Rygg jvln

Jag säger bara det. TENS är min vän. Åtminstone när ryggen är som den är. Jag har kört tre program. Program 7 som masserar och program 5 som vibrerar starkare och starkare och nu kör jag program 6 som man bara ska ha i 10 minuter.
Om det inte fungerar så ska jag ta mig en tralala. Pillret jag tog tidigare idag var extra alvedon och Naproxen.

TENS är en apparat som skickar ut el-impulser genom plattor som är kladdiga för att man ska få fäste. När jag får så här ont så är det himla skönt med TENS. El-impulserna blockerar nämligen smärtsignalerna från nerverna. Jag älskar min lilla apparat. Jag älskar vad den gör för min rygg. När jag får så här ont så slutar min hjärna att fungera. Den bara vill inte hänga med. Och med den menar jag min hjärna.

Jag ska inte göra många knop ikväll. Jag ska mest ligga här i min säng och sippa på en kopp te. Jag önskar jag kunde läsa en bok. Men min hjärna klarar inte det nu. Får se hur jag mår om en stund.  Om jag kan läsa då.
Det är tokigt det där med att man blir hjärntrött av ryggsmärta. Så trött att man inte kan fokusera på nått.

Jag vet att jag skriver. Men det klarar jag av. Men skulle du säga åt mig att skriva en uppsats eller nått annat krävande så skulle det inte gå.

Men så här klarar jag av det. Jag hoppas verkligen att smärtan är borta till i morgon. För jag måste fortsätta med mitt slänga, packa sorti för att hinna klara av att hinna få ihop allt innan jag flyttar.

Det är egentligen inte så mycket som ska packas. Men eftersom jag inte är någon normal människa utan jag har ett stort jäkla ryggproblem. Så kan ju inte jag packa ihop snabbt och enkelt som alla andra.

I morgon ska jag försöka få ihop datarummet. Det är att sortera och slänga massor som är på skrivbordet. Sedan är det att packa ner alla handukar och badlakan och det andra som finns i linneskåpet.
Klarar jag av det så är jag mer än jättenöjd över min morgondag.

Skillnaden på ett halvår

Jag tänker sist jag var här.Med här menar jag  i Västerås med min Make. Då gick jag med gåstavar för jag kunde inte gå utan. Jag hade glidlakan i sängen. Det har jag fortfarande för det gör att jag kan sova gott och vända mig lätt i sängen utan hugg i ryggen. Jag haltade, jag var tvungen och ta paus mycket när jag gick runt lilla parken med Jenna. Jag hade ont. Jag mådde dåligt. Jag kunde inte gå utan klackar. Jag kunde inte sitta ner. Jag orkade inte gå i mer än en butik. Jag gick min första kilometer på över ett år då. Med många stopp, riktigt långsamt* tänk sengångare* och var så stolt över mig själv.

Den här gången. Kan jag gå en kilometer visserligen med stop och vilande, men med lite högre hastighet. Jag har gått från sengångare till sköldpadda. Jag går utan stavar. Jag har ett lättare hjärta. Jag kan sitta en stund.
Jag har bevisat den där läkaren att han hade fel. Jag blir faktiskt bättre.

Jag har som mål att kunna gå 5 km på topploppet. Inte i år. Men nästa år ska jag gå det. Jag hoppas att jag kan få med mig ett lag på 6 personer så man kan ha picknick i gräset efteråt. Jag gick blodomloppet två gånger innan jag blev sjuk. Jag vill kunna göra det igen.

Jag är så glad att jag inte går med stavar längre. Att jag har blivit så pass fysiskt stark att jag kan gå utan att kollapsa.

 Det är en grym vetskap att komma på att man är glad för det minsta lilla. Fantastisk upptäckt.

Tacksamhet och ryggkänslor

Min höft den värker, sjukgymnasten på ortopeden tror att det är nerverna, sjukgymnasten Lisa tror att det är muskler. Jag tror att det är både och. För det blir inte bättre när jag blir varm.

Jag har även en brännande känsla i foten och tappat känseln i trampdynan igen. Jaja, vad är en bal på slottet.

Men min  rygg känns bättre idag än igår bara mitt ben som spökar. Dumma ischias. Fast det är bara morgonen än så länge. Det känns så himla skönt att inte bara vara "Ellinor = rygg" utan nu är jag Ellinor = rygg och gbp operation och fru och matte och bloggare.
Jag har inte så mycket andra identiteter.

Innan jag blev sjuk var jag Ellinor= arbetskamrat, personlig assisten, student, bokläsare, bloggare, matte och så vidare.

Jag är så tacksam att jag blir glad över att jag börjar bli bättre och ser ett ljus i mörkret ryggsmärta.

Doktorn från Ortopeden ringde mig häromdagen, han ska gå i pension. Han berättade att de tänker inte göra nått nu utan har jag inte blivit bättre kan det bli aktuellt till hösten.

Jag ska ge hans" du kan ju bli sjukpensionär" på moppo. För det tänker inte jag alls bli. Jag vet att jag troligtvis hamna där med kryckor någon gång i framtiden igen. Men nu, nu ska jag sikta på att bli mitt bästa jag, helhjärtat. Min kropp är ett steg närmare att bli det nya jag. Den nya kroppen som är kantstött men fungerande. Underbart.
 

Från det här

till det här:

Tre sorters felställningar av ryggen.

Jag var på bokrean igår och hittade en bok som heter nått i stil med: 15 minuters träning för en bättre rygg. I den boken, som jag inte köpte, men ångrar djupt att jag inte gjorde det. Jag köpte ju ingenting igår. Inte ett armband( to die for) och inte en ryggbok, som jag verkligen vill ha.
I boken fanns det tre bilder på felställningar som är vanliga och som kommer att ge ryggproblem i framtiden om man inte rättar till dem.

( och ja, jag tog ett smygfotto inne på Bokia) Det ser ut så här:

Se noga på tredje bilden, den som är längst till höger.
Och titta nu på det här kortet på mig från 2004. Det är jag som har vit tröja och blå kjol.

 Voila! Jag har alltid sett ut som bild nr tre. Av de tre felställningarna. Jag har alltid sett gravid ut och haft en ordentlig svank. Jag har alltid haft strama höfter och raka knän. Inga böj i knäna här inte.

Och ryggproblem är ju vad jag har.

Jag borde ha köpt boken. Får nog tvinga med mig Maken på bokrean så jag kan köpa hem den.

Dag 19 på Modifast.

Jag har haft en jätterolig och jättehemsk dag på samma gång( nästan) Okej, efter varandra då. Om man nu ska vara så petig. Först fick jag göra nått jag gjorde för första gången. Gå på Västerås Stad. Okej, vi var på Dressman och i Igor huset. Sedan dog jag. Igor huset för att leta reda på toa åt Sven plus att han skulle handla. Jag, jag ville gå på bokrea och taffsa och känna och smeka på böckerna. Men som vanligt blev det inte så bra. Mer in, jag måste hitta en stol att sitta på annars går mina ben och min rygg av.
Sedan kändes det som mitt huvud skulle sprängas och ögat skulle ploppa ut för jag hade så högt tryck bakom det. Min rygg skulle gå av och att jag aldrig mer ville vakna eller öppna ögonen för jag hade så ont.
När jag får ont då somnar jag. Så jag somnade och vaknade nu vid 18.00. Det var ju bara att slänga i sig 15.00 shaken och säga att det är helg. På helgen tar jag shakerna senare, Frukost, lunch, middag, kvällsshake.
På vardagarna frukost, lunch, 3 fikat, middag slut-shakat.

Nå åter till roligheterna, det där med huvudvärk så att ögat håller på att hoppa ut är väll aldrig roligt. Dessutom väger min Makes våg ett kilo mer än Svens våg som jag väger mig hemma på. Jag fick skräckhicka när jag såg kilot. Jag får väll helt enkelt tala om för Ersta människorna på måndag att jag gick upp runt jul och nyår och att jag har gjort mitt bästa och flytit en hel vecka extra. Fasiken.

Nå när vi var på stan idag, jag och Sven så gick vi in på Dressman( han skulle ha en skjorta och tre t-skirtar) sedan gick vi in i Igor huset och jag blev lite kär i deras blombutik. Eller inte i blombutiken i sig utan i armbanden de hade i blombutiken. Så himla snygga de är hårda armband med fina knappar på. Jag är kär, jag vill ha. köpte jag: Nej! Så när jag kommer hem från sjukhuset kan jag väll få ett sådant. Hint, hint!

( Jag vill ha antingen den med vit stor knapp och liten blå med mönster på. Eller den med Blå storknapp och vit liten knapp. Eller den med Turkos liten knapp inramad av silver med en större vit knapp med mönster på)

När jag kom hem så dog jag i soffan. Jag blundade för jag orkade inte ha ögonen öppna men jag var medveten om vad som pågick runtomkring mig. Jag hade bara så ont i huvudet och i ryggen.
När jag vaknade fick jag en present av Maken.

Ett Essie nagellack. Jag har velat prövat dem länge. Jag älskar ju nagellack. Essie är ett amerikanskt nagellack som är rätt nytt och jag är ju hooked när det kommer till nagellack. Jag känner mig alltid väldigt fin med nagellack på mig. Och ljusblått är en härligt fin vårfärg. Synd att jag inte kan pröva det ikväll. Jag måste ju ha rena naglar till operationen.

Så förutom ryggvärk och huvudvärk from hell så har dagens flyt gått bra.

( Hallonshake, färdigshakad choklad, banan, vaniljpudding)

Aje!

Idag har jag ont i ryggen. Mer än vanligt. Det värker i svanken så jag tror jag ska gå av. Men som sagt. Det är väll bara och bita ihop. Ibland ångrar jag att jag har medicinerna på byrån. Så himla långt bort när man har det så här. Jag har inte tagit mig ur sängen än. Jennas kissblåsa håller väll på att sprängas vid det här laget. Men jag kan inte riktigt ta mig härifrån. 

Jaja, vad är en bal på slottet.

Jag ska bara samla lite mod till mig och få ryggfan att sammarbeta.

Jäklar rygg

Ja men okej då! Benet krånglar idag. Det småkrampar så fort jag har det rakt eller för mycket böjt vilket ger en väldigt konstig kroppställning när jag ligger ner.
Men det är inte så farligt. Det går ju över när jag har vilat.

Dagen går och benet krånglar.
Och nu när vi var ute. Vi hade varit på konsum smällde garagedörren rakt i ryggen på mig. Fysatan.

Så jag är heldeppig, saknar Maken och tänker äta chesecrunchers bara så du vet.

365 dagar senare eller 1 års dagen som opererad. Grattis till mig

Idag är det ett år sedan jag opererade mig för första gången akut. Då skrev jag det här innan operationen och det här när jag hade vaknat. Att äntligen skulle jag bli frisk och smärtfri. Så blev det ju inte riktigt.
Istället har jag haft 365 dagar av smärta av uppgång och bakslag och kämparglöd och djävlaranamma.
Jag har visserligen gett Jenna massor av mattegos och maken massor av pussar.

Jag trodde verkligen att jag skulle bli bättre att jag inte skulle ha lika ont. Visserligen är jag mycket bättre nu. Men jag har haft en helvetisk sommar. Med nio inläggningar för smärtbehandling och fem stycken ambulansfärder.
Årets botten var nog när jag låg och flämtade i örat på Maken på skype av smärta medan han fick ringa Dagny som fick komma över och hon fick ringa Ambulansen. För jag kunde inte det. Jag låg där och kunde knappt andas för att det gjorde så ont och han var i Västerås och gick sönder inombords. 
Årets toppen är Mallorca resan där jag hade en underbar semester även fast den slutade med en ambulansfärd till Torsby sjukhus.
Årets andra topp är nog att jag kunde gå 1,3 kilometer själv igår med Jenna som sällskap. Med bara tre stopp. Det är freaking fantastiskt.

Innan jag opererade mig första gången kunde jag inte gå mellan två snöstolpar eller två lycktstolpar. Jag kunde inte gå 20 meter utan att stanna, sätta mig ner och använda Jenna som hävstång för att ta mig upp.

Jag är oerhört tacksam över att jag har fått operera mig två gånger. För första gången slapp jag smärtan i vänster ben även fast jag fick mera ont och bara låg still och inte kunde röra mig. Andra gången för att jag blev av med min smärtdimma i huvudet. Inte för att jag blev av med min nervsmärta, eller min värk i höften eller kramperna. Kramperna är visserligen mindre nu ett år efteråt. Nervsmärtan är nästan under kontroll av alla tabletter jag äter. Men jag är glad att jag slipper äta  morfin nu.
Visserligen äter jag epilepsimedicin och antidepp medicin för mina nerver, inte för att jag har epilepsi eller är deprimerad. Det fungerar väldigt bra mot nervsmärta. Tack gode gud för tryptizol och gabanpentin. 

Och jag kan faktiskt sitta i nästan 10 minuter utan att ställa mig upp. Jag  är glad. Jag är på bättringsväg.
Jag klarar av massor av saker jag inte kunde för några månader sedan. Jag kan laga mat, jag kan tvätta min egen tvätt. Det är sant. Tvättmaskinen har fått en förhöjning som gör att jag kan plocka i den utan att det gör ont om jag hukar mig. Min tvättkorg har hamnat inne på den nya toaletten som jag inte tagit kort på än men ska göra. Så jag kan plocka i den själv. Griptången jag har köpt är grym till det. Och om jag inte har den i närheten hukar jag mig och tar ett plagg i taget för att stoppa in i tvättmaskinen. Jag kan även hänga min egen tvätt på ställningen som står vid fönstret. Jag kan ta ett plagg i taget ur tvättmaskinen gå till ställningen och hänga det. Förstå så himla underbart att kunna göra det helt själv. Jag kan inte städa toaletten själv. Men Sven har skaffat en easyclean toastol där han har satt in en sån där sak som gör att vattnet blir blått och då sköter det sig själv.  Jag kan inte damsuga eller torka golven men jag kan damtorka i etapper. Jag ser ett ljus i tunneln. För allt det här kunde jag inte i Augusti. Jag har kommit långt och jag hoppas så mitt inre värker att jag kan komma och börja jobba innan det här året  är slut. Det är något jag vill. Åh vad jag önskar att jag kunde vakna upp och kunna arbeta.


Jag kan mera nu, jag kämpar fortfarnde, jag har fortfarande ont, jag har fortfarande kramp, jag har fortfarande väldiga hugg i ryggen. Men vet ni vad. Jag ser en framtid som innehåller allt jag vill att den ska göra. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite mindre ont. Jag hoppas verkligen att jag kan hitta ett jobb som jag tycker är roligt och intressant som står ut med min rygg. Att jag och Maken kan få barn.

Jag ger i alla fall inte upp. Idag har jag firat med att ha hugg i ryggen, mera ont än vanligt och när jag tar steg åt sidan alltså inte rakt fram eller bakåt så hugger det. Men för sjutton, alla har vi våra sämre dagar.

Så grattis till mig på ettårsdagen av min opererade rygg.

SJ du förtjänar en stor smäll

Det där jävla k*k SJ är över en timme sent och sedan är det från Örnsköldsvik ersättning med buss. Jag kan fan inte sitta. JAG KAN INTE SITTA OCH SKUMPA I EN JÄVLABUSSJÄVEL!!!

Det går inte så nu sitter jag i en telefonkö och har ett humör som är overyoyed! Det är fasiken inte rätt. Dom får fasiken skicka mig i en taxijävel till Hallsberg om det ska vara på det viset så jag får ligga ned.

Jag tyar inte längre med det här. Jävla piss SJ och jävla PISS rygg som gör att jag inte kan sitta ner.

Hemma

Sven kom och hämtade mig på Vindelns tågstation. I bilen satt Jenna och väntade, gissa om hon blev glad när hon fick se sin matte igen.
Jag har sovit i sovkupé i natt och det är helt underbart jämfört med liggvagn. Först och främst är sängarna mjuka i sovkupén och man får egen kudde och de har redan bäddat åt en när man kommer dig. I liggvagnen får man ha det skithårda huvudstödet som kudde och en filt. Plus att man har handfat inne i hytten. Och att det bara är tre personer som sover i den istället för sex. Det gör underverk för ryggen med. Det är inte lika hårt och därför blir jag inte lika sliten.
Men jag märker att det tar mycket mera på mig än min vanliga säng hemma eller när jag sover någon annanstans.


I morse när jag vaknade hade jag så ont i nerverna runt anklarna så jag tänkte, ställer jag mig upp nu då går de av. Men det gick ju, upp var jag tvungen att ta mig eftersom medicinen låg i väskan som stod vid väggen. Annars brukar jag ha morgontabletterna bredvid min säng och så hivar jag  i mig dem precis när jag vaknat och ligger kvar tills de har värkat.
Men det går inte när man åker tåg, idag kommer det bli en sängendag känner jag. En sådan dag där jag nästan inte går utanför sängens gränser för att vila kroppen.
Fast det är inte helt sant. Jag och Sven och Jenna åkte förbi svärisarna och åt frukost. Sedan ska jag leta reda på min virkning och försöka göra någon lika tjusigt som Dagnys mormorsruta. Min mormorsruta ska vi inte tala om. Men trägen vinner. Och virka kan jag göra i sängen.
Nej nu ska jag vila min rygg skriker på mig. Även fast jag ligger i sängen just nu. Men den vill nog att jag ska vila helt och hållet och bara stirra i taket och inte använda mina fingrar som smattrar på laptopen.
Så är det att ha en rygg som inte vill som jag vill. Den bestämmer ibland allt för mycket.

Men jag är i alla fall hemma, har världens lyckligaste hund som ligger och snarkar bredvid mig och är glad att jag klarade mig genom min resa fram och tillbaka till ersta sjukhus.

Inbillningsjuka eller?

Idag har benet spökat lite mera med mig, det började igår med att hälen försvann på "fel fot" men nu är det samma gamla högerben som spökar. Jag säger bara det. Hej kramp!
Jag är lite less på kramperna. De är verkligen tröttsamma. Jag gör mitt bästa, jag går mina 680 freaking meter på promenad med Jenna, jag tränar med mina vikter och spänner min mage. Vad mer begär min rygg av mig egentligen?
Jag blir knäpp. Ibland har jag bara lust att säga: Kära ryggen nu gör jag slut med dig. Så det så!
Fast man kan ju inte göra slut med sin rygg även om man skulle vilja.

Det är skit det där att jag och ryggen har hamnat i två läger och han vinner, ryggen alltså, ryggen vinner.

Ibland tänker jag för mig själv att jag inbillar mig. Jag kan inte ha så här ont. Det är bara ren och skär inbillning. Inbillningsjuka, men sen gör jag nått och så är det som den där inbillningen kommer och bankar mig i ryggen och säger haha, jag är inte en inbillning. Jag är din rygg och den ska göra ont. HAHA.

Har ni inte några bra tips till mig om hur jag ska bli bättre i min rygg, kan du inte skriva det till mig så ska jag pröva.

Spine bac

Idag har jag shoppat ett nytt hjälpmedel. Det ser ut såhär:

Den kostar 595 kr på Hjälpmedelscentralen i Umeå och på varsam.se.
Jag ska ha den när jag kör bil eller sitter på stolar. Den går att ställa in i tre olika lägen beroende på vart du vill ha stödet och min är i färgerna grå och svart. Denna modell har funnits  sedan 70 talet och måste vara en riktig hit med tanke på hur länge den har funnits utan att göras om.
Jag fick pröva lite olika när jag var där. Bland annat Mckenzie kuddar för svanken och Tempurkuddar. Men tempurkuddarna kunde bli kalla och stanna så väldigt länge ifall man gick ur bilen, ifall man ska ha stödet i kudden. Och det kändes inte som någon hit så jag tog denna. Den kändes mångfasiterad och skulle vara varm.

Jag lovar att den ska komma till bra användning nu när jag ska åka till Västerås  på söndag.

Om vi är vad vi har och det går förlorat

Jag köpte för några år sedan Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Den är skriven i dagsform. Alltså den andra september och så står det någon liten klokskap just på den sidan och så kan man skriva sina egna funderingar runt just den sidan.

En av dessa klokskaper är:

Om vi är vad vi har , och vad vi har går förlorat, vilka är vi då?

Det är en mening som jag har tänkt på rätt länge och jag tror inte det är menat som yttre saker, det kan det ju även göra, ifall man förlorar ett hus eller så. Men jag tror det är menat som kroppsliga värden. 

Om vi är vad vi har, jag hade en fungerande kropp. En kropp som inte var felfri, men fungerande. Nu känns det som att jag har förlorat idén om min kropp. Om det som har varit. Om den där himla valfriheten. 

Jag som var så stolt att jag ändå kunde gå så långt.   

Här är jag och min förra arbetkamratsgäng som har gått/ sprungit blodomloppet.  Jag var rätt stolt över min kropp ändå även om jag skämdes för att den var tjock. Nu skäms jag inte ett dugg för att den är tjock min kropp. Det är helt plötsligt inte lika viktigt hur den ser ut bara den fungerar.

Jag var stark som en hel karl ( kolla lixom, tre stockar med björk ( 3!!)) Och jag bar massor av stockar den dagen, Maken och Svärfar kan gå i god för mig. Maken sa att han aldrig har sett mig slita så mycket. Tänk att den där superkvinnan faktiskt är jag. Jag har gjort allt det där. Jag har burit trädstockar, jag har gått 1,2 mil. Jag har gått blodomloppet två gånger. Jag har spinnat, simmat, jag red från jag var 4 år till jag var 17 år. Jag har gått i nio timmer i Skottland med Malin uppför GlennNevis. Jag har burit en ryggsäck med 20 kg på mig i 16 dagar när jag var i Skottland. Jag har cyklat flera mil.  Jag har dansat afrodance när det var nytt och varit ungdomsledare i Aeorobics. Jag har åkt skidor, utför och på längden.

Jag har till och med uppträtt på lilla scen på Grönan ( grönalund) med min högstadie skolans aerobicteam. Vi hette flowerpower. Skolan heter Blombackaskolan så det passar. Jag har freaking suttit och ridit på en riktig tjur!  Det är sant, han var inte en oxe, en riktig tjur på en bondgård med franska kor, de där vita.Tänk att min kropp har klarat allt det där och mycket mer. Sen går den bara och blir trasig. Hur dumt är inte det lixom?

Folk säger till mig att jag inte är lika glad nu för tiden. Att jag är mer ilsk och gnällig. Men det kanske blir så när kroppen sviker en. När kroppen inte vill som man själv vill och man  måste komma överens med det nya förutsättningarna. När själen, hjärnan och hjärtat vill så mycket mer än man faktiskt klarar av.

När man längtar bort från sig själv, eller den kropp man sitter fast i. Såsom jag gör idag. 

Idag längtar jag till det friska jag. Eller den friska kroppen jag en gång hade. 

Den som var så jäkla kool så den fick gå på dejt med Martin Stenmark och hans brorsa=)

Jag menar hur skjutton slår man det? ( ja förutom när man gifter sig med han man älskar mest, shit vilken grej alltså, bröllop och fira kärleken åh)

Så vem är man då när man har förlorat det man var. Ja, annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Man klarar inte samma saker som innan, man lever i smärta och biter ihop. Blir grinigare och surkärring, man lever, men ens kropp den vill inte som hjärtat vill. 

Det jag har lärt mig är att säga nej. Nej för att min kropp inte klarar av saker och ting, och när jag inte gör det, säger nej till andra för att säga ja till mig själv. Ja då straffas jag rejält. Min kropp sparkar mig i häcken och säger. NONO Ajabajamaja inte bajsa i rabatten,

Så vad är man då? När man förlorat den man var? Ja, längtandes och strävandes och inte ger man sig. Man tränar och ger inte upp. Det är vad man blir envisare än vad man redan är. Man blir en doer. 

Yoga

Jag funderar på hur jag ska göra med träningen? Vilken tid på dygnet ska jag träna?
Förut har jag alltid tränat på morgonen. Innan jobbet satte jag på min blossom back to basics träningdvd. Men eftersom jag inte får hoppa så går ju den fetbort. Och om jag gör det på morgonen blir hela dagen förstörd för jag får så ont. Hmm, ja. Det tåls att tänka på.

Jag har gjort något bra för mig själv, jag har köpt en dvd med yoga för rygg och nacke. Jag tänker att den måste ju passa mig som har ryggproblem och så får jag även kunna kryssa av en del av min bucket list. Dessutom kan jag ta med mig den överallt. Skivan alltså. Jag har tänkt på den skivan sedan innan jag opererade mig första gången i januari. Det var då jag hittade den nämligen.

Men jag har tänkt på Yoga längre än så. Jag tänkte på Yoga sedan innan jag blev skadad på jobbet förra sommaren. En arbetskamrat C, hennes väninna skulle komma upp på sommaren och ha en Yoga kurs under en vecka. Jag ville så gärna gå på den. Men eftersom jag gjorde mig illa gick inte det. Sedan dess har jag längtat tills den dagen jag kan lära mig det. Under min andra operation lånade jag en bok om Yoga och tittade i och läste när jag låg i sängen och vilade. Men serru nu ska jag ju leva med den här skiten enligt min doktor.
Då är det inget som hindrar mig att pröva Yoga och göra det jag har längtat efter i över ett års tid.

Jag vet att det kommer bli skitjobbigt, för tänk, jag har knappt rört på mig på ett år och jag har inte mycket muskler. Är tjock och hehe man ser ju ut att behöva vara smal för att kunna göra Yoga. Dessutom har jag överrörliga leder enligt varenda sjukgymnast jag har stött på under detta året. Det är sant, varenda en säger: NEJ! översträck inte lederna Ellinor. Du är överrörlig du måste ta det lugnt och stanna innan det tar stopp för du översträcker dem. Du måste stanna, nej nej nu översträcker du igen.

Så de enda reglerna jag fick vid frågan om Yogan sist hos sjukgymnast Petra som jag hade när jag var inlagd sist. Var att jag måste stanna och inte gå till ytterlägerna hos mig själv. Jag får sätta hejd på mig själv.

Men järnspikars jag ska ha testa Yoga och inte ge upp i början. För jag menar nått jag har tänkt på i över ett års tid är ju värt att kämpa för. Ungefär som det där med att cykla. Det vill jag göra igen.  Och simma. simma ryggsim och magsim och grodsim och bara må gott igen.

Sen hittade jag den här som jag blev sugen på med. Pilates för rygg och nacke. Man bara yes! Nått för mig.
Men jag vet inte om jag klarar av att lyfta rumpan så där.  Eller sätta händerna i hop som hon på yoga dvd bilden gör. haha så vig är jag inte även om jag är överrörlig.

Gissa någon

Gissa någon som trillade i trappan i morse vid fyra? Jo, jag så klart.

Jag vaknade av att jag var kissnödig och skulle gå  ner för trappan för att gå på tjotahejti och jag höll i ledstången i trappan men tappade balansen och trillade i alla fall. Visserligen bara några trappsteg. Det känns som  jag har världens största blåmärke på rumpan och jag har ett stort på armen där ledstången som jag höll i träffade.

Efter att jag hade kravlat mig neråt och gått på toan och uppåt igen så började Jenna frusta och piiipa och skulle prompt ut. Jag bad min mamma att gå ut eftersom jag hade trillat. Men min mamma hon är lika sovtokig som en annan så hon fräste grinigt: ALDRIG! och VÄCK MIG INTE! och vände sig om.

Så det var bara att gå upp och gå ut med damen. Det var tur att jag gick ut med henne för hon var verkligen nödig. När jag kom in så la jag mig i sängen på nedervåningen. Den jag har i vardagsrummet som har ett duntäcke och somnade där. Jag tänkte att duntäcken är bra med värme mot en ond rygg.

Så gissa vem som har ont i rumpan, armen och ryggen idag.
Jo MOI!

Aj aj!

Om jag och maken köper hus i framtiden, tror jag jag vill ha en enplansvilla. Det är nog bättre för min rygghälsa och gör att jag undviker risken att trilla titt som tätt som jag gör nu.

Sjukgymnastik eller Träningsprogram för diskbråck.

När man får diskbråck är det extremt viktigt att träna sina inre magmuskler som ligger närmast ryggraden. Det är det som gympatanterna, även kallad ledare, på gymmen kallar core träning. Core betyder kärna och kärnan är i mitten av en frukt. Det handlar alltså om att träna de inre magmusklerna. För att stödja ryggen så att den inte går sönder ännu mera.

Mitt nya träningsprogram för diskbråck ser ut så här:

Träning av magmuskler

Dessa träningsuppgifter ska göra liggandes:

1. Ha benen böjda och fötterna under rumpan, sätt händerna på höften och spänn magen och dra in naveln, då ska ni känna att det spänns vid höftknölen om du gör rätt. Spänn i 5 till 10 sekunder och sedan slappna av.
Återupprepa 10-15 gånger.

2. Ha benen böjda fötterna en bit från rumpan spänn magen som i övningen ovan och ta sakta upp hälen och sätt ner den igen. Upprepa 10 till 15 gånger.  Om du har blivit starkare kan du sedan vill anstränga dig mera kan du sakta lyfta foten upp 10 cm och sakta ner.

3. Ha benen högt uppe på något, en soas kudde tille xempel eller något annat som gör att du har benen i 90 grader. Spänn magen som i övning nummer 1 och lägg händerna på låren och tryck varannan gång med höger hand i fem sekunder, slappna av och varannan gång med vänster hand. Då tränar du sidomagmusklerna.

Träning av ben

Hjälmedel: Stol

1. Stå vid en stol, håll i ryggstödet, spänn magen och tänk på att hålla ryggen rak och inte luta dig framåt.Dra benet rakt bakåt och fram igen, gör så 30 gånger. Det ska vara medvetna rörelser och ska göras sakta. Byt ben, det är jobbigare än vad man tror.

2. Stå vid en stol, håll i ryggstödet, spänn magen och för benet rakt ut från kroppen, sakta och sedan sakta tillbaka igen medan du står rak i ryggen och håller överkroppen stilla. Gör detta 30 gånger, byt ben. Tänk på att inte svaja.

3. Sitt ner på stole, Gör en knästräckning, alltså ha foten på marken, lyft foten ochsträck ut benet, tänk på att inte översträcka knät. Håll kvar i 5 sekunder, upprepa 15-30 gånger.

4. Ha en stol bakom dig, sätt dig sakta ner och ställ dig sakta upp utan att svanka eller böja ryggen, tänk på att alltid ha ryggen rak upprepningar 30 gånger


5.  Ligg ner, ha en rund sak under knäna typ en ihoprullad pilatesmatta, Spänn magen som i första magövningen, lyft sedan simultant båda hälarna från marken tills de är 10 cm ovanför marken och tillbaka sakta igen. Tänk på att spänna benen och magen.
Upprepningar 15-20 gånger

6. Stå på tå och häl 25-30 gånger

Träning av armar och lite rygg

Hjälpmedel. Hantel ,  Hur många kilon beror på hur stark du är, men jag kör på ett kilo för att jag har förtvinade muskler. Men en normal person kan nog köra på 2-5 kg. 

1. Ligg ner med böjda ben och spänn magen, ta med båda händerna en hantel och ha armarna raka men ej låsta. Spänn magen och för hanteln ovanför huvudet och bak så långt det går och sedan upp igen och ner mot magen. Detta ska även det göras sakta.
Upprepningar 10-20 gånger

2. Ligg ner med böjda ben, spänn magen och ta en hantel i ena handen. Ha den andra handen rakt ut från golvet med handflatan ner. Ha armen rakt upp med hanteln ovanför ditt bröst, sänk sedan armen rakt ut och neråt så din kropp ser ut som ett T och sedan upp igen. Gör så 5till 30 gånger, byt arm.

3. Ligg ner med böjda ben och fötterna under rumpan, spänn magen innåt, Gör "bänkpress" med hantlar men för dem i en rak linje uppåt så de möter varandra ovanför bröstet. och ut åt sidan igen. Gör 5-15 upprepningar.Tänk på att inte översträcka armbågarna här.

4.  Ligg ner, med böjda ben spänn magen, ha  hantlarna rakt med  knogarna mot underlaget. Böj sedan armbågen så att händerna med hantlarna kommer till axlarna och sedan tillbaka till underlaget igen. Utan att överarmarna lämnar underlaget. Upprepa 5 till 30 gånger.

5. Ligg ner på rygg, med böjda ben och spänn magen. Ta armen rakt upp med hanteln. Ta den andra handen och håll på armbågen. För sedan handeln ner till huvudet och rakt upp igen i en båge. Upprepa 5-30 gånger. Byt arm och repitera.

6. Ligg ner på rygg, med  böjda ben och spänn magen. Ha armen rakt upp från kroppen mot taket. Sedan rör du på skulderbladet, armen så att handen åker 10 cm högre upp till och skuldran lämnar underlaget men att magen inte rör på sig.


Detta är väldigt bra träningsprogram för diskbråck.

Supergnäll helt enkelt

Jag är gnällig, jävligt gnällig, jag har haft huvudvärk sedan förra torsdagen när de gav mig min blockad. Dessutom har jag ont i ryggen. Jag har en pappa som ska ha med mig på precis allting. Visst tycker jag det är jätteroligt men jag har jättesvårt för att göra något mer än att ligga i sängen. Jag klarar inte det när jag är som jag är i ryggen. Och jag försöker säga nej. Men det är inte så lätt. Alltid, pappa är ju pappa.

När jag har så ont och jag har huvudvärk.

Kul , kul.

I morgon ska jag ringa till Ortopedmottagningen och prata huvudvärk och vad jag ska göra med min rygg.
Det är den 15 snart, snaaart ska jag prata med den galna värmlänningen till doktor om huvudvärk och ryggvärk och jävla gnäll.

Supergnäll helt enkelt

Det där med att komma tillfreds med ett glidlakan

Det är så konstigt, ett glidlakan ligger i min säng, jag som arbetade med folk som behöver glidlakan, jag som var den som var personlig assistent, undersköterska och bäddade i ett sådant här i folks sängar för att de behövde det i sin vardag och jag behövde det för att kunna vända dem lättare och kunna göra ett bra jobb.

Nu behöver jag ett själv.
Jag behöver det för att kunna röra mig i sängen lättare, för att det ska göra mindre ont, för att få en godare natts sömn och kunna kliva upp på morgonen lättare. Att vända mig från sida till rygg. Eller sida till mage. Eller tvärtom. Men nu behöver jag ett, nu behöver jag det som jag hjälpte andra att bädda i.
Nu är det jag som är sjuk, fast det var jag som tog hand om sådana som var sjuka, eller kanske inte sjuka som i förkyld. Men sådana som inte klarade av att sköta sitt eget liv själva.
Nu klarar inte jag av att sköta mitt liv själv. Så jag har ett sådant i min säng, ett jävla glidlakan.

Yrkesroll blir förbytt till det omvända. Det som jag använde på jobbet för att hjälpa min brukare med får jag nu använda själv. Vilken omställning. Vilken twist på livet.

Så här är det ultimata beviset på min ryggsjukdom, på mina hemskt sjuka diskar och min trasiga rygg. Min svårt sjuka rygg, min svårt trasiga rygg som läkaren sa. Du har haft oturen att få en hemskt sjuk och trasig rygg.Så nu ligger jag här med ett glidlakan under mig. Jenna bredvid mig och kan röra mig lättare i sängen. Men jag avskyr det. AVSKYR. Fast jag behöver det. Det är bara ett bevis på förlusten och vidden av hur det är just nu. Men som sagt, det kan ju inte vara för alltid. Jag ska ju bli bättre.

Jag vet inte, jag tänker ska glidlakan vara en del av mig nu? För alltid? Eller kommer det bara vara en period i mitt liv tills ryggen blir bättre ( hahahaha!!!!)

Min sista dag på sjukhuset för den här gången och jag borde vara tacksam men jag sörjer

Började att fira niomånadersdagen med att få sjukhusfrukost. Molinergröt, med lingonsylt, juice, ägg, kaviar och te med honung i. Sedan fick jag besök av Dagny och Allan och Pappa, jag fick även åka ner på röntgen.

Jag borde egentligen vara glad idag, umgås med tre personer som betyder mycket för mig, jag fick göra röntgen, jag fick även röntgensvaret och jag fick åka hem. Ändå gråter min själ. Jag kan ju gå, jag kan röra mig, jag vaknade utan ryggvärken idag för första gången på en evighet. Men tänk att det ska ta att bli skrapad i ryggraden med en nål som var det värsta jag varit med om för att få vakna utan värk i ryggen för en dag. Även om jag inte var helt smärtfri så är jag tacksam. 

Jag fick röntga mig, jag har gått hela långa korridoren på ortopedens akutavdelning. Jag är glad. Jag kan gå, men jag sörjer. Jag sörjer sörjer sörjer.

Jag borde vara tacksam, lycklig, shit jag är inte lam. Men jag sörjer min rygg, jag sörjer över ett års helvete.

Men endå, jag kunde gå ut, ut från sjukhuset, själv, med kryckorna så långt har jag inte gått sedan i juni. Det är framsteg. Men jag är i alla fall ledsen inombords. Fast jag borde vara tacksam.

Tacksam och glad över att vara hemma, jag har fått prata med min älskling och jag har fått kärleksbrev över internet av honom. Jag älskar honom och ja, jag är bättre än när jag kom in till sjukhuset. Jag har msnat med Emma och pappa är här. Jenna har fullkomligt varit på mig hela kvällen och krävt närhet. Jag borde vara glad och tacksam. Borde ...

Jag får vara det i morgon. Men jag måste få sörja lite. Sörja och inse sanningen.

Det har gått nio månader idag efter första diskbråcksoperationen.

Idag, exakt idag för nio månader sedan den sjunde januari 2011 så opererade jag min rygg för första gången. Diskbråck, diskbråcksoperation. Jag suger på ordet. Ordet suger, jag skulle vilja spotta ut det och stampa ner det i jorden och gå där ifrån. Men nu går inte det.

Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare.  För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.

Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.

Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.

Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.

Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.

Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.

Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.

Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?

Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig. 

Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.

Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.

Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag. 

Diskbråck, detta är diskbråcksmassa, det de faktiskt plockade ut ur min ryggrad

Grattis på niomånadersdagen Ellinor.Starkt kämpat även om du inte tar dig någonstans.

Men grattis på niomånadersdagen efter första diskbråcksoperationen. 

Klappar mig själv på axeln