Min lilla Giraff

Första gången jag opererade min rygg i januari 2011 så fick jag en liten giraff av <3Bästa Mona <3 ( Det ska inte vara glasstrutar det ska vara små hjärtan) Den har fått följa med mig på alla mina sjukhusbesök och inläggningar.Den fick vara med mig när jag fick blockaden i ryggen som gick lite fel och gjorde mig tillfälligt förlamad. Den var med mig på IVA och UVA tills förlamningen släppte. Den har fått följa med i väskan vid mina magnetröntgen.
 Det var självklart att den skulle få följa med mig även till Ersta. Den är där hemma när jag har ont och inte orkar med något annat än att känna dess kulor i baken och fötterna. Jag hade velat ha med mig den på uppvaket precis som vanligt men man fick inte ha den så den hade jag när jag kom till mitt rum istället. Min lilla trygghet i sjukhussvängen.

Jag är så himla glad och tacksam över denna mjuka gosiga present som gör att det känns mindre jobbigt att vara på sjukhus.

Tack Mona för att du är en sådan fin vänn. När jag kan köra bil ända till dig ska jag göra det.

Operationsdagen

Jag duschade och klädde på mig rena kläder, vilket är ett krav att man ska ha med sig.  Jag försökte tvätta mig så noga jag bara kunde.  Jag gick med blött hår i minusgraderna utomhus för att komma de få meterna från hotellet till sjukhuset.
Sedan fick jag komma till operationsavdelningen och byta om till den supersexiga klädseln som man får där.
Operationsskjorta, trosor, fula strumpor och en blå morgonrock i engångstyg för att inte gå med ryggen bar.
Och vita strumpskydd på fötterna. Sexigt värre.

Sedan fick jag gå till själva operation, klättra upp på operationsbordet som var ovanligt skönt för att vara ett operationsbord. Efter det sov jag.

Jag vaknade upp och vrålskrek. Jag hade en riktig skrikfest på uppvaket för jag hade så fruktansvärt ont i ryggen. Jag hade inte ont i magen alls utan bara ont i ryggen. Jag vet ju att det är en helt galen reaktion men det som gör mest ont tar över det som gör mindre ont.
Jag vet att det var säkert 10 personer runt omkring mig och till och med Sjukgymnasten fick komma akut och sätta tens på ryggen. Jag fick välldigt hög puls som gick upp till 148 och mitt undertryck låg på 59 och övertrycket på 142 så min kropp reagerade väldigt starkt på narkosen. Jag tror det var mest min rygg som reagerade på operationen. Jag fick några sprutor för att sänka pulsen och sprutor mot illa måendet. Jösses så illamående jag var. Och även sprutor med morfin.

Sedan fick jag komma till vanliga rummet och mina kompisar på avdelningen som också opererade sig var oförskämt pigga och kom in och hälsade på mig på samma kväll som operationen. Jag förstår inte hur de kunde vara så pigga. Mina läppar var alldeles torra och spruckna och jag hade en sprucken läpp.

Men dagen efter operationen var jag uppe och gick och satt rätt mycket och mådde mycket bättre.

Men jag har fem fina plåster på magen just nu. Jag fick göra omläggning igår innan jag åkte hem så jag har bytt färg från vita plåster till vanlig kirurgtejp som ska bytas varje gång jag har duschat.
Jag fick ha syrgas ända tills på morgonen dagen efter operation och droppet satt över natten istället för som på de andra gbp opererade som blev av med sitt dropp på operationskvällen. Men som sagt. Jag hade ju haft skrikfest. 

Nu åker jag till Ersta,

Jaha, nu är jag som gott som klar, jag har nästan packat färdigt. Det är mp3 spelaren, laddaren till mobilen och mig själv som jag ska ha med mig. Jag är redo. Det är tur att Sussie finns( hon ska operera sig samtidigt som mig) för jag hade helt förträngt att vi skulle vara fastande till narkosbesöket. Men nu vet jag och nu väntar jag till tolv. 

Nu börjar min valfria livsresa. Spännande ska det bli.
Maken frågade om jag börjar bli nervös. Det är jag inte än. Jag är väldigt lugn. Det känns bara bra. Han säger att jag inte vet vad jag ger mig in på. Men samtidigt, vem gör någonsin det? vad det än gäller?

Så nu åker jag. Jag kommer inte ha computern med mig, det blir onödig vikt för mig att släpa på som har svårt att bära. Så den får stanna hemma och jag har mobilen istället. Men jag har blogger funktion på den så, så lätt kommer du inte undan, eller jag, beroende på hur man ser det.

Nä nu åker jag. Hej hej.

( här är lite bilder från gårdagens promenad som var ute på landet och Jenna fick springa lös, hon var superlycklig)

Färga eller inte färga innan operationen

Jasmine sa till mig att man inte ska färga håret innan en operation för att det kan vara skadligt på något sätt. Är det någon annan som har hört det här?
För jag vill färga håret. Jag har ju hårfärgen här hemma. Jättefin hårfärg. Jag känner inte direkt för att stå och ha färg i håret när jag har färska operationssår som bara väntar på att få färgämnen i sig. I think not. Men mitt urtvättade ljusbrun/blondröda tåtar är liksom inte lika kul. Jag vill färga håret. I morgon. I morgon är det sex dagar kvar till operationen är det då okej att färga håret? Jag menar det är ju nästan en vecka?

Så vad säger du allvetande bloggläsare, färga eller inte färga?

That's the question?

Dag 12 på Modifast

Jag glömde blogga om dag 12 igår. Då gör jag det nu istället.
Dag 12 gick riktigt bra. Jag vet varför den gick så bra. Jag hade rutiner. Jag drack inte tillräckligt med vatten men jag lagade mat. Närmare bestämt korvstroganoff med ris. Även fast jag var själv hemma. Jag gjorde tre jättestora matlådor åt Sven.
När jag får laga mat så blir jag nöjd. Jag kan tillfredställa mitt huvud. För det sitter ju i huvudet det här med vad man väger och hur man äter. Jag blir mätt bara på dofterna från matlagningen.

Jag är ändå nöjd över min dag och hur jag spridit ut mina modifast och så vidare. Men nu börjar jag ledsna lite. Jag vill bara att tiden ska gå fort så jag får operera mig snart och äta andra sorters soppor.

När jag sköter mig. Och inte glömmer någon lunch eller tappar bort vad tiden är. Det är ofta så jag glömmer modifasten. Jag gör nått kul och sedan blir jag vrål hungrig för jag har glömt bort att dricka en måltid. Men inte igår allting gick bra.

Jag behöver faktiskt rutiner. Även om jag inte vill erkänna det för mig själv. Jag är en sådan där person som behöver äta frukost, lunch, middag och gärna något mellanmål. För annars blir jag grinig. Jag har alltid varit så. Jag kan nästan få panik när jag är jättehungrig. Min Make, han säger att jag är för fixerad vid mat. Vid nästa måltid, vad vi ska äta och så vidare. Han har säkert rätt. Det är nått jag måste arbeta med.

Jag är så fantastiskt glad att det svenska folket som betalar skatt( inklusive mig) kan ge mig vård och låta mig operera mig för  80 kronor om dagen. Jag är så tacksam att jag får den här chansen att bli bättre och friskare och leva.

Så tack du som läser för att du ger mig en liten bit av din lön, din sjukpeng, din pension, ditt csn lån så att jag får chansen att bli frisk och kunna jobba och betala tillbaka det du har gett mig ifall du skulle bli sjuk och behöva sjukpeng. 

Det sitter i huvudet och i halsen.

Nu kommer det ett himla gnäll blogginlägg. Det är kallt jag är förkyld och därför får jag inte cykla. Vet du hur länge jag har velat cykla. Nu när jag äntligen har fått tillstånd av sjukgymnasten att cykla så kan jag inte det för min dumma förkylning. Jag har kommit in i hoststadiet just nu. Som jag har sagt förut så är det inte trevligt att hosta när det hugger i ryggen.

Men som sagt jag hoppas verkligen att det går över till i morgon så att jag får cykla. Jag längtar verkligen efter att cykla. Min sjukgymnastik har helt fallerat sedan jag blev sjuk.

Men som sagt. Jag blir ju hellre frisk och får operera mig en  tränar nu och blir sjukare och missar min operation. Vissa förkylningar kan vara hemskt sega nämligen.

Det är 30 dagar kvar till min gbp operation och jag vill hinna bli frisk och verkligen inte få någon annan förkylning. Jag vet rent logiskt att jag kommer vara frisk till min operation. Men jag kan inte hjälpa att jag nojar lite över att tänk om jag blir förkyld eller får nått annat trevligt som gör att jag måste skjuta på operationen. Det vill jag inte.

Mamma ringde mig idag och berättade att de i WF( inte västerbottensfolkblad utan wärmlandsfolkblad) har de en serie om gbp operationer och att man kan få problem efter operationen känslomässigt eftersom man inte har mat att ta till som tröst eller vad man nu använder maten till. När man är uttråkad osv. Men jag sa till henne att hon inte behöver oroa sig för det. Det är ju det jag har min dietist till.

Det är gulligt att hon är orolig för min skull. Det känns som folk runt omkring mig är mer orolig än vad jag själv är just nu. Jag vet att det bara är 30 dagar kvar. Men det känns som att jag har flyt nu och allt kommer gå bra.

Jag har fått min operationstid!

Jag har sugit på en karamell sedan igår. Men inte helt, jag satte upp en app som räknar ner här på bloggen ( på höger sida högt upp den är rosa, men ingen märkte den)Jag fick nämligen ett brev på posten. Nej, det var ingen räkning.
Det var ett brev från Ersta som innehöll min operationstid. Om 34 dagar ska jag opereras på Ersta Diakoni Sjukhus.

Den 6e mars klockan 7.00  Det känns verkligen skönt att få vara den första på operationsbordet. Jag ska komma till Ersta dagen innan för att träffa Narkosläkaren och prata om mediciner och de andra frågorna jag undrar över. Jag ska få bo på sjukhusets eget hotell och det ska bara vara att gå över gatan för att komma till sjukhuset.

Äntligen vet jag lite mer om framtiden och KAN planera.

När jag ringde min försäkringskassedam så sa hon att det var okej att jag var hos maken fram till vårat möte. Jag känner bara en enorm lycka inombords. HURRA!

365 dagar senare eller 1 års dagen som opererad. Grattis till mig

Idag är det ett år sedan jag opererade mig för första gången akut. Då skrev jag det här innan operationen och det här när jag hade vaknat. Att äntligen skulle jag bli frisk och smärtfri. Så blev det ju inte riktigt.
Istället har jag haft 365 dagar av smärta av uppgång och bakslag och kämparglöd och djävlaranamma.
Jag har visserligen gett Jenna massor av mattegos och maken massor av pussar.

Jag trodde verkligen att jag skulle bli bättre att jag inte skulle ha lika ont. Visserligen är jag mycket bättre nu. Men jag har haft en helvetisk sommar. Med nio inläggningar för smärtbehandling och fem stycken ambulansfärder.
Årets botten var nog när jag låg och flämtade i örat på Maken på skype av smärta medan han fick ringa Dagny som fick komma över och hon fick ringa Ambulansen. För jag kunde inte det. Jag låg där och kunde knappt andas för att det gjorde så ont och han var i Västerås och gick sönder inombords. 
Årets toppen är Mallorca resan där jag hade en underbar semester även fast den slutade med en ambulansfärd till Torsby sjukhus.
Årets andra topp är nog att jag kunde gå 1,3 kilometer själv igår med Jenna som sällskap. Med bara tre stopp. Det är freaking fantastiskt.

Innan jag opererade mig första gången kunde jag inte gå mellan två snöstolpar eller två lycktstolpar. Jag kunde inte gå 20 meter utan att stanna, sätta mig ner och använda Jenna som hävstång för att ta mig upp.

Jag är oerhört tacksam över att jag har fått operera mig två gånger. För första gången slapp jag smärtan i vänster ben även fast jag fick mera ont och bara låg still och inte kunde röra mig. Andra gången för att jag blev av med min smärtdimma i huvudet. Inte för att jag blev av med min nervsmärta, eller min värk i höften eller kramperna. Kramperna är visserligen mindre nu ett år efteråt. Nervsmärtan är nästan under kontroll av alla tabletter jag äter. Men jag är glad att jag slipper äta  morfin nu.
Visserligen äter jag epilepsimedicin och antidepp medicin för mina nerver, inte för att jag har epilepsi eller är deprimerad. Det fungerar väldigt bra mot nervsmärta. Tack gode gud för tryptizol och gabanpentin. 

Och jag kan faktiskt sitta i nästan 10 minuter utan att ställa mig upp. Jag  är glad. Jag är på bättringsväg.
Jag klarar av massor av saker jag inte kunde för några månader sedan. Jag kan laga mat, jag kan tvätta min egen tvätt. Det är sant. Tvättmaskinen har fått en förhöjning som gör att jag kan plocka i den utan att det gör ont om jag hukar mig. Min tvättkorg har hamnat inne på den nya toaletten som jag inte tagit kort på än men ska göra. Så jag kan plocka i den själv. Griptången jag har köpt är grym till det. Och om jag inte har den i närheten hukar jag mig och tar ett plagg i taget för att stoppa in i tvättmaskinen. Jag kan även hänga min egen tvätt på ställningen som står vid fönstret. Jag kan ta ett plagg i taget ur tvättmaskinen gå till ställningen och hänga det. Förstå så himla underbart att kunna göra det helt själv. Jag kan inte städa toaletten själv. Men Sven har skaffat en easyclean toastol där han har satt in en sån där sak som gör att vattnet blir blått och då sköter det sig själv.  Jag kan inte damsuga eller torka golven men jag kan damtorka i etapper. Jag ser ett ljus i tunneln. För allt det här kunde jag inte i Augusti. Jag har kommit långt och jag hoppas så mitt inre värker att jag kan komma och börja jobba innan det här året  är slut. Det är något jag vill. Åh vad jag önskar att jag kunde vakna upp och kunna arbeta.


Jag kan mera nu, jag kämpar fortfarnde, jag har fortfarande ont, jag har fortfarande kramp, jag har fortfarande väldiga hugg i ryggen. Men vet ni vad. Jag ser en framtid som innehåller allt jag vill att den ska göra. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite mindre ont. Jag hoppas verkligen att jag kan hitta ett jobb som jag tycker är roligt och intressant som står ut med min rygg. Att jag och Maken kan få barn.

Jag ger i alla fall inte upp. Idag har jag firat med att ha hugg i ryggen, mera ont än vanligt och när jag tar steg åt sidan alltså inte rakt fram eller bakåt så hugger det. Men för sjutton, alla har vi våra sämre dagar.

Så grattis till mig på ettårsdagen av min opererade rygg.

365 dagar av sjukskrivning

Igår var det exakt ett år sedan som min rygg brakade sönder för andra gången. Jo, för du ser, jag var med om en arbetsplatsskada där jag fick diskbråck, jag hade väldigt ont men i december exakt för ett år sedan satt vi på julbordet i övrenågontingträsk och åt julbord allihoppa på Makens sida familjen. Jag fick mer och mer ont i ryggen när jag satt där på julbordet och så gick jag ut med hunden när jag kom hem och tog ett steg framåt och så sa det plopp och pang i ryggraden. Jag fick så fruktansvärt ont att jag inte kom upp för trappstegen in utan maken fick hjälpa mig upp och in i sängen i gästrummet. Det som nu är ett badrum. Där låg jag och kved. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag åkt in och inte väntat som de från sjukvårdsupplysningen sa.
Jag fick bara mer och mer ont.

Idag den 13 december har jag varit sjukskriven i 365 dagar. Ett helt år av mitt liv har gått i diskbråckens tecken. Med två operationer, förlamade tår, en sjukvård som gör sitt bästa( sjukgymnasten Lisa, Kuratorn Camilla och Arbetsterapeuten Gudrun) och en sjukvård som sviker( Ortopeden på NUS).

Det känns som en helt galen tanke att ha varit sjuk ett helt år. Ett år av operationer, sjukhusbesök, ambulansfärder, inläggningar, smärtlindring, morfin, ketogan,dropp, tre olika sjukhus, den där hemska blockaden. Mediciner och smärta.

Det känns som jag äntligen är på bättringsväg. Det finns en väg framåt istället för bara neråt i avgrunden av smärta, som den jag faktiskt har varit på väg mot. Men jag vände där, där i botten av smärtan och nu är jag på väg uppåt. Det känns verkligen så. Jag vet man ska inte skriva att nu går det uppåt för då börjar det gå neråt.

Men det känns verkligen så. Det här året har givit mig en otrolig drivkraft. En jävlar annama och en inre styrka som gör att jag driver mig själv framåt. Dit jag vill komma. Jag har även behövt se mitt liv som det faktiskt är och hur jag ska göra för att anpassa den efter mina nya förutsättningar. Att inse att den säkra vägen inte alltid är rätt väg. Bara för att den är bekväm.

Nu har ett år gått. ett år av sjukdom och djävulskap och äntligen känns det som att det är jag som styr skutan igen och inte doktorer, inte sjukhus, inte vänta på någon annan.
Det känn som när läkaren i september sa: Du kan ju bli tillfällig sjukpensionär i sex- sju år. Då kände jag nu skiter jag i det här. Nu gör jag på mitt sätt och se vad det har lett till. Jag har inte varit inlagd på tre månader. Jag är på bättringsväg. Smärtdimman i huvudet är borta. Min kropp är förtvinad och svag. Min rygg gör fortfarande ont, jag har fortfarande förlamade tår, jag har fortfarande ont i höften och benet och orkar inte mycket. Men. Jag ska bli bättre, jag kan bli bättre. Jag tänker inte ta en läkares nej som finito. För jag vet att det inte är sant. För han vet inte min inre styrka. Den jag vet om nu.

Så ja, jag har varit sjukskriven i 365 dagar. Ja, jag har fått förlängd sjukpenning, ja, jag ska göra en gbp och operera mig en tredje gång. Ja, jag har ryggproblem och ont. Men ingen. INGEN kan säga åt mig att bli sjukpensionär och att jag inte kan bli bättre eller utvecklas.


Så det så!

Mvh /hon som bestämmer över sin kropp och ska träna sig själv tillbaka till en ofantligt bra kropp och ingen läkare ska få säga något annat!

Hej Marcus!

Hejsan, jag opererade bort mitt diskbråck i fredags och det var minst sagt en konstig känsla när man sedan vaknade upp....smärtan som man hade vant sig vid att ha i benet var borta. Alldeles underbart!
Nu väntar dock en rehabilitering innan man kan återgå till sitt arbete. Det var just det jag tänkte fråga dig....hur din rehabilitering gick till och vad lång tid det tog?

\

Marcus 


Hej Marcus. Vad bra att du fått operera dig. Jag hoppas du mår mycket bättre nu.Du har frågor om min rehabilitering. Tja den håller fortfarande på. Jag har inte återgått till arbetet än. Men som sagt, jag har fyra diskbråck och en knöl i ryggen och har blivit opererad två gånger.  Grattis till att du inte har någon smärta. Varje smärtfri dag är en bra dag.

Jag vill ge dig några tipps i alla fall hur det " ska " gå till.

Först och främst tar det två till tre år för ryggraden att läka ihop igen. Så under två till tre år, inga tunga lyft, ingen snöskottning. Inte ta upp något från golvet med raka ben. Utan böj på knäna, ha ryggen rak och ta upp det som du har tappat. Hoppa inte och utsätt inte din kropp för vibrationer eller stötar i onödan. Alltså inga bungyjump=)
Träna magen genom att spänna den och hitta dina inre magmuskler. Om du ligger på rygg, har böjda ben med fötterna mot rumpan. Sätter fingrarna vid höftknölen och spänner magen inåt ska det " hoppa till" där och då spänner du rätt. Om du tränar dina inre magmuskler kan du undvika framtida diskbråck, stärka ryggen och bli friskare.

30 dagar efter din operation kan du börja träna lite mera än du gör nu. Du har ju säkert fått ett träningsprogram av din sjukgymnast på ortopeden som du gör redan nu. Men efter 30 dagar kan du börja med vattengympa och längre promenader. Du kan även börja med thaichi. Men ingen kickboxing på några år alltså. Styrketräning kan du börja med här. Och tänk, istället för tunga vikter och få rep, så ta lätta vikter och kör länge. Typ 2 kg x 30 i hantlar. Det är uthålligheten som du vill träna upp.  Man snedbelastar kroppen när man har diskbråck, blir sned i ryggen, haltar, har ont i benet och kroppen har lärt sig att röra fel vilket kan göra att du får ont i framtiden. Därför är det bra att träna med lite vikter och många repititioner för att träna upp kroppen.

För att komma tillbaka i jobbet. Det beror på vilket jobb du har. Om det är ett tungt jobb med många lyft skulle jag rekomendera dig att försöka byta arbete till något med inga lyft. Är du en sådan som blir bra på en gång kan du komma tillbaka till jobbet inom fem till åtta veckor efter operationen. Men begär att få arbetsträna. Att du är sjukskriven i 75 procent och jobbar i 25 procent för att känna efter om du klarar att komma tillbaka redan då.
Arbetsgivaren har ett rehabiliteringsansvar över dig enligt lag. Så de ska sätta upp en rehabiliteringsplan. Om du inte kan rehabiliteras tillbaka till din nuvarande arbete har de även ett omplaceringsansvar.

Rehabiliteringen tar tid. Du kommer behöva rehabilitera dig länge och träna ditt sjukgymnastikprogram resten av ditt liv för att din rygg ska hålla. Jag är ledsen att det är så. Men för att du ska må bra och inte ha några ryggproblem så är det så. Men om det inte uppstår några komplikationer så inom åtta veckor borde du vara tillbaka på jobbet och arbetsträna. Men om jag vore dig skulle jag ta det väldigt försiktigt och förvänta dig inte att du ska vara som innan du fick ditt diskbråck. För diskbråck, de trycker på nerverna som kopplar bort musklerna. Så dina muskler är mycket försvagade och behöver tränas upp igen. Så ta inte i och tänk det här klarar jag, det gjorde jag ju innan. För det gör man inte. Du är inte frisk nu. Du är på väg att bli bättre. Du kanske är frisk om några år. Men just nu måste du satsa allt på att vila, träna sjukgymnastik och lyssna på din kropps signaler.


Träna, vila och lyssna på din kropp är de tre viktigaste sakerna du kan göra. Lycka till med din rehabilitering och kom ihåg, håll in magen. Det hjälper ryggen. 

Har du några fler frågor så svarar jag gärna.

//Ellinor

10 månader efter första eller 7 månader efter andra operationen

10 månader, 7 månader.

Det som är värst symtommässigt NU är:
Ischias i höften på höger sida. denna strålande smärta som är på en speciell punkt i min höft och strålar ner i benet ända ut i foten.
Känselbortfall i min högra fot.
Att känselbortfallet kommer och går i båda mina hälar. Det är väldigt frustrerande.
Bröstryggen, att det gör så ont hela tiden i min bröstrygg. Denna stelhet och smärta som gör att det blir svårt att andas ibland för att det gör ont.
Krampen i baksida lår som kommer som ett brev på posten.
Att jag inte kan sitta så länge, att jag inte orkar vara igång en hel dag.
Att jag mår bäst liggande. har svårt att stå och gå i längre utsträckning.
Att det gör ont så fort jag ska lägesändra när jag ligger och hugger i ryggen och spränger.
Att gå i trappor smäller i ryggraden som jättejobbigt.
Smärtan.

Det som är bäst:
Att jag kan gå 680 meter med små pauser.
Att jag har kunnat gå 1 km på en riktigt bra dag en gång med två större pauser och några mikropauser riktigt långsamt.
Att jag kan sitta och äta , istället för att ligga som jag har gjort väldigt länge.
Att jag kan sitta och åka bil i 10 minuter, Även om jag får väldigt ont så kan jag faktiskt öra det.
Att jag kan gå längre med högklackat.
Att jag är piggare i huvudet.
Att jag tror att jag har fått lite bättre kondition.


Det är först nu som jag börjar känna att jag börjar bli bättre igen. Jag har fortfarande väldigt ont. Jag är inte på långa vägar bra eller lever ett normalt liv. Jag önskar att jag kunde vara normal, att orka en hel dag.
Jag drömmer om att kunna jobba. Jag drömmer om att kunna sitta mer än 10-20 minuter.

Jag vet att jag måste byta karriär, inget tungt jobb. Inga lyft. Så vad ska jag göra i framtiden då?
Det måste vara ett jobb där jag kan ligga ner på dagen och vila ryggen. För så länge kan jag inte sitta.

Jag kommer behöva göra högskoleprovet nästa termin så jag kan söka in på en utbildning till nästa höst som gör att jag får ett jobb som jag klarar av. Jag tror nämligen inte att jag har tillräckligt med bra betyg för att komma in hösten 2012.
Men jag måste först klara av föreläsningarna, att kunna vara aktiv så länge. Att sitta eller stå i två timmar. Och det kan jag ju inte. Inte än. Jag kan inte sitta i en timme ens. Eller stå i en timme.
Jag har problem med sittandet, stå-endet och gå-endet. Det är ligga som fungerar. Men det är också jobbigt med tanke på att ligger jag för länge blir jag stel i ryggen och måste ändra läge. När jag ändrar läge så hugger det i ryggen.

Det är inte så lätt alltid med kroppen som sviker.
Jag ska ringa och prata med sjukgymnasten om man kan träna på att sitta. Alltså att även om det gör ont så håller jag ut en stund så kanske jag kan öva upp det där med sittandet. För det är en bra kvalitet att ha i livet. Att kunna sitta.

Diskdegenerativ Sjukdom Del 2 och SRS

En frisk disk i en diskdegenarativ rygg

En frisk disk.

Bilden ovan är en magnetröngten av en nästan frisk disk som sitter i min bröstrygg. Om du tittar på den tecknade bilden till höger, på den översta av diskarna. Så ska en normal disk se ut. Så du ser att den som är min ryggrad är sjuk.

Jag ska börja med att förklara bilden som är ovan ( Magnetröntgen).Allra längst till höger är baksidan av diskarna.Lite till vänster om dem på bilden är det tre lodräta streck. Detta är nervkanalen och ryggmärgsvätska. Sedan kommer två stora fyrkantiga block som är kotor med en mindre rektangel i mitten detta är en disk.

 En frisk disk ska på en magnetröntgen bild  ha ett ljust innehåll utan grumlighet och även ha ljusa sidor och kotorna ska inte ligga mot varandra. Det gör denna disk och den har även lite diskdegeneration. Diskdegenerationen är det svarta till vänster i disken. Men i övrigt är denna disk frisk eftersom den har en jämn "vit" färg.

Men det är den friskaste i ryggen jag har så den får duga att visa skillnaden mellan en frisk disk och en diskdegenerativ disk och en med diskbråck

Diskbråck och diskdegenerativsjukdom

Förklaring av pilar
Blå pilar: Är diskdegeneration i diskarna.
Svart pil och Svart Text är ryggkanalen där nerver och ryggmärgsvätskan håller till
Den Lila Pilen är på Nerven
Den röda pilen och texten är Kalkavlagring som finns på ett diskbråck.
den mörkblå pilen är ett diskbråck som rinner ut under kalkavlagringen.


Diskdegenerativ sjukdom eller DDD

Diskdegeneration är en normal process som ryggraden går igenom och börjar i 45 års åldern i normala fall. På mig har det börjat extra tidigt och detta gör att jag har fått diagnosen diskdegenerativ sjukdom.

Diskdegenerativ sjukdom innebär att diskarnas innehåll ett  gelé liknande vätska börjar torka och skalet, eller disk kapseln,  blir skörare.Det visar sig genom att disken får svarta kanter och mörkare och ojämnare färg inuti diskarna. ( Där de blå pilarna pekar) När disk kapseln har blivit skör kan det lätt bli sprickbildningar och diskmassan rinner ut och blir diskbråck.Om diskbråcket rinner ut inåt ryggkanalen kallas det Ritsopathi och ger ischias värk. Det är först när diskbråcket trycker på nerven i ryggkanalen som folk får ont av det och det uppstår en inflammation.  Det är värk som strålar ut i ett eller båda benen. Om det blir illa nog kan man även få känselbortfall och bli delvis förlamad. I värsta fall så tappar man känsel och styrsel över underliv och rumpa. Då måste man opereras akut. 80 procent blir bättre vid en operation, 5 procent blir sämre och 15 procent får oförändrade symtom.

Det är runt 20 till 30 % av alla i Sverige som har diskbråck. Oftast känner man inte av sina diskbråck och de kan självläka men det tar över två år för dem att göra det.

En frisk disk ska vara vit  vid en magnetröntgen medan en sjuk disk som har blivit degenerativ är mörkare i färgen och har stora svarta kanter. Det var i alla fall vad doktorn på Ortopeden i Umeå sa till mig.

Den övre disken på bild nummer två har svarta fällt i sig och är väldigt sjuk, även det med
diskbråcket i är en väldigt sjuk disk. Där diskbråcket är har det även blivit kalk ovanför så diskbråcket rinner ut nedanför kalkavlagringen. Det innebär att jag antagligen har haft det diskbråcket väldigt länge.

För när man har haft diskbråck och det ska "läka" så bildar kroppen ett kalklager för att kapsla in disken.
Mitt diskbråck rinner därför ut under  detta kalklager och mina "mycket trasiga och sjuka diskar" ser ut som på bilderna ovan.

SRS
Stycket nedanför är direkt lånat från Stockholm Spine Centers Hemsida. Det förklarar vad SRS är och DDD. Eller diskdegenerativ sjukdom som har satt sig på vissa nivåer i ryggen.
"
Ett segment består av två kotor med mellanliggande disk och två facettleder. Två segment innefattar på motsvarande sätt tre kotkroppar med två mellanliggande diskar samt två par facettleder. SRS är ett svenskt uttryck och internationellt används begreppet degenerativ disksjukdom (Degenerative Disc Disease,DDD).

Detta kan föreligga vid isolerad diskdegeneration, men begreppet kan användas även vid diskbråck och andra tillstånd där ryggsmärtan dominerar och smärtan kan lokaliseras till enstaka segment. Enda undantaget är vid diagnosen isthmisk spondylolisthes (spaltbildning på kotbågen med kotförskjutning).

Symtom på SRS är molande värk i ländryggen som kan avta eller helt försvinna vid vissa positioner. Smärtan är ofta lägesberoende och kan även ha inslag av huggande, skarp smärta vid okontrollerade rörelser, till exempel vid en nysning eller om man snubblar till."
(  http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/srs.html )


Här är även en länk på ett vårdprogram för Diskbråck.  Där ni kan läsa vad man kan göra själv för att förbättra sin sjukdom men även hur vården bör lägga upp eran behandling. Så du har lite koll.
http://www.rehabtjanst.se/files/vardprogram.pdf


Källor:

http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/srs.html

http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/diskbrack.html

http://goteborg.spinecenter.se/sv/diagnos-och-behandling/diskbrack-i-laendryggen.html

De måste ju erkänna att de har opererat två olika nivåer och dessutom opererat fel!

Jag har tittat lite på mina Magnet Röntgen bilder och på mitt ärr på ryggen. Jag kan inte förstå att läkarna inte kan inse att de har opererat diskbråck på flera nivåer i ryggen. De hävdar att de inte riktigt vet om de har opererat på en eller två nivåer men att de " borde " ha opererat bara på en nivå. Eftersom det står så konstigt i mina journaler och hehe de har glömt skriva dit att jag har en extra kota så de vet inte hur de ska räkna . Oups!

Låt mig presentera lite bevis.

Bevis nr 1: Ärret

Diskbråck ärr

Ser ni att det är två sorters ärr. Det övre ärret som är lite mer till vänster och har stygn som ser lite ut som ett kinesiskt tecken det är från  min första operation. Det andra ärret som är lite mera till höger och har inga stygn som korsar är från operation nummer två

Rent logiskt hade de gått in på "samma " nivå. Hade de väll gått in via det gamla ärret för att slippa så mycket ärrvävnad som möjligt OCH hade de ifall de nu skulle ha opererat på samma nivå inte gjort ärren parallella?

Istället för under varandra som nu

BEVIS NUMMER 1: Se ärret

Bevis nr 2:

Magnetröntgen med kontrastvätska av ländrygg

Detta är min senaste magnetröntgen bild, en av dem alltså. Ser ni områdena som är markerade med pilar. Detta är alltså ärrvävnad i min hud/muskler och fettvävnad. Det är alltså två ingångar på TVÅ olika nivåer.

Dessa nivåer är dessutom parallela och går inte ihop. Alltså borde de ha gått in på två olika nivåer rent logiskt.


BEVIS NUMMER 2: Se ärrvävnaden innuti.


Kan någon vara vänlig och tala om för mig att jag inte har rätt? Att jag inte har blivit opererad på två olika nivåer så ska jag gärna slicka den där doktorns röv.
Men nu har jag rätt. För annars skulle inte bevisbördan vara så tung. SÅ nu får de krypa till korset och slicka min röv. Om de inte erkänner detta nu och skickar mig till en annan klinik.
Då jävlar ska jag röra om hos dem. Då går jag till pressen.


Jajemensan.

Visst synns det att jag har blivit opererad på två olika ställen i ryggen tydligt. Ni kan väll skriva en kommentar och stödja mig i detta. Att jag ser rätt.

Eller kan jag ha fel?

Jag måste ha rätt? Eller hur?

Provokationsröntgen, Slätröntgen och inga kotor på glid.

Sista dagen på sjukhuset så fick jag åka ner och göra min provokationsröntgen. Det är en slätröntgen som de gör när man står upp, håller höfterna still men böjer sin rygg framåt och de tar en röntgenbild. Sedan tar det en bild till när man böjer ryggen bakåt.

Mina kotor gled / rörde sig inte. Jag tyckte att det var lite dåligt bemötande där med. Visst det är väl bra att mina kotor inte glider. Men varför gör det så förbannat ont? ( Jag vet, diskdegenerativ sjukdom, fyra diskbråck och en knöl. Döende diskar.SKITONT) . Men att en sjuksköterska kommer in och berättar det i min sal inför min pappa, mina svärisar och grannen i sängen bredvid. Detta ger mig inte en chans att ställa de frågor jag behöver ställa.  Jag försöker inte visa att jag blir ledsen. Visst är det konstigt att jag blir ledsen. Det är ju positivt att de inte rör på sig. Men samtidigt är nog chanserna små att jag ska få operera mig en gång till.

Så när blockaden släpper om smärtan blir värre. Ja, då är chansen rätt stor att jag bara " får leva med smärtan".

Av sjuksköterskan får jag reda på att jag ska få åka hem när jag vill, en läkare skulle komma in och skriva ut mig.

ST Läkaren frågar om jag har mediciner så det räcker och jag sa att jag har inte så mycket Dolcontin kvar( morfinpreparat) så antingen får de sätta ut den eller ordna med ett nytt recept. Jag vet även  inte hur det ser ut med de andra receptenvmen de fick han kolla upp. Han frågar om jag vill sätta ut Dolcontinet nu när jag har blockad i ryggen och självklart vill jag ju det. Jag vill inte gå på morfin, jag vill inte bli beroende.
Dessutom blir det lättare att sätta ut Dolcontinet när blockaden är i ryggraden och "hindrar smärtsignalerna".
Så jag sa ja, jag frågade även om han kunde skriva ut bilderna på min slätröntgen.

Jag och pappa packade ihop mina saker, computern, väskan, computerväskan, handväskan, jag bytte kläder från sjukhuskläder till mina egna och tog kryckorna och haltade ut i korridoren in till läkaren.

Han ST läkaren förklarade röntgenbilderna för mig han förklarade hur linjerna skulle se ut och att mina linjer i ryggen var jätte bra, att de inte ruckade på sig alls kotorna. Varken i framåtlutande läge eller bakåtlutandeläge. Han sa att jag har haft oturen att få en väldigt sjuk och trasig rygg.

Visst det är jättepositivt, visst det är väl bra. En operation är inte lösningen på allt. Men endå,

Så här fredagen efter blockaden så skär det i ryggraden, det hugger, jag har inte ont på samma sätt, men det hugger fortfarande och skär.

Jag vet att operation inte alltid är det bästa. Det blir mer ärrvävnad efter varje operation, det är litet i ryggkanalen och ryggmärgen svullnar und zu weiter.

Men jag blev ändå ledsen, för grejen är att vad händer nu? Ska jag behöva leva så här nu? Resten av mitt liv? Ska jag behöva få så ont igen eller ska jag behöva bli stucken i ryggraden var tredje/fjärde vecka och döden dö där på bordet när de skrapar mig i ryggraden för att få en ny blockad för att bli rörligare?

Vad innebär detta?

Det enda jag vet är att jag ska i alla fall få behålla min tid hos Dr Enskog och då får jag väl lite svar på mina frågor.


Men jag är i alla fall ledsen även fast jag borde vara tacksam att de inte rör på sig "just vid det tillfället".

Men vad sjutton är det som hugger och skär så hemskt i ryggen fortfarande då?

Det har gått nio månader idag efter första diskbråcksoperationen.

Idag, exakt idag för nio månader sedan den sjunde januari 2011 så opererade jag min rygg för första gången. Diskbråck, diskbråcksoperation. Jag suger på ordet. Ordet suger, jag skulle vilja spotta ut det och stampa ner det i jorden och gå där ifrån. Men nu går inte det.

Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare.  För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.

Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.

Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.

Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.

Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.

Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.

Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.

Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?

Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig. 

Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.

Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.

Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag. 

Diskbråck, detta är diskbråcksmassa, det de faktiskt plockade ut ur min ryggrad

Grattis på niomånadersdagen Ellinor.Starkt kämpat även om du inte tar dig någonstans.

Men grattis på niomånadersdagen efter första diskbråcksoperationen. 

Klappar mig själv på axeln

Framsteg människa!

Idag har jag varit och vattengympat på terapibadet, det gick bra och jag klarade mig ut på djupa delen. Det är en låt som man ska ha en flytnudel mellan bena och cykla fram och tillbaka på den djupa delen. Jag har hitintills bara varit på den grunda delen och simmat för mig själv. Det var fantastiskt roligt.


Jag älskar framsteg även om jag har mera ont så pushar jag mig själv lite mera. Jag har sex till nio månaders spöket som andas mig i nacken. Det är efter sex månader som doktorerna säger att de som opererar diskbråck når sitt normalstadie. Har man kvar problem och symtom efter den tiden är det väldigt svårt att få bort smärta och symtom. Jag känner mig lite smått jagad av sex månader spöket. Jag vill verkligen bli så bra som jag bara kan. Jag vill bli smärtfri. Jag vill kunna leva.

Så sex månader från den 27/3 gäller det så i slutet på september då måste det ha hänt grejer. Då måste jag bli bättre än så här. Alltså vet du jag vill jobba, jag vill plugga, jag vill så mycket.

Jaja...lägger i en extra växel och ska göra sjukgymnastiken i morgon

På sexmånadersdagen efter diskbråcksoperation nr1

 Idag är det sex månader sedan jag opererade mig för första gången för diskbråck. Jag blev bara sämre efter den operationen. Det är inte så konstigt med tanke på att de tog fel diskbråck. Nog för att jag har några att välja mellan. Fyra för att vara exakt.

Det konstiga är när man är så sjuk och har så ont är att man inte är rädd. Jag var i alla fall inte rädd när jag åkte ner där på morgonen efter att de hade väckt mig tidigt för att duscha med den mysiga decubansvampen som förstörde hela min hy.

Det jag tyckte var mest störigt var att jag inte fick gå upp och kissa precis innan operationen, efter jag hade duschat för jag var jättekissnödig.

När jag kom upp på avdelningen ringde jag till min make som kom och hälsade på med sin bror. Jag hade fruktansvärt ont och var hög som ett hus på smärtisar. 

Jag kunde knappt ändra läge i sängen själv för jag hade så jäkla ont. Jag fick någon mat men orkade inte äta och hade jätteont i vänstersida höft.

Jag hade inte blivit av med nervsmärtan och mitt huvud var i en smärtdimma som man får av nervsmärta. 

Ärr efter diskskbråcksoperation, även känt som kasslerstygn

Så här ser diskbråck ut. Jag fick ett helt rör fullt med diskbråck att titta på som souvenir av läkaren

Diskrbåck, jag trodde de hade opererat den stora pilen men de opererade den över.

Jag har diskbråck i alla dessa nivåer

Diskbråck i fyra nivåer

Mitt älskade te

Gå bordet from hell

Samma kväll som jag opererade mig.

På kvällen efter att min make och Sven hade åkt hem så skulle de promt ha upp mig och gå på toa. Jag tyckte att sjuksköterskorna var dumma i huvudet och kräktes ner hela dem och mig själv av illamående.
Det var en väldigt konstig känsla att ha känsel i benen igen. Att känna gruset på salsgolvet under fötterna är nog en av de konstigaste upplevelser jag har varit med om. Jag klarade ingenting själv så ont hade jag.

Jag hade mer ont än innan operationen även om jag hade fått tillbaka känseln i båda benen.
Jag låg mest. Natten innan jag skulle åka hem, vaknade jag av att jag hade så ont och gick upp och ut i korridoren. Min högra fot försvann där och då och har inte kommit tillbaka sedan dess.

De skickade hem mig på tisdagen jag tyckte de var nuts för jag hade ju fortfarande apont.

Jag ringde och grinade några gånger till ortopedmottagningen för jag hade så ont. Det gick inte att leva med den smärtan. 

Jag stod alltid snett( jag vet att bilden är liggande när den borde vara stående men jag kan inte rätta till den) och jag menar alltid snett! Hela jag var sned.
Alltid sned och aldrig kunde jag sätta ner foten.
Jag gjorde min sjukgymnastik varje  dag, gick på mina promenader även om jag mest ville lägga mig i en snödriva och dö varje gång jag skulle utanför dörren.
Jag blev inget bättre. Jag blev sämre och sämre.Men jag tränade som en galning och fick tillbaka kontakten med mina magmuskler.

Tiden gick och jag fick tjata mig till ett återbesök där de kom på att de hade viss opererat fel och jag kunde inte böja upp tårna på höger fot och fick åka fram och tillbaka till akuten några gånger.
och jag fick operera om mig i slutet på mars på en söndag.

Väskorna fick jag i julklapp och de är helt tomma. Jag står snett.

Jag trodde verkligen att jag skulle kommit längre än så här. Jag trodde jag skulle jobba nu och vara tillbaka på rutan "normal" jag trodde en massa saker men så är det inte.

Visst jag mår mycket bättre nu än för sex månader sedan. Men jag är inte frisk, jag har fortfarande ont, jag kan inte gå som andra och jag har ingen fot, sämre balans, jag är mindre rörlig.

Men som sagt, jag ligger ju inte bara still längre i sängen för att jag inte kan röra på mig. Nu ligger jag i sängen och läser eller ser på tv. Det är framsteg om något. Plus att jag kan gå ca 300 meter utan att stanna och vila.