Det sitter i huvudet och i halsen.

Nu kommer det ett himla gnäll blogginlägg. Det är kallt jag är förkyld och därför får jag inte cykla. Vet du hur länge jag har velat cykla. Nu när jag äntligen har fått tillstånd av sjukgymnasten att cykla så kan jag inte det för min dumma förkylning. Jag har kommit in i hoststadiet just nu. Som jag har sagt förut så är det inte trevligt att hosta när det hugger i ryggen.

Men som sagt jag hoppas verkligen att det går över till i morgon så att jag får cykla. Jag längtar verkligen efter att cykla. Min sjukgymnastik har helt fallerat sedan jag blev sjuk.

Men som sagt. Jag blir ju hellre frisk och får operera mig en  tränar nu och blir sjukare och missar min operation. Vissa förkylningar kan vara hemskt sega nämligen.

Det är 30 dagar kvar till min gbp operation och jag vill hinna bli frisk och verkligen inte få någon annan förkylning. Jag vet rent logiskt att jag kommer vara frisk till min operation. Men jag kan inte hjälpa att jag nojar lite över att tänk om jag blir förkyld eller får nått annat trevligt som gör att jag måste skjuta på operationen. Det vill jag inte.

Mamma ringde mig idag och berättade att de i WF( inte västerbottensfolkblad utan wärmlandsfolkblad) har de en serie om gbp operationer och att man kan få problem efter operationen känslomässigt eftersom man inte har mat att ta till som tröst eller vad man nu använder maten till. När man är uttråkad osv. Men jag sa till henne att hon inte behöver oroa sig för det. Det är ju det jag har min dietist till.

Det är gulligt att hon är orolig för min skull. Det känns som folk runt omkring mig är mer orolig än vad jag själv är just nu. Jag vet att det bara är 30 dagar kvar. Men det känns som att jag har flyt nu och allt kommer gå bra.