Sorg

Det känns som jag har haft en kris inom mig de senaste dagarna. Som något ont som måste ut. Så jag har gråtit en skvätt idag. Tyckt synd om mig själv och varit deppig.
Även om man är en stark och tuff kvinna, har man sådana dagar där livet är ledsamt och man sörjer.
Jag sörjer min rygg. Jag sörjer min höst och sen sommar. Jag sörjer att jag inte sa åt puckoläkaren på skarpen. Jag sörjer att jag inte har tagit hand om mig själv och jag sörjer framförallt att jag har så himla ont. Jag vet att jag sörjer av själviska orsaker. Det är inte någon i min närhet som har dött och det handlar egentligen om att jag inser min egen dödlighet. Jag sörjer helt enkelt min rygg.
Men det bästa med sorg är att det går över till något annat. När man har sörjt färdigt.
Det gör fortfarande ont. Det är fortfarande sorg. Men man finner en acceptans i sorgen, en acceptans som gör att man kan gå vidare.
Men först måste man få sörja lite. Det är bara det att man inte ska fastna i sorgen.
Men gråta får man. Känna sorg får man. Det handlar bara om att sorgen inte ska gå över till självömkan och att man går från sorg till martyrskap som man sedan fastnar i.
Det gäller att ha de där djupa mörka stunderna av tårar och instängdhet i ens hjärta, andas ut där inne fälla en tår och se ljuset. Se möjligheterna och ha riktningen åt det hållet.