Tacksamhet och ryggkänslor

Min höft den värker, sjukgymnasten på ortopeden tror att det är nerverna, sjukgymnasten Lisa tror att det är muskler. Jag tror att det är både och. För det blir inte bättre när jag blir varm.

Jag har även en brännande känsla i foten och tappat känseln i trampdynan igen. Jaja, vad är en bal på slottet.

Men min  rygg känns bättre idag än igår bara mitt ben som spökar. Dumma ischias. Fast det är bara morgonen än så länge. Det känns så himla skönt att inte bara vara "Ellinor = rygg" utan nu är jag Ellinor = rygg och gbp operation och fru och matte och bloggare.
Jag har inte så mycket andra identiteter.

Innan jag blev sjuk var jag Ellinor= arbetskamrat, personlig assisten, student, bokläsare, bloggare, matte och så vidare.

Jag är så tacksam att jag blir glad över att jag börjar bli bättre och ser ett ljus i mörkret ryggsmärta.

Doktorn från Ortopeden ringde mig häromdagen, han ska gå i pension. Han berättade att de tänker inte göra nått nu utan har jag inte blivit bättre kan det bli aktuellt till hösten.

Jag ska ge hans" du kan ju bli sjukpensionär" på moppo. För det tänker inte jag alls bli. Jag vet att jag troligtvis hamna där med kryckor någon gång i framtiden igen. Men nu, nu ska jag sikta på att bli mitt bästa jag, helhjärtat. Min kropp är ett steg närmare att bli det nya jag. Den nya kroppen som är kantstött men fungerande. Underbart.
 

Från det här

till det här:

Två freaking kilometer

Idag har jag klarat av något stort. Ja, detta är megastort. Jag har gått två kilometer. Två hela kilometer.
Jag hade ju väldigt ont i ryggen i morse och jag tänkte vid klockan två att ja, men jag prövar att gå ut. Satte på mig korsetten. Vilket gör Jenna helt tokig för hon vet att då blir det promenad. Jag tittar inte ens på henne utan det räcker med ritchet från kardborren och hon blir till sig.
Jag började gå och tänkte att jag skulle gå sakta och se hur långt jag kunde gå och det kändes bra så jag traskade på. Kom till min vanliga vändningspunkt och tänkte nej, jag vill gå längre.
Och det gjorde jag. Ända till första älgtornet. Det är det längsta jag har gått på väldigt länge.
Sist jag var vid älgtornet var i juni 2010 innan mina diskbråck. Då såg det ut så här:

Jag är så otroligt glad och stolt över att jag klarade av att gå så långt. Att jag verkligen gjorde det. Det tog mig en timme och fyra minuter att gå fram och tillbaka. Men jag gick två hela långa kilometer. Det känns verkligen som en milstolpe.
När jag kom hem ringde min chef och jag var tvungen att stanna vid den stora snöhögen. Hon ville prata om all hysch hysch som pågår. De ska sälja ut personligassistans i kommunen och jag tillhör dem. Jag började få ont och mina ben ville att jag skulle sitta ner. Men att gå in var det inte att prata om. Har man väl fått bra mottagning. Ja, då stannar man kvar där man är.
Jag satte mig på snöhögen och började glida ner och ramlade på rumpan.
Gissa vem som ligger i sängen nu och har ännu ondare än i morse.

Bannar mig själv det är vad jag gör. För min rygg har huggit mer den senaste veckan. Det har glidit lite mera i ryggraden. Suck och stön. Jaja, så går det för att man ville sitta för benen inte ville bära.

Men i alla fall. Här är segergesten över min stora bedrift. Två freaking kilometer.

dagens promenad

Jag har inte haft internet sedan igår. Så jag är mycket nöjd nu när det fungerar igen.
Det du har missat är att jag har gått en komma nio freaking kilometer! ( igår)
Jag är faktiskt jättestolt över min bedrift. Vi, min sjukgymnast och jag har satt målet 2,44 kilometer innan mars. Jag trodde hon var galen och igår gick jag nästan två kilometer. Det är galet.

Äntligen går det uppåt.
Fast ska jag vara ärlig så har jag skitont i ryggen idag.
Men sådant kan jag leva med.

Sven och Jenna som pratar med varandra under en av mina pauser under promenaden. Ja, jag går ju inte allt i ett sträck utan jag måste vila i mellanåt

Här vilar jag och Jenna. Jenna tycker egentligen att jag är jättejobbig och piper till för hon har tråkigt när vi vilar. Men matte måste få vila. Sådan är lagen.

Här är jag extra stolt för jag har precis gått en kilometer.

Vi kastade snöboll för att fira dels att vi hade arbetat hårt på fot med Jenna och att här vände vi och skulle gå tillbaka.

Bättre och bättre.

Sedan jag fick min korsett för en vecka sedan, nej till och med innan det. När årets första dag var över så har jag haft en glad och positiv känsla i mig. Mitt 2011 är äntligen över. Det var ett riktigt skitår åtminstone till största delen. Det var åtminstone fint på nyårsafton när Svärmor ville att vi först skulle säga tre bra saker med 2011 och tre saker vi önskade oss för 2012.
Jag önskade mig 1. Få bo med maken igen. 2. Bli bättre i ryggen. 3. Att jag kan börja jobba med ett jobb som är roligt och som min rygg klarar av.

Och nu sedan dess har jag bara andats in positiv energi. Speciellt sedan jag fick min korsett som också var en sådan där sak som är positiv och hände positivt. Första veckan på året och ortopedtekniska ringer och frågar om jag kan vara där två dagar senare.  Att vården går lite fortare och jag fick en korsett. Min första promenad med korsetten på, fylldes hela jag av syre och ljuset från solen ute i vintervädret. Det har inte lämnat mig än och det känns som jag är positivare ända in till benmärgen. Jag går lite längre. Jag tränar hårdare. Jag fick till och med höra av Sven idag att jag inte är en sengångare längre utan nu är jag en sköldpadda i snabbhetsförmågan.

Jag gör framsteg. Jag rör på mig. Jag lever. Det är så fruktansvärt skönt att vara ute och gå i solen och snön och få i sig sol och syre.

Jag ser verkligen 2012 som ett positivt år. Jag går varje dag med en längtan efter en kallelse som ska komma som ett brev på posten.

Det jag har kvar den här våren även fast det bara är mitten av januari jag vet! Är min gbp operation och smärtrehab. Jag vet att jag måste göra min gbp först. Jag väntar otåligt på att få min tid. Efter jag har gjort den och " lärt mig " det nya  und zu veiter. Så ska jag få komma på smärtrehab inom 90 dagar. Det tar en himla tid det där med vården ibland. Men jag ser året som något positivt. Det måste ju hända många roliga saker när jag känner så här och bara halva januari har gått och efter det då ska jag ut i den vanliga världen hoppas jag. Den där jag får arbetsträna och träffa människor. Där jag får se om jag klarar av ett riktigt liv.
Som jag längtar.

Det känns som det ska bli ett kanon år. Även fast vi bara är på dag 13.
Men se efter själv.

Dag 1. Inte så kul tog igen mig efter nyårsafton Men gör sjukgymnastiken dag 1 i alla fall. .
Dag.2  Ringer Ortopedtekniska och undrar om jag kan komma och pröva ut korsett på onsdagen.
Dag 3: Gör sjukgymnastik går bra. Dag 2.
Dag 4: Får min älskade korsett. VILAR
Dag 5: Får skor med rund sula som ska göra undervärk för ryggen av Morfar. Gör sjukgymnastik 1
Dag 6:Går 1,3 km själv med Jenna med nya korsetten ! YEY!
Dag 7: Duschar Jenna och ryggen nästan dör. Gör sjukgymnastik dag 2
Dag 8: Vilar och tar det lugnt.
Dag 9: Går 1,3 km med den nya korsetten.
Dag 10:Vilar ( gör sjukgymnastik program 1)
Dag11: Julgransplundring. Hittar igen min glasögonduk Gör ingen sjukgymnastik.
Dag 12: Går 1,44 km och sitter mycket och är ute längre än promenaden.

Jag ser en positiv trend. Det kan ju bara gå bättre från och med nu. Så sikta framåt.
Tjoho!

365 dagar senare eller 1 års dagen som opererad. Grattis till mig

Idag är det ett år sedan jag opererade mig för första gången akut. Då skrev jag det här innan operationen och det här när jag hade vaknat. Att äntligen skulle jag bli frisk och smärtfri. Så blev det ju inte riktigt.
Istället har jag haft 365 dagar av smärta av uppgång och bakslag och kämparglöd och djävlaranamma.
Jag har visserligen gett Jenna massor av mattegos och maken massor av pussar.

Jag trodde verkligen att jag skulle bli bättre att jag inte skulle ha lika ont. Visserligen är jag mycket bättre nu. Men jag har haft en helvetisk sommar. Med nio inläggningar för smärtbehandling och fem stycken ambulansfärder.
Årets botten var nog när jag låg och flämtade i örat på Maken på skype av smärta medan han fick ringa Dagny som fick komma över och hon fick ringa Ambulansen. För jag kunde inte det. Jag låg där och kunde knappt andas för att det gjorde så ont och han var i Västerås och gick sönder inombords. 
Årets toppen är Mallorca resan där jag hade en underbar semester även fast den slutade med en ambulansfärd till Torsby sjukhus.
Årets andra topp är nog att jag kunde gå 1,3 kilometer själv igår med Jenna som sällskap. Med bara tre stopp. Det är freaking fantastiskt.

Innan jag opererade mig första gången kunde jag inte gå mellan två snöstolpar eller två lycktstolpar. Jag kunde inte gå 20 meter utan att stanna, sätta mig ner och använda Jenna som hävstång för att ta mig upp.

Jag är oerhört tacksam över att jag har fått operera mig två gånger. För första gången slapp jag smärtan i vänster ben även fast jag fick mera ont och bara låg still och inte kunde röra mig. Andra gången för att jag blev av med min smärtdimma i huvudet. Inte för att jag blev av med min nervsmärta, eller min värk i höften eller kramperna. Kramperna är visserligen mindre nu ett år efteråt. Nervsmärtan är nästan under kontroll av alla tabletter jag äter. Men jag är glad att jag slipper äta  morfin nu.
Visserligen äter jag epilepsimedicin och antidepp medicin för mina nerver, inte för att jag har epilepsi eller är deprimerad. Det fungerar väldigt bra mot nervsmärta. Tack gode gud för tryptizol och gabanpentin. 

Och jag kan faktiskt sitta i nästan 10 minuter utan att ställa mig upp. Jag  är glad. Jag är på bättringsväg.
Jag klarar av massor av saker jag inte kunde för några månader sedan. Jag kan laga mat, jag kan tvätta min egen tvätt. Det är sant. Tvättmaskinen har fått en förhöjning som gör att jag kan plocka i den utan att det gör ont om jag hukar mig. Min tvättkorg har hamnat inne på den nya toaletten som jag inte tagit kort på än men ska göra. Så jag kan plocka i den själv. Griptången jag har köpt är grym till det. Och om jag inte har den i närheten hukar jag mig och tar ett plagg i taget för att stoppa in i tvättmaskinen. Jag kan även hänga min egen tvätt på ställningen som står vid fönstret. Jag kan ta ett plagg i taget ur tvättmaskinen gå till ställningen och hänga det. Förstå så himla underbart att kunna göra det helt själv. Jag kan inte städa toaletten själv. Men Sven har skaffat en easyclean toastol där han har satt in en sån där sak som gör att vattnet blir blått och då sköter det sig själv.  Jag kan inte damsuga eller torka golven men jag kan damtorka i etapper. Jag ser ett ljus i tunneln. För allt det här kunde jag inte i Augusti. Jag har kommit långt och jag hoppas så mitt inre värker att jag kan komma och börja jobba innan det här året  är slut. Det är något jag vill. Åh vad jag önskar att jag kunde vakna upp och kunna arbeta.


Jag kan mera nu, jag kämpar fortfarnde, jag har fortfarande ont, jag har fortfarande kramp, jag har fortfarande väldiga hugg i ryggen. Men vet ni vad. Jag ser en framtid som innehåller allt jag vill att den ska göra. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite mindre ont. Jag hoppas verkligen att jag kan hitta ett jobb som jag tycker är roligt och intressant som står ut med min rygg. Att jag och Maken kan få barn.

Jag ger i alla fall inte upp. Idag har jag firat med att ha hugg i ryggen, mera ont än vanligt och när jag tar steg åt sidan alltså inte rakt fram eller bakåt så hugger det. Men för sjutton, alla har vi våra sämre dagar.

Så grattis till mig på ettårsdagen av min opererade rygg.

Matt i kroppen

Min kropp är slut. Inte på ett dåligt sätt. Det känns som jag har varit med om ett megasupeduper jobbigt aerobics pass och varenda muskel har fått sig en genomkörare. Plus att det känns som lungorna har helt och hållet bytt luft och varenda cell i hela kroppen är full av syre.

Det är en härligt matthetskänsla. Jag vet att jag inte sprungit något maraton men det känns så. Och även om jag inte har gjort det så har jag nog lyckats med samma bedrift som ett maraton är för en vanlig människa med tanke på hur dålig jag har varit. Då när jag bara låg still och hade ont.

Nu har jag ont men inte alls på samma nivå. Jag är oerhört tacksam för att jag fick den dära korsetten som trycker upp fettet så det ser ut som jag har jättetuttar. Jag skojar inte. De blir enorma. Bara bang bang ser ut som jag skulle kunna klubba ner någon med dem. Men den är bra att ha.

Jag gillar den här trötta, matta sköna känslan efter att musklerna har fått arbeta. Det är underbart och något som jag har längtat efter. Visst mina muskler skriker på mig nu. Jag har mer kramp i benet. Men jag försöker se det som att musklerna protesterar eftersom de inte är vana att få sig en genomkörare.

Bra skit det där med att känna som man har sprungit ett maraton när man faktiskt "bara" har gått 1,3 kilometer vilket är en enorm bedrift för mig.

365 dagar av sjukskrivning

Igår var det exakt ett år sedan som min rygg brakade sönder för andra gången. Jo, för du ser, jag var med om en arbetsplatsskada där jag fick diskbråck, jag hade väldigt ont men i december exakt för ett år sedan satt vi på julbordet i övrenågontingträsk och åt julbord allihoppa på Makens sida familjen. Jag fick mer och mer ont i ryggen när jag satt där på julbordet och så gick jag ut med hunden när jag kom hem och tog ett steg framåt och så sa det plopp och pang i ryggraden. Jag fick så fruktansvärt ont att jag inte kom upp för trappstegen in utan maken fick hjälpa mig upp och in i sängen i gästrummet. Det som nu är ett badrum. Där låg jag och kved. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag åkt in och inte väntat som de från sjukvårdsupplysningen sa.
Jag fick bara mer och mer ont.

Idag den 13 december har jag varit sjukskriven i 365 dagar. Ett helt år av mitt liv har gått i diskbråckens tecken. Med två operationer, förlamade tår, en sjukvård som gör sitt bästa( sjukgymnasten Lisa, Kuratorn Camilla och Arbetsterapeuten Gudrun) och en sjukvård som sviker( Ortopeden på NUS).

Det känns som en helt galen tanke att ha varit sjuk ett helt år. Ett år av operationer, sjukhusbesök, ambulansfärder, inläggningar, smärtlindring, morfin, ketogan,dropp, tre olika sjukhus, den där hemska blockaden. Mediciner och smärta.

Det känns som jag äntligen är på bättringsväg. Det finns en väg framåt istället för bara neråt i avgrunden av smärta, som den jag faktiskt har varit på väg mot. Men jag vände där, där i botten av smärtan och nu är jag på väg uppåt. Det känns verkligen så. Jag vet man ska inte skriva att nu går det uppåt för då börjar det gå neråt.

Men det känns verkligen så. Det här året har givit mig en otrolig drivkraft. En jävlar annama och en inre styrka som gör att jag driver mig själv framåt. Dit jag vill komma. Jag har även behövt se mitt liv som det faktiskt är och hur jag ska göra för att anpassa den efter mina nya förutsättningar. Att inse att den säkra vägen inte alltid är rätt väg. Bara för att den är bekväm.

Nu har ett år gått. ett år av sjukdom och djävulskap och äntligen känns det som att det är jag som styr skutan igen och inte doktorer, inte sjukhus, inte vänta på någon annan.
Det känn som när läkaren i september sa: Du kan ju bli tillfällig sjukpensionär i sex- sju år. Då kände jag nu skiter jag i det här. Nu gör jag på mitt sätt och se vad det har lett till. Jag har inte varit inlagd på tre månader. Jag är på bättringsväg. Smärtdimman i huvudet är borta. Min kropp är förtvinad och svag. Min rygg gör fortfarande ont, jag har fortfarande förlamade tår, jag har fortfarande ont i höften och benet och orkar inte mycket. Men. Jag ska bli bättre, jag kan bli bättre. Jag tänker inte ta en läkares nej som finito. För jag vet att det inte är sant. För han vet inte min inre styrka. Den jag vet om nu.

Så ja, jag har varit sjukskriven i 365 dagar. Ja, jag har fått förlängd sjukpenning, ja, jag ska göra en gbp och operera mig en tredje gång. Ja, jag har ryggproblem och ont. Men ingen. INGEN kan säga åt mig att bli sjukpensionär och att jag inte kan bli bättre eller utvecklas.


Så det så!

Mvh /hon som bestämmer över sin kropp och ska träna sig själv tillbaka till en ofantligt bra kropp och ingen läkare ska få säga något annat!

Ser du någon skillnad?

Det här med virkningen är faktiskt inte så lätt. Jag blir frustrerad, får repa upp och svära av mig lite. Jag berättade för min sjukgymnast att jag höll på med virkning och jag blev arg på den jämt och ständigt.
Hon sa: Men du kanske inte ska hålla på med den om du blir så arg på den.

Jag sa att jag tycker det är rätt skönt att bli heligt förbannad på något  för jag har ju inte blivit det under tiden jag har varit sjuk. Jag är inte arg så ofta. Jag är mer jaha, så här är det. Och så grinar jag och blir ledsen. Men på min virkning. Ja då får jag slita upp den och börja om från början och skrika: DET GÅR INTE.
Det är en verkligen skön känsla att få vara arg på den.

Kolla själv det här är min virkning och det ska vara en mormorsRUTA

Det här är den Svärmor gjorde åt mig så jag skulle se hur det gick till. Hon stickade även ett grått varv efteråt så nu har jag en ruta färdigt. Så jag ska "se" hur det går till istället för att försöka mig på beskrivningen.
Hennes är så mycket tjusigare än min. Men men, skam på torra land ifall jag ger mig.

Jag har kört bil!

Jag har grymt tråkigt idag. GRYMT tråkigt. Men det blir väll så ibland. Man kan inte alltid ha roliga dagar. Jag funderar på att ta upp det där med en hobby igen. Och göra som några av er säger. Virka mormorsrutor. Jag som inte kan virka alls. Får ta och köpa hem garn och virknål.
Det kan man göra i sängen.

Idag har jag gjort något riktigt roligt. Jag har åkt bil ända in till Vindeln och hem. I Vindeln åkte jag till Konsum och köpte lite matvaror. Jag frågade snällt en annan som handlade om den kunde bära över matkassen till bilen och det kunde hon!
Tänk så snälla folk är bara man frågar snällt. Så nu har jag bröd här hemma och ägg och äpplen.
När jag kom hem så fick jag ta en matvara i taget. Jenna fick vara ute medans jag gick skytteltrafik mellan bilen och kylskåpet. 
När jag sedan gick ut för att ta henne på en runda såg jag fyra älgar på åkern. Och Jenna brydde sig inte. Snacka om att hon var duktig. Jag blev stolt som en höna över henne!

Så nu börjar mitt nya spännande liv där jag klarar av lite mera i vardagen. Så himla skönt.

Jag är bäst på fickparkering!

yey!
Kolla in min skitsnygga fickparkering utanför makens port här i Västerås. Jag som alltid börjar kallsvettas och får lätt panikångest och typ sitter och säger, åh shit, shit, shit, shit. Så fort jag ska fickparkera och tro mig jag har inte fickparkerat många gånger sedan jag tog körkort för tre år sedan. Kanske tre gånger totalt.
Jag är så rädd att backa in i bilen bakom och i bilen framför och ja, det är helt enkelt inte en konst jag har mästrat än. För tro mig. Det är en konst. Men så idag, hade någon id*host*t parkerat där det inte var någon parkering. Alltså bilen till höger om bettan ( Våran golf) och fått parkeringsböter för att han stod på ett hörn. Så jag fick helt enkelt, ta denna ångestskrikande,svettdrypande jobbiga upplevelse som jag tycker att fickparkera är och klarade det jättebra.

Hälsningar/ fickparkeringsguden

Att komma framåt

Jag är i något slags vakum när det kommer till min behandling av ryggen. Jag tränar, ja visst. Men sedan då?
Det måste ju komma ett sedan. Jag vill ju ha rehabilitering. Jag vill bli bättre.

Det finns något i Umeå som heter Ryggskolan som Ortopeden på NUS håller. Det är ett alternativ. Nackdelen av den är att man måste åka fram och tillbaka. En timme dit och en timme hem i bil. Det kan ju göra mer skada en nytta. Eftersom jag har svårt att åka bil och antagligen måste jag köra själv.
Jag kan även få börja med ryggvattengympa igen. Det vill jag ju verkligen göra. Jag försökte ringa sjukgymnasten på Ortopeden, på NUS och fråga hur jag går tillväga nu när jag är i nomans land och allt bara har fallit på sin lott och jag sitter kvar här och vet inte ens om det finns en väg framför mig.
Det känns bara som att jag har gått från en väg med två möjligheter till en stor skog och någonstans där inne så finns det en liten stig till mig som är just min och passar just mig så jag kan komma tillbaka.

Varför säger man så? Komma tillbaka, det är ju något som man aldrig kan göra. Man kan aldrig någonsin göra något ogjort och man kan inte heller vrida tillbaka klockan och ba idag är jag frisk.
Utan man kommer till något nytt. Så jag vill komma framåt istället. Så hur gör jag för att komma framåt.

Om jag ska gå ryggskolan måste jag ordna skjuts till och från Umeå varje dag. För om jag kör själv kommer jag inte att klara av att göra det jag ska göra på ryggskolan.
Vattengympan är ju jätteroligt och det vill jag verkligen gå på. Men samma sak där jag måste ordna skjuts.

Det är mycket som är på håll och på paus så jag måste verkligen tänka ut hur jag ska välja att leva. Vad som måste göras för att jag ska bli bättre.

Det där med klackar var inte så tokigt ändå

Shit shit shit shit  shit så långt jag har gått idag. Ja, jag vet det är egentligen inte alls långt. Men det är långt i Ellinors värld. Jenna var glad. Jag var ännu gladadare och jag gick dit på ett svep men stannade en gång på vägen hem. Jihoo!!
Jag har gått till första lycktstolpen på Häggnäs vägen!

Ser du så himla bra. Jag har gått hur långt som helt. Hur långt som helst.

Du ser vägen jag står på det är " vår väg. Ser du där borta vid " sockerbitarna" Jaja höbalarna då. Dit gick jag, till den första lycktstolpen där borta vid höbalarna. Så långt har inte jag gått sedan januari. Helt underbart.


Hurra för klackar och kunna gå lite längre än vanligt. Hoppas det inte bara är något tillfälligt. Utan att detta verkligen fungerar.

Sen sparkade Sven och Jenna lite boll och jag var med oxå på ett hörn. Så bröt hon en av sina sporrar fram så nu har hon strumpa på tassen och har blivit rengjord och klippt av den biten som gick av. Jag som klippte klorna i morse på Jenna.

Om vi är vad vi har och det går förlorat

Jag köpte för några år sedan Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Den är skriven i dagsform. Alltså den andra september och så står det någon liten klokskap just på den sidan och så kan man skriva sina egna funderingar runt just den sidan.

En av dessa klokskaper är:

Om vi är vad vi har , och vad vi har går förlorat, vilka är vi då?

Det är en mening som jag har tänkt på rätt länge och jag tror inte det är menat som yttre saker, det kan det ju även göra, ifall man förlorar ett hus eller så. Men jag tror det är menat som kroppsliga värden. 

Om vi är vad vi har, jag hade en fungerande kropp. En kropp som inte var felfri, men fungerande. Nu känns det som att jag har förlorat idén om min kropp. Om det som har varit. Om den där himla valfriheten. 

Jag som var så stolt att jag ändå kunde gå så långt.   

Här är jag och min förra arbetkamratsgäng som har gått/ sprungit blodomloppet.  Jag var rätt stolt över min kropp ändå även om jag skämdes för att den var tjock. Nu skäms jag inte ett dugg för att den är tjock min kropp. Det är helt plötsligt inte lika viktigt hur den ser ut bara den fungerar.

Jag var stark som en hel karl ( kolla lixom, tre stockar med björk ( 3!!)) Och jag bar massor av stockar den dagen, Maken och Svärfar kan gå i god för mig. Maken sa att han aldrig har sett mig slita så mycket. Tänk att den där superkvinnan faktiskt är jag. Jag har gjort allt det där. Jag har burit trädstockar, jag har gått 1,2 mil. Jag har gått blodomloppet två gånger. Jag har spinnat, simmat, jag red från jag var 4 år till jag var 17 år. Jag har gått i nio timmer i Skottland med Malin uppför GlennNevis. Jag har burit en ryggsäck med 20 kg på mig i 16 dagar när jag var i Skottland. Jag har cyklat flera mil.  Jag har dansat afrodance när det var nytt och varit ungdomsledare i Aeorobics. Jag har åkt skidor, utför och på längden.

Jag har till och med uppträtt på lilla scen på Grönan ( grönalund) med min högstadie skolans aerobicteam. Vi hette flowerpower. Skolan heter Blombackaskolan så det passar. Jag har freaking suttit och ridit på en riktig tjur!  Det är sant, han var inte en oxe, en riktig tjur på en bondgård med franska kor, de där vita.Tänk att min kropp har klarat allt det där och mycket mer. Sen går den bara och blir trasig. Hur dumt är inte det lixom?

Folk säger till mig att jag inte är lika glad nu för tiden. Att jag är mer ilsk och gnällig. Men det kanske blir så när kroppen sviker en. När kroppen inte vill som man själv vill och man  måste komma överens med det nya förutsättningarna. När själen, hjärnan och hjärtat vill så mycket mer än man faktiskt klarar av.

När man längtar bort från sig själv, eller den kropp man sitter fast i. Såsom jag gör idag. 

Idag längtar jag till det friska jag. Eller den friska kroppen jag en gång hade. 

Den som var så jäkla kool så den fick gå på dejt med Martin Stenmark och hans brorsa=)

Jag menar hur skjutton slår man det? ( ja förutom när man gifter sig med han man älskar mest, shit vilken grej alltså, bröllop och fira kärleken åh)

Så vem är man då när man har förlorat det man var. Ja, annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Man klarar inte samma saker som innan, man lever i smärta och biter ihop. Blir grinigare och surkärring, man lever, men ens kropp den vill inte som hjärtat vill. 

Det jag har lärt mig är att säga nej. Nej för att min kropp inte klarar av saker och ting, och när jag inte gör det, säger nej till andra för att säga ja till mig själv. Ja då straffas jag rejält. Min kropp sparkar mig i häcken och säger. NONO Ajabajamaja inte bajsa i rabatten,

Så vad är man då? När man förlorat den man var? Ja, längtandes och strävandes och inte ger man sig. Man tränar och ger inte upp. Det är vad man blir envisare än vad man redan är. Man blir en doer. 

Framtiden och rädslan för min rygg.

Jag fick hem mina dvd skivor idag med Yoga för rygg och nacke, sedan kunde jag ju inte låta bli Blossom. Ja, jag vet jag är en riktig sucker när det kommer till henne. Men den Yoga dvd kostade bara 69 kr och jag tycker att jag är värd det.

Det är konstigt att jag känner ett behov för att rättfärdiga min svaghet för henne. Det är väl bara det att hon verkar vara så himla vettig och att hon också har opererat diskbråck. Det är väldigt skönt med förebilder. Jag insåg aldrig det när jag var yngre. Jag hade inte  några förebilder. Men ju äldre jag har blivit ju mer ser jag behovet för dem.

Jag brukar tänka att " kan blossom så kan jag". Visst alla människor har olika förutsättningar här i livet att göra det bästa utifrån de möjligheter de har fått. Jag försöker tänka på diskbråcken i ryggen min som en möjlighet istället för det värsta som har hänt mig.

Jag försöker se det som en möjlighet. En möjlighet att våga göra något istället för att bara gå på i ullstrumporna som är väldigt lätt och väldigt bekvämt istället för att göra det jag verkligen vill med mitt liv men aldrig riktigt vågat. För det är ju så, man vet  vad man har men inte vad man får. Men nu har jag inte det jag har haft.

Jag kommer aldrig mera kunna lyfta tungt, arbeta som undersköterska och min kropp kommer inte klara samma saker som förut. Innan DDD, disc degenerativ disorder som det så fint heter på engelska. För det blir aldrig som förut. Aldrig som innan. Annorlunda, smärtfullt, ja antagligen.
Men livet kommer ju gå på, annorlunda men det fortsätter ju.

Så nu ska jag kunna göra saker igen. Som jag vill. Min rygg kommer styra mycket av min vilja och doktorer kommer säkert säga vad som är okej eller inte att göra. Men jag ska försöka leva mitt liv lite mera som jag vill. Utmana mig själv och inte vara rädd för min rygg.

Yoga

Jag funderar på hur jag ska göra med träningen? Vilken tid på dygnet ska jag träna?
Förut har jag alltid tränat på morgonen. Innan jobbet satte jag på min blossom back to basics träningdvd. Men eftersom jag inte får hoppa så går ju den fetbort. Och om jag gör det på morgonen blir hela dagen förstörd för jag får så ont. Hmm, ja. Det tåls att tänka på.

Jag har gjort något bra för mig själv, jag har köpt en dvd med yoga för rygg och nacke. Jag tänker att den måste ju passa mig som har ryggproblem och så får jag även kunna kryssa av en del av min bucket list. Dessutom kan jag ta med mig den överallt. Skivan alltså. Jag har tänkt på den skivan sedan innan jag opererade mig första gången i januari. Det var då jag hittade den nämligen.

Men jag har tänkt på Yoga längre än så. Jag tänkte på Yoga sedan innan jag blev skadad på jobbet förra sommaren. En arbetskamrat C, hennes väninna skulle komma upp på sommaren och ha en Yoga kurs under en vecka. Jag ville så gärna gå på den. Men eftersom jag gjorde mig illa gick inte det. Sedan dess har jag längtat tills den dagen jag kan lära mig det. Under min andra operation lånade jag en bok om Yoga och tittade i och läste när jag låg i sängen och vilade. Men serru nu ska jag ju leva med den här skiten enligt min doktor.
Då är det inget som hindrar mig att pröva Yoga och göra det jag har längtat efter i över ett års tid.

Jag vet att det kommer bli skitjobbigt, för tänk, jag har knappt rört på mig på ett år och jag har inte mycket muskler. Är tjock och hehe man ser ju ut att behöva vara smal för att kunna göra Yoga. Dessutom har jag överrörliga leder enligt varenda sjukgymnast jag har stött på under detta året. Det är sant, varenda en säger: NEJ! översträck inte lederna Ellinor. Du är överrörlig du måste ta det lugnt och stanna innan det tar stopp för du översträcker dem. Du måste stanna, nej nej nu översträcker du igen.

Så de enda reglerna jag fick vid frågan om Yogan sist hos sjukgymnast Petra som jag hade när jag var inlagd sist. Var att jag måste stanna och inte gå till ytterlägerna hos mig själv. Jag får sätta hejd på mig själv.

Men järnspikars jag ska ha testa Yoga och inte ge upp i början. För jag menar nått jag har tänkt på i över ett års tid är ju värt att kämpa för. Ungefär som det där med att cykla. Det vill jag göra igen.  Och simma. simma ryggsim och magsim och grodsim och bara må gott igen.

Sen hittade jag den här som jag blev sugen på med. Pilates för rygg och nacke. Man bara yes! Nått för mig.
Men jag vet inte om jag klarar av att lyfta rumpan så där.  Eller sätta händerna i hop som hon på yoga dvd bilden gör. haha så vig är jag inte även om jag är överrörlig.

Att testa sina egna gränser

Jag är helt slut som människa. Pappa är en spontan person han vill ut och se saker. Sa : Kom vi åker till lycksele. Jag: eh jag vet inte, tänk om min rygg inte pallar.
Han : Har du ont?
Jag: Nej inte mer än när det skär i ryggraden.
Han: Ja men vi testar och herreminje så vi testade.

Jag ska ta det lugnt, min pappa vet inte vad lugnt är. Jag är slut som människa.

Grejen är lite så att om jag har en bra dag då tar jag ut mig så fruktansvärt på vad som förr "inte var någonting". Jag menar en dusch gör mig helt slut och jag måste vila. Men jag vill så gärna vara den där roliga, spontana Ellinor som hänger med och ställer upp och bara kan.

Mitt huvud har väldigt svårt att inse min kropps begränsningar. Det är lite så att när jag väl har en bra dag då ska jag minsann göra precis allting som är roligt för jag VET att om jag inte tar vara på den bra dagen så kommer det i alla fall resultera i massor av dåliga dagar. Massor av ligga i sängen och inte göra någonting.

Jag tror att om man inte vet hur det är och aldrig har varit i den situationen som  sjuka människor befinner sig i där att duscha kan ta så mycket kraft och ork att man blir liggande i en hel dag.
Eller åka bil en stund gör att huvudet stänger av för att kroppen inte orkar. Det är min hjärna som lägger av när jag blir så här trött, jag bara blir tom i hela huvudet. Det är tråkigt men sant.

Fast jag tog mig ju till lycksele. Jag kom därifrån med två bh: ar ( 99kr styck yey) och en liten present till ett födelsedagsbarn som snart fyller år. Dessutom var vi på dollarstore och jag köpte två paket kryddor som börjar ta slut, tandborstar och tandkräm. Duschkreme och tyg som jag ska göra en kudde av. Eller pappa ska göra en kudde av det.

Det gick bra ända till slutet då började benet krampa igen. Som sagt jag måste verkligen lära mig att sätta stopp och hejd på mig själv. Inse att jag kan och har inte ork som förut. Men samtidigt måste jag utmana mig själv till att klara mera. För hur ska jag annars få orken tillbaka om jag inte tränar mig? Prövar mina gränser och försöker bli bättre?

Motivation-1000

Nu Jinxar jag väl hela grejen, men min rygg har känts helt okej i två dagar. ( hörde jag jublet). Det har väl med att göra att jag knappt har varit utanför dörren, deppat och vägrat göra min sjukgymnastik( hörde jag pekpinnarna) Ja, jag vet, jag måste träna, jag kan inte lägga av med den braiga trenden jag har hållt sedan i oktober 2010 med sjukgymnastik. Det går inte. ( Japp, ni hörde ett men komma här) MEN jag är så djäkulskt omotiverad så du fattar inte.  De senaste bakslagen ( läs fyra sedan midsommarafton) de har gjort mig lite halvt om helt omotiverad. Att dessutom sjukvården är seg som ett as, FK är som de är, arbetsgivaren är som de är och hela  omgivningen har tappat grejen gör ju inte direkt att man ( läs jag) känner sig motiverad.


Dessutom fick jag reda på att i morgon ska jag inte bara ha rehabsamtal med jobbet utan dessutom ska jag till tandläkaren. Jag bara overjoy!

Måste man vara motiverad en söndag eftermiddag att kräla runt på golvet spänna magen och lyfta på hälarna va? Måste man det? Dessutom har jag druckit upp vattnet i vattenflaskan som jag ska träna med. TJOHO!

Nu är jag tonåring sisådär 10 år sent och ba: ORKA!!!

Den röda IKEA pallen

Igår när han bar ut alla sina saker och även en del av våra till hyrsläpet för att packa inför den stora resan som är ett första steg mot något bättre för oss båda så glömde jag bort mig själv.

Jag hade tjatat hela kvällen ( okej, en och en halv timme under tiden de lastade in flyttgrejorna i kärran)  en röd IKEA fotpall som jag tyckte att han skulle ha med sig. Svärfar sa: Finns det något mer som ska in för det finns lite plats här. Han visade upp ett utrymme perfekt för den där fotpallen.
Jag vände mig om och sa: Ja men den röda fotpallen, den vore nått och skulle gå och hämta den. Jag stannade upp, vände mig tillbaka, tittade in i Makens ögon och han log: Du glömde bort dig va?
Jag bara: Mmm, jag gjorde visst det. Jag vill hjälpa till. Sen så log vi båda med ögonen och fnissade i mjugg.

Det är sånt jag inte kan göra längre. Bära en fotpall från IKEA i en flytt.  Men det är underbart att jag kan glömma bort mig själv från sånt som inte går även om det gör ont inombords att komma på det igen.

Men samtidigt, det betyder ju att jag inte är totalt inne i min sjukdom fullt ut. Det gjorde mig glad inombords att ha den vetskapen. Jag kan glömma bort mitt handikapp. Jag kan glömma bort ryggen. Allt som det togs var en röd IKEA pall.

www.ikea.se heter Pällbo och kostar 149 kr nuföritden. Vår  är röd

Jag vill bli min egen hjälte

Detta är en sång som går varmt i mina hörlurar just nu. Jag brukar tänka på att man ska lyssna på musik som förmedlar något. Jag vet att detta är en av de mest cheesytryckare från 90 talet som finns. Jag vet att jag i femman vann en tryckartävling med den här dansen. Men det var inte det jag skulle säga.

Jag brukar lyssna på den när det känns så där bäcksvart inombords. Jag vet, jag är ett popsnöre. Jag lyssnar inte på alternativ musik när jag är nedstämd. Jag lyssnar på pop.

Men Mariah Careys Hero den är rätt fin, för den säger att det finns en hjälte inom var och en av oss. Inom mig och inom dig. En hjälte som om man lyssnar på den och gör rätt för sin egen skull så mår man lite bättre och livet går bättre för att man lyssnar på sig själv. Det tycker jag är fint. Jag gillar tanken på att det finns hjältar inom oss själva. Att jag har min egen hjälte inombords. Som tar vid när jag inte orkar vara så äckligt positiv och mest vill ligga under en sten och inte komma fram igen förens livet känns lite bättre.


Men det är ju det som är grejen. Den enda som kan göra livet bättre för mig, är just mig. Jag är den enda som kan göra livet bättre för mig. Jag har makten över  mig själv och hur jag hanterar det som händer med mig. För man kan inte styra de yttre omständigheterna men man kan själv välja hur man hanterar dem.
När livet känns svårt då är det jag som väljer hur jag hanterar det. Jag har inte sagt att det är fel att lägga sig under den där stenen i några timmar, eller ens en hel dag.. Men grejen är att livet blir inte bättre, jag mår inte bättre om jag stannar där under.  Då är det bättre att jag kravlar mig upp igen och försöker göra mitt liv bättre för mig själv. Jag tror inte alls på att man ska vara "nöjd" över det som livet ger en och att man ska ta det som händer en som en gudomlig vilja och bara lägga sig platt fall och säga. Nu är det så här och det finns inget jag kan göra som gör det bättre. Det är bara skitsnack. Man kan inte bara lägga sig platt, då kan man lika gärna dö. För då har man inte förtjänat det man fått.Inte för att jag vill att någon ska dö. Jag vill att alla ska resa sig upp och vara sin egen hjälte och välja att hantera det som händer på bästa sätt utifrån sina egna omständigheter.

Jag säger inte att jag förtjänar fyra diskbråck och att gå med kryckor. För jag tycker inte att jag förtjänar det alls. Jag tycker det är skit, men grejen är att nu har jag fyra diskbråck. Nu går jag med kryckor, nu går jag på morfin. Jag är opererad två gånger. Det är fakta. Men vad jag gör med det jag har fått. Hur jag hanterar det. Det är det som spelar någon roll.  Det är en prövning, det är något som gör att jag ska bli starkare, mer tacksam över livet och leda mig till att bli lyckligare inombords. Det är en stor fet spark i häcken som ska ta mig i rätt riktning och inse att livet handlar inte om bananskal. De handlar inte heller om räkmackor. Det är vad man själv gör det till. Trivs du inte med hur ditt liv ser ut, ändra på det då. För grejen är det är ingen som lever ditt liv förutom du.

Jag vill inte gå hemma, jag vill jobba. Jag kommer inte kunna arbeta som undersköterska längre, men jag kommer kunna arbeta inom HR ( Human Resources) som jag har velat i flera år nu. Jag vill gå på promenad med min älskade hund och kunna busa och få henne att springa med rumpan före höften( hon ser asrolig ut då). Jag vill kunna städa min egen toalett efter mig och kunna plocka ur diskmaskinen.Jag vill skaffa små härliga ungar som växer och blir stora med min make.  Jag vill leva resten av mitt liv med han som är min make. Jag vill resa utomlands med honom. Krama honom, sitta i hans knä, hångla honom galen. Jag väljer själv hur jag lever. Är det något som jag inte trivs med i mitt liv. Så är det jag som måste ändra på det jag inte trivs med för livet ska inte alltid vara bra och lyckligt. Men när man är där på botten och krälar. Då handlar det om att man inte är nöjd och det är en väckarklocka som säger att detta är inte bra. Det bör du ändra på för att må bättre.


Det är sånt jag tänker på när jag hör Hero. Att bli min egen hjälte. För det är ingen som gör det åt dig. Den enda som kan bli din hjälte är du. Så jag blir min egen hjälte.

Milstolpe Tjoho!

Ett litet steg för mänskligheten ett stort steg för Ellinor, nä skit i det det är fasiken ett stort steg för mänskligheten med. Jag har cyklat idag! På motionscykel på sjukgymnastiken i hela fem minuter. FEM minuter. Och det gick bra nu har jag värk överallt och ischias och nersvmärtor här och där. Men jag har faktiskt cyklat i fem hela  minuter!

Jag har även fått ett träningsprogram med sex stycken övningar som tar en timme att genomföra men skit i det, smaka på karamellen: Ellinor har cyklat i fem minuter. Rak i ryggen utan att hålla riktigt i styret men jag har cyklat.

Hur fantastiskt är inte det? Jag har längtat efter den här dagen så många dagar när jag har legat i sängen och stirrat i taket och inte orkat göra något annat än att just stirra i taket. Då har jag suckat lite melodramatiskt för mig själv och bara. Suck jag kanske aldrig får cykla igen. Suck...himla diskbråck...suck

Men idag har jag gjort det. Hurra!

Det får komma ett inlägg om mitt nya träningsprogram senare nu ska jag njuta av att jag har cyklat idag.