Hej Ångest

Igår kväll låg jag och tänkte, oh shit,oh shit, oh shit. Snart ska mitt öde avgöras.
På onsdag då avgörs det och så grät jag en skvätt.

För det känns verkligen så att i morgon, på onsdag klockan femtonnollnoll piiip så avgörs min framtid. Då ska en person bestämma hur jag ska ha det. Denna maktlösheten driver mig till vansinne.
För varför ska en person få bestämma hur en annan person ska ha det? Det är som läkarna är gud eller de leker gud i alla fall och jag får ångest.

Maken säger att doktorn bara kommer avgöra min framtid så långt som jag bestämmer att han ska få avgöra det. Dörren är ju inte stängd bara för att den läkaren sätter en stämpel i rumpan på mig.
Och visst han har ju rätt.

Men jag kan inte låta bli att tänka att han avgör i alla fall. Jag är nervös. Tänk om mina 50 minuter går åt honom att läsa mina journaler och sen ba hehe nu är tiden slut du får avslag på vad nu än det blir för avslag.

Jag har förberett mig lite. Jag har laddat hem en app som fungerar som diktafon så jag kan spela in vårt samtal. För det är inte alltid man tar åt sig allting som sägs under ett avgörande samtal. Därför ska jag spela in det.

Men jag är i alla fall nervös.

Jag har i alla fall inte tänkt på det så mycket på senaste tiden, kopplat bort att jag ska på samtal i morgon och så helt plötsligt igår då slog det mig.

På onsdag avgörs mitt öde.

Kuratorbesök nr ?

Idag höll jag nästan på att missa mitt kuratorbesök. Tur att det finns mail. Hon hade nämligen mailat mig tiden så kl 12.53 satt jag i bilen och var där 13.05. Phuj!

När jag var där pratade jag dels om bemötandet på min 1.5 veckor på sjukhuset. Att jag tyckte det var dålig stil att skicka in en sjuksköterska med resultatet av provokationsröntgen som gjorde att jag inte kunde fråga hur den såg ut och andra frågor som väcktes i mitt huvud som jag inte fick svar på.

Sedan pratade vi om frågorna jag ska ställa på mitt "återbesök" med Enskog.

Jäklar vad jag ska tala honom till rätta. Tur att min mamma kommer upp och kommer med på mötet.
Jag blir så ledsen när jag tänker på hur de har bemött mig.

Norrlands Universitet Sjukhus Ortoped har ett väldigt dåligt bemötande till deras patienter. Så är det bara.

Min sista dag på sjukhuset för den här gången och jag borde vara tacksam men jag sörjer

Började att fira niomånadersdagen med att få sjukhusfrukost. Molinergröt, med lingonsylt, juice, ägg, kaviar och te med honung i. Sedan fick jag besök av Dagny och Allan och Pappa, jag fick även åka ner på röntgen.

Jag borde egentligen vara glad idag, umgås med tre personer som betyder mycket för mig, jag fick göra röntgen, jag fick även röntgensvaret och jag fick åka hem. Ändå gråter min själ. Jag kan ju gå, jag kan röra mig, jag vaknade utan ryggvärken idag för första gången på en evighet. Men tänk att det ska ta att bli skrapad i ryggraden med en nål som var det värsta jag varit med om för att få vakna utan värk i ryggen för en dag. Även om jag inte var helt smärtfri så är jag tacksam. 

Jag fick röntga mig, jag har gått hela långa korridoren på ortopedens akutavdelning. Jag är glad. Jag kan gå, men jag sörjer. Jag sörjer sörjer sörjer.

Jag borde vara tacksam, lycklig, shit jag är inte lam. Men jag sörjer min rygg, jag sörjer över ett års helvete.

Men endå, jag kunde gå ut, ut från sjukhuset, själv, med kryckorna så långt har jag inte gått sedan i juni. Det är framsteg. Men jag är i alla fall ledsen inombords. Fast jag borde vara tacksam.

Tacksam och glad över att vara hemma, jag har fått prata med min älskling och jag har fått kärleksbrev över internet av honom. Jag älskar honom och ja, jag är bättre än när jag kom in till sjukhuset. Jag har msnat med Emma och pappa är här. Jenna har fullkomligt varit på mig hela kvällen och krävt närhet. Jag borde vara glad och tacksam. Borde ...

Jag får vara det i morgon. Men jag måste få sörja lite. Sörja och inse sanningen.

Det har gått nio månader idag efter första diskbråcksoperationen.

Idag, exakt idag för nio månader sedan den sjunde januari 2011 så opererade jag min rygg för första gången. Diskbråck, diskbråcksoperation. Jag suger på ordet. Ordet suger, jag skulle vilja spotta ut det och stampa ner det i jorden och gå där ifrån. Men nu går inte det.

Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare.  För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.

Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.

Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.

Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.

Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.

Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.

Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.

Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?

Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig. 

Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.

Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.

Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag. 

Diskbråck, detta är diskbråcksmassa, det de faktiskt plockade ut ur min ryggrad

Grattis på niomånadersdagen Ellinor.Starkt kämpat även om du inte tar dig någonstans.

Men grattis på niomånadersdagen efter första diskbråcksoperationen. 

Klappar mig själv på axeln

Tröstätning och jag svettas hjärnet

Jag har tyckt så synd om mig själv så jag har ätit upp min present från ondaryggen.blogspot.com som var här och hälsade på, chokladtryfflar och tuttifrutti, sedan har jag även ätit lite polly och druckit lingondricka. Det får man göra när sjukhuset suger, kroppen reagerar konstigt och för att bli bättre får man lida pin.
Det brukar ju heta det, vill du bli fin får du lida pin. Det borde heta vill du bli bättre får du lida pin. Det finns verkligen inget i livet som är gratis, inget som man inte behöver vårda eller bry sig om, ingenting som bara fungerar. Allt i livet behöver man kämpa för, vara omtänksam om och bry sig om. Det är inget i livet som någonsin går smärtfritt.
Men som sagt innan kl 1400 idag var dagen fantastisk tänk besök av två trevliga kvinnor, underbart, och efter kl 16.30 blev den bättre.

Ondaryggen

Sen kom Lotta ( www.lottaz.blogg.se)

Lotta

Jag ligger här och ser på House, min granne  sover och jag har ljudet avstängd, svettas och mumsar godis.

 Pappa kom och hälsade på mig på UVA( uppvakningsavdellningen) även fast jag inte hade varit sövd, de ville ha lite "koll" på mig. Eftersom min "motorik försvann" aka jag var tillfällligt förlamad från midjan och neråt. Pappa hade med sig min kompis som jag fick av Mona efter första operationen som får hänga med mig när jag mår dåligt. Det var skönt att ha han på UVA, jag hade tom med mig kameran ner. Eh , ja, jag är en fototok och eh ja, det är mitt sätt att behålla kontrollen i livet.

Men nu är den tillfälliga förlamningen borta, jag kan stå och vända mig om och mina ben kan jag dra upp, det där med känseln nedanför knäna. Det är en annan femma. Så jag tröstäter. Och det får jag göra.
Sen har jag svettats som en gris sedan sju och det var innan jag började äta godis. Jag tror min kropp kämpar för att vakna till liv igen. Kämpar för att bli bättre och därför svettas jag för den arbetar hjärnet.

Det där med Blockad i Ryggen är inte min grej

Jag säger då det: ALDRIG MER! Fy satan så ont det gjorde och så var nålen inte rätt och de fick sticka flera gånger och jag skrek, grät och skulle liggs still. Tänk dig fulgråt och så jävla ont så jag dör gråt och inte få skaka i kroppen?
Jag sa: Ge mig nått att bita i!
Och de typ tusen doktorer( det var fem. men endå) ba: Det går så bra så och du är så duktig.
Jag bara: DU kan inte säga att det går bra, för det vet du inte för det är inte bra när det gör så jävla ont.
Gud doktorer och bemötande, grrrrr. Jag fick en " spykopp" att bita i ringplasten så jag kunde ligga still i slutet.

Shit vad ont det gjorde, det gör jag ju aldrig om ALDRIG! Visst jag var ett " svårare" fall och har hypersensibilitet i ärrområdet på ryggen och att den där lokalbedövningen inte fungerade så att de och de var tvungen att sticka flera gånger. Jag har visst flera plåster där bak. Att bli stucken och sen ska de "följa ryggkotan medan de skrapar med nålen på kotan för att hitta nerven. FYFAN så ont det gjorde.

Efteråt hade jag ingen känsel från boobisarna och neråt, bena gick inte att röra på med vilja. Jag tänkte det är så här det måsta kännas när man blir lam. De fungerade inte på flera timmar och det som skulle tagit en kvart tog över en timme. TÄnk att bli stucken flera gånger (  minst fem högst 10) i ryggen och rispad i ryggraden för att hitta rätt nerv att bedöva. Gruvsam smärta säger jag bara. Efteråt fick jag sådan djävulusisk spränghuvudvärk så det kändes som att huvudet skulle lossna.

Jag hamnade på UVA för koll, anhöriga ska inte bli insläppta där men pappa fick komma in och jag blev lugnare och mådde bättre. Han hade med sig min lilla giraff jag fick av Mona och min mobil. Han gav mig kramar och höll mig i handen. Käre pappa, tack för att du var där. Sedan var han tvungen att gå.

Jag fick åka upp på avdelningen. Äta middag och håller sakta få tillbaka funktionerna i benen, jag kan röra på dem nu. Förut hade jag inte någon motorik alls.  Bedövningen satte sig på motoriken, aka, jag kunde inte röra benen.

Men nu på kvällen så har jag fått tillbaka känseln till knäna i alla fall och det ska ta några timmar att släppa första bedövningen så i morgon kanske jag kan gå själv utan att åka på en " toa-stol"  för att ta sig till tjottahejti.

Jag gör inte om det för satan så ont det gjorde, Maken sa att jag kommer glömma smärtan. Jo tjena. AJ AJ AJ.


Jag hoppas verkligen att det  är värt det, att jag får tre veckor som smärtfri i ryggraden och i benet. Att jag kan göra min provokationsröntgen så gott det går och att det är värt det. För Satan i gatan så ont det gjorde.

Saker att göra från en sjukhussäng

Pusta ut från "morgonsjukgympan" läsa Blossom och förundras över att jag tycker att ett kilogram är aptungt.
Jag förstår inte att jag kan ha blivit så svag. För ett år sedan kunde jag vända en karl eller dam ( patient då eller brukare) på ca 90 pannor. Nu orkar jag knappt med ett kilogram. Men endå
Man kan  göra sjukgympa med vikter och läsa Blossom Magazine.

En positiv dag och TENS vid bröstryggssmärta

Doktorn sa:
Det där i bröstryggen har med musklerna att göra, därav de tre besöken från sjukgymnasten Petra, hon ska klura ut ett riktigt bra träningsprogram till mig i morgon ( YEY).

Sen förklarade han alla tre Magnetröntgen bilderna och deras gånger, jag fick även två röntgenbilder utskrivna. En  på "knölen"( bröstryggen) som inte är farlig. Och en på "problemområdet".( Ländryggen)

Knölen skulle inte ge utslag på bröstryggen alls utan påverka min balans, jag skulle inte veta ifall jag hade tårna uppåt eller neråt. Det innebär " bara att min ryggmärg och nerver måste ta en bana runt knölen. Knölen kommer de hålla koll på nu när de har upptäckt den.

Det där i bröstryggen är alltså muskelärt, sjukgymnasten blev inskickad kom in flera gånger, utvärderade min högra bröstrygg och OCH hon tog fram TENS: en och  satte den på Högra sidan bröstryggen och satte på program sju. Detta ska jag tala om var himmelriket och vet du vad.

JAG ÄR SMÄRTFRI  I BRÖSTRYGGEN. Jippikayey motherfu..er. WOHO!

Det är så skönt att " bara ha ont i ländryggen och benet"
Mitt problemområde sitter på samma nivå i ryggen. S1-L5 och det är där de har opererat två gånger, först på höger sida och sedan på vänster sida. På samma nivå alltså. Det var så han förklarade det, så jag får väl lov att lita på honom.
Han sa att han hoppas att jag kan få blockaden i morgon eller på onsdag och sedan ska jag få göra röntgen så fort som möjligt. Efter det ska de utvärdera. Men mer än så kunde han inte säga.

Jag måste dock säga att det känns så otroligt bra att äntligen få bli utredd, äntligen händer det något, de gör något. Vad sedan resultatet blir det är en annan femma. Men de gör i alla fall något.
Jag får äntligen möjligheten att bli bättre. Bara grejen med att jag har fått ett TENS utprovning efter två ryggmuskler i bröstryggen på höger sida som har gjort att jag inte har ont längre är ju underbart.

Så idag är det en bra dag på sjukan.
Trots att jag ser ut så här:

Sa jag att jag skulle ha klippt och färgat håret idag egentligen? Ja just det, det behövs, jag behöver klippa mig och färga håret, men istället för att göra det så är jag här på ortopeden på NUS:

Så här ser TENS punkterna ut som ska sitta på höger sida rygg där jag har ont i bröstryggen. Wonderfull

Min helg i bilder

Bara att den här har varit hemma har varit underbart

Jag har njutit av varenda sekund spenderat med honom. Han är grejt den där Maken. Älskade, Älskade Make!!

Jenna har spenderat dagarna med att titta ut genom fönstret och undrat vad henne Svärhusse och Lillhusse( Sven och Svärfar Allan) har gjort

Jag har piffat till mig med ett fint hårband ( För att försöka täcka över det flottiga håret, but anywho)

Jag kan liksom inte sluta se mig mätt på honom. Även om det var jobbigt att vara utomhus, men shit så fin han är.

Här mår jag inte så bra, det kanske syns, men jag är mycket lycklig över att han är hemma.

Sista dagen hemma spenderades pussandes och kramandes och bara att vara i närheten av honom.

Nu har han åkt till Västerås och jag till sjukhuset.

En underbar helg på permis helt enkelt. Nu är jag åter i sjukvårdens händer.

Kramkalas

Jag är hemma nu, jag ligger mest och kramas med den där som älskar mig mest och inte kan hålla sig borta( som jag älskar mest) Vi ligger i vår nya säng. Den är i smide och det borde ju hålla. Den känns mycket stadigare än de sängar vi har haft innan. Hoppas den håller nu.

Det är skönt att ha han hemma min make. Det är skönt att vara hemma även om det bara är på permis

Jag skriver mer sedan nu ska jag lägga mig i sängen och kramas.
Godnatt

Det är ingen idé

Jag gråter nuförtiden så lätt mot vad jag gjorde förut, det är väl en del i sorgeprocessen. Så fort jag pratar med någon om hur jag har blivit behandlad hur min vardag faktiskt är så gråter jag.
Jag försöker låta bli och då blir det fulgråt istället.
Det är som att tårarna bara rinner och jag kan inte hindra dem, jag kan inte bita ihop och låta bli eller bara vara längre. Jag bara är just nu. Mina tårar bara rinner men aldrig när jag är ensam. Utan bara i samtal om hur det faktiskt är.

För att försöka förklara hur jag har det och veta att de flesta som jag pratar med inte kan förstå vidden av hur jag faktiskt har det. Jag vet att alla har någon gång har haft ont i ryggen. Men ryggont är en droppe i havet av vidden av hur diskbråck känns. Jag har börja känna en bitterhet gentemot alla de som negligerar eller tror sig veta, men som faktiskt inte har en aning. För ryggskott det är en pisskvätt i ett hav av smärta.

Det där med att ligga i sängen och känna hur känseln försvinner i foten, hur den stelnar till och inte vill röra på sig som jag vill. Det där med att halta runt för att mitt ben inte hänger med längre. För att det börjar bli förlamad. Eller att nerverna är i kläm så jag inte kan stödja på det som jag vill.

I natt hade jag så ont så jag funderade på att åka in. Men jag insåg att de kommer skicka mig hem igen för det är ingen idé längre. Jag vill inte ligga på en bår igen, jag vill inte ligga i en säng, jag orkar inte längre. Det är bättre att plågas ihjäl en att inte få hjälp och känna sig osedd av vården. Därför stannar jag hemma just nu.

De ger mig ändå inte vad jag behöver för att bli bättre.

Kuratorbesöket nummer tre

Inlägg nummer ett. Kuratorbesöket.
Gav faktiskt väldigt mycket. Min kurator tar sitt jobb på största allvar. När hon hade ringt Ortopeden å mina vägar sist och mötte hinder i telefon ( Ingela, en snäsig typ) så gick hon sonika dit och bad att få prata med Britt-Marie ( en samordnare som är supertrevlig). Jag är mycket imponerad över hennes handlingskraftighet och att hon tar sitt jobb på sånt allvar att hon knallar över på sin rast till Ortopedmottagningen  från hennes andra halva av jobbet. Hon jobbar alltså 50 % på kirurgen och 50% på VHC( Vindelns HälsoCentral).

Där fick hon prata med Britt-Marie och hon sa att under vecka 34 eller35 skulle hon få in schemat för överläkarna på ryggsidan och även ryggbehandlingarna skulle komma igång. Varför i hela fridens namn kan de säga det till en "landstingsanställd" kurator men inte till patienten det berör. Det är ju tur nu att jag börjar få lite mera kontakter inom sjukvården. Som Lisa( sjukgymnasten på VHC) och Camilla ( kuratorn på VHC) men endå?

Jag menar hade de sagt att vecka 34-35 får vi in schemat över överläkarna och ryggsidan av ortopeden öppnar igen efter det så kommer du få en återbesökstid hos överläkaren. Jag menar då hade jag haft mera förståelse. Knasbollar de där på lanstinget.

Jaja, det var vad som hände på Kuratorbesöket, jag fick reda på att jag ska få komma till Överläkaren och besök bokas under vecka 34-35. Toppen!

Mamma ringde mig igår och frågade hur det gick hos doktorn. Hon hade nämligen inte fått en uppdatering på bloggen. Så det så!

Så jag får väl dra mitt strå till stacken och berätta om besöket hos doktorn.
Vi kom till VHC( Vindelns HälsoCentral) och jag la mig i deras soffa som är jätteobekväm. Men den är bättre än att stå och att sitta ner. Så vad gör man inte.
Sven ropade upp oss och vi skakade hand. Vi gick igenom de låsta dörrarna. Vilket jag tycker är verkligen underligt att VHC har. Ingen annan HC som jag har varit på har låsta dörrar. Men Vindeln har det.

Jaja,
Vi kom dit, in i rummet och fick träffa doktor Sven. Han var en blyg man. Maken följde med in. Sven tog i hand och satte sig vid sin dator och började läsa journaler, han hade försökt läsa innan en stund. Jag frågade vad det stod i mitt svar från magnetröntgen. Jag sa även att jag ville ha mina röntgensvar utskrivna och hemskickade. Det skulle han ordna. Jag började berätta hela min historia ( igen) och berättade även hur jag tycker att bemötandet av sjukvården och speciellt ortopeden i Umeå har varit. Jag sa att jag ville via det fria vårdvalet eller via en second opinion få komma till Strägnäs Ryggklinik.

Jag berättade precis hur jag har det och han sa att om de kunde hitta någon behandling, en operation, så skulle det betydligt höja min livskvalité. Men att det inte var upp till honom att skicka en remiss till Strängnäs, vi motiverade varför vi ville komma dit. Han tyckte att det lät vettigt. Men det är inte han som bestämmer var någonstans jag hamnar. Så jag kommer troligtvis inte hamna i Umeå, men jag vet inte vart i detta land jag hamnar. Så vi hejar på Värmland eller Stockholm som har avtal med Strängnäs nu.

Sen blev jag sjukskrivet till den första december.

Konstiga tider

Idag har jag spenderat mesta delen av dagen i sängen. Vilket inte är konstigt med tanke på att jag kom hem från akuten vid 8,30. Jag sov fram till 13.15 sedan dess har jag legat i sängen.

Vi har haft "lördag " idag. Druckit pepsimax, ätit chips och godis allt i sängen. Vi har sett på film och legat och pratat. Det är underbart att ha sådana där dagar. Det blir ju lite fel när man får offra hela ens nattsömn bara för att man råkar vara på akuten hela natten.

Honey, I'm Home!

Det blev en riktig kortis på sjukan. Jag skulle bli inlagd. Maken och hans föräldrar åkte hem. Sen vid fem då kommer en doktor in och bara: Det finns ingen plats så jag tänkte att du får åka hem, men jag ringer dig efter 10.00 med vad vi pratar om på ronden och hur dina röntgenplåtar ser ut.

Så kl 7.20 efter en hel natt på sjukan utan att kunna sova fick jag åka bårtaxi hem.
Nu har jag sovit och jag har även pratat med henne( Doktor Linda på Ortopeden) om röntgensvaren.

Men det tar vi en annan gång. Jag ska gå ner och äta frunch( fukost-lunch) nu.

Bilder från bakslag nr 3 aka sjukhusbesöket

Jag hade ju tv på rummet. Yey! Den var liten och på min sida, personen på andra sidan gardinen brydde sig inte mycket om tv så det var ju tur att vi två inte fick varandras platser. Jag njöt och blev inte galen denna gång på personerna i fråga som förra gången.

Sen kom Maken och Svärmor och hälsade på. Det var jätteroligt. Svärmor hade med sig jättegod choklad med colafyllning i. Jag åt en om dagen tills jag åkte hem.

Gissa vilken kompis jag fick tillbaka. Jo gåbordet så klart. Det förföljer mig den jäkeln!

Här låg jag och tyckte väldigt synd om mig själv eftersom jag hade missat Mosters A och resten av Familjen Nilsson.

Jag tröståt knäckebröd med kaviar och hinkade i mig te med honung. De bar in hela burken åt mig=)

Jag fick ett Armband av familjen Nilsson som jag missade men det åkte på illa fort. Det ska ge tur och jag behöver verkligen lite tur nu.

Dagen efter kom ett besök som jag inte missade i alla fall. Det var Maken och Svärmor. Jag var jätteglad över deras besök. Så glad att jag tog mig en promenad i korridoren.

Han är så snygg min Make. Jag blir knäsvag varje gång jag ser honom.Om det inte är ryggen som gör mig det?

Jag menar blott kolla på honom. Hunken

Jag är otroligt glad att jag har honom. Nog om honom nu. Här kommer en väldigt fin bild på min svärmor.

Hon är verkligen fin i den här frisyren det får verkligen fram hennes vackra drag som ögonen, näsan och munnen. Hon är fin min svärmor

Sen tog jag lite kort på Ambulanshelikoptern som kom flygande

Och himmelen som speglade sig så fint i sjukhusfönstret.

Dagen jag åkte hem duschade jag och det var underbart. Jag var väldigt glad att få komma hem och Så blev jag ännu gladare när Louise kom på besök.

Sen kom den underbara taximannen med tempurmadrass och han smällde minsann inte in mig i bårbilen tio gånger för att komma in över guppet. Han hade inget gupp i bårbilen.
Trevlig var han med.

Hejdå Lycksele Lasarett

I bilen såg jag att jag hade fått med mig "jag är inte utskriven från sjukan armbandet". Hehe...åh Så nu har jag minne från min sjukhusvistelse hemma

Sen blir jag ju alltid mega svullen när jag är på sjukan vilket man inte kan tro med tanke på att jag gått ner i vikt på sjukan.

Så här glad var jag när jag kom hem. Här är jag på gården. Åh vad skönt det var.

Louise

IDag har jag haft besök av Louise. Vi är arbetskamrater. Det var så roligt att träffa henne. Det var som hon kände mitt behov av skåpäting för jag fick juice, vindruver, polly och nötter.
Jag blev så himla glad att hon tog sig tid att åka 10 mil för att hälsa på.