Skillnaden på ett halvår

Jag tänker sist jag var här.Med här menar jag  i Västerås med min Make. Då gick jag med gåstavar för jag kunde inte gå utan. Jag hade glidlakan i sängen. Det har jag fortfarande för det gör att jag kan sova gott och vända mig lätt i sängen utan hugg i ryggen. Jag haltade, jag var tvungen och ta paus mycket när jag gick runt lilla parken med Jenna. Jag hade ont. Jag mådde dåligt. Jag kunde inte gå utan klackar. Jag kunde inte sitta ner. Jag orkade inte gå i mer än en butik. Jag gick min första kilometer på över ett år då. Med många stopp, riktigt långsamt* tänk sengångare* och var så stolt över mig själv.

Den här gången. Kan jag gå en kilometer visserligen med stop och vilande, men med lite högre hastighet. Jag har gått från sengångare till sköldpadda. Jag går utan stavar. Jag har ett lättare hjärta. Jag kan sitta en stund.
Jag har bevisat den där läkaren att han hade fel. Jag blir faktiskt bättre.

Jag har som mål att kunna gå 5 km på topploppet. Inte i år. Men nästa år ska jag gå det. Jag hoppas att jag kan få med mig ett lag på 6 personer så man kan ha picknick i gräset efteråt. Jag gick blodomloppet två gånger innan jag blev sjuk. Jag vill kunna göra det igen.

Jag är så glad att jag inte går med stavar längre. Att jag har blivit så pass fysiskt stark att jag kan gå utan att kollapsa.

 Det är en grym vetskap att komma på att man är glad för det minsta lilla. Fantastisk upptäckt.

Tacksamhet och ryggkänslor

Min höft den värker, sjukgymnasten på ortopeden tror att det är nerverna, sjukgymnasten Lisa tror att det är muskler. Jag tror att det är både och. För det blir inte bättre när jag blir varm.

Jag har även en brännande känsla i foten och tappat känseln i trampdynan igen. Jaja, vad är en bal på slottet.

Men min  rygg känns bättre idag än igår bara mitt ben som spökar. Dumma ischias. Fast det är bara morgonen än så länge. Det känns så himla skönt att inte bara vara "Ellinor = rygg" utan nu är jag Ellinor = rygg och gbp operation och fru och matte och bloggare.
Jag har inte så mycket andra identiteter.

Innan jag blev sjuk var jag Ellinor= arbetskamrat, personlig assisten, student, bokläsare, bloggare, matte och så vidare.

Jag är så tacksam att jag blir glad över att jag börjar bli bättre och ser ett ljus i mörkret ryggsmärta.

Doktorn från Ortopeden ringde mig häromdagen, han ska gå i pension. Han berättade att de tänker inte göra nått nu utan har jag inte blivit bättre kan det bli aktuellt till hösten.

Jag ska ge hans" du kan ju bli sjukpensionär" på moppo. För det tänker inte jag alls bli. Jag vet att jag troligtvis hamna där med kryckor någon gång i framtiden igen. Men nu, nu ska jag sikta på att bli mitt bästa jag, helhjärtat. Min kropp är ett steg närmare att bli det nya jag. Den nya kroppen som är kantstött men fungerande. Underbart.
 

Från det här

till det här:

Dag 12 på Modifast

Jag glömde blogga om dag 12 igår. Då gör jag det nu istället.
Dag 12 gick riktigt bra. Jag vet varför den gick så bra. Jag hade rutiner. Jag drack inte tillräckligt med vatten men jag lagade mat. Närmare bestämt korvstroganoff med ris. Även fast jag var själv hemma. Jag gjorde tre jättestora matlådor åt Sven.
När jag får laga mat så blir jag nöjd. Jag kan tillfredställa mitt huvud. För det sitter ju i huvudet det här med vad man väger och hur man äter. Jag blir mätt bara på dofterna från matlagningen.

Jag är ändå nöjd över min dag och hur jag spridit ut mina modifast och så vidare. Men nu börjar jag ledsna lite. Jag vill bara att tiden ska gå fort så jag får operera mig snart och äta andra sorters soppor.

När jag sköter mig. Och inte glömmer någon lunch eller tappar bort vad tiden är. Det är ofta så jag glömmer modifasten. Jag gör nått kul och sedan blir jag vrål hungrig för jag har glömt bort att dricka en måltid. Men inte igår allting gick bra.

Jag behöver faktiskt rutiner. Även om jag inte vill erkänna det för mig själv. Jag är en sådan där person som behöver äta frukost, lunch, middag och gärna något mellanmål. För annars blir jag grinig. Jag har alltid varit så. Jag kan nästan få panik när jag är jättehungrig. Min Make, han säger att jag är för fixerad vid mat. Vid nästa måltid, vad vi ska äta och så vidare. Han har säkert rätt. Det är nått jag måste arbeta med.

Jag är så fantastiskt glad att det svenska folket som betalar skatt( inklusive mig) kan ge mig vård och låta mig operera mig för  80 kronor om dagen. Jag är så tacksam att jag får den här chansen att bli bättre och friskare och leva.

Så tack du som läser för att du ger mig en liten bit av din lön, din sjukpeng, din pension, ditt csn lån så att jag får chansen att bli frisk och kunna jobba och betala tillbaka det du har gett mig ifall du skulle bli sjuk och behöva sjukpeng. 

Ett paket kom med posten

Idag fick jag ett stort paket inslaget i ett jättefint papper från Värmland, med min morfars karakteristiske handstil.
Han ringde mig tidigare och förvarnade mig om att ett paket skulle komma, han hade varit på rea sa han.
Gissa vad som var i?

Gissa?

Jo se, skor så klart. Och inte vilka skor som helst. Sådana där skor med rund sula som är framtagna i kina för att stärka ryggen och förhoppningsvis göra att man slipper mer värk.
Jag ringde morfar och tackade så hemskt mycket för paketet han berättade att han hade köpt ett par själv. Som han hade använt igår och idag hade han träningsverk. Det måste ju ändå vara positivt. Jag har aldrig någonsin hört de orden tillsammans. Morfar och träningsvärk. Kan inte göra annat än att båda gott för min framtida användning för dem.

För jag tänker inte använda dem nu. Jag vill inte förstöra dem med all snö. Så det får bli till våren.

Tack snälla rara morfar vad glad jag blir

Respons på : Mitt ätbeteende.

Idag har jag fått sms och mail och fb mail och kommentarer på fb och på bloggen om att jag är modig, stark och vågar ta upp sådant som andra knappt vågar andas över. Att jag släpper ut det istället för att hålla det inne.
Men framförallt att det inlägget berörde att mina medmänniskor känner igen sig.

Det är fint att få en sådan kärleksfull respons på ett rätt utelämnande inlägg. När jag tryckte på publicera-knappen så tänkte jag oh shit vad har jag gjort och det kanske var för utelämnande ändå. Men responsen. Den har varit fantastisk och för det är jag tacksam.

Jag har fått andra människor att öppna upp sig, att känna att det träffar rakt i hjärtat och att det är jobbigt att läsa för det är som om de läser om sig själva, fast de kanske har andra problem än jag.

Det jag gjorde när jag öppnade upp den här djupa gröten som mitt matbeteende faktiskt och fick det på pränt och tänkte att shit nu blir jag väll halshuggen och jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Men det är så det faktiskt är. Var att höra: Jag har det lika dant.

Det är en fantastisk känsla att veta att: Jag är inte ensam om mitt problem.

Så tack alla som har hört av sig. Det värmde verkligen.

Jag kom tvåa i novelltävlingen!

Tusen tack till ni som röstade på mig i Novelltävlingen med en novell på sex ord. Jag kom tvåa!

Hur freaking grejt är inte det. Jag blir verkligen superglad. Men jag har ingen aning om vad andra till femte priset är. Så något lär ju trilla ner i brevlådan så småningom men vad?

Detta gjorde verkligen min kväll och min vecka. Jag är verkligen superglad och superstolt att några där ute tyckte min kortkorta novell var värd att rösta på.

Stolt som en höna funderar jag även på att sätta upp det på min CV- Har kommit tvåa i en novelltävling. Fast kanske inte ändå, tvåa på sex ord. Ska man skryta om sånt?

Jo , så klart man ska. Jag kom ju för sjutton tvåa i en tävling med  700 bidrag. Det betyder att 698 skribenter var sämre kortnovellskrivare än mig. Eller så hade jag snällast vänner som röstade på mig=)


Tjoho! så roligt. Om jag kunde skulle jag lyfta upp Jennas tassar och lyckodansa till I wanna dance with somebody med Withney Huston just nu!

Här är länken med tänkvärda bidrag och längst ner är vi vinnare.


Tack igen/ hon som skrattar bubbligt lycklig och är jätteglad

Tack för alla fina presenter

Den senaste tiden har jag fått presenter( älskar presenter tack, tack) och jag har inte tackat för dem här på bloggen än. Jag har tackat personerna som gett mig dem personligen men jag vill visa upp mina fina presenter med.

Jag ska inte ursäkta min långsamhet. Men nu ska ni här tackas! Ordentligt

Mina arbetskamrater: Louise, Hanna, Linda och Jessica var här och fikade. De hade med sig te från hela arbetsgruppen. Så tack hela arbetsgruppen för te och honung.

De har i alla fall humor mina arbetskamrater: Läslust för att jag älskar att läsa, Trio för att vi var då tre som bodde här i Häggnäs i samma hus, Jag, Maken och Sven. Nu är det bara jag och Sven, Det borde döpas om till Duo. Min make är ju som sagt i Västerås ( jag längtar ihjäl mig)

Sen fick jag ett svart hemligt paket. Som det ej var någon avsändare på. Jag har dock listat ut att det är Malin som har skickat det. Så tack snälla Malin. ( Kalmar stämpeln på paketet avslöjade dig)

Jag har fått te av Johanna. Från när hon var på semester på Gotland. Tack snälla Johanna


Jag blir glad av eran omtanke om mig och att ni bryr er. Så tack mina fina vänner för att ni finns och skickar nya spännande saker som förgyller min vardag. 

Paket nr 1

Fick jag av Natalie S. Det var fint inslaget i svart papper med vitt mönster med rosa snören.
Natalie S är här och hälsar på  mig nämligen och jag fick den ungefär samtidigt som jag fick en  kram som värmde härligt.

Jag öppnade paketet långsamt, som jag fått lära mig av familjen Olssons julaftnar, istället för att slita upp paketet och där i låg ett jättefint armband och ett par jättefina örhängen som ser ut som fjärilar. Jag som gillar fjärilar=)

Tack så hemskt mycket Natalie S för paketet. Jag blev verkligen jätteglad.

3 inlägg om 3 fina presenter.

Jag fick ju tre TRE!! fina presenter igår, två på posten och ett när Natalie S kom hit.
Nu ska jag visa vilka fina presenter jag har fått. Men för att göra det rättvist så ska jag dela upp inläggen i tre.

Ärr efter diskbråcksoperation

Ärr efter diskbråcksoperation

Tadaa, så här ser ärret ut nu. Det övre är ärret är från diskbråcksoperationen av L4-L5 som jag gjorde i januari och det undre är från operationen av S1-L5 den 27 mars 2011.

De är gjorde med olika tekniker. Det övre som ser ut som ett kina märke är gjord med stygn som fick plockas bort hos vårdcentralen. Jag såg ut som en kassler i det. Det nya undre som bara är ett streck är sytt med en teknik som syr in stygnen och har en tråd som löser upp sig själv innuti kroppen så att ärret inte blir lika "fult " som gammal vanlig tråckel teknik. 

Jag tycker mina ärr är lite fräsiga. Det är gudomligt skönt att vara utan bandaget. Det är nog det som har kliat värst. Så idag står jag här utan plåster. Det har gått två veckor. Jag har fortfarande stödstrumpor. Jag går inte längre på morfin men fortfarande på maxdosen av alvedon och det starka antiinflamatoriska och smärtstillande pronaxen.

Jag har fått tillbaka min inre glädje känns det som. Det är så himla härligt. Förut var det som ett grått moln över mitt huvud. Det känndes som att livet alltid skulle vara lika hemsk och jag skulle alltid ha lika ont och aldrig någonsin orka leva igen. Jag menar jag hade så ont så jag orkade inte något.
Nu klarar jag av sjukgymnastiken. Nu klarar jag av mycket. Jag kan skratta igen.
Jag ska bara få bort stämpeln av Sven som "grinig" för jag är inte grinig egentligen. Jag är en glad skit. En glad och positiv skit. Så är det faktiskt. Men jag har nog varit ett riktigt negativt regnmoln sen förra sommaren.

Jag är så glad och tacksam för mina två operationer som har gjort att jag kan leva igen. Tack Tack Tack för att jag lever 2010 och inte 1810. För då hade jag nog varit död vid det här laget. Eller åtminstone ordentligt förlamad.

Så mina skitfräsiga och flashiga ärr i ryggslutet är så himla vackra och fina och berättar något djupt och bra om mig. Åh jag älskar mina ärr på ryggen. De som jag har på händerna efter kissekatt de är jag inte lika förtjusta i. Men de på ryggen efter min operation. De känner jag bara kärlek inför.

Sjukt bra!

Skillnaden mellan den här operationsomgången och nästa är att denna gång kan jag faktiskt röra på mig efteråt.
Det är sant, förra gången. Eller perioden Januari-Mars så har jag haft så ont så jag inte har kunnat röra på mig.
Det har inte gått att göra de enklaste sakerna som att föra benet ut åt sidan eller sitta med benen i kors eller ta upp benet i 90 graders vinkel. Nu kan jag det. Det är en sån frihet att kunna röra på sig även om det bara är saker som de flesta tar för givet. Sånt som man bara ska kunna göra.
Jag kan inte allt än men jag är på god väg att bemästra min nya kropp. Nej där ljög jag, jag har precis börjat. Jag är i startskottet på att bemästra min nya kropp. Det är mycket jag inte kan om den och måste lära mig.

I morgon ska Maken ta bort omläggningen och då slipper jag det där osköna kliande plåstret. Jag är sjukt nöjd över mitt liv just nu. Eller det är jag inte, jag skulle helst av allt vilja jobba och plugga och träna och kunna gå en mil och träna lite, cykla, hoppa upp och ner, gå på ett aerobicspass, jag skulle vilja kunna gå på stan utan att dö av smärta. Jag skulle vilja gå på restaurang eller bio.

Men efter de förutsättningar jag har idag är jag sjukt  nöjd. Jag är sjukt nöjd att jag bara behöver resa mig några säg 5-7 gånger under tiden vi fikade för att ändra läget på ryggen. Jag är nöjd över att vara pigg i huvudet. Jag är nöjd över att jag kan vicka på mina tår. I kväll när jag har tagit av mig stödstrumporna ska jag filma mina tår så ska du få se.
 Jag är sjukt nöjd över att kunna vicka på nästan alla tår igen. Jag är sjukt nöjd över att kunna lyfta benet rakt från liggande till typ 70 % . Nästan rakt upp. Det är freaking great. Förut kom jag bara 15-20 cm från marken. Sen tog det stop. Jag är sjukt nöjd över att jag kan göra min sjukgymnastik utan att det gör sjukt ont och att jag faktiskt kunde göra den. Förut kunde jag inte det. Inte som man skulle i alla fall. Shit livet är bra när det går åt rätt håll.

Förstå hur glad och tacksam jag är över att inte ha ischiasvärk i benet längre att jag har känsel i båda benen och i hela min vänstra fot och i hälen på höger fot. Jag är så glad över att visst värker det i ryggen men inte som förut. Jag är så himla tacksam för att jag inte har lika ont som förut. Det är först när man är fri från den värsta smärtan som man märker hur ont man verkligen har haft. Kroppen vänjer sig på något konstigt sätt vid smärta. Mysko det där. Fast det är väl naturligt, man skulle bli galen och behövas läggas in och få djup psykofarmica om man inte vande sig efter ett tag.

Tack!

Herregud vad kommentarer. Jag läser och läser och blir alldeles grinfärdig så fint. Tack snälla för att ni bryr er och skickar uppmuntrande ord .

Jag är så Tacksam. Ska svara på alla så fort jag hinner och kan.

Kram och TACK!

Dag4: Rör på dig

Att röra på sig vet alla är bra. Det är inte alla som orkar ta sig utanför dörren och faktiskt göra det för det är jobbigt. Men när man väl kommer utanför dörren och överarbetat det där jobbiga. Så är det ju roligt att röra på sig. Det är bara svårt att motstå lat-genen som finns inom oss.

Rörelse=Kul.

Det där med jobbighetsfaktorn. Du vet, åååh jag ooorkar inte gå ut och gå, åka på vattengympa, till gymmet.
Jag har hört att 70% av arbetet med sig själv när det kommer till träning är att verkligen gå utanför dörren och göra det. För när man väl slutat diskutera med sig själv och bytt om och gått utanför dörren. Då är det jobbiga slut. Då är det bara skönt och trevligt.

Jag har sedan min rygg krashade fått lägga om min inställning till motion och rörelser. Förut var jag en rätt lat prick när det kom till träning. Jag hade ett inbyggt motstånd mot att faktiskt röra på mig. Det var ju så mycket skönare att bara ligga och slappa i soffan under en mysig filt, läsa en bra bok eller sitta framför datorn.
Det var inte prioriterat om jag säger så.

Nu är jag fruktansvärt tacksam istället över att jag kan röra på mig, jag blev inte förlamad, visst det är ibland jobbigt, när jag har ont är det killler jobbigt. Men grejen är, jag kan ! fatta jag kan röra på mig. Jag kan gå, jag kan använda mina ben. Jag slipper sitta i rullstol och vara invalid för resten av mitt liv.

Det ökar på motivationsfaktorn och rolighets faktorn en miljon gånger när det kommer till att röra på sig. 
Så nu gör jag det med glädje istället för " att det är bra för mig".

Norrsken

Jag låg och sov och fick helt plötsligt en godispåse kastad under näsan, POLLY och NORRSKEN kommer skrek sven. Ja, alltså han skrek inte, men jag sov och var grinig. Jag är alltid grinig när jag är nyvaken. Men jag ser inget skrek han sen. Jag bara gå ut och dra ut proppen. Det måste vara mörkt för att se. Han drog ut 6ans propp och vi gick ut.
Det var norrsken i alla fyra väderriktningar. Otroligt mäktigt. Det var norrsken nyss i alla fyra väderstreck över Häggnäs. Himlen dansade i grönt och det var som cirklar i skyn och vågor i grönt och blått.

Tack snälla vädret för att ni gjorde mig på bra humör igen.

Mindfullness

Jag tror alla skulle må lite bättre om man lyssnade vad man faktiskt hörde på det konstanta surret som man har i huvudet. Vad tänker man? Hur tänker man i olika situationer? Varför tänker man så?
Att lära känna sig själv handlar om att bli medvetenhet om både de positiva och de negativa tankemönster som finns inom en själv.
När man väl blir medveten om vad som sägs i huvudet och hjärtat. Då har man ett val. Antingen fortsätter man tjattra de negativa tankarna som finns eller så börjar man prata positivt med sig själv.
Överöser sig själv med de positiva orden och överröstar de där negativa orden som alla bär inom sig.
Det fortsätter man med tills de negativa orden som man har trott på förtvinar och försvinner.

Jag tror att det här  med mindfullness som är så mycket på tapeten, handlar om att träna sig i att prata positivt med sig själv. Att träna på att göra planer med vad man vill, varför man vill det och hur man faktiskt ska göra för att ta sig dit. Det är mindfullness för mig. Det handlar om att se. Här är jag idag, hit vill jag, hur gör jag och att man faktiskt gör det sedan. Plus att skita i de negativa tankarna man har om sig själv. Koncentrera sig på det positivare. Då blir man gladare, mår bättre och når dit man vill med livet. Man blir helt enkelt lycklig. Det är nog det största målet i livet. Att må bra. Och det postivaste av allt. Är att man styr hur man hanterar sitt eget liv.

Uppmuntran

Jag och morfar, vi har pratat varenda dag den här veckan tror jag. Han är världens bästa.
Igår ringde han och sa: Du har varit så duktig och gått ner 15 kg( fast nu har jag gått ner 17 kg) så du får 750 kr av mig. Det är 50 kr per kg. Det kan ju behövas nu när du är mindre och behöver köpa nya kläder.

Jag bara YESBOX. Älskar uppmuntran, speciellt i form av pengar som ska gå till nya kläder.

Morfar och jag på torpet sommaren 2010

Jag har en sån snäll morfar. Han är verkligen bäst. Så snart jag känner mig redo att köra bil och mår lite bättre i ryggen så ska jag fara ( se norrländskan i antågande) in till Umuå( åååh ännu mer norrländska) och köpa mig bh:ar. Jipiee!

Det och att igår på min minus 17 kgs dag så köpte jag mig en ny fräsig mössa. Maken sa att jag såg ut som en riktig skidåkare.

Jag i min läckra mössa=)

Min favorit fotobok

Min favorit fotograferingsbok heter Amatörfotografen och är skriven av K.O. Sjöström. Den är produserad 1948, femte upplagan och har en personlig signatur till min morfar av författaren själv. 

Den har jag fått av min morfar och den går igenom kamerans grunder. Vilka olika sorters analoga kameror det fanns på 50 talet och hur man ställer in sin kamera på rätt sätt efter rätt ljus.
Det bästa är att den är signerad av författaren och fotografen själv.

Den är så härlig att bläddra i och se hur de gjorde då fungerar även idag. Även fast kamerorna har blivit digitala och mörkrummet har flyttat in i datorn istället. Att framkallningsvätska har bytts ut mot spara som. Och piattning , efterbelysning och använda sig av klippta hål i kartonger har bytts mot photoshop och lightroom.

Jag älskar den boken. Den boken är min finaste skatt i min boksamling. Den och Tusen och en natt serien som jag fick av pappa i present när jag slutade högstadiet. De är de finaste böckerna jag äger.

Tack morfar för att du väckte mitt fotografiska intresse. Tack för att du tog med mig ut på fotoäventyr när mamma var utomlands. Tack för att jag fick din analoga Minolta systemkamera med massor av objektiv när jag var 13. Tack för min första kamera.