Jag brukar se på biggest looser, både den Svenska och den Amerikanska varianten. I den svenska varianten sa tränaren Olga att det finns alltid en anledning till varför någon blir tjock och stannar kvar som överviktig.
Att man kan ha varit tjock länge, eller att det sitter i det sociala. Att många i ens omgivning är överviktiga att man har ärvt ett förhållningssätt till mat genom sin omgivning. Att man har varit med om jobbiga upplevelser under sin uppväxt eller sitt vuxna liv som gör att man äter för mycket, rör sig för lite och så vidare.
Vad än orsaken är som gör att man äter som man gör så måste man ta tag i det och bearbeta det. För även om man lyckas gå ner i vikt så går man upp det igen om det är ens sätt att hantera det jobbiga. Det tråkiga vad det nu än kan vara som gör att man äter för mycket och rör sig för lite.
Jag har funderat på det där länge. Även innan jag hörde det på biggest looser.
Vad är det som har gjort att jag ätit så förbaskat mycket, jämt, jämt, jämt och mest mest mest hela tiden.
Det är inte bara sedan jag träffade Maken. Det var innan dess med. Jag har alltid gillat attt moffa i mig och om det är någon som äter fortare än mig. Då påverkas jag av att äta i samma tempo som den personen och efteråt sitter jag och tänker. Vad var det som hände? Herregud så fort jag åt!
Det är tur att Maken äter så långsamt som han gör annars hade jag inte klarat av att äta med honom. Då hade jag fått magsår tror jag.
Det jag har haft väldigt svårt med är att avgöra hur mycket jag behöver för att bli mätt. Jag har velat ha lika mycket som min Make. Även fast han är trettio centimeter längre än mig och en man. Jag har alltid varit så. Rättvisa genom mat. Jag vill kunna äta lika mycket som alla andra. Äta lika fort som alla andra. Vräka i mig vad andra vräker i sig. Att vara normal. Att vara jämlik, att vara som alla andra när det kommer till mat.
Mat har alltid varit ett väldigt laddat ämne hos mig. Har andra ätit mer än mig har jag ätit mer jag med. Istället för att fråga om det är det jag vill? Om jag tycker det är värt det? Är det här vad jag vill?
Vad vill jag?
Jag har aldrig frågat mig själv det. Bara gjort som andra gör. Utan en eftertanke.
Maken och jag vi har pratat mycket om varför det är så? För jag gör det inte bara när det kommer till mat utan även andra delar av livet. Bara godtar att andras åsikt är viktigare och spelar större roll än min egen.
Det är först nu som jag har kommit på att så är ju inte fallet. Min röst är viktigast i mitt liv. Vad jag tycker är viktigast i mitt liv och att jag behöver faktiskt inte ta åt mig av vad andra säger.
Jag gör fortfarande så ibland, rätt ofta. Försöker vika mig dubbelt för att göra som andra säger. Istället för att tänka efter: Är det här verkligen vad jag vill? Se utifrån mina egna behov. Jag har bara öst på bara för att andra har öst på utan att tänka efter vad jag tycker och tänker. För saken är att genom att inte tänka efter vad jag vill för mig. Utan bara göra som andra så drabbar det bara mig.
Men nu gör jag det. Jag tänker efter: Vill jag det här? Kan jag det här? Är det mitt beslut?
Det är lika dant med att jag måste inte gå in i varje disskussion. Jag måste inte ta varje strid. Jag behöver inte bita ihop varje gång och bara ta det någon annan ger mig. Grejen är. Det ska vara mitt val och jag måste lära mig lyssna på vad jag vill och skaffa mig en egen åsikt.
Jag tror även att det är en social och med social situation menar jag familjesituation. Alla i min familj har en komplicerad relation till mat. Jag tror att alla människor på denna planet har en komplicerad relation till mat. När man äter hur man äter och varför man äter. Hur man äter och så vidare.
Jag tror inte jag vet en enda person som inte har ett komplicerat förhållande till mat, inte bara inom min familj, utan även alla andra. Det spelar ingen roll vilken storlek på kroppen man har så tror jag att det är komplicerat.
Kropp-mat- storlek- komplicerat helt enkelt.
