Tacosoppa är ingen hit

Jag är lite trött idag. Hur nu det är möjligt. Jag har sovit som en stock hela natten. Sängen är så fruktansvärt skön att jag vaknar som jag somnar. Jag vänder mig säkert i sängen men den är så skön. Jag har lärt mig sova på rygg, det har jag aldrig gjort förut. För det är hemskt oskönt att sova på mage eller liggande på sidan nu när min mage värker.Undrar hur lång tid det tar innan jag kan sova som jag är van vid( på mage med ena benet rakt och andra böjt.

Igår hade jag min andra näsbränna när det kommer till efter operationen. Den första hade jag på sjukhuset med deras carribeansoppa från kelda. Inte kul brände i magen. Denna gång var det tacosoppan. Hu, så starkt även fast jag inte hade nått annat i än köttfärs som var stekt med tacokrydda och två teskedar med tacosalsa i mild variant. Det var ingen hit när magen gjorde ont ska jag tala om. AJ!

Jag måste få det inbankat i huvudet att jag inte ska ha nått kryddigt förens min mage har läkt. Dumma jag. Jag mådde så dåligt att jag inte kunde äta mitt sista mellanmål och det är första gången jag fuskar. Men jag hade bara så ont i magen. Jag kröp över till Makens säng, jag sover i extra sängen. Jag vill inte ha någon i närheten av min mage just nu och han fick krama mig igår kväll. Det gjorde bara ont. Jag väntade in i det längsta med att ta mina kvällsmediciner. Ikväll ska jag ta sista Fragminsprutan så snart borde min tillfälliga blödarsjuka vara över.


Så ett tips till dig som ska operera dig, inte carribeansoppa och inte tacosoppa. Fungerar inte.

Jag är så himla glad och tacksam att det har slutat göra ont till idag. 

Dag 19 på Modifast.

Jag har haft en jätterolig och jättehemsk dag på samma gång( nästan) Okej, efter varandra då. Om man nu ska vara så petig. Först fick jag göra nått jag gjorde för första gången. Gå på Västerås Stad. Okej, vi var på Dressman och i Igor huset. Sedan dog jag. Igor huset för att leta reda på toa åt Sven plus att han skulle handla. Jag, jag ville gå på bokrea och taffsa och känna och smeka på böckerna. Men som vanligt blev det inte så bra. Mer in, jag måste hitta en stol att sitta på annars går mina ben och min rygg av.
Sedan kändes det som mitt huvud skulle sprängas och ögat skulle ploppa ut för jag hade så högt tryck bakom det. Min rygg skulle gå av och att jag aldrig mer ville vakna eller öppna ögonen för jag hade så ont.
När jag får ont då somnar jag. Så jag somnade och vaknade nu vid 18.00. Det var ju bara att slänga i sig 15.00 shaken och säga att det är helg. På helgen tar jag shakerna senare, Frukost, lunch, middag, kvällsshake.
På vardagarna frukost, lunch, 3 fikat, middag slut-shakat.

Nå åter till roligheterna, det där med huvudvärk så att ögat håller på att hoppa ut är väll aldrig roligt. Dessutom väger min Makes våg ett kilo mer än Svens våg som jag väger mig hemma på. Jag fick skräckhicka när jag såg kilot. Jag får väll helt enkelt tala om för Ersta människorna på måndag att jag gick upp runt jul och nyår och att jag har gjort mitt bästa och flytit en hel vecka extra. Fasiken.

Nå när vi var på stan idag, jag och Sven så gick vi in på Dressman( han skulle ha en skjorta och tre t-skirtar) sedan gick vi in i Igor huset och jag blev lite kär i deras blombutik. Eller inte i blombutiken i sig utan i armbanden de hade i blombutiken. Så himla snygga de är hårda armband med fina knappar på. Jag är kär, jag vill ha. köpte jag: Nej! Så när jag kommer hem från sjukhuset kan jag väll få ett sådant. Hint, hint!

( Jag vill ha antingen den med vit stor knapp och liten blå med mönster på. Eller den med Blå storknapp och vit liten knapp. Eller den med Turkos liten knapp inramad av silver med en större vit knapp med mönster på)

När jag kom hem så dog jag i soffan. Jag blundade för jag orkade inte ha ögonen öppna men jag var medveten om vad som pågick runtomkring mig. Jag hade bara så ont i huvudet och i ryggen.
När jag vaknade fick jag en present av Maken.

Ett Essie nagellack. Jag har velat prövat dem länge. Jag älskar ju nagellack. Essie är ett amerikanskt nagellack som är rätt nytt och jag är ju hooked när det kommer till nagellack. Jag känner mig alltid väldigt fin med nagellack på mig. Och ljusblått är en härligt fin vårfärg. Synd att jag inte kan pröva det ikväll. Jag måste ju ha rena naglar till operationen.

Så förutom ryggvärk och huvudvärk from hell så har dagens flyt gått bra.

( Hallonshake, färdigshakad choklad, banan, vaniljpudding)

365 dagar senare eller 1 års dagen som opererad. Grattis till mig

Idag är det ett år sedan jag opererade mig för första gången akut. Då skrev jag det här innan operationen och det här när jag hade vaknat. Att äntligen skulle jag bli frisk och smärtfri. Så blev det ju inte riktigt.
Istället har jag haft 365 dagar av smärta av uppgång och bakslag och kämparglöd och djävlaranamma.
Jag har visserligen gett Jenna massor av mattegos och maken massor av pussar.

Jag trodde verkligen att jag skulle bli bättre att jag inte skulle ha lika ont. Visserligen är jag mycket bättre nu. Men jag har haft en helvetisk sommar. Med nio inläggningar för smärtbehandling och fem stycken ambulansfärder.
Årets botten var nog när jag låg och flämtade i örat på Maken på skype av smärta medan han fick ringa Dagny som fick komma över och hon fick ringa Ambulansen. För jag kunde inte det. Jag låg där och kunde knappt andas för att det gjorde så ont och han var i Västerås och gick sönder inombords. 
Årets toppen är Mallorca resan där jag hade en underbar semester även fast den slutade med en ambulansfärd till Torsby sjukhus.
Årets andra topp är nog att jag kunde gå 1,3 kilometer själv igår med Jenna som sällskap. Med bara tre stopp. Det är freaking fantastiskt.

Innan jag opererade mig första gången kunde jag inte gå mellan två snöstolpar eller två lycktstolpar. Jag kunde inte gå 20 meter utan att stanna, sätta mig ner och använda Jenna som hävstång för att ta mig upp.

Jag är oerhört tacksam över att jag har fått operera mig två gånger. För första gången slapp jag smärtan i vänster ben även fast jag fick mera ont och bara låg still och inte kunde röra mig. Andra gången för att jag blev av med min smärtdimma i huvudet. Inte för att jag blev av med min nervsmärta, eller min värk i höften eller kramperna. Kramperna är visserligen mindre nu ett år efteråt. Nervsmärtan är nästan under kontroll av alla tabletter jag äter. Men jag är glad att jag slipper äta  morfin nu.
Visserligen äter jag epilepsimedicin och antidepp medicin för mina nerver, inte för att jag har epilepsi eller är deprimerad. Det fungerar väldigt bra mot nervsmärta. Tack gode gud för tryptizol och gabanpentin. 

Och jag kan faktiskt sitta i nästan 10 minuter utan att ställa mig upp. Jag  är glad. Jag är på bättringsväg.
Jag klarar av massor av saker jag inte kunde för några månader sedan. Jag kan laga mat, jag kan tvätta min egen tvätt. Det är sant. Tvättmaskinen har fått en förhöjning som gör att jag kan plocka i den utan att det gör ont om jag hukar mig. Min tvättkorg har hamnat inne på den nya toaletten som jag inte tagit kort på än men ska göra. Så jag kan plocka i den själv. Griptången jag har köpt är grym till det. Och om jag inte har den i närheten hukar jag mig och tar ett plagg i taget för att stoppa in i tvättmaskinen. Jag kan även hänga min egen tvätt på ställningen som står vid fönstret. Jag kan ta ett plagg i taget ur tvättmaskinen gå till ställningen och hänga det. Förstå så himla underbart att kunna göra det helt själv. Jag kan inte städa toaletten själv. Men Sven har skaffat en easyclean toastol där han har satt in en sån där sak som gör att vattnet blir blått och då sköter det sig själv.  Jag kan inte damsuga eller torka golven men jag kan damtorka i etapper. Jag ser ett ljus i tunneln. För allt det här kunde jag inte i Augusti. Jag har kommit långt och jag hoppas så mitt inre värker att jag kan komma och börja jobba innan det här året  är slut. Det är något jag vill. Åh vad jag önskar att jag kunde vakna upp och kunna arbeta.


Jag kan mera nu, jag kämpar fortfarnde, jag har fortfarande ont, jag har fortfarande kramp, jag har fortfarande väldiga hugg i ryggen. Men vet ni vad. Jag ser en framtid som innehåller allt jag vill att den ska göra. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite mindre ont. Jag hoppas verkligen att jag kan hitta ett jobb som jag tycker är roligt och intressant som står ut med min rygg. Att jag och Maken kan få barn.

Jag ger i alla fall inte upp. Idag har jag firat med att ha hugg i ryggen, mera ont än vanligt och när jag tar steg åt sidan alltså inte rakt fram eller bakåt så hugger det. Men för sjutton, alla har vi våra sämre dagar.

Så grattis till mig på ettårsdagen av min opererade rygg.

Hemma

Sven kom och hämtade mig på Vindelns tågstation. I bilen satt Jenna och väntade, gissa om hon blev glad när hon fick se sin matte igen.
Jag har sovit i sovkupé i natt och det är helt underbart jämfört med liggvagn. Först och främst är sängarna mjuka i sovkupén och man får egen kudde och de har redan bäddat åt en när man kommer dig. I liggvagnen får man ha det skithårda huvudstödet som kudde och en filt. Plus att man har handfat inne i hytten. Och att det bara är tre personer som sover i den istället för sex. Det gör underverk för ryggen med. Det är inte lika hårt och därför blir jag inte lika sliten.
Men jag märker att det tar mycket mera på mig än min vanliga säng hemma eller när jag sover någon annanstans.


I morse när jag vaknade hade jag så ont i nerverna runt anklarna så jag tänkte, ställer jag mig upp nu då går de av. Men det gick ju, upp var jag tvungen att ta mig eftersom medicinen låg i väskan som stod vid väggen. Annars brukar jag ha morgontabletterna bredvid min säng och så hivar jag  i mig dem precis när jag vaknat och ligger kvar tills de har värkat.
Men det går inte när man åker tåg, idag kommer det bli en sängendag känner jag. En sådan dag där jag nästan inte går utanför sängens gränser för att vila kroppen.
Fast det är inte helt sant. Jag och Sven och Jenna åkte förbi svärisarna och åt frukost. Sedan ska jag leta reda på min virkning och försöka göra någon lika tjusigt som Dagnys mormorsruta. Min mormorsruta ska vi inte tala om. Men trägen vinner. Och virka kan jag göra i sängen.
Nej nu ska jag vila min rygg skriker på mig. Även fast jag ligger i sängen just nu. Men den vill nog att jag ska vila helt och hållet och bara stirra i taket och inte använda mina fingrar som smattrar på laptopen.
Så är det att ha en rygg som inte vill som jag vill. Den bestämmer ibland allt för mycket.

Men jag är i alla fall hemma, har världens lyckligaste hund som ligger och snarkar bredvid mig och är glad att jag klarade mig genom min resa fram och tillbaka till ersta sjukhus.

Sjukgymnastik och trasig rygg

Varje gång jag gör ett fullständigt sjukgymnastikprogram. Alltså ben, armar och mage. då blir jag helt slut i kroppen efter att ha tränat och ryggen totalstrejkar. Men jag vet att det är bra för mig. Även om jag får ont, blir stel och kroppen protesterar.
Men det kan ju vara som allt annat som är bra för en som att försöka gå ner i vikt och äta mindre, då protesterar kroppen med.
Kroppen protesterar så fort förändring är i sikte. Men jag tränar på.
Tre gånger om dagen för magen och en gång om dagen ben och armar. Plus mina promenader på 680 meter.

Min kropp protesterar bara vid ben och armövningarna.Inte vid magövningarna. Konstigt det där.

Men tränar det gör jag.

Nu vill jag bara lägga mig i en varmvatten pool och mjuka upp min kropp. Finns inget så underbart som att vara i en varmvattenbassäng för en trasig rygg.

Gissa någon

Gissa någon som trillade i trappan i morse vid fyra? Jo, jag så klart.

Jag vaknade av att jag var kissnödig och skulle gå  ner för trappan för att gå på tjotahejti och jag höll i ledstången i trappan men tappade balansen och trillade i alla fall. Visserligen bara några trappsteg. Det känns som  jag har världens största blåmärke på rumpan och jag har ett stort på armen där ledstången som jag höll i träffade.

Efter att jag hade kravlat mig neråt och gått på toan och uppåt igen så började Jenna frusta och piiipa och skulle prompt ut. Jag bad min mamma att gå ut eftersom jag hade trillat. Men min mamma hon är lika sovtokig som en annan så hon fräste grinigt: ALDRIG! och VÄCK MIG INTE! och vände sig om.

Så det var bara att gå upp och gå ut med damen. Det var tur att jag gick ut med henne för hon var verkligen nödig. När jag kom in så la jag mig i sängen på nedervåningen. Den jag har i vardagsrummet som har ett duntäcke och somnade där. Jag tänkte att duntäcken är bra med värme mot en ond rygg.

Så gissa vem som har ont i rumpan, armen och ryggen idag.
Jo MOI!

Aj aj!

Om jag och maken köper hus i framtiden, tror jag jag vill ha en enplansvilla. Det är nog bättre för min rygghälsa och gör att jag undviker risken att trilla titt som tätt som jag gör nu.

Ont det gör ont, men endå

Idag har jag väldigt ont i ryggen, väldigt, jag har tagit en stesolid och då har jag ont. Med tanke på att jag verkligen inte gillar att ta extra meds och jag bara har tre tabletter hemmaoch bara tagit det lugnt idag. Förutom att jag var ute med hunden en stund mitt på dagen för att vara en rolig matte.
Jag gick på promenad längre än vad jag brukar. Jag gick ner till den lilla gråa ladan och tillbaka med Jenna i koppel hon kissade. Toppen det tar sig det här med koppelträningen med kryckor. Sen fick hon vara lös och jag stod stadigt med kryckorna i marken och sparkade boll åt henne som hon hämtade och jag fick sparka igen. Tur att hon inte kräver så mycket min vovve i motionsväg.
Efter det drack hon lite vatten ur tunnan och vi gick in.

Sedan har jag legat i sängen, nere och uppe och bara tagit det lugnt. Jag har så himla ont idag. Jag tror att det är en reaktion på att pappa har kört med mig. Jag vet att det är väldigt svårt att förstå hur en bilfärd kan vara jobbig för någon som har stolen nedfälld så långt bak det bara går och inte kan sitta och åka bil.
Innan jag fick min ryggskada, mina diskbråck, min diskdegenerativa sjukdom så tyckte även jag att det inte var jobbigt att åka bil. Jag har definivt varit lika ovetande som alla andra friska människor. För allt handlar om perspektiv och upplevelse. För det går inte att förstå hur någon har det eller upplever saker och ting eftersom man är inte dem liksom de inte är jag.

Så därför lider min kropp just nu och har ont idag. Den skriker för att jag inte har lyssnat på den under tiden pappa har varit här. Det är så jag gör. Jag stänger inte av det onda, jag bara vägrar lyssna till det för att orka säga ja, fast jag borde säga nej. Det får jag lida nu när jag tar det lite lugnt och inte åker bil idag. Jag har legat konstant förutom promenaden. Jag har sovit och haft huvudvärk när ska denna huvudvärk gå över? har haft  den enda sedan jag tog min blockad i ryggraden. (Jag försökte ringa till ortopedmottagningen för att höra om det är vanligt med huvudvärk efter en blockad. Men de hade slut på telefontider.)

Så idag får jag plågas av att jag inte har lyssnat på min kropp för att jag har svårt att säga nej.
Jag hoppas verkligen det ger med sig snart.

Supergnäll helt enkelt

Jag är gnällig, jävligt gnällig, jag har haft huvudvärk sedan förra torsdagen när de gav mig min blockad. Dessutom har jag ont i ryggen. Jag har en pappa som ska ha med mig på precis allting. Visst tycker jag det är jätteroligt men jag har jättesvårt för att göra något mer än att ligga i sängen. Jag klarar inte det när jag är som jag är i ryggen. Och jag försöker säga nej. Men det är inte så lätt. Alltid, pappa är ju pappa.

När jag har så ont och jag har huvudvärk.

Kul , kul.

I morgon ska jag ringa till Ortopedmottagningen och prata huvudvärk och vad jag ska göra med min rygg.
Det är den 15 snart, snaaart ska jag prata med den galna värmlänningen till doktor om huvudvärk och ryggvärk och jävla gnäll.

Supergnäll helt enkelt

Diskdegenerativ Sjukdom Del 2 och SRS

En frisk disk i en diskdegenarativ rygg

En frisk disk.

Bilden ovan är en magnetröngten av en nästan frisk disk som sitter i min bröstrygg. Om du tittar på den tecknade bilden till höger, på den översta av diskarna. Så ska en normal disk se ut. Så du ser att den som är min ryggrad är sjuk.

Jag ska börja med att förklara bilden som är ovan ( Magnetröntgen).Allra längst till höger är baksidan av diskarna.Lite till vänster om dem på bilden är det tre lodräta streck. Detta är nervkanalen och ryggmärgsvätska. Sedan kommer två stora fyrkantiga block som är kotor med en mindre rektangel i mitten detta är en disk.

 En frisk disk ska på en magnetröntgen bild  ha ett ljust innehåll utan grumlighet och även ha ljusa sidor och kotorna ska inte ligga mot varandra. Det gör denna disk och den har även lite diskdegeneration. Diskdegenerationen är det svarta till vänster i disken. Men i övrigt är denna disk frisk eftersom den har en jämn "vit" färg.

Men det är den friskaste i ryggen jag har så den får duga att visa skillnaden mellan en frisk disk och en diskdegenerativ disk och en med diskbråck

Diskbråck och diskdegenerativsjukdom

Förklaring av pilar
Blå pilar: Är diskdegeneration i diskarna.
Svart pil och Svart Text är ryggkanalen där nerver och ryggmärgsvätskan håller till
Den Lila Pilen är på Nerven
Den röda pilen och texten är Kalkavlagring som finns på ett diskbråck.
den mörkblå pilen är ett diskbråck som rinner ut under kalkavlagringen.


Diskdegenerativ sjukdom eller DDD

Diskdegeneration är en normal process som ryggraden går igenom och börjar i 45 års åldern i normala fall. På mig har det börjat extra tidigt och detta gör att jag har fått diagnosen diskdegenerativ sjukdom.

Diskdegenerativ sjukdom innebär att diskarnas innehåll ett  gelé liknande vätska börjar torka och skalet, eller disk kapseln,  blir skörare.Det visar sig genom att disken får svarta kanter och mörkare och ojämnare färg inuti diskarna. ( Där de blå pilarna pekar) När disk kapseln har blivit skör kan det lätt bli sprickbildningar och diskmassan rinner ut och blir diskbråck.Om diskbråcket rinner ut inåt ryggkanalen kallas det Ritsopathi och ger ischias värk. Det är först när diskbråcket trycker på nerven i ryggkanalen som folk får ont av det och det uppstår en inflammation.  Det är värk som strålar ut i ett eller båda benen. Om det blir illa nog kan man även få känselbortfall och bli delvis förlamad. I värsta fall så tappar man känsel och styrsel över underliv och rumpa. Då måste man opereras akut. 80 procent blir bättre vid en operation, 5 procent blir sämre och 15 procent får oförändrade symtom.

Det är runt 20 till 30 % av alla i Sverige som har diskbråck. Oftast känner man inte av sina diskbråck och de kan självläka men det tar över två år för dem att göra det.

En frisk disk ska vara vit  vid en magnetröntgen medan en sjuk disk som har blivit degenerativ är mörkare i färgen och har stora svarta kanter. Det var i alla fall vad doktorn på Ortopeden i Umeå sa till mig.

Den övre disken på bild nummer två har svarta fällt i sig och är väldigt sjuk, även det med
diskbråcket i är en väldigt sjuk disk. Där diskbråcket är har det även blivit kalk ovanför så diskbråcket rinner ut nedanför kalkavlagringen. Det innebär att jag antagligen har haft det diskbråcket väldigt länge.

För när man har haft diskbråck och det ska "läka" så bildar kroppen ett kalklager för att kapsla in disken.
Mitt diskbråck rinner därför ut under  detta kalklager och mina "mycket trasiga och sjuka diskar" ser ut som på bilderna ovan.

SRS
Stycket nedanför är direkt lånat från Stockholm Spine Centers Hemsida. Det förklarar vad SRS är och DDD. Eller diskdegenerativ sjukdom som har satt sig på vissa nivåer i ryggen.
"
Ett segment består av två kotor med mellanliggande disk och två facettleder. Två segment innefattar på motsvarande sätt tre kotkroppar med två mellanliggande diskar samt två par facettleder. SRS är ett svenskt uttryck och internationellt används begreppet degenerativ disksjukdom (Degenerative Disc Disease,DDD).

Detta kan föreligga vid isolerad diskdegeneration, men begreppet kan användas även vid diskbråck och andra tillstånd där ryggsmärtan dominerar och smärtan kan lokaliseras till enstaka segment. Enda undantaget är vid diagnosen isthmisk spondylolisthes (spaltbildning på kotbågen med kotförskjutning).

Symtom på SRS är molande värk i ländryggen som kan avta eller helt försvinna vid vissa positioner. Smärtan är ofta lägesberoende och kan även ha inslag av huggande, skarp smärta vid okontrollerade rörelser, till exempel vid en nysning eller om man snubblar till."
(  http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/srs.html )


Här är även en länk på ett vårdprogram för Diskbråck.  Där ni kan läsa vad man kan göra själv för att förbättra sin sjukdom men även hur vården bör lägga upp eran behandling. Så du har lite koll.
http://www.rehabtjanst.se/files/vardprogram.pdf


Källor:

http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/srs.html

http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/diskbrack.html

http://goteborg.spinecenter.se/sv/diagnos-och-behandling/diskbrack-i-laendryggen.html

huvudvärk och tandställning

Ända sedan blockaden lades förra veckan har jag gått med huvudvärk. Jag tror det har med att jag spände mig så mycket och bet allt vad jag kunde i en plastspykopp. Eller så är det en biverkan av blockaden.
Det har gett mig en spark i ändan att börja använda min nattandställning igen för att försöka få mina käkar att slappna av igen. Så fort jag ligger i sängen nuförtiden så har jag den i munnen och hoppas att det ska hjälpa mot min huvudvärk.

Jag får bättre tänder och mindre huvudvärk hoppas jag. Win-Win

De måste ju erkänna att de har opererat två olika nivåer och dessutom opererat fel!

Jag har tittat lite på mina Magnet Röntgen bilder och på mitt ärr på ryggen. Jag kan inte förstå att läkarna inte kan inse att de har opererat diskbråck på flera nivåer i ryggen. De hävdar att de inte riktigt vet om de har opererat på en eller två nivåer men att de " borde " ha opererat bara på en nivå. Eftersom det står så konstigt i mina journaler och hehe de har glömt skriva dit att jag har en extra kota så de vet inte hur de ska räkna . Oups!

Låt mig presentera lite bevis.

Bevis nr 1: Ärret

Diskbråck ärr

Ser ni att det är två sorters ärr. Det övre ärret som är lite mer till vänster och har stygn som ser lite ut som ett kinesiskt tecken det är från  min första operation. Det andra ärret som är lite mera till höger och har inga stygn som korsar är från operation nummer två

Rent logiskt hade de gått in på "samma " nivå. Hade de väll gått in via det gamla ärret för att slippa så mycket ärrvävnad som möjligt OCH hade de ifall de nu skulle ha opererat på samma nivå inte gjort ärren parallella?

Istället för under varandra som nu

BEVIS NUMMER 1: Se ärret

Bevis nr 2:

Magnetröntgen med kontrastvätska av ländrygg

Detta är min senaste magnetröntgen bild, en av dem alltså. Ser ni områdena som är markerade med pilar. Detta är alltså ärrvävnad i min hud/muskler och fettvävnad. Det är alltså två ingångar på TVÅ olika nivåer.

Dessa nivåer är dessutom parallela och går inte ihop. Alltså borde de ha gått in på två olika nivåer rent logiskt.


BEVIS NUMMER 2: Se ärrvävnaden innuti.


Kan någon vara vänlig och tala om för mig att jag inte har rätt? Att jag inte har blivit opererad på två olika nivåer så ska jag gärna slicka den där doktorns röv.
Men nu har jag rätt. För annars skulle inte bevisbördan vara så tung. SÅ nu får de krypa till korset och slicka min röv. Om de inte erkänner detta nu och skickar mig till en annan klinik.
Då jävlar ska jag röra om hos dem. Då går jag till pressen.


Jajemensan.

Visst synns det att jag har blivit opererad på två olika ställen i ryggen tydligt. Ni kan väll skriva en kommentar och stödja mig i detta. Att jag ser rätt.

Eller kan jag ha fel?

Jag måste ha rätt? Eller hur?

att ha svårt att säga nej till andra och ja till sig själv

Idag är en dålig dag, jag vaknade med mer ont i ryggen. Den där blockaden har visserligen tagit bort en del smärta i benet men inte allt. Den har gett mig lite mera ork. Men jag har fortfarande väldigt ont innuti ryggraden.
Den är inte borta alls. Den skär och jävlas precis som vanligt, när jag hostar, när jag tar i. Det gör bara ont.
Visserligen har jag kunnat vara igång mera. Mer än jag faktiskt har velat mycket mera. Men min kära far är det väldigt svårt att säga nej till. Det går knappt. Det är inte möjligt riktigt. Inte för mig, jag har väldigt svårt att "hävda " mig mot honom.

Jag vet att för min ryggs skull så måste jag börja säga nej till sådant jag inte klarar av. Som att följa med pappa in till Vindeln idag. När min ryggrad skrek AJ så fort jag vaknade. Men jag har så jäkla svårt att säga Nej till honom. Lika dant när jag talar om för honom att han måste bli lyhördare och inte envisas. När jag säger att jag har ont och inte mår bra och att jag inte vill följa med. Att han då slutar tjata och säga : Kom igen följ med. För det blir så svårt för mig att säga nej. Han säger att det är ju kvalitetstid.Sen slutar han inte tjata förens han får sin vilja igenom. Det är svårt det där med att sätta gränser till sina egna föräldrar. Speciellt när de är otroligt envisa.
Jag vet inte om jag tycker att det är kvalitetstid att åka i en bil liggandes och ha så ont innuti ryggraden att det känns som att ryggen är på väg att gå av. ( nej det gjorde den så klart inte men det gör otroligt ont där inne när det skär och hugger och värker)

Skrattar, hostar så skär det och hugger i ryggen. Sätter jag ner hälarna så hugger det i ryggen. Åker jag bil och bilen kränger, eller vi åker över ett gupp eller någon gör en kraftig inbromsning så hugger det i ryggen och skär. Bilresor är inte en ryggtjejs grej alltså.

Så nu är det färdiggnällt för denna gång. Jag är oerhört glad och tacksam att han är här och lagar mat, sopar golv och pratar med mig. Men jag önskar att han skulle vara lite mera förstående bara.

Morfinet ska bort

Jag är på Morfin nedtrappning, idag ska jag "bara" äta en tablett morgon och kväll. Igår åt jag en tablett morgon och två kväll. En liten sådan där grön tablett motsvarar 3,75 gram morfin. Det är helt sjukt att jag har stoppat i mig fyra tabletter. Två morgon och två kväll.

Jag vägrar bli beroende. Jag vill ha de utsatta, jag menar fungerar det inte och smärtan kommer tillbaka något djävulskt så visst. Då får jag väl ta det då. Men bort ska de pillerna. Jag ville inte ens ha dem från början.
I början hade de problem med att få i mig Ipren och nu ja nu så sitter jag med en hel hög med små piller i olika färger och jag vill inte ha dem. Alvedon fine, men det andra. Skulle jag så skulle jag helst slippa ta dem. Så nu ska dolcontinet ut och jag är glad över det. Det är bra att jag gör det under " blockaden" som doktorn som sa att jag hade råkat få en hemskt sjuk och trasig rygg sa till mig när jag sa att de antingen fick sätta ut de små gröna tabletterna eller ge mig ett nytt recept.

Jag vill inte att min sjukdom ska göra mig till en junkie. Dessutom får jag bort morfintabletterna  och klara av att  sitta en stund kan jag faktiskt köra min bil själv. Och bara det är ju sjukt skönt.

Provokationsröntgen, Slätröntgen och inga kotor på glid.

Sista dagen på sjukhuset så fick jag åka ner och göra min provokationsröntgen. Det är en slätröntgen som de gör när man står upp, håller höfterna still men böjer sin rygg framåt och de tar en röntgenbild. Sedan tar det en bild till när man böjer ryggen bakåt.

Mina kotor gled / rörde sig inte. Jag tyckte att det var lite dåligt bemötande där med. Visst det är väl bra att mina kotor inte glider. Men varför gör det så förbannat ont? ( Jag vet, diskdegenerativ sjukdom, fyra diskbråck och en knöl. Döende diskar.SKITONT) . Men att en sjuksköterska kommer in och berättar det i min sal inför min pappa, mina svärisar och grannen i sängen bredvid. Detta ger mig inte en chans att ställa de frågor jag behöver ställa.  Jag försöker inte visa att jag blir ledsen. Visst är det konstigt att jag blir ledsen. Det är ju positivt att de inte rör på sig. Men samtidigt är nog chanserna små att jag ska få operera mig en gång till.

Så när blockaden släpper om smärtan blir värre. Ja, då är chansen rätt stor att jag bara " får leva med smärtan".

Av sjuksköterskan får jag reda på att jag ska få åka hem när jag vill, en läkare skulle komma in och skriva ut mig.

ST Läkaren frågar om jag har mediciner så det räcker och jag sa att jag har inte så mycket Dolcontin kvar( morfinpreparat) så antingen får de sätta ut den eller ordna med ett nytt recept. Jag vet även  inte hur det ser ut med de andra receptenvmen de fick han kolla upp. Han frågar om jag vill sätta ut Dolcontinet nu när jag har blockad i ryggen och självklart vill jag ju det. Jag vill inte gå på morfin, jag vill inte bli beroende.
Dessutom blir det lättare att sätta ut Dolcontinet när blockaden är i ryggraden och "hindrar smärtsignalerna".
Så jag sa ja, jag frågade även om han kunde skriva ut bilderna på min slätröntgen.

Jag och pappa packade ihop mina saker, computern, väskan, computerväskan, handväskan, jag bytte kläder från sjukhuskläder till mina egna och tog kryckorna och haltade ut i korridoren in till läkaren.

Han ST läkaren förklarade röntgenbilderna för mig han förklarade hur linjerna skulle se ut och att mina linjer i ryggen var jätte bra, att de inte ruckade på sig alls kotorna. Varken i framåtlutande läge eller bakåtlutandeläge. Han sa att jag har haft oturen att få en väldigt sjuk och trasig rygg.

Visst det är jättepositivt, visst det är väl bra. En operation är inte lösningen på allt. Men endå,

Så här fredagen efter blockaden så skär det i ryggraden, det hugger, jag har inte ont på samma sätt, men det hugger fortfarande och skär.

Jag vet att operation inte alltid är det bästa. Det blir mer ärrvävnad efter varje operation, det är litet i ryggkanalen och ryggmärgen svullnar und zu weiter.

Men jag blev ändå ledsen, för grejen är att vad händer nu? Ska jag behöva leva så här nu? Resten av mitt liv? Ska jag behöva få så ont igen eller ska jag behöva bli stucken i ryggraden var tredje/fjärde vecka och döden dö där på bordet när de skrapar mig i ryggraden för att få en ny blockad för att bli rörligare?

Vad innebär detta?

Det enda jag vet är att jag ska i alla fall få behålla min tid hos Dr Enskog och då får jag väl lite svar på mina frågor.


Men jag är i alla fall ledsen även fast jag borde vara tacksam att de inte rör på sig "just vid det tillfället".

Men vad sjutton är det som hugger och skär så hemskt i ryggen fortfarande då?

Det där med att komma tillfreds med ett glidlakan

Det är så konstigt, ett glidlakan ligger i min säng, jag som arbetade med folk som behöver glidlakan, jag som var den som var personlig assistent, undersköterska och bäddade i ett sådant här i folks sängar för att de behövde det i sin vardag och jag behövde det för att kunna vända dem lättare och kunna göra ett bra jobb.

Nu behöver jag ett själv.
Jag behöver det för att kunna röra mig i sängen lättare, för att det ska göra mindre ont, för att få en godare natts sömn och kunna kliva upp på morgonen lättare. Att vända mig från sida till rygg. Eller sida till mage. Eller tvärtom. Men nu behöver jag ett, nu behöver jag det som jag hjälpte andra att bädda i.
Nu är det jag som är sjuk, fast det var jag som tog hand om sådana som var sjuka, eller kanske inte sjuka som i förkyld. Men sådana som inte klarade av att sköta sitt eget liv själva.
Nu klarar inte jag av att sköta mitt liv själv. Så jag har ett sådant i min säng, ett jävla glidlakan.

Yrkesroll blir förbytt till det omvända. Det som jag använde på jobbet för att hjälpa min brukare med får jag nu använda själv. Vilken omställning. Vilken twist på livet.

Så här är det ultimata beviset på min ryggsjukdom, på mina hemskt sjuka diskar och min trasiga rygg. Min svårt sjuka rygg, min svårt trasiga rygg som läkaren sa. Du har haft oturen att få en hemskt sjuk och trasig rygg.Så nu ligger jag här med ett glidlakan under mig. Jenna bredvid mig och kan röra mig lättare i sängen. Men jag avskyr det. AVSKYR. Fast jag behöver det. Det är bara ett bevis på förlusten och vidden av hur det är just nu. Men som sagt, det kan ju inte vara för alltid. Jag ska ju bli bättre.

Jag vet inte, jag tänker ska glidlakan vara en del av mig nu? För alltid? Eller kommer det bara vara en period i mitt liv tills ryggen blir bättre ( hahahaha!!!!)

Min sista dag på sjukhuset för den här gången och jag borde vara tacksam men jag sörjer

Började att fira niomånadersdagen med att få sjukhusfrukost. Molinergröt, med lingonsylt, juice, ägg, kaviar och te med honung i. Sedan fick jag besök av Dagny och Allan och Pappa, jag fick även åka ner på röntgen.

Jag borde egentligen vara glad idag, umgås med tre personer som betyder mycket för mig, jag fick göra röntgen, jag fick även röntgensvaret och jag fick åka hem. Ändå gråter min själ. Jag kan ju gå, jag kan röra mig, jag vaknade utan ryggvärken idag för första gången på en evighet. Men tänk att det ska ta att bli skrapad i ryggraden med en nål som var det värsta jag varit med om för att få vakna utan värk i ryggen för en dag. Även om jag inte var helt smärtfri så är jag tacksam. 

Jag fick röntga mig, jag har gått hela långa korridoren på ortopedens akutavdelning. Jag är glad. Jag kan gå, men jag sörjer. Jag sörjer sörjer sörjer.

Jag borde vara tacksam, lycklig, shit jag är inte lam. Men jag sörjer min rygg, jag sörjer över ett års helvete.

Men endå, jag kunde gå ut, ut från sjukhuset, själv, med kryckorna så långt har jag inte gått sedan i juni. Det är framsteg. Men jag är i alla fall ledsen inombords. Fast jag borde vara tacksam.

Tacksam och glad över att vara hemma, jag har fått prata med min älskling och jag har fått kärleksbrev över internet av honom. Jag älskar honom och ja, jag är bättre än när jag kom in till sjukhuset. Jag har msnat med Emma och pappa är här. Jenna har fullkomligt varit på mig hela kvällen och krävt närhet. Jag borde vara glad och tacksam. Borde ...

Jag får vara det i morgon. Men jag måste få sörja lite. Sörja och inse sanningen.

Det har gått nio månader idag efter första diskbråcksoperationen.

Idag, exakt idag för nio månader sedan den sjunde januari 2011 så opererade jag min rygg för första gången. Diskbråck, diskbråcksoperation. Jag suger på ordet. Ordet suger, jag skulle vilja spotta ut det och stampa ner det i jorden och gå där ifrån. Men nu går inte det.

Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare.  För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.

Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.

Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.

Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.

Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.

Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.

Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.

Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?

Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig. 

Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.

Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.

Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag. 

Diskbråck, detta är diskbråcksmassa, det de faktiskt plockade ut ur min ryggrad

Grattis på niomånadersdagen Ellinor.Starkt kämpat även om du inte tar dig någonstans.

Men grattis på niomånadersdagen efter första diskbråcksoperationen. 

Klappar mig själv på axeln

Tröstätning och jag svettas hjärnet

Jag har tyckt så synd om mig själv så jag har ätit upp min present från ondaryggen.blogspot.com som var här och hälsade på, chokladtryfflar och tuttifrutti, sedan har jag även ätit lite polly och druckit lingondricka. Det får man göra när sjukhuset suger, kroppen reagerar konstigt och för att bli bättre får man lida pin.
Det brukar ju heta det, vill du bli fin får du lida pin. Det borde heta vill du bli bättre får du lida pin. Det finns verkligen inget i livet som är gratis, inget som man inte behöver vårda eller bry sig om, ingenting som bara fungerar. Allt i livet behöver man kämpa för, vara omtänksam om och bry sig om. Det är inget i livet som någonsin går smärtfritt.
Men som sagt innan kl 1400 idag var dagen fantastisk tänk besök av två trevliga kvinnor, underbart, och efter kl 16.30 blev den bättre.

Ondaryggen

Sen kom Lotta ( www.lottaz.blogg.se)

Lotta

Jag ligger här och ser på House, min granne  sover och jag har ljudet avstängd, svettas och mumsar godis.

 Pappa kom och hälsade på mig på UVA( uppvakningsavdellningen) även fast jag inte hade varit sövd, de ville ha lite "koll" på mig. Eftersom min "motorik försvann" aka jag var tillfällligt förlamad från midjan och neråt. Pappa hade med sig min kompis som jag fick av Mona efter första operationen som får hänga med mig när jag mår dåligt. Det var skönt att ha han på UVA, jag hade tom med mig kameran ner. Eh , ja, jag är en fototok och eh ja, det är mitt sätt att behålla kontrollen i livet.

Men nu är den tillfälliga förlamningen borta, jag kan stå och vända mig om och mina ben kan jag dra upp, det där med känseln nedanför knäna. Det är en annan femma. Så jag tröstäter. Och det får jag göra.
Sen har jag svettats som en gris sedan sju och det var innan jag började äta godis. Jag tror min kropp kämpar för att vakna till liv igen. Kämpar för att bli bättre och därför svettas jag för den arbetar hjärnet.

Det där med Blockad i Ryggen är inte min grej

Jag säger då det: ALDRIG MER! Fy satan så ont det gjorde och så var nålen inte rätt och de fick sticka flera gånger och jag skrek, grät och skulle liggs still. Tänk dig fulgråt och så jävla ont så jag dör gråt och inte få skaka i kroppen?
Jag sa: Ge mig nått att bita i!
Och de typ tusen doktorer( det var fem. men endå) ba: Det går så bra så och du är så duktig.
Jag bara: DU kan inte säga att det går bra, för det vet du inte för det är inte bra när det gör så jävla ont.
Gud doktorer och bemötande, grrrrr. Jag fick en " spykopp" att bita i ringplasten så jag kunde ligga still i slutet.

Shit vad ont det gjorde, det gör jag ju aldrig om ALDRIG! Visst jag var ett " svårare" fall och har hypersensibilitet i ärrområdet på ryggen och att den där lokalbedövningen inte fungerade så att de och de var tvungen att sticka flera gånger. Jag har visst flera plåster där bak. Att bli stucken och sen ska de "följa ryggkotan medan de skrapar med nålen på kotan för att hitta nerven. FYFAN så ont det gjorde.

Efteråt hade jag ingen känsel från boobisarna och neråt, bena gick inte att röra på med vilja. Jag tänkte det är så här det måsta kännas när man blir lam. De fungerade inte på flera timmar och det som skulle tagit en kvart tog över en timme. TÄnk att bli stucken flera gånger (  minst fem högst 10) i ryggen och rispad i ryggraden för att hitta rätt nerv att bedöva. Gruvsam smärta säger jag bara. Efteråt fick jag sådan djävulusisk spränghuvudvärk så det kändes som att huvudet skulle lossna.

Jag hamnade på UVA för koll, anhöriga ska inte bli insläppta där men pappa fick komma in och jag blev lugnare och mådde bättre. Han hade med sig min lilla giraff jag fick av Mona och min mobil. Han gav mig kramar och höll mig i handen. Käre pappa, tack för att du var där. Sedan var han tvungen att gå.

Jag fick åka upp på avdelningen. Äta middag och håller sakta få tillbaka funktionerna i benen, jag kan röra på dem nu. Förut hade jag inte någon motorik alls.  Bedövningen satte sig på motoriken, aka, jag kunde inte röra benen.

Men nu på kvällen så har jag fått tillbaka känseln till knäna i alla fall och det ska ta några timmar att släppa första bedövningen så i morgon kanske jag kan gå själv utan att åka på en " toa-stol"  för att ta sig till tjottahejti.

Jag gör inte om det för satan så ont det gjorde, Maken sa att jag kommer glömma smärtan. Jo tjena. AJ AJ AJ.


Jag hoppas verkligen att det  är värt det, att jag får tre veckor som smärtfri i ryggraden och i benet. Att jag kan göra min provokationsröntgen så gott det går och att det är värt det. För Satan i gatan så ont det gjorde.

Monas Lunch!

Lunchen blev min favorit: Sushi, det var så himla gott. Tack snälla Mona för lunchen.

Mona med sin Sushi, hon är alltid så fint piffig.

Min Sushi och Misu soppa väldigt gott.

Jag och Mona

Hon gav mig en riktig "vitamininjektion" Jag känner ovanligt pigg och fräsh idag på kvällen. Jag har mindre ont. Tänk att lite besök kan göra något så härligt