365 dagar av sjukskrivning

Igår var det exakt ett år sedan som min rygg brakade sönder för andra gången. Jo, för du ser, jag var med om en arbetsplatsskada där jag fick diskbråck, jag hade väldigt ont men i december exakt för ett år sedan satt vi på julbordet i övrenågontingträsk och åt julbord allihoppa på Makens sida familjen. Jag fick mer och mer ont i ryggen när jag satt där på julbordet och så gick jag ut med hunden när jag kom hem och tog ett steg framåt och så sa det plopp och pang i ryggraden. Jag fick så fruktansvärt ont att jag inte kom upp för trappstegen in utan maken fick hjälpa mig upp och in i sängen i gästrummet. Det som nu är ett badrum. Där låg jag och kved. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag åkt in och inte väntat som de från sjukvårdsupplysningen sa.
Jag fick bara mer och mer ont.

Idag den 13 december har jag varit sjukskriven i 365 dagar. Ett helt år av mitt liv har gått i diskbråckens tecken. Med två operationer, förlamade tår, en sjukvård som gör sitt bästa( sjukgymnasten Lisa, Kuratorn Camilla och Arbetsterapeuten Gudrun) och en sjukvård som sviker( Ortopeden på NUS).

Det känns som en helt galen tanke att ha varit sjuk ett helt år. Ett år av operationer, sjukhusbesök, ambulansfärder, inläggningar, smärtlindring, morfin, ketogan,dropp, tre olika sjukhus, den där hemska blockaden. Mediciner och smärta.

Det känns som jag äntligen är på bättringsväg. Det finns en väg framåt istället för bara neråt i avgrunden av smärta, som den jag faktiskt har varit på väg mot. Men jag vände där, där i botten av smärtan och nu är jag på väg uppåt. Det känns verkligen så. Jag vet man ska inte skriva att nu går det uppåt för då börjar det gå neråt.

Men det känns verkligen så. Det här året har givit mig en otrolig drivkraft. En jävlar annama och en inre styrka som gör att jag driver mig själv framåt. Dit jag vill komma. Jag har även behövt se mitt liv som det faktiskt är och hur jag ska göra för att anpassa den efter mina nya förutsättningar. Att inse att den säkra vägen inte alltid är rätt väg. Bara för att den är bekväm.

Nu har ett år gått. ett år av sjukdom och djävulskap och äntligen känns det som att det är jag som styr skutan igen och inte doktorer, inte sjukhus, inte vänta på någon annan.
Det känn som när läkaren i september sa: Du kan ju bli tillfällig sjukpensionär i sex- sju år. Då kände jag nu skiter jag i det här. Nu gör jag på mitt sätt och se vad det har lett till. Jag har inte varit inlagd på tre månader. Jag är på bättringsväg. Smärtdimman i huvudet är borta. Min kropp är förtvinad och svag. Min rygg gör fortfarande ont, jag har fortfarande förlamade tår, jag har fortfarande ont i höften och benet och orkar inte mycket. Men. Jag ska bli bättre, jag kan bli bättre. Jag tänker inte ta en läkares nej som finito. För jag vet att det inte är sant. För han vet inte min inre styrka. Den jag vet om nu.

Så ja, jag har varit sjukskriven i 365 dagar. Ja, jag har fått förlängd sjukpenning, ja, jag ska göra en gbp och operera mig en tredje gång. Ja, jag har ryggproblem och ont. Men ingen. INGEN kan säga åt mig att bli sjukpensionär och att jag inte kan bli bättre eller utvecklas.


Så det så!

Mvh /hon som bestämmer över sin kropp och ska träna sig själv tillbaka till en ofantligt bra kropp och ingen läkare ska få säga något annat!

Jag vill bli min egen hjälte

Detta är en sång som går varmt i mina hörlurar just nu. Jag brukar tänka på att man ska lyssna på musik som förmedlar något. Jag vet att detta är en av de mest cheesytryckare från 90 talet som finns. Jag vet att jag i femman vann en tryckartävling med den här dansen. Men det var inte det jag skulle säga.

Jag brukar lyssna på den när det känns så där bäcksvart inombords. Jag vet, jag är ett popsnöre. Jag lyssnar inte på alternativ musik när jag är nedstämd. Jag lyssnar på pop.

Men Mariah Careys Hero den är rätt fin, för den säger att det finns en hjälte inom var och en av oss. Inom mig och inom dig. En hjälte som om man lyssnar på den och gör rätt för sin egen skull så mår man lite bättre och livet går bättre för att man lyssnar på sig själv. Det tycker jag är fint. Jag gillar tanken på att det finns hjältar inom oss själva. Att jag har min egen hjälte inombords. Som tar vid när jag inte orkar vara så äckligt positiv och mest vill ligga under en sten och inte komma fram igen förens livet känns lite bättre.


Men det är ju det som är grejen. Den enda som kan göra livet bättre för mig, är just mig. Jag är den enda som kan göra livet bättre för mig. Jag har makten över  mig själv och hur jag hanterar det som händer med mig. För man kan inte styra de yttre omständigheterna men man kan själv välja hur man hanterar dem.
När livet känns svårt då är det jag som väljer hur jag hanterar det. Jag har inte sagt att det är fel att lägga sig under den där stenen i några timmar, eller ens en hel dag.. Men grejen är att livet blir inte bättre, jag mår inte bättre om jag stannar där under.  Då är det bättre att jag kravlar mig upp igen och försöker göra mitt liv bättre för mig själv. Jag tror inte alls på att man ska vara "nöjd" över det som livet ger en och att man ska ta det som händer en som en gudomlig vilja och bara lägga sig platt fall och säga. Nu är det så här och det finns inget jag kan göra som gör det bättre. Det är bara skitsnack. Man kan inte bara lägga sig platt, då kan man lika gärna dö. För då har man inte förtjänat det man fått.Inte för att jag vill att någon ska dö. Jag vill att alla ska resa sig upp och vara sin egen hjälte och välja att hantera det som händer på bästa sätt utifrån sina egna omständigheter.

Jag säger inte att jag förtjänar fyra diskbråck och att gå med kryckor. För jag tycker inte att jag förtjänar det alls. Jag tycker det är skit, men grejen är att nu har jag fyra diskbråck. Nu går jag med kryckor, nu går jag på morfin. Jag är opererad två gånger. Det är fakta. Men vad jag gör med det jag har fått. Hur jag hanterar det. Det är det som spelar någon roll.  Det är en prövning, det är något som gör att jag ska bli starkare, mer tacksam över livet och leda mig till att bli lyckligare inombords. Det är en stor fet spark i häcken som ska ta mig i rätt riktning och inse att livet handlar inte om bananskal. De handlar inte heller om räkmackor. Det är vad man själv gör det till. Trivs du inte med hur ditt liv ser ut, ändra på det då. För grejen är det är ingen som lever ditt liv förutom du.

Jag vill inte gå hemma, jag vill jobba. Jag kommer inte kunna arbeta som undersköterska längre, men jag kommer kunna arbeta inom HR ( Human Resources) som jag har velat i flera år nu. Jag vill gå på promenad med min älskade hund och kunna busa och få henne att springa med rumpan före höften( hon ser asrolig ut då). Jag vill kunna städa min egen toalett efter mig och kunna plocka ur diskmaskinen.Jag vill skaffa små härliga ungar som växer och blir stora med min make.  Jag vill leva resten av mitt liv med han som är min make. Jag vill resa utomlands med honom. Krama honom, sitta i hans knä, hångla honom galen. Jag väljer själv hur jag lever. Är det något som jag inte trivs med i mitt liv. Så är det jag som måste ändra på det jag inte trivs med för livet ska inte alltid vara bra och lyckligt. Men när man är där på botten och krälar. Då handlar det om att man inte är nöjd och det är en väckarklocka som säger att detta är inte bra. Det bör du ändra på för att må bättre.


Det är sånt jag tänker på när jag hör Hero. Att bli min egen hjälte. För det är ingen som gör det åt dig. Den enda som kan bli din hjälte är du. Så jag blir min egen hjälte.

Ta chansen börja med en god vana.

Ibland när jag surfar runt på kväll och dagstidningarnas hemsidor så ser jag en bra rubrik och tänker för mig själv. Den där skulle jag kunna skriva något bra utifrån.

Så nu gör jag det helt enkelt.

Ta chansen och börja med en god vana. Det är en klockren rubrik. För det är ju så det är man måste chansa, våga hoppa, eller nej jag hoppar ingenstans med min rygg. Jag ska nog aldrig mera hoppa även fast det är bra för skelettet och man förhindrar osteoperos, benskörhet, genom att hoppa eller utsätta skelettet för stötar. Fast det ska man undvika med dålig rygg.Jaja pest eller kolera. Det är ju tur att övervikt motverkar benskörhet med. Även om det leder till hjärt och kärlsjukdomar samt diabetes. Som sagt Pest eller Kolera.  Men man måste våga pröva nya saker och vara utsatt där ute i det okända för att kunna utvecklas.

Jag tror att om man inte vågar chansa och börja med något nytt som en god vana så leder det i längden till att man slutar utvecklas. Även om man kan vara nöjd i det stora hela så kan det leda till att man blir missnöjd för att man inte vågade pröva det där man alltid har velat göra men aldrig vågat gjort eller prövat men inte vågat göra fullt ut för att man inte vet vad som väntar.

En god vana kan vara så mycket som man inte tänker på. De flesta tänker på att börja med en god vana som att helt sluta med godis, eller träna minst fyra dagar i veckan för resten av ens liv.
Men en god vana kan vara något litet, det behöver inte vara så stort som de flesta vill göra det till.
Det kan vara att gå utanför dörren och gå en promenad nedför gatan och tillbaka en gång i veckan.
Det handlar om att man väljer att göra något annorlunda mot vad man brukar göra.

Något litet till att börja med. Jag brukar tänka på barn. Först lär de sig att snurra runt, sen lär de sig att häva sig upp på sina armar med överkroppen,sen krälar de sig frammåt, sen står de och gungar, sen kryper de.

De tar förändringen i steg, i delmål och det är så vuxna också måste göra för att få en ny vana eller ändra livstil. Ta det i etapper.
Först får man ändra något litet, det funkar inte att springa ett maraton på en gång om man aldrig har joggat. Eller gå i 12 cm klackar när man alltid har gått med platta skor. Man får börja med 2,5 cm klack och vänja sig vid förändringen.


En god vana kan vara att istället för att ta 3 potatisar ta två och lika mycket sallad extra som den potatisen du tog mindre. På så sätt byter du ut matvara till en bättre matvara.

Eller som med mig, jag går ett varv runt mitt hus och gör sjukgymnastik varje dag. Det är bättre än att inte göra något alls. Man måste inte börja springa på löpbandet. Man kan börja gå.

Man kan välja att köpa ekologisk vitvinsvinäger istället för vanlig som en god vana.

En god vana behöver inte vara så stor. Det är väl det jag vill säga. Att man behöver inte göra det så kravfyllt på en gång. Det behöver helt enkelt inte vara så stort.

Mål

Jag var visst lite trött igår kväll, jag somnade nämligen med stödstrumpor och strumporna på. Så det kan gå.

Idag är sista dagen med två stycken oxycontin tabletter morgon och kväll. Det rör på sig, nu börjar utfasningen av starka morfin tabletter. Yey!  En månad efter sista oxycontintabletten så kommer jag äta maxdos av alvedon och naproxen. Sen ska jag förhoppningsvis vara tablettfri för första gången på jag vet inte hur länge.

Mitt första mål med april är att kunna gå till brevlådan.
I Maj vill jag bli tablettfri.
I Juni vill jag börja med Yoga.

Det är väl bra mål? Jag ska berätta om Yoga för rygg som min sjukgymnast pratade om. Senare...

Dag 5: Tydliga mål

Tydliga mål, jag tror att man måste ha en framtidstro och veta vad man vill med sin framtid.
När man är yngre, såsom jag är, så kan man planera vad man vill arbeta med och hur man vill ha sin framtid. Även om framtiden på intet sätt är bestämd. För man kan ju inte planera vad som händer och veta med exakthet att det slår in. Men mål ska man ha och drömmar som kan bli verklighet.

Mitt första tydliga mål är att under Mars månad gå ner så att jag hamnar på -18 kg sen den 26 juni 2010.
Mitt andra tydliga mål är att jag ska göra min sjukgymnastik varje dag.
Mitt tredje tydliga mål är att jag ska koncentrera mig på att bli bättre i ryggen.
Mitt fjärde tydliga mål är att jag ska tänka på bålstabiliteten.

Hur ska jag göra ?
1. Äta regelbundet och små portioner
2. Det är bara att göra det.
3. Genom att göra min sjukgymnastik, vattengympa, MR med kontraströntgen, gå på sjukgymnastik hos Lisa den 9/3 och höra av mig till Ortopeden efter att de har gjort Magnetröntgen den 10/3.
4. Spänna magen ofta, tänka på att dra in naveln/magen när jag går ner för trapporna, sitter i stolen, ser på tv och så vidare.

Varför ska jag göra det?
1. För att min rygg kommer må bättre av att jag går ner i vikt.
2. För att min rygg mår bättre om min stabilitet i musklerna ökar och det hjälper till att hålla min rygg på plats.
3.  För att min rygg ska bli smärtfri så småningom och jag kan återgå till att jobba och leva mitt liv.
4. För att stabilicera upp min rygg och använda de små musklerna som  leder till att jag får mindre ont.

Vad är era tydliga mål?

Målarbete

Jag var ju för ett tag sedan och lämnade tillbaka min bok på biblioteket och lånade hem mig ett nytt "hjälp dig själv paket". Ja, jag vet, det kanske är dumt att snöa in på flumgung i dess yttersta bemärkelse. MEN, jag har inte så mycket till val. Jag vill inte gå och bli tokig på köpet. Nått måste jag ju göra för att förbättra mitt liv.

Det är konstigt det här med livet och göra en sak i taget och inte ha tid. Jag ska bara göra det här först och det här först och det här. Sen så är stunden förbi och man har inte "hunnit" göra det man ville göra. Det kan handla om precis vad som helst. Viktnedgång, resan till hawaii, skaffa barn, byta jobb, flytta, gå på konsert, bara vara hemma. Vad som helst.

Shit, prioritera det som är viktigt människor, det ni inte vill ångra, resten ordnar sig, lovar!

Jag tror att det bästa sättet är att göra precis här och nu och lägga upp en plan för hur man ska göra det man nu vill göra. Allt i livet kan inte planeras, det handlar om att agera istället för att planera.

Det är som norrlänningar säger. He ä bara åh gör. Fast de säger ju i och försig att: Blir int i dag så blir det i morrn.
Och det är ju lite motsägelsefullt om något.

När vi väljer att mota bort och misstror vår intuition leder det lätt till att vi känner känslor av hjälplöshet, svaghet, nedstämdhet, irritation och frustration över den situationen vi befinner oss i.

Att känna den hjälplösheten och tänka, det här kommer aldrig gå, det blir aldrig bättre än så här som det är just nu är att lägga ner sig själv och resignera inför det som inte är sant. Det är att strunta i sig själv och göra sitt inre illa.

Men om man istället lyssnar på sin intuition  och mår bra, tar man hand om sig själv och mår bra.
 Det främsta tecknet på att vi följer vår intuition att vi känner oss mer levande, gladare och starkare som människor.

Jag tror inte man ska sitta hemma och fundera så mycket på "vad vill jag med mitt liv" Utan det kommer man komma på under tiden man lever det. Man måste pröva saker för att veta om man tycker om det eller inte.

Det var så jag gjorde när jag kom på vad jag "vill med mitt liv" förutom att bli frisk.

Jag tänkte på det jobb jag har nu, vad trivs jag med? vad trivs jag inte med? vilka arbetstider vill jag jobba, hur mycket vill jag tjäna? Hur vill jag arbeta, stor/liten arbetsplats? Hur mycket ansvar vill jag ha och så vidare.

Så kan man tänka om livet med.

Vad är bra just nu?Varför då? Hur då? Vad fungerar sämre? Varför då? Hur då? sen får man en rätt bra inblick i vad man tycker och varför.

Om man tränar mentalt ökar våran självkännedom hävdar vissa lärda( B. Angelöw bland andra)
Det kan jag absolut köpa. Alla känner sig själva mer eller mindre. Man kanske väljer att inte se de "mindre bra sidorna hos sig själv" istället för att arbeta med dem. Om man då väljer att träna sitt inre och se den man faktiskt är istället för att välja bort de dåliga sidorna hos en. Det man är lite mindre nöjd med. Det som gnager lite extra. Då kan man ju faktiskt göra något åt saken.

Jag tror att på samma sätt som man tränar sina muskler för att bli starka och orka mer. Måste man även träna insidan så en själ och hjärta orkar mer och mår bättre. För vem vill inte ha en stark själ? Vem vill inte må bättre inombords? Alltså måste man träna på det.

Träning ger färdighet för att nämna några gamla klychor. Men om Träning ger färdighet på utsidan då borde ju samma princip gälla fast för insidan.
 Jag vet att jag bubblar på om mental träning för att jag har läst den där boken. Men samtidigt är det ju så att jag kan inte träna utsidan på samma sätt som för ett år sedan och jag vill inte tappa mitt go eller ork.
Så då tränar jag på insidan för att bli en bättre människa. För att jag lixom alla andra har mina nackdelar och sämre kvaliteter.
Men jag är åtminstone medvetna om mina och försöker göra något åt dem. På så sätt kan man bli det ultimata jaget. Som mår bra från insidan och ut.

Mindfullness

Jag tror alla skulle må lite bättre om man lyssnade vad man faktiskt hörde på det konstanta surret som man har i huvudet. Vad tänker man? Hur tänker man i olika situationer? Varför tänker man så?
Att lära känna sig själv handlar om att bli medvetenhet om både de positiva och de negativa tankemönster som finns inom en själv.
När man väl blir medveten om vad som sägs i huvudet och hjärtat. Då har man ett val. Antingen fortsätter man tjattra de negativa tankarna som finns eller så börjar man prata positivt med sig själv.
Överöser sig själv med de positiva orden och överröstar de där negativa orden som alla bär inom sig.
Det fortsätter man med tills de negativa orden som man har trott på förtvinar och försvinner.

Jag tror att det här  med mindfullness som är så mycket på tapeten, handlar om att träna sig i att prata positivt med sig själv. Att träna på att göra planer med vad man vill, varför man vill det och hur man faktiskt ska göra för att ta sig dit. Det är mindfullness för mig. Det handlar om att se. Här är jag idag, hit vill jag, hur gör jag och att man faktiskt gör det sedan. Plus att skita i de negativa tankarna man har om sig själv. Koncentrera sig på det positivare. Då blir man gladare, mår bättre och når dit man vill med livet. Man blir helt enkelt lycklig. Det är nog det största målet i livet. Att må bra. Och det postivaste av allt. Är att man styr hur man hanterar sitt eget liv.

Osynliga medaljer och dagens promenad 8/2 -11

Idag har jag haft långa diskussioner med mig själv. Om varandets vara eller icke vara. Det är att gå på promenad alltså.  Disskussionen varade i säkert en och en halv sekund.

Jag stog där i ytterhallen och tänkte för mig själv åååh jobbigt, måste jag gå på promenad idag, jag har ju redan varit ute en gång. Sen bitchslappade jag mig och tänkte. Kom igen Ellinor, du har inte fyra diskbråck i ryggen för inte. Ut och gå med dig. Det tillhör rehabiliteringen.
Satte på mig och Jenna kläder och så gick vi. Jag är faktiskt stolt över att jag inte lät den lata sidan av mig vinna idag. Jag satte därmed på mig en osynlig medalj och drog ner mössan över öronen och öppnade dörren.

Det var en otrolig tur att jag gjorde det. För jag fick se ett rosa moln som var urtjusigt. Älgspår precis bakom grannarnas hundgård och det var riktigt skönt att vara ute och gå. Även om jag inte gick lika långt som jag brukar. Mitt ben spökar med mig idag. Värre än "vanligt".

Jennas kläder

Mina kläder

Rosa moln

Älgspår

Prata positivt med dig själv

Nu har jag plöjt igenom den där boken jag tyckte var jobbig. Träna mentalt och förbättra ditt liv av B. Angelöw.

Den säger:
Att om man tränar mentalt ökar självkännedomen.

 Det är ju det jag säger. ( Självbekräftar mig här)
Vad man har för bilder av sig själv som person. "Så här är jag" även om den bilden inte alltid överenstämmer med verkligheten. Ofta så förverkligar man den bild man har av sig själv genom självuppfyllande profetior.
Man kan träna om sin självbild. Istället för att tänka så här är jag och så kommer jag alltid vara. Eller säga till sig själv. Men se, så här går det alltid jag visste det!!. Det är som att mata sig själv med negationer och på så sätt blir det ju en sanning och man strävar inte för att klara av det.

Men om man matar sig själv med positivism. Att det är klart det går. Jag klarar det här. Och koncentrerar sig mer på vem man vill vara och vad för värderingar man faktiskt vill ha och hur man vill leva istället för att se på det liv man lever just nu. Även om man ska vara medveten om sin utgångspunkt. Det som är här och nu.
Då är det lättare att göra upp en plan och ta små steg i taget för att nå dit man vill komma. Det blir även lättare att bygga självförtroende och faktiskt nå dit man vill nå.

 Det är ju det jag säger. Man måste ha en plan. Och med plan menar jag inte. Så här ska jag göra till punkt och pricka. Utan ungefär så här och så här och så här ska det gå till. Men tidsperioden och annat går inte att styra över, förutom för första steget. Hit skulle jag vilja nå, vart är mitt förta steg? Hur tar jag det? Vad behöver jag för att ta det steget?

Målet för Februari och Mars

Jag berättade om att jag skulle göra upp två listor.
En med långsiktiga mål och en med kortsiktiga mål för mitt liv.

Jag börjar med den jättekorta. Som rör sig över Februari och Mars
De månadernas mål kommer bara handla om min rehabilitering.  För allt annat kan jag inte styra. Jag vet inte när jag kommer kunna börja arbeta igen.
Jag vet inte när jag kommer kunna gå på stan eller orka med olika fritidsintressen. Så det kan jag inte styra över. Jag vet inte heller hur min smärta kommer se ut. Den varierar från dag till dag.


Mina Mål Februari -Mars

Februari:
Att jag ska gå på vattengympa på måndagar
Göra min sjukgymnastik varje dag
Gå på min dagliga promenad
Tänka på hur jag äter,vad jag äter och hur mycket.

Mars:
Ha gått ner 18 kg totalt.
Gå på Vattengympa Måndagar och om det går bra även på Torsdagar
Göra min Sjukgymnastik två gånger om dagen.
Gå på min dagliga promenad

Jag vill vara som hunden

Jag ska bli lite som den här hunden. Med ett stort bandage på ryggen.Okej mitt är borta nu men endå. Det är en metafor.
Jag tänker på den här hunden lite då och då. Hon har näsan i vädret och ett nöjt leende på läpparna och känner sig duktig och nöjd med sig själv och sitt liv. Det är en inre stolthet som hon bär runt på.
Hon är frisk och kry och så jäkla bra.

Fredagslyx

Jag har kommit på att man inte måste ha fredagsmys varenda fredag. Ja OLW lyckades verkligen med den kampanjen. Men ikväll är jag och Maken alldeles allena hemma. Sven är hos sin syster och hennes make.
Vi njuter av På Spåret hemmagjorda chokladbollar och efter det sitter maken och svettas över Metoden med cirkulära skivor. Volymberäkning med integraler. Jag tycker det låter som grekiska. Men det är tydligen bara matte E.
Själv sitter jag med målbildning om vad jag ska göra så fort jag blir lite bättre och inte glömma bort att vara tacksam över.

Jag ska göra två listor. Ett med kortsiktiga mål och en med långsiktiga mål.
Men inte nu. Nu ska jag gå och läsa i sängen och sträcka ut ryggen