här bestämde sig mitt endomondo för att skicka upp informationen till sin sida. Så jag fick starta en ny promenad på vägen tillbaka som tog 35 minuter. Alltså har jag gått 1,9 kilometer på 57 minuter. Sjukt bra jobbat för att vara mig.

Jag är jättestolt det bästa är att jag har gått det helt utan stavar. Det är första gången jag väljer att vara stavlös sedan i januari 2011. På ett helt år. Jag går alltid med stavar överallt. I butiken, på stan, jag har med mig dem hos kompisar och på promenader. Men idag tänkte jag att jag ville inte. Jag litar på min korsett och jag ville testa om det gick bra. Och det gjorde det!

Min Make har gett mig en jättemorot. Att när jag kan gå 5 kilometer på en dag och inte dö efteråt och behöva ligga resten av kvällen och kunna göra det tre dagar på raken då ska vi åka en vecka utomlands. Han behöver börja spara säger jag bara.

Här ska det promeneras mera.

saker som stör mig

Min make har fått mig att lova att jag ska se mer positivt på saker och ting framöver. Det är nämligen så att jag börjar bli väldigt negativ av mig. Det är bara det att jag är himla frustrerad. Vilket i sig är en bra grej. För det betyder att jag har blivit mycket bättre och att jag vill framåt och tycker att det går långsamt.

Det känns som att jag är fast i en situation som jag inte kan påverka och det driver mig till vansinne.
Situationen har med min sjukskrivning att göra och allt detta väntande på allt som jag inte kan styra över.

1. Jag väntar på operationstiden för min gbp på Ersta sjukhus
2. Jag väntar på smärtrehab som jag måste göra efter operationen
3. Jag väntar på mitt möte med arbetsgivaren och försäkringskassan så att de kan avgöra mitt öde.
4. Högskoleprovet. Jag vet inte om jag ska anmäla mig till det eftersom jag vet inte om jag är nyopererad eller vart i landet jag bor när det sker. Men. Jag vill ju börja plugga igen och då måste jag ha högskoleprovet.  För det gäller i fem år och mitt det gick ut i höstas. och jag som har ett snittbetyg på nästan vg har inte en chans att komma in på något program utan att göra hp.

Det finns två alternativ.
1. Jag blir omplaserad och får en administrativt jobb. Vilket är toppen med tanke på att då har jag fått in den magiska foten i en branch som min rygg klarar av och som jag vill jobba med.  Jag jobbar där och får erfarenhet. Under tiden söker jag nya jobb i Västerås inom den branch som jag har fått in foten i. För det är aldrig fel att jobba och det är aldrig fel att få erfarenhet. Dessutom längtar jag verkligen efter att få jobba igen.

2. De säger upp mig. Vilket gör att jag kan flytta till maken och börja plugga om jag kommer in. Vi får bo i en trång liten etta i Västerås men jag är hos honom och det är ju det jag vill.

Jag funderar nämligen på om jag också ska börja studera på heltid. Att läsa ett program på 3 år. Då är jag ändå färdig fortare än Maken som studerar i fem år.  Mitt vanliga program det som jag har uppehåll från nu, Programmet för Ledarskap och Organisation på Lnu det är bara i halvfart. Och jag är helt säker på att jag klarar av både det och vanliga studier. För klarar man av att jobba 92 % och plugga halvfart ja, då klarar man det andra med.

Jag vet bara att jag vill framåt. Jag önskar att det vore den 26 mars. Och jag satt där i sammanträdesrummet på kommunhuset.

Jag har väldigt dåligt tålamod. Jag vill inte vara sjukskriven längre. Jag vet att jag inte klarar av ett fysiskt tungt jobb. Det blir inte någon mer vård för mig. Men jobba det ska jag bara.
Vad jag ville säga är att jag är stört irriterad över att jag inte kan påverka vårdens väntetider och inte heller min arbetsgivare som väntar på mig. För innan de vet hur det är med mig kan de inte göra någon plan. Det är ett moment 22.  Jag ska träna upp mig till att bli tillräckligt bra för att kunna jobba igen.

Så vad kan jag göra då? Min sjukgymnastik, mina promenader och vara positiv och hitta en ny hobby. Maken tycker jag ska börja skriva på den där barnboken som jag tjatat om att jag vill göra i evigheter.
Sträva efter att bli bättre. Få en bättre grundfysik.


Och framförallt som jag faktiskt lovat maken, försöka vara positiv.

Ps. Nått annat jag dör på är den där motionscykeln som räcker ut tungan åt mig så fort jag tittar åt vänster i sovrummet. Jag vill verkligen cykla. Ds

Lyckan på jorden

Idag har jag och Maken varit själva hemma. Det är sant. Sven han var till Jasmine och Fredrik och målade garage( inomvändigt, inte ute, färgen skär sig om man målar i minusgrader) och jag har njutit.
Jag vet, det är hemskt att säga det för Sven är en fantastisk person. Men det är verkligen skönt att bara få vara med sin man. Ensam. Ibland. För det är inte något fel att Sven hänger med. Vi är som en treenighet.
Men jag har njutit av lyxen att få vara ensam med min make.

Vad har vi gjort då? Eh inget speciellt. Gått på en promenad vi tre, Jag, Maken och Jenna. Sedan åt vi lunch. Skinsktek, potatis och dragon och timjan sås. Efter det åkte vi till Vindeln och köpte skräp och leverpastej och till middag så åt vi Pizza. Sven han kom hem till middagen. Det har helt enkelt bara varit en vanlig dag. Men jag har fått vara med min make. Jag längtar så otroligt mycket efter honom redan. Jag vet det är helt galet med tanke på att vi är tillsammans just nu. Men det är ju min make jag vill bo med. Jag vill ju vara hos honom.

Min kropp och mitt sinne längtar ihjäl sig efter honom och idag har jag fått vara helt ensam med honom. Det har varit himla skönt. För när maken kommer upp så är det ju inte bara mig han kommer till. Han kommer ju till sin bror och sin syster och sin svåger och sin systerson och sin mamma och pappa och till Jenna och Fanta och Daisy och mig så klart. Jag får oftast dela honom med alla andra. Vilket är väldigt roligt.
För det är härligt att umgås i en enda stor familj. Men ibland är det skönt att få ha en vardag med honom. För jag har ju inte det längre. Jag får inte träffa honom varje dag. Jag får inte ha en vardag med honom. Vardagen har jag med hans bror just nu.
Du vet trätandet, lagandes av maten, gnället. Se på film och serier. Gnälla ( jag) över allt förbaskat sporttittandet. Det har jag med hans bror. Om att se honom plugga och fråga vad vi ska äta till middag.

Då är det himla skönt att få ha en promenad. En uns av vardag att låtsas som att vi inte bor 65 mil ifrån varandra. Och bara gå, ge varandra en puss och fortsätta pulsera i snön. Att träna Jenna i att gå koppelfri och bara vara tillsammans. Det är livet. Det är lyckan. Jag saknar min vardag med min Make.

Målet är maken

Idag vaknade jag och maken vid 11. Det var så skönt att sova bredvid honom igen. Att få ligga på hans arm är en grym upplevelse. Jag har redan ont i magen över att snart åker han hem till Västerås igen.
Jag vill bara ligga på hans arm i resten av mitt liv. Pratande, kramandes och bara vara nära.
Det är så fruktansvärt härligt. Jenna hon är glad att ha sin Husse här och Jag är överlycklig att ha min make hos mig. Jag vill ju bara bo med honom. Jag hoppas verkligen och ska lägga all min energi på träningen och promenaderna för att kunna rehabilitera.

Målet är: att bo med maken,

Att hitta mittlinjen

Jaha vad hände då hos sjukgymnasten. Först överöste jag henne med mina frågor.
Vad gör jag för att mjuka upp kroppen? Varje morgon "stretcha" nackmusklerna, göra runda mjuka rörelser med axlarna. Lyft armarna rakt framåt och dra ihop dem så att skulderbladen dras i hop. Hitta mittenlinjen( förklaring kommer senare) Gör "8an" med benen. Dra upp knäna mot magen när jag ligger på rygg och gunga från sida till sida. Lyfta upp båda armarna i luften som ett V och bredda bröstkorgen sittande

Så här


Varför kan inte mina muskler slappna av och jag får kramp när jag ska sova. Alltså en pumpande kramp i de långa ryggmusklerna? För att du( jag) har felställningar i fötterna, knäna, höfterna svanken och bröstryggen. Jag ser lite ut som the turning torso i Malmö. Jag har min tyngdpunkt på högerben, det som är mitt sämsta ben och jag har problem med. Vet inte varför men så är det bara. Jag översträcker knäna, jag vrider höften åt höger så höftkulan är mer fram än på sidan. Jag svankar mycket i ländryggen och vrider bröstryggen åt vänster. Det är därför jag krampar när jag försöker slappna av i muskulaturen för jag är i ytterlägen.

Varför har jag ont i foten? ( jag får ibland så ont på insidan av höger fot som i en triangel från fotknölen ner till fotvalvet och upp igen. Jättejobbigt) För att jag felställer min rygg och felbelastar mina hälar genom att luta mig för mycket på höger ben och på höger häl.

Varför vill jag göra så här när jag går på promenad och måste stanna?( sätta stavarna i mitten av brösten böja fram nacken och sjunka ihop med bröstryggen och luta min tyngd framåt) för att du( jag) felbelastar och jag ska tänka att jag säckar med rumpan och krumar ut med svanken istället för att svanka. Ska tänka anka när jag går.

Hur kommer det här sig och så fortsatte det. Hela sjukgymnast tillfället.

Att hitta mittlinjen gör man genom att stå med fötterna i höftbredd, blunda och gunga från sida till sida. Gungningarna ska bli mindre och mindre och tillslut ska man kunna  stå still. Man ska inte översträcka knäna utan ha dem lätt böjda. Höften ska vara framskjuten och rumpan spänd men nedsläppt mot marken.
Sedan ska man börja rotera höften lätt åt höger och sedan åt vänster för att hitta mittenlinjen rakt framåt där med.
Efter det ska man luta fram bäckenet igen så rumpan faller mot golvet och ländryggen krumar ut istället för svankar in. Efter det ska man rotera bröstkorgen lätt åt höger och vänster lätt och göra så mindre och mindre till att man hittar en mittenlinje där.
Man ska alltså inte se ut som turning torso i Malmö. De flesta snedbelastar på detta sätt så det är egentligen bra att alla tränar att hitta den absoluta balansen. Det innebär inte att man står helt rak. Utan ofta står man rakt med en lätt framåtböjning på kroppen på grund av att man böjer knäna lätt.

Bättre och bättre.

Sedan jag fick min korsett för en vecka sedan, nej till och med innan det. När årets första dag var över så har jag haft en glad och positiv känsla i mig. Mitt 2011 är äntligen över. Det var ett riktigt skitår åtminstone till största delen. Det var åtminstone fint på nyårsafton när Svärmor ville att vi först skulle säga tre bra saker med 2011 och tre saker vi önskade oss för 2012.
Jag önskade mig 1. Få bo med maken igen. 2. Bli bättre i ryggen. 3. Att jag kan börja jobba med ett jobb som är roligt och som min rygg klarar av.

Och nu sedan dess har jag bara andats in positiv energi. Speciellt sedan jag fick min korsett som också var en sådan där sak som är positiv och hände positivt. Första veckan på året och ortopedtekniska ringer och frågar om jag kan vara där två dagar senare.  Att vården går lite fortare och jag fick en korsett. Min första promenad med korsetten på, fylldes hela jag av syre och ljuset från solen ute i vintervädret. Det har inte lämnat mig än och det känns som jag är positivare ända in till benmärgen. Jag går lite längre. Jag tränar hårdare. Jag fick till och med höra av Sven idag att jag inte är en sengångare längre utan nu är jag en sköldpadda i snabbhetsförmågan.

Jag gör framsteg. Jag rör på mig. Jag lever. Det är så fruktansvärt skönt att vara ute och gå i solen och snön och få i sig sol och syre.

Jag ser verkligen 2012 som ett positivt år. Jag går varje dag med en längtan efter en kallelse som ska komma som ett brev på posten.

Det jag har kvar den här våren även fast det bara är mitten av januari jag vet! Är min gbp operation och smärtrehab. Jag vet att jag måste göra min gbp först. Jag väntar otåligt på att få min tid. Efter jag har gjort den och " lärt mig " det nya  und zu veiter. Så ska jag få komma på smärtrehab inom 90 dagar. Det tar en himla tid det där med vården ibland. Men jag ser året som något positivt. Det måste ju hända många roliga saker när jag känner så här och bara halva januari har gått och efter det då ska jag ut i den vanliga världen hoppas jag. Den där jag får arbetsträna och träffa människor. Där jag får se om jag klarar av ett riktigt liv.
Som jag längtar.

Det känns som det ska bli ett kanon år. Även fast vi bara är på dag 13.
Men se efter själv.

Dag 1. Inte så kul tog igen mig efter nyårsafton Men gör sjukgymnastiken dag 1 i alla fall. .
Dag.2  Ringer Ortopedtekniska och undrar om jag kan komma och pröva ut korsett på onsdagen.
Dag 3: Gör sjukgymnastik går bra. Dag 2.
Dag 4: Får min älskade korsett. VILAR
Dag 5: Får skor med rund sula som ska göra undervärk för ryggen av Morfar. Gör sjukgymnastik 1
Dag 6:Går 1,3 km själv med Jenna med nya korsetten ! YEY!
Dag 7: Duschar Jenna och ryggen nästan dör. Gör sjukgymnastik dag 2
Dag 8: Vilar och tar det lugnt.
Dag 9: Går 1,3 km med den nya korsetten.
Dag 10:Vilar ( gör sjukgymnastik program 1)
Dag11: Julgransplundring. Hittar igen min glasögonduk Gör ingen sjukgymnastik.
Dag 12: Går 1,44 km och sitter mycket och är ute längre än promenaden.

Jag ser en positiv trend. Det kan ju bara gå bättre från och med nu. Så sikta framåt.
Tjoho!

Dagens Promenad 2012-01-12

Idag har jag gått till en utav mina milstolpar. 1,44 kilometer. Men det är inte vilka 1,44km som helst.
Jag gick så långt som jag gjorde sista promenaden innan min första operation. Det var i oktober och min Make som då var sjuk gav mig sjukt dåligt samvete för att jag inte var ute och promenerade med Jenna mer än vad jag gjorde. Han förstod ju inte hur ont jag hade och att jag hade fyra diskbråck i ryggen.
Jag visste bara att jag hade väldigt ont och inte kunde gå så långt utan att sätta mig. Jag kunde inte gå mellan två snöpinnar utan att sätta mig fyra gånger.
Det var mörkt ute, snön låg tjockt på marken och jag gick ut. Stannade satt mig, fick ta tag i Jenna för att resa mig upp gick några steg, satte mig på huk och höll på så hela vägen till dit jag gick idag. Sedan när jag stod där så grät jag och sa till mig själv och Jenna, jag orkar inte längre att gå. Jag tänkte för mig själv att jag lika gärna kunde lägga mig i en snödriva vid sidan av vägen och inte resa mig upp därifrån nått mer.
Och du ska veta att jag aldrig någonsin har tänkt en tanke på självmord någonsin.
Men det kändes som att jag lika gärna kunde ligga där i snöhögen vid sidan av vägen och bara få somna in för jag hade så fruktansvärt ont och jag orkade inte mer. Jag visste inte hur jag skulle komma hem.
Men sen tänkte jag. Jag har ju Jenna, henne kan jag ju inte lämna här ute i kylan. Hon måste ju få komma in till värmen. Så jag reste mig upp från att ha legat ner. Tog trettonsteg. Satte mig ner och grät. Reste mig upp och tog trettonsteg. La mig ner och andades. Jenna bara stog still bredvid mig och hon gnällde inte när jag tog " sats" mot henne för att ta mig upp och så gick jag några steg. Så där höll vi på. Ända tills vi kom hem.

Då såg det ut så här. Jag vet att jag var fruktansvärt trött och bara ville lägga mig ner och aldrig mer resa mig upp. Benen fungerade inte som de skulle. Jag var tvungen att medvetet tvinga dem till rörelse och varenda steg gjorde så förbannat ont.

Men idag. Idag  över ett år senare gick jag dit igen. Och det gick bra. Jag gick med min korsett. Jag kunde stå och villa istället för att lägga omkull mig.
Jag är så fruktansvärt nöjd över min bedrift. Det var så roligt att kunna gå så långt utan att känna att jag orkar inte mer, jag klarar inte det här. Jag skulle ha det bättre om jag bara låg i en snödriva.
Jag är på bättringsvägen. Det är så fruktansvärt skönt att det äntligen är  nedförsbacke och jag har medvind.

Dagens promenad.

Idag har jag, Jenna varit på långpromenad och Sven han följde med på skidor. Jenna är duktig att gå i koppel med mig när vi går själv. Hon går bra, med hennes framtassar vid mina fötter och går i min takt. Men med någon annan i närheten är det en annan historia. Hon vet inte riktigt vem hon ska följa.  Hon vill ju gå med den som går först. Och Sven han hade ju så långe " fötter", skidor, idag och då ville hon ju gå längst fram med dem. Så det blev mycket , fot, Fot, FOT, FOT! idag.

Men hon har ändå världens stoltast matte för idag släppte jag kopplet i kurvan där vi brukar vända så hon fick springa lite med Sven som åkte skidor. Och där fanns det renar och när hon och Sven skulle åka skidor på den igensnöade skogsvägen som inte plogas på vintern så var hon lös och när hon såg renarna så stannade hon kvar när jag sa Stanna och jag är så fruktansvärt stolt. Det är så roligt. Åh världens bästa Jenna.

Renarna var både på höger och vänster sida i skogsdungen. Du ser skoterspåret som samen har gjort där Sven åkte skidor med Jenna. De åkte nära den vänstra skogsdungen där det var 8 djur och på höger sida var det cirka 3 djur. Hon var så duktig.

Jenna, Sven och de små pricarna i bakgrunden är Renarna. Jag är så stolt.

Jenna är lös på bilden här, och hon har precis klättrat upp för den andra snöplogskanten och får precis syn på renarna. Jag säger stanna och hon bara lägger sig ner. Precis på högsta toppen av plogvallen. Det är ju toppen.

Jenna och Sven åkte skidor ner och upp för backen till bron och hon fick vara alldeles löst. Hon är så duktig.

Jag har gått 1,3 kilometer!

Den här korsetten var inte dum. Jag klarade av att gå 1,3 kilometer med bara tre stop. Det är helt sjukt så underbart roligt. Den satt åt precis på alla rätta ställen och min rygg började inte göra ont på samma sätt och benet krånglade inte lika mycket. Jag är mycket glad över min bedrift.

Så långt har inte jag gått på över ett år, i oktober 2010 gick jag dit sist. I kurvan mot Trollberget.  Det är helt sjukt vad bra det är och vad stolt och glad jag är över mig själv.

Jenna, ja hon höll på att få spucken. Först gick vi förbi grannarna som skulle ut med sina 35 hundar på slädhundsfärd och där blev hon nervig. Sedan gick vi förbi älgstråket där det var många älgspår och efter det kom vi rakt in i ett stim av renskit och renspår. Hon blev minst sagt mycket nervös och ville inte alls gå fot och bara gå snabbare och snabbare. Vilket jag inte gick med på. Men hon skötte sig väldigt väl när det kommer till de 35 hundarna. Hon bara tittade rakt fram eller på mig och brydde sig inte om dem förutom att hon ville gå fortare. Det kallar jag bra jobbat Jenna.

Här är hon lite halvnervös, det verkar som hon var rädd att bli nermejad av en renflock.

Bara för att visa hur mycket snö det är så ska jag lägga upp två kort till.

Detta är samma ställe som jag står på. Snön går alltså i samma höjd som snövallen. Det är inget skämt så mycket snö det är nu.

sjukgymnastik

Jag gjorde tvärtom mot vad jag ska. Jag duschade innan min sjukgymnastik. Men jag tror det var så illa tvunget idag. Maken fick börja min dag, ja för han är ju så morgonpigg och jag sov länge. Med att massera min rygg. Jag känner mig stel som ett kassaskåp idag och har två tunga bojor runt mina anklar. Älskar inte den känslan precis av att benen är tunga och jag försöker röra mig så det försvinner men det har inte gjort det än. Men ryggen känns bra efter duschen i alla fall. Så fort jag har klätt på mig kläderna.
Ja, jag sitter i badlakanet fortfarande, är det något fel med det. Det är faktiskt söndag idag.

Idag ska jag köra dag ett på min smärtgymnastik. jag ska vara så gott som smärtfri när jag tränar och vet inte hur det ska gå till när jag inte är så gott som smärtfri redan nu.

men jag är inte den som ger mig. Så go get them tiger( tiger är alltså jag)  Ja, jag ska.

Lyssna på dig själv

Jag är stolt över vad jag gör för att bli bättre. Jag är stolt att jag gör min sjukgymnastik varje gång jag ska göra det. Jag är stolt att jag gjorde vattengympa varje dag på Mallis under den veckan jag var där i somras. Jag är stolt över mina promenader och jag är stolt över att jag ska göra en gbp.
Jag är stolt över att jag lyssnar på mig själv och vad jag vill och gör det jag vill istället för vad "alla" andra tycker. Eller vad jag TROR " alla " andra tycker att jag borde göra.

Jag har väntat så länge. På läkaren i september som sa: Nu får du ha det så här. På att sjukvården ska hjälpa mig, på allt i mitt liv har jag väntat.
Det känns som när han sa som han gjorde, när han "gav upp om mig".
Det var då som en inre vredes glöd blossade upp inom mig till en eld.  Jag tänkte ja men skit samma nu gör jag på mitt sätt. Precis så tänkte jag.

Och det har jag gjort nu sedan i september och jag blir bättre och bättre för varje dag som går. Det handlar helt enkelt om att lyssna på sig själv för att bli bättre.

Knasig tanke det där: Lyssna på dig själv och gör som du själv vill istället för att ta direktiv från andra så blir du bättre.

Men det fungerar.

Dag 2 på smärtsjukgymnastiken

Idag har kört mitt Sjukgymnastikprogram "Dag två". Jag har upptäckt att jag är mycket svagare i höger sida av kroppen än den vänstra.
Det är konstigt med tanke på att jag är högerhänt. Jag borde rent logiskt vara starkare i höger sida. Men nej, jag är starkare i vänster sida.

Jag glömde nämna att alla rörelser ska göras andas in på ner vägen/upp vägen och ut på tillbaka vägen. Det har med smärt delen att göra. 

Mitt Dag två program ser ut så här:

Det är

1. 8 x 3 Benböj mot en vägg,

2. 8 x 20/1 kg   Hantel press: Ligg ner på rygg. Ha bena böjda och magen spänd, sätt ut armbågarna  rakt  ut ungefär som ett T. Pressa först hupp höger andas in, ner, andas ut, Vänster upp, andas in, ner, andas ut och båda upp andas in, ner andas ut.

3.Här behöver du ha hjälp av en stol, eller soas kudde. Spänn mage, sätt händerna på knäna och tryck höger, andas in, andsas ut, tryck vänster, andas in, tryck båda, andas ut.  3 x 15 sätt.

4. Ligg ner, ha en hantel i varsin hand ta först höger, andas in på vägen över huvudet, andas ut på vägen tillbaka mot magen, gör lika dant med vänster och samma andningen och sedan med båda händerna med hantlarna i. Kom ihåg att spänna magen.

5. Stå upp med en hantel i varje hand, böj knäna och spänn magen, ta armen rakt ut, andas in på färden ut och andas ut på vägen tillbaka med hanteln. Gör lika dant med vänster hand och sedan båda.
3 x 18 set

6. Bensprattel. Gör som bilden säger. Ut med benet, andas in, in med benet andas ut. Trampa med det andra benet upp och ner, sedan lika dant igen. Byt ben efter 10 set.  alltså höger 3x10 vänster 3 x 10.