Att röra på sig vet alla är bra. Det är inte alla som orkar ta sig utanför dörren och faktiskt göra det för det är jobbigt. Men när man väl kommer utanför dörren och överarbetat det där jobbiga. Så är det ju roligt att röra på sig. Det är bara svårt att motstå lat-genen som finns inom oss.
Rörelse=Kul.
Det där med jobbighetsfaktorn. Du vet, åååh jag ooorkar inte gå ut och gå, åka på vattengympa, till gymmet.
Jag har hört att 70% av arbetet med sig själv när det kommer till träning är att verkligen gå utanför dörren och göra det. För när man väl slutat diskutera med sig själv och bytt om och gått utanför dörren. Då är det jobbiga slut. Då är det bara skönt och trevligt.
Jag har sedan min rygg krashade fått lägga om min inställning till motion och rörelser. Förut var jag en rätt lat prick när det kom till träning. Jag hade ett inbyggt motstånd mot att faktiskt röra på mig. Det var ju så mycket skönare att bara ligga och slappa i soffan under en mysig filt, läsa en bra bok eller sitta framför datorn.
Det var inte prioriterat om jag säger så.
Nu är jag fruktansvärt tacksam istället över att jag kan röra på mig, jag blev inte förlamad, visst det är ibland jobbigt, när jag har ont är det killler jobbigt. Men grejen är, jag kan ! fatta jag kan röra på mig. Jag kan gå, jag kan använda mina ben. Jag slipper sitta i rullstol och vara invalid för resten av mitt liv.
Det ökar på motivationsfaktorn och rolighets faktorn en miljon gånger när det kommer till att röra på sig.
Så nu gör jag det med glädje istället för " att det är bra för mig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar