Att välja är att besluta om de erfarenheter du har sedan tidigare

Jag tar ännu ett citat ur Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Sedan jag var inne sist på sjukan i en och en halv vecka har jag försökt fylla i den varje dag. Bara för att ge mig själv lite tankeverksamhet och funderingar.

Det är bra att få tänka efter och reflektera över meningar så där, det är lite i-ching eller vad det nu heter. Du vett som mediterande kineser håller på med.


Som det här klokskapen:
Vi kan bestämma oss för att inte låta vårt liv styras av det som tidigare har hänt oss. 

Ja, det är en svår nöt för mig att knäcka. För det som tidigare har hänt mig, sisådär för ett år sedan och tre månader sedan kommer alltid påverka mig. Jag kommer alltid bli styrd av min rygg. Jag kommer alltid styras av min rygg. Men det innebär ju inte att jag inte kan få göra det jag vill med mitt liv. Det kommer antagligen vara krångligare. Ta längre tid och inte göra på det lätta " vanliga sättet". Utan anpassas efter mina möjligheter. 
Doktorerna sa ju att som du har det efter 6 månader från ditt operationsdatum så kommer du troligtvis ha det hela tiden. Och vet du vad, det skiter jag högaktningsfullt i. Inte en chans jag tänker ha det så här.
Glöm det. Jag ska bli bättre och fortfarande göra det jag vill med mitt liv. Jag menar bara det, jag kan gå längre sträckor i högklackat, vem hade anat det för ett år sedan? Nä just det!

Annorlunda, det är nog det nya ordet för mig. Att jag får göra det annorlunda. På mitt eget sätt. Utanför massan. Så det där med att inte låta sig styras av det som har hänt oss tidigare tycker jag inte stämmer.
Det kommer påverka en. Allting man gör i detta liv formar en, det ger en kunskap och gör en förhoppningsvis mera klok, ju mer du upplever. Det handlar som sagt om perspektiv. 
Har du aldrig någonsin upplevt något som har varit svårt så tycker du kanske att minsta lilla är otroligt jobbigt och mår dåligt över det och det har du ju som sagt rätt till. För det handlar om perspektiv. Perspektiv på livet, perspektiv på upplevelser. Om jag läser en bok och du läser den efter mig kanske jag tycker att den är härligt bra och du tycker den är värdelöst dålig. 

Det handlar om erfarenhet, erfarenhet av det som har hänt oss tidigare. Det är det som formar oss. Om inte det som har hänt tidigare i livet styr våra val? Vad ska man då ha med erfarenheter till? Goda som dåliga erfarenheter styr oss, vi kan välja vad vi gör med dessa erfarenheter. Väljer man lika dant som innan vid ett misstag, ja då gör man ju om misstaget och styrs av det. Men väljer man annorlunda för att man har lärt sig av det som hänt tidigare, ja då styrs man av det som hänt tidigare.  

Därför tror jag det hade varit bättre att skriva.

Vi kan bestämma oss för att lära oss av våra erfarenheter och det som hänt oss tidigare. Efter det kan vi välja hur vi agerar i framtiden.

För jag vet som sagt att allt det som har hänt i mitt liv påverkar mig, i de val jag gör, hur jag agerar, hur jag tänker, eller inte tänker i vissa situationer. Visst jag har en grundstomme det som är jag, men det blandas upp med allt det som jag varit med om. Det påverkar mig. Det styr hur jag väljer. Väljer att leva mitt liv.

Om vi är vad vi har och det går förlorat

Jag köpte för några år sedan Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Den är skriven i dagsform. Alltså den andra september och så står det någon liten klokskap just på den sidan och så kan man skriva sina egna funderingar runt just den sidan.

En av dessa klokskaper är:

Om vi är vad vi har , och vad vi har går förlorat, vilka är vi då?

Det är en mening som jag har tänkt på rätt länge och jag tror inte det är menat som yttre saker, det kan det ju även göra, ifall man förlorar ett hus eller så. Men jag tror det är menat som kroppsliga värden. 

Om vi är vad vi har, jag hade en fungerande kropp. En kropp som inte var felfri, men fungerande. Nu känns det som att jag har förlorat idén om min kropp. Om det som har varit. Om den där himla valfriheten. 

Jag som var så stolt att jag ändå kunde gå så långt.   

Här är jag och min förra arbetkamratsgäng som har gått/ sprungit blodomloppet.  Jag var rätt stolt över min kropp ändå även om jag skämdes för att den var tjock. Nu skäms jag inte ett dugg för att den är tjock min kropp. Det är helt plötsligt inte lika viktigt hur den ser ut bara den fungerar.

Jag var stark som en hel karl ( kolla lixom, tre stockar med björk ( 3!!)) Och jag bar massor av stockar den dagen, Maken och Svärfar kan gå i god för mig. Maken sa att han aldrig har sett mig slita så mycket. Tänk att den där superkvinnan faktiskt är jag. Jag har gjort allt det där. Jag har burit trädstockar, jag har gått 1,2 mil. Jag har gått blodomloppet två gånger. Jag har spinnat, simmat, jag red från jag var 4 år till jag var 17 år. Jag har gått i nio timmer i Skottland med Malin uppför GlennNevis. Jag har burit en ryggsäck med 20 kg på mig i 16 dagar när jag var i Skottland. Jag har cyklat flera mil.  Jag har dansat afrodance när det var nytt och varit ungdomsledare i Aeorobics. Jag har åkt skidor, utför och på längden.

Jag har till och med uppträtt på lilla scen på Grönan ( grönalund) med min högstadie skolans aerobicteam. Vi hette flowerpower. Skolan heter Blombackaskolan så det passar. Jag har freaking suttit och ridit på en riktig tjur!  Det är sant, han var inte en oxe, en riktig tjur på en bondgård med franska kor, de där vita.Tänk att min kropp har klarat allt det där och mycket mer. Sen går den bara och blir trasig. Hur dumt är inte det lixom?

Folk säger till mig att jag inte är lika glad nu för tiden. Att jag är mer ilsk och gnällig. Men det kanske blir så när kroppen sviker en. När kroppen inte vill som man själv vill och man  måste komma överens med det nya förutsättningarna. När själen, hjärnan och hjärtat vill så mycket mer än man faktiskt klarar av.

När man längtar bort från sig själv, eller den kropp man sitter fast i. Såsom jag gör idag. 

Idag längtar jag till det friska jag. Eller den friska kroppen jag en gång hade. 

Den som var så jäkla kool så den fick gå på dejt med Martin Stenmark och hans brorsa=)

Jag menar hur skjutton slår man det? ( ja förutom när man gifter sig med han man älskar mest, shit vilken grej alltså, bröllop och fira kärleken åh)

Så vem är man då när man har förlorat det man var. Ja, annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Man klarar inte samma saker som innan, man lever i smärta och biter ihop. Blir grinigare och surkärring, man lever, men ens kropp den vill inte som hjärtat vill. 

Det jag har lärt mig är att säga nej. Nej för att min kropp inte klarar av saker och ting, och när jag inte gör det, säger nej till andra för att säga ja till mig själv. Ja då straffas jag rejält. Min kropp sparkar mig i häcken och säger. NONO Ajabajamaja inte bajsa i rabatten,

Så vad är man då? När man förlorat den man var? Ja, längtandes och strävandes och inte ger man sig. Man tränar och ger inte upp. Det är vad man blir envisare än vad man redan är. Man blir en doer. 

Något Politiskt

Jag har tänkt på det här med att de ska sänka Restaurangmomsen. De räknar med att sänka skatten ( som faktiskt momsen är) kommer ge ett minus på 5 miljarder i skatteintäkter. Alliansen motiverar detta med att det kommer öka försäljningen och fler kommer bli anställda. Jag tror att till viss del kan de ha rätt och i början kan priserna gå ner och småföretagarna ( tänk pizzabagarna) kommer ha råd att anställa någon till semestern.

Men om två år eller så när folk har vant sig då kommer priserna gå upp igen och miljarderna kommer gå rakt ner i restaurangägarnas fickor igen. De som betalar för restaurangbesöken och maten kommer betala ännu mer än vad de redan gör.

Det de skulle kunna göra med dessa 5 miljarder om året är att höja taket på lägsta garantipensionerna. En lägsta garantipension efter skatt är runt 4 900 kr.( jag kan ha fel här. Men den är väldigt låg i alla fall) Skulle det innebära att de får några 100 kr mer i månaden eller säg en 1000 lapp mer i månaden garanterar jag att den inte skulle läggas på hög på ett bankkonto. Den skulle konsumeras.  I lite mera mat, kanske en tidningsprenumeration, ett frisörbesök, en present till barnbarnen eller lite godare mat en lördagskväll.

Jag tycker att det är vettigare att lägga pengarna på det än att få dem som har råd att äta ute oftare och fylla krögarnas fickor med mera pengar. Jag är inte missunsam. Jag anser bara att de som har arbetat hårt och betalat sin pension själv ( vilket faktiskt pension är, det är innestående lön) ska kunna leva och ha livskvalité även efter 65. De där 5 miljarderna skulle kunna göra mycket för de pensionärer som lever på lägsta pensionsnivån ifall den höjdes ett snäpp eller fem. De skulle kunna leva längre, njuta av sin åldershöst och de tycker jag alla pensionerade låginkomsttagare som har slitit hårt som hemmafruar( för ja, hemmafru, eller piga var väldigt hårt jobb förr i tiden) eller i skog och mark är värda.

Hej Anonym

Anonym sa...

Hej! jag har följt din blogg sedan jag hittade den när jag googlade om diskbråck. Jag läser den nästan varje dag och hittar stöd i mitt eget läkande av två diskbråck som ung tjej. Det är en enorm lättnad att få läsa om de tankar som är hos mig, som också finns här. Du är grymt stark och positiv! Och jag vill bara lämna mitt avtryck hos dig för du gör det för mig. Tack för att du får mig att orka lite till, de dagar då jag tror smärta och hjälplöshet kväver mig. Tack för du skriver om dina tankar.

Hej Anonym!

Vad roligt att du tycker min blogg är bra. Visst är det skönt att inte vara ensam i eländet. Att andra människor också känner som jag gör.
Jag öser ur mig mina tankar och funderingar här på bloggen om min rygg och rehabilitering. Dels är det för att jag inte fullkomligt ska ösa ner mina nära och kära när jag pratar i telefon eller umgås med dem om min rygg. För jag kan hålla låda. Det är roligare att prata något annat än bara ryggar.
Då kan man läsa här istället. För det är viktigt att ha ett ställe där man kan ha en "spykvart" så får folk läsa precis det dem vill läsa. Ta del av min rygg på deras villkor.
Min morfar brukar säga att när han har läst ikapp sig på bloggen så har han läst flera kilometer text om min rygg. Det är ju lite så det är.

Dels tampas man med en ny identitet. För jag är inte den jag var innan diskbråcken. Du är säkert inte samma person heller som innan dina två diskbråck.
Men man tampas även med en ny livsstil. Ett anpassat leverne efter ryggjäkeln. Med sorg och förhållningssätt, gränser mot sin egen vilja och andras önskemål. Att det jag vill går inte alltid för min rygg är inte på tiptop idag eller kan du hänga med på bio( andras önskemål) nej det går inte för min rygg klarar inte det. Att känna sig tråkig och utanför, även fast det säkert bara är för en period och just nu. Men det hjälper ju inte att det är för just nu, för hjärtat sörjer ändå. Du vet vad jag menar va?

Det är så jäkla jobbigt att inse sin kropps begränsningar. Att i huvudet är man redan på benen, cyklande, levande fullt ut, i tanken. Kroppen, ja, den är på en annan plats. Den vill inte som jag vill. Den gör ont och har det svårt och jobbigt. Jag hoppas du blir bättre och kan göra din sjukgymnastik och att du blir smärtfri i framtiden.

Har du också opererat dina diskbråck? När fick du symtom? Vad har du för symtom? Vad kör du för sjukgymnastik? Har du testat vattengympa?

Vad glad jag blir att du finner styrka och lite jävlar anamma i hopplöshetskänslan.

Kram på dig/Ellinor

Min rygg har tagit min spontanitet

Idag har jag faktisk varit på golvet, jag har suttit på en mjuk madrass och kammat Pringle(  lånehunden) och Jenna har suttit bredvid och bara kamma mig matte, kaaammmaaa miiig.
Jag höll på en liten stund men sen sa ryggen ifrån och då slutade jag.

Jag börjar bli bra på det där med att lyssna på min kropp när den säger ifrån. Det är faktiskt en gåva. Att få lära sig sina egna begränsningar.
Jag är en rätt hetsig person, pratar fort, vill mycket, gör allt samtidigt. Jag går igång i 180 hela tiden med sånt jag tycker om. Som att jobba och plugga. En del saker kan jag vara hur slö som helst med. A k a måla dörrarna i datorrummet bruna aka 2008( det har jag inte gjort än).

Men jag lär mig sakta men säkert att göra saker jag tycker är tråkig på tid men även att inte gå på i ullstrumporna med saker som jag tycker är kul. Ibland kan jag känna mig väldigt splittrad i huvudet för att jag vill så mycket samtidigt. Jag vill för mycket helt enkelt. Det är fint att lära sig att sortera ut saker och göra en sak i taget även om man kan göra två saker i taget utan att det blir jobbigt. Det är väl lite det som att bli vuxen handlar om. Att inse sina begränsningar, sätta gränser, göra färdigt och att göra en eller två saker i taget. Inte allt på samma gång.

Jag är väldigt glad att jag har lärt mig att göra en eller två saker i taget, lyssna på mitt huvuds begränsningar, göra upp planer så att jag oftast kommer i tid. Jag sitter nästan aldrig med tenta ångest när jag pluggade( jag längtar tillbaka så jag kreverar) för jag lämnar in i tid. Oftast. Jag vet slutdatumet, jag lägger upp min egen planering och håller den. Det fungerar fint.

Det här med kroppens begränsningar har jag aldrig förstått förut. Jag har inte fattat alla gravida kvinnor runt omkring en som säger. Jag har fått lära mig lyssna på kroppen. Jag kan inte det där. Jag lyssnar på kroppen. Som om de vore en upplyst buddha som bara aouuum jag är ett med min kropp och lyder dess minsta vink( tänk nu att man säger detta som ett mantra). Nu fattar jag precis. Jag är inte gravid, utan har fått lära mig lyssna på kroppen i alla fall. Lär man sig inte lyssna på sitt sinne eller sin kropp så går man förr eller senare in i väggen och det slutar med att både sinnet och kroppen går sönder. Min kropp gjorde i alla fall det för att jag inte har lyssnat på den.
Jag tror att det är många med mig som är i samma situation. Antingen går kroppen sönder eller så blir man utbränd.  Det är kroppens och sinnets sätt att tala om för en att det har gått för lång tid av att inte lyssna på stressen, kroppen och sinnets skriksignaler. Min kropp gick sönder och jag blev inte utbränd. Men får man inte diskbråck så får man något annat tills man lyssnar på sin kropp och verkligen gör som den säger.

( Jag pratar inte om hemska sjukdomar nu som cancer, MS, ALS, demens osv, inte heller om olyckor ifall de inte var orsakade av stress såsom benbrott, ryggbrott, osv) utan jag pratar om ont i ryggen, ont i magen, utslitna kroppar( som inte har blivit utslitna på normalt åldrande sätt). Jag talar om när man får ont i magen och inte lyssnar på sig själv. Att det här trivs inte jag med, jag mår inte bra av det här och så fortsätter man av en vana för man vet vad man har men inte vad man får.

Det är det jag pratar om. Ibland måste man våga något nytt än att hålla kvar vid det gamla som inte är bra för en. Även om det är svårt och jobbigt.

Därför kan jag känna tacksamhet blandat med hat mot min trasiga rygg. Tacksamhet för att jag får lära mig lyssna på min kropp och veta mina begränsningar. Men samtidigt ett hat över smärtan och mitt osynliga handikapp. Att alltid konstant behöva anpassa sig runt min rygg. Mina diskbråck har tagit bort min spontanitet.

Det är vad den har gjort.

Ta chansen börja med en god vana.

Ibland när jag surfar runt på kväll och dagstidningarnas hemsidor så ser jag en bra rubrik och tänker för mig själv. Den där skulle jag kunna skriva något bra utifrån.

Så nu gör jag det helt enkelt.

Ta chansen och börja med en god vana. Det är en klockren rubrik. För det är ju så det är man måste chansa, våga hoppa, eller nej jag hoppar ingenstans med min rygg. Jag ska nog aldrig mera hoppa även fast det är bra för skelettet och man förhindrar osteoperos, benskörhet, genom att hoppa eller utsätta skelettet för stötar. Fast det ska man undvika med dålig rygg.Jaja pest eller kolera. Det är ju tur att övervikt motverkar benskörhet med. Även om det leder till hjärt och kärlsjukdomar samt diabetes. Som sagt Pest eller Kolera.  Men man måste våga pröva nya saker och vara utsatt där ute i det okända för att kunna utvecklas.

Jag tror att om man inte vågar chansa och börja med något nytt som en god vana så leder det i längden till att man slutar utvecklas. Även om man kan vara nöjd i det stora hela så kan det leda till att man blir missnöjd för att man inte vågade pröva det där man alltid har velat göra men aldrig vågat gjort eller prövat men inte vågat göra fullt ut för att man inte vet vad som väntar.

En god vana kan vara så mycket som man inte tänker på. De flesta tänker på att börja med en god vana som att helt sluta med godis, eller träna minst fyra dagar i veckan för resten av ens liv.
Men en god vana kan vara något litet, det behöver inte vara så stort som de flesta vill göra det till.
Det kan vara att gå utanför dörren och gå en promenad nedför gatan och tillbaka en gång i veckan.
Det handlar om att man väljer att göra något annorlunda mot vad man brukar göra.

Något litet till att börja med. Jag brukar tänka på barn. Först lär de sig att snurra runt, sen lär de sig att häva sig upp på sina armar med överkroppen,sen krälar de sig frammåt, sen står de och gungar, sen kryper de.

De tar förändringen i steg, i delmål och det är så vuxna också måste göra för att få en ny vana eller ändra livstil. Ta det i etapper.
Först får man ändra något litet, det funkar inte att springa ett maraton på en gång om man aldrig har joggat. Eller gå i 12 cm klackar när man alltid har gått med platta skor. Man får börja med 2,5 cm klack och vänja sig vid förändringen.


En god vana kan vara att istället för att ta 3 potatisar ta två och lika mycket sallad extra som den potatisen du tog mindre. På så sätt byter du ut matvara till en bättre matvara.

Eller som med mig, jag går ett varv runt mitt hus och gör sjukgymnastik varje dag. Det är bättre än att inte göra något alls. Man måste inte börja springa på löpbandet. Man kan börja gå.

Man kan välja att köpa ekologisk vitvinsvinäger istället för vanlig som en god vana.

En god vana behöver inte vara så stor. Det är väl det jag vill säga. Att man behöver inte göra det så kravfyllt på en gång. Det behöver helt enkelt inte vara så stort.

Jag längtar

Oj Vad jag längtar tillbaka. Jag längtar så det gör ont i själen efter mina studier. Jag längtar så det gör ont efter att få jobba.
Jag saknar verkligen mitt liv.

Jag vet att jag lever här hemma med. Med smärtan i ryggen kan man inte göra annat än att veta om att man lever.
Jag försöker få en vardag här hemma med. Jag går upp i tid. Äter frukost, lunch och middag. Jag gör min sjukgymnastik och går på promenad. Men det är inte samma sak som att leva.

Det är inte samma sak som att sätta sig på tåget, bädda upp sin liggplats, läsa kurslitteratur och byta tåg på t-centralen i Stockholm för att komma fram till Växjö vid 11.00 tiden och checka in på hotellet. Ta bussen upp till Campus området och gå in på Linné Universitetets salar.
Få lyssna på intressanta föreläsningar( oftast) vara hungrig, åka ner till hotellet och gå ut med kursarna på kvällen och äta gott.

Som jag saknar det. Det är nog mitt största nöje här i livet att få plugga. Att lära mig mera om något jag tycker är intressant. Jag är avunsjuk. Grön av avundsjuka på "alla andra" som kan.

Fast det är väl så, jag ser ju inte vilka krämpor de har i livet. Vad de är avundsjuka på alla andra. Jag ser ju bara deras yttre fasad. Liksom de ser min. Ofta visar man ju folk bara det man vill visa.

Vad är det värsta som kan hända?

Det är en fantastisk fråga, när jag är orolig eller nojjar ihjäl mig över något, då brukar maken säga precis så:
Vad är det värsta som kan hända?
Jag börjar pladdra på om alla hemskheter som kan hända inför den kommande situationen som jag oroar mig.
Tänk om de inte tycker om mig? Tänk om jag gör bort mig? Tänk om det är stökigt hemma? Tänk om jag inte klarar det.
Då svarar han alltid: OCH? Vad gör det?
Alla gör vi bort oss någon gång. Alla kan inte tycka om dig. Du tycker inte om alla andra. Om det är stökigt hemma så får det vara det. Det betyder bara att du har haft viktigare saker för dig, eller så får vi städa. Och om du inte klarar det första gången så klarar du det andra eller tredje gången. Det viktiga är att du försöker och inte ger upp.

Det är så himla smart tänkt och efter att jag har börjat svara på den frågan inför mig själv och komma med motargument. Avdramatiserar jag det jag är orolig över.  Så blir jag lugnare inombords.

Det är ett bra tips ifall man är oroligt lagd och nervös av sig.

Att skriva ett brev.

För några dagar sedan mådde jag lite dåligt över huvudtaget och jag kom att tänka på något som hände för några år sedan. Jag tänkte på en föredetta vän till mig som vänskapsdumpade mig och sa: Vi har inget gemensamt längre via sms när jag frågade om vi kunde ta en fika sist jag vet i Södertälje.
(Aj det sved) Jag var den större människan och svarade att jag tyckte det var tråkigt att hon kände så men respekterade hennes beslut. Det var vad jag svarade henne i smset. Jag menar vad annars ska jag säga? Ser inte hon hur fantastisk jag är och hur bra väninna jag är så får hon skylla sig själv. Hennes förlust.  Det är inte min för jag behöver inte sådana människor i mitt liv.

Idag har jag gjort något väldigt konstigt kan tyckas.

Lägg till bildtext

Jag har skrivit ett brev( på datorn inte förhand) till än föredetta vän som sårade mig. Jag vet inte ens om jag ska skicka det till henne. Det har jag inte något behov av. Jag menar hon går garanterat inte runt och tänker på mig. Så varför ska jag ödsla mer energi på det. Då är det bättre att få ur sig det och lämna det som hände istället för att älta. Men jag ville få ut allt det som hon satte igång inom mig.
Jag ville säga till henne hur jag upplevde situationen och att jag blev ledsen och sårad.
Så jag skrev och skrev och skrev. En hel A4 med text blev det.

Det är skönt att få ösa ur sig sånt som man har blivit sårad över. Jag har fått ur mig det och känner att jag kan sluta älta det nu. För nu har jag fått säga det jag ville ha sagt. Även om hon inte läser det. Men det är inte det som är poängen med brevet.

Poängen är att jag släppte ut det jag har gått och tänkt på, funderat på och på så sätt kan jag sluta älta det som gick och störde mig inombords.

Så mitt tips är: Ifall man är sårad eller störd på en människa. Skriv ett brev där man talar om exakt hur man känner och tycker. Använd vilka ord man vill hur fult eller fint språk man vill. Men släpp ut det. Sen ska du se vilken lättnad det blir inombords. För nu bär inte du runt på det längre. Utan du har fått säga det du ville ha sagt.
Och det handlar inte om mottagaren. Det handlar om dig och din känsla inom dig. För jag kan garantera att mottagaren inte bryr sig ett dugg om hur du går och känner dig. Men det gör ju du och det är du som ska gå och må bra.

Om man tränar mentalt ökar våran självkännedom hävdar vissa lärda( B. Angelöw bland andra)
Det kan jag absolut köpa. Alla känner sig själva mer eller mindre. Man kanske väljer att inte se de "mindre bra sidorna hos sig själv" istället för att arbeta med dem. Om man då väljer att träna sitt inre och se den man faktiskt är istället för att välja bort de dåliga sidorna hos en. Det man är lite mindre nöjd med. Det som gnager lite extra. Då kan man ju faktiskt göra något åt saken.

Jag tror att på samma sätt som man tränar sina muskler för att bli starka och orka mer. Måste man även träna insidan så en själ och hjärta orkar mer och mår bättre. För vem vill inte ha en stark själ? Vem vill inte må bättre inombords? Alltså måste man träna på det.

Träning ger färdighet för att nämna några gamla klychor. Men om Träning ger färdighet på utsidan då borde ju samma princip gälla fast för insidan.
 Jag vet att jag bubblar på om mental träning för att jag har läst den där boken. Men samtidigt är det ju så att jag kan inte träna utsidan på samma sätt som för ett år sedan och jag vill inte tappa mitt go eller ork.
Så då tränar jag på insidan för att bli en bättre människa. För att jag lixom alla andra har mina nackdelar och sämre kvaliteter.
Men jag är åtminstone medvetna om mina och försöker göra något åt dem. På så sätt kan man bli det ultimata jaget. Som mår bra från insidan och ut.

Sorg

Det känns som jag har haft en kris inom mig de senaste dagarna. Som något ont som måste ut. Så jag har gråtit en skvätt idag. Tyckt synd om mig själv och varit deppig.
Även om man är en stark och tuff kvinna, har man sådana dagar där livet är ledsamt och man sörjer.
Jag sörjer min rygg. Jag sörjer min höst och sen sommar. Jag sörjer att jag inte sa åt puckoläkaren på skarpen. Jag sörjer att jag inte har tagit hand om mig själv och jag sörjer framförallt att jag har så himla ont. Jag vet att jag sörjer av själviska orsaker. Det är inte någon i min närhet som har dött och det handlar egentligen om att jag inser min egen dödlighet. Jag sörjer helt enkelt min rygg.
Men det bästa med sorg är att det går över till något annat. När man har sörjt färdigt.
Det gör fortfarande ont. Det är fortfarande sorg. Men man finner en acceptans i sorgen, en acceptans som gör att man kan gå vidare.
Men först måste man få sörja lite. Det är bara det att man inte ska fastna i sorgen.
Men gråta får man. Känna sorg får man. Det handlar bara om att sorgen inte ska gå över till självömkan och att man går från sorg till martyrskap som man sedan fastnar i.
Det gäller att ha de där djupa mörka stunderna av tårar och instängdhet i ens hjärta, andas ut där inne fälla en tår och se ljuset. Se möjligheterna och ha riktningen åt det hållet.

Hur Diskbråck påverkar ischias ut i ben och fötter

Jag tänkte bara lägga upp en bild som visar hur diskbråck påverkar ischiasnerver och hur det påverkar benen och fötterna. Sen jag hittade den här bilden, har jag förstått mycket mer vilket av mina diskbråck som påverkar de symtom jag upplever. Jag upptäckte den i natt och tog ett kort med kameran. Det är bra att ha sånt. För då ser jag exakt vilket diskbråck som bråkar och vilket av mina diskbråck som orsakar mitt känselbortfall eller elfält eller ischias värk och spikar i benet/benen foten/fötterna.
Så nu när jag har ont kan jag tänka aha det är den disken som bråkar med mig. Fiffigt. Då känns det lite bättre. Jag gillar att ha orsak till saker och ting. Jag vill veta anledningen det får jag nu. För då känns det inte lika hemskt.  Det blir mer hanterbart för mig.

Diskbråck i fyra nivåer