Det är ett utmärkt tema med tanke på att jag idag har nått minus 17 kg på 7 månader. Det känns som istället för att ha 17 mjölkpaket hängade på mig har jag 17 medaljer i hjärtat som värmer och mår bra där inne.
Det som är skillnaden denna gång mot alla andra gånger jag har gått ner, är att det verkligen inte är jobbigt. Okej jag vet det här 17e kilot har varit en pain in the ass och tagit lång tid på sig att komma till skott. Men det har för den saken inte varit jobbigt rent fysiskt. Det 17e kilot var mer jobbigt mentalt än det 10e kilot.
 | |
| Wosh! |
Jag har gjort små långvariga förändringar. När vikten har pendlat uppåt ja, då har jag inte skällt på mig själv, utan istället funderat på hur kommer det här sig?
När det går bra. Då gör jag ett wosh ljud och knyter näven och svingar samtidigt. ( maken brukar säga, inget wosh ljud idag? Eller bra jobbat, när han hör Woshet ifrån sovrummet.) Det är ett sätt att belöna mig själv med. Jag vet att det låter konstigt. Men om man gör något positivt och gör ett eget ljud eller v tecken och bara WOSH! då kommer man ihåg den känslan mycket längre och det blir mycket mera positivt på det sättet.
Det fungerar. Faktiskt.
Jag tror det är bra att samla osynliga medaljer. För då berömmer man sig själv och kommer på hur fruktansvärt bra man är. Ofta glömmer man det där positiva. Ofta är man så fokuserad på det negativa så att till sist blir det, det enda man faktiskt kommer ihåg. Om man gör åtta bra saker på jobbet till exempel och en dålig sak. Vad är det man bär med sig hem? Jo den dåliga saker.
Därför är det bra med osynliga medaljer som man hänger på sig själv för att man är duktig. Att man tänker i huvudet. Denna medalj pinn är för ....( ifylles av något bra) och så lägger man på ett wosh ljud.
Dels bygger man på sin självkänsla och dels fylls man inombords av något positivt och bra och så går man runt och gottar sig i den känslan hela dagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar