Att välja är att besluta om de erfarenheter du har sedan tidigare

Jag tar ännu ett citat ur Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Sedan jag var inne sist på sjukan i en och en halv vecka har jag försökt fylla i den varje dag. Bara för att ge mig själv lite tankeverksamhet och funderingar.

Det är bra att få tänka efter och reflektera över meningar så där, det är lite i-ching eller vad det nu heter. Du vett som mediterande kineser håller på med.


Som det här klokskapen:
Vi kan bestämma oss för att inte låta vårt liv styras av det som tidigare har hänt oss. 

Ja, det är en svår nöt för mig att knäcka. För det som tidigare har hänt mig, sisådär för ett år sedan och tre månader sedan kommer alltid påverka mig. Jag kommer alltid bli styrd av min rygg. Jag kommer alltid styras av min rygg. Men det innebär ju inte att jag inte kan få göra det jag vill med mitt liv. Det kommer antagligen vara krångligare. Ta längre tid och inte göra på det lätta " vanliga sättet". Utan anpassas efter mina möjligheter. 
Doktorerna sa ju att som du har det efter 6 månader från ditt operationsdatum så kommer du troligtvis ha det hela tiden. Och vet du vad, det skiter jag högaktningsfullt i. Inte en chans jag tänker ha det så här.
Glöm det. Jag ska bli bättre och fortfarande göra det jag vill med mitt liv. Jag menar bara det, jag kan gå längre sträckor i högklackat, vem hade anat det för ett år sedan? Nä just det!

Annorlunda, det är nog det nya ordet för mig. Att jag får göra det annorlunda. På mitt eget sätt. Utanför massan. Så det där med att inte låta sig styras av det som har hänt oss tidigare tycker jag inte stämmer.
Det kommer påverka en. Allting man gör i detta liv formar en, det ger en kunskap och gör en förhoppningsvis mera klok, ju mer du upplever. Det handlar som sagt om perspektiv. 
Har du aldrig någonsin upplevt något som har varit svårt så tycker du kanske att minsta lilla är otroligt jobbigt och mår dåligt över det och det har du ju som sagt rätt till. För det handlar om perspektiv. Perspektiv på livet, perspektiv på upplevelser. Om jag läser en bok och du läser den efter mig kanske jag tycker att den är härligt bra och du tycker den är värdelöst dålig. 

Det handlar om erfarenhet, erfarenhet av det som har hänt oss tidigare. Det är det som formar oss. Om inte det som har hänt tidigare i livet styr våra val? Vad ska man då ha med erfarenheter till? Goda som dåliga erfarenheter styr oss, vi kan välja vad vi gör med dessa erfarenheter. Väljer man lika dant som innan vid ett misstag, ja då gör man ju om misstaget och styrs av det. Men väljer man annorlunda för att man har lärt sig av det som hänt tidigare, ja då styrs man av det som hänt tidigare.  

Därför tror jag det hade varit bättre att skriva.

Vi kan bestämma oss för att lära oss av våra erfarenheter och det som hänt oss tidigare. Efter det kan vi välja hur vi agerar i framtiden.

För jag vet som sagt att allt det som har hänt i mitt liv påverkar mig, i de val jag gör, hur jag agerar, hur jag tänker, eller inte tänker i vissa situationer. Visst jag har en grundstomme det som är jag, men det blandas upp med allt det som jag varit med om. Det påverkar mig. Det styr hur jag väljer. Väljer att leva mitt liv.

Om vi är vad vi har och det går förlorat

Jag köpte för några år sedan Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Den är skriven i dagsform. Alltså den andra september och så står det någon liten klokskap just på den sidan och så kan man skriva sina egna funderingar runt just den sidan.

En av dessa klokskaper är:

Om vi är vad vi har , och vad vi har går förlorat, vilka är vi då?

Det är en mening som jag har tänkt på rätt länge och jag tror inte det är menat som yttre saker, det kan det ju även göra, ifall man förlorar ett hus eller så. Men jag tror det är menat som kroppsliga värden. 

Om vi är vad vi har, jag hade en fungerande kropp. En kropp som inte var felfri, men fungerande. Nu känns det som att jag har förlorat idén om min kropp. Om det som har varit. Om den där himla valfriheten. 

Jag som var så stolt att jag ändå kunde gå så långt.   

Här är jag och min förra arbetkamratsgäng som har gått/ sprungit blodomloppet.  Jag var rätt stolt över min kropp ändå även om jag skämdes för att den var tjock. Nu skäms jag inte ett dugg för att den är tjock min kropp. Det är helt plötsligt inte lika viktigt hur den ser ut bara den fungerar.

Jag var stark som en hel karl ( kolla lixom, tre stockar med björk ( 3!!)) Och jag bar massor av stockar den dagen, Maken och Svärfar kan gå i god för mig. Maken sa att han aldrig har sett mig slita så mycket. Tänk att den där superkvinnan faktiskt är jag. Jag har gjort allt det där. Jag har burit trädstockar, jag har gått 1,2 mil. Jag har gått blodomloppet två gånger. Jag har spinnat, simmat, jag red från jag var 4 år till jag var 17 år. Jag har gått i nio timmer i Skottland med Malin uppför GlennNevis. Jag har burit en ryggsäck med 20 kg på mig i 16 dagar när jag var i Skottland. Jag har cyklat flera mil.  Jag har dansat afrodance när det var nytt och varit ungdomsledare i Aeorobics. Jag har åkt skidor, utför och på längden.

Jag har till och med uppträtt på lilla scen på Grönan ( grönalund) med min högstadie skolans aerobicteam. Vi hette flowerpower. Skolan heter Blombackaskolan så det passar. Jag har freaking suttit och ridit på en riktig tjur!  Det är sant, han var inte en oxe, en riktig tjur på en bondgård med franska kor, de där vita.Tänk att min kropp har klarat allt det där och mycket mer. Sen går den bara och blir trasig. Hur dumt är inte det lixom?

Folk säger till mig att jag inte är lika glad nu för tiden. Att jag är mer ilsk och gnällig. Men det kanske blir så när kroppen sviker en. När kroppen inte vill som man själv vill och man  måste komma överens med det nya förutsättningarna. När själen, hjärnan och hjärtat vill så mycket mer än man faktiskt klarar av.

När man längtar bort från sig själv, eller den kropp man sitter fast i. Såsom jag gör idag. 

Idag längtar jag till det friska jag. Eller den friska kroppen jag en gång hade. 

Den som var så jäkla kool så den fick gå på dejt med Martin Stenmark och hans brorsa=)

Jag menar hur skjutton slår man det? ( ja förutom när man gifter sig med han man älskar mest, shit vilken grej alltså, bröllop och fira kärleken åh)

Så vem är man då när man har förlorat det man var. Ja, annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Man klarar inte samma saker som innan, man lever i smärta och biter ihop. Blir grinigare och surkärring, man lever, men ens kropp den vill inte som hjärtat vill. 

Det jag har lärt mig är att säga nej. Nej för att min kropp inte klarar av saker och ting, och när jag inte gör det, säger nej till andra för att säga ja till mig själv. Ja då straffas jag rejält. Min kropp sparkar mig i häcken och säger. NONO Ajabajamaja inte bajsa i rabatten,

Så vad är man då? När man förlorat den man var? Ja, längtandes och strävandes och inte ger man sig. Man tränar och ger inte upp. Det är vad man blir envisare än vad man redan är. Man blir en doer. 

Hellre vid 52 år än vid 28 år

Jag fick en fråga av min Fina vän Malin om jag fick välja om jag skulle fått mina diskbråck nu eller när jag var 52 år gammal vad jag skulle ha valt.

Jag sa absolut när jag var 52 år gammal. Maken och Svärmor och Malin de höll inte med mig, eller Malin hade väl inte någon åsikt så där hon bara funderade. Men Maken och Svärmor höll inte alls med mig.

Jag håller med mig, för med  tanke på att jag har en diskdegenerativ sjukdom och med tanke på att alla diskar hos alla människor degenererar med åldern. Diskarnas yttre skal blir skörare, diskmassan drar ihop sig och blir mer och mer gel aktig istället för att vara spänstig så blir man stelare och krymper. Det är inte bara osteoporos ( benskörhet) som gör att man blir kortare med åldern utan även att kotorna kollapsar på diskarna som kollapsar och kota blir tillslut mot kota. Detta sker naturligt och börjar runt 45 års ålder på alla människor på denna planet.
Det innebär i praktiken inte så mycket för när man blir äldre, blir man mindre rörlig och stelare. Dessutom har diskarna hunnit bli så pass mycket mindre på höjden att man inte får ont i ryggen av att diskarna degenererar och kota möter kota. Det är meningen att det ska bli så med åldern.

Men eftersom det har skett så tidigt på mig och mina diskar fortfarande är väldigt höga och har mycket gelé massa i sig så när kotan kollapsar på disken så spricker diskhöljet och jag får diskbråck och det gör ont. Väldigt ont.

Så ja, jag tror hellre jag hade tagit den där diskdegenerativasjukdomen när jag var 52 för då hade det nog inte gjort lika ont.

Sen tror jag även att jag hade kunnat göra lite roligare saker som att skaffa barn, plugga, jobba, resa och sådant lite tidigare.

Nu vet man ju aldrig hur det går. Kommer min rygg klara av en graviditet? Kommer min rygg klara av ett jobb? Jag vill så otroligt mycket att den ska klara det. Det är något som jag ber till gudarna och hoppas verkligen att den kommer göra. Men det vet man inte.

Jaja, allt blir lite klarare efter den 21 september 2011. Då jag ska få komma till den "bäste" på Ortopedmottagningen på NUS, han som opererade mig fel. Jaja,

Jag kan ju samtidigt förstå hur de menar att jag är yngre nu än vid 52 år och att man inte ska skjuta sina problem framför sig på det sättet eftersom jag vet  vad som väntar. Men jag hade i alla fall mycket hellre haft detta vid 52 år än nu. Alla gånger mycket hellre. Dessutom lär jag alltid alltid alltid ha ryggproblem och alltid vara handikappad och alltid ha ont i ryggen.

Du ryggare: Hade du hellre haft det som du har det nu eller fått det vid 52 års ålder?

( jag exkluderar alla som inte har något ryggproblem för ni har ingen talan för ni vet verkligen inte hur det känns.)

VIP kort till Vården?

Centerpartietsblogg av någon nisse som är centerpartist skrev 2010 att: "Centerpartiet och Alliansen vill att de med störst vårdbehov ska få ett VIP-kort till vården. Nu presenteras VIP-kort i vården, för patienter med stora och kända vårdbehov. Idag har vi sett att det brister i den vård och omhändertagande för dessa patienter. Patienterna som det gäller är oftast äldre och kan få vänta i många timmar på akutmottagningarna. Med detta kort kan de komma direkt till den vård de behöver." ( Rolf Edlund, administrator av bloggen)

Jag undrar vilka dessa VIP:are är och vart är kortet? För sånt fall tycker jag att jag är förtjänt av det. Vad är då störst vårdbehov? Är det som VHC( Vindelns HälsoCentral) distriktsköterskor tycker att en förkylning är mer akut en någon med fyra diskbråck? Eller vad räknas då som störst vårdbehov. Cancer, ja det kan jag förstå. Reumatism, krossade ryggrader? Multipla Diskbråck? Vart går gränsen för patienter med stora och kända vårdbehov.

Jag är Känd inom vården, jag menar två operationer, 9 månaders sjukskrivning( nästan) jag ränner där var och varannan dag. Även om de som opererar mig inte säger att jag är "känd av patienten" . Det är sant, när jag låg inne första gången sa Mossberg( det står i journalerna) att Lycksele Lasarett hade varit i kontakt med honom angående mig och han inte kände till mig. Man bara suck och stön. Det var han som opererade mig andra gången.

Men är jag då känd? Har jag stora vårdbehov? Eh ja, 22 piller om dagen, ligga i en säng mest hela tiden. Hur kul är det?


Undrar vad det där kortet tog vägen någonstans och hur jag får tag på ett? ( För det är väl meningen med att de med behoven ska ha dem? Inte de som är rikast och har små skrupler som typ ett nageltrång eller så?)

Nå vart är kortet undrar jag?

Kunskap är makt

Läkaren Linda från Ortopeden ringde mig efter de hade gått rond vid 10 tiden idag.
Det är bra att de faktiskt hör av sig när de säger att det ska de.

Hon ringde och pratade och jag var så trött så himla trött. Inte är det så konstigt med tanke på att vi åkte vid 23 tiden igår och jag inte fick sova förens jag kom hem vid 8,30 i morse.

Hon sa att jag har fått ett diskbråck till där de har opererat bort ett. Det kallas reversibelt diskbråck. Det betyder helt enkelt att diskbråcket går tillbaka efter att man har opererat sig. Det gör så ibland och de vet inte varför diskbråck gör det.

Summan av kardemumman är att jag ska få träffa en av deras ryggspecialister på återbesök i Umeå.

Jag förstår inte varför de inte kunde ha sagt från början "Ellinor, du har fått tillbaka ett av dina opererade diskbråck. Det är därför du känner som du gör." 

Jag fungerar med kunskap, okunskap och att vara i ovisshet driver mig till vansinne.  Det känns mycket bättre att veta att jag har fått tillbaka ett av mina diskbråck. Det ger mig kunskapen och då kan jag hantera det.
För ovisshet kan man inte hantera på ett annat sätt än genom att få kunskap. 

Och kunskap ger makt, makt över att hantera sin egen situation efter bästa sätt och välja hur man hanterar de förutsättningar som man har fått.

Så det så!

Är det inte så att det här är resultat av hur du levt förr?

Linnea i USA sa...

Är det inte så att det här resultatet av hur du levt förr? Nu arbetar du aktivt för att reparera skadorna! Jag hoppas att du får en bra läkare snart! kram  

 

 

Hej! Linnéa. Svaret är inte ett solklart ja, eller nej. Men det är ju inte en solklar rätt eller fel fråga att 

diskbråck.

Det har forskats en del på varför vissa människor får diskbråck och andra inte. 

Det vanligaste är att man är MAN i 45 års åldern och arbetar framåtlutande med tunga lyft i vård eller inom industrin. Är lågutbildad och har ryggproblem i släkten. 

De ser inget samband mellan diskbråck och övervikt.  Det kan underlätta, eller rättare sagt det underlättar för ryggen att inte gå runt och bära på en massa övervikt. Men det har ingenting med framkallandet av diskbråck.

Så min övervikt har ingenting med mina ryggproblem att göra. Det enda en viktnedgång gör är att gör det lättare för ryggen att bli friskare. Men det har i.n.t.e lett till att jag är ryggsjuk idag. Men hade jag inte valt vården så hade jag kanske varit friskare i ryggen idag. Men det vet jag inte.

 

Det bästa man kan göra för sin rygg är att gå och hålla in magen. Spänna magen så mycket och så ofta det går. 

 

Om du vill läsa mer om diskbråck gör det här.

 

http://www.ryggoteket.se/rygg/diskbrack/orsaker-till-diskbrack/ 

 

http://ryfs.nu/

http://www.rehabtjanst.se/files/vardprogram.pdf

http://gnyu-wiki.ngn.nu/index.php?title=Diskbr%C3%A5ck

http://gnyu-wiki.ngn.nu/index.php?title=Postoperativt_nervkl%C3%A4m

Appropå de två sista länkarna där står det jättebra om nervskador och hur de läker ihop. Så alla med diskbråck eller ryggproblem. Kika in på den. För den är värd massor i förståelse. Massor!  Även om diskbråck. Alltså de två ovan här.

Nästa länk är även också en superlänk. Den talar om varför man inte ska träna med vridning i kroppen. Så alla som gillar att träna. Var god gå in på den och läs. För den är verkligen bra i förebyggande syfte.

http://traningslara.se/samtidig-rotation-och-flektion-i-ryggen-okar-skaderisken/

Nästa handlar om ischias

http://www.kiropraktor.me/Ischias3.htm

Detta kommer bli ett väldigt långt inlägg men det är för att jag har begrundat det mycket själv. Kan jag ha levt annorlunda för att slippa få det här. Svaret är kanske? Så nu kommer mina egna funderingar på diskbråck och ryggsjukdom.

Vad kunde jag gjort bättre? Vad kunde jag gjort annorlunda. Vad är mitt fel i allt detta med min rygg?

Det som är mitt fel är väl vilket yrke jag har valt att arbeta inom. Att jag valde vården. Jag började arbeta på ett ålderdomshem i Södertälje när jag var 19 och precis hade tagit studenten. Jag tog vilket jobb som helst eftersom jag ville flytta hemifrån och fick ett första hands kontrakt på en 36 kvm etta i centrala Södertälje. Jag tog telefonkatalogen och ringde runt till olika företag. Jag hamnade på O och oxbackshemmet. Där jag fick jobb. 

Det var väl dumt av mig att skaffa mig jobb inom vården så här i efterhand. Att jag tackade ja till ett jobb som inte har varit bra för min rygg. Men hur skulle jag veta att jag har en rygg som är svag och att diskbråck är ärftligt? Jag hade ingen aning om det, jag visste att pappa har ryggproblem och min faster Tina. Men pappa jobbar som lastbils chafför och Tina inom socialtjänsten. Pappa har även jobbat på byggen och alltid lyft tunga lyft och arbetat hårt konstant, hela tiden. 

 

Så det var väl urbota korkat att ta det där jobbet som gjorde att jag kunde flytta hemifrån utan att gå till socialen. Eller tacka ja till att få en Undersköterskeutbildning betald av Arbetsförmedlingen för de ville ha kompetens och såg att jag hade erfarenhet. Och sedan arbeta på sjukhus med specialist utbildning inom trakeotomi och respirator vård. För att sedan arbeta som personlig assistent. Som jag även har haft planer på att lämna genom att utbilda mig på Universitetsnivå på Ledarskap och Organisations Programmet på LNU. Genom att finansiera mina studier genom att arbeta samtidigt 92%. Men jag visste inte då att jag skulle bli rygg sjuk.

 Så ja, det är mitt fel att jag är ryggsjuk för att jag valde fel yrke. Men jag hade inte kunskaper om att min rygg skulle gå sönder och jag skulle få fyra diskbråck och antagligen vara handikappad för resten av mitt liv. 

Jag vägrar ångra att jag har spenderat min tid mellan 19 och 27 med att ta hand om andra människor som är sjuka, gamla eller funktionshindrande som behöver vård, som något fel. För visst så här i efterhand kanske jag valde fel.

Jag valde fel yrke, för min rygg.

 

Men grejen är att jag visste inte vad jag ville bli. Jag hade ingen aning, ena dagen var det skodesigner i Italien för att i nästa stund vilja bli Tandhygienist. Jag ville få tid på att bestämma mig om vad jag ville arbeta som och jag tyckte om att arbeta som Undersköterska även om tiderna var dåliga, lönen dålig och jag fick jobba julafton min favorithögtid. Men det gav mig något annat. Det gav mig en styrka. För vet du vad

Men det är inte mitt fel för min övervikt. Utan endast för den karriär som jag valde. 

 

Så här i efterhand kan jag tycka att det är obota korkat att stanna i ett yrke som jag egentligen inte ville arbeta inom. 2004 när vi flyttade upp sa jag aldrig mera vården. Men det var inom vården jag fick jobb. Så jag tog det. Jag har faktiskt trivts väldigt bra med att arbeta som undersköterska och sista jobbet det i Vindeln Kommun har varit fantastiskt. Fantastisk brukare och anhöriga. Mina fantastiska arbetskollegor. Jag har verkligen trivts där. Underbara människor hela bunten. Bättre arbetskollegegäng får man leta efter. De är omtänksamma och bryr sig. Allting löser sig och folk ställer upp för varandra i vått och torrt det är så fint att ha ett sådant gäng.

Men jag kan inte ångra det och det är inget misstag. För jag hade inte kunskapen om min rygg för att veta att det val jag gjorde var fel. Så därför är det inte fel. För annars skulle jag inte ha vårdat alla mina  patienter och brukare genom åren och gjort ett bra jobb. Ett jobb som jag är stolt över även om jag inte har tänkt att det ska vara för alltid. Jag är stolt att jag har lärt mig laga mat av en person som är gammal på ett ålderdomshem.  Så nej det är inte något jag ångrar. Jag är nog snarare tacksam över att ha fått se så många olika människoöden. Så många människoöden att nu när jag själv är handikappad och sjuk kan ha större förståelse och mer kunskap om hur jag ska hantera det här för att komma vidare och bli friskare. Att aldrig ge upp. Att hur sjuk man en är och hur fysiskt handikappad man en är kan man ha ett värdigt liv.

Ett fullt liv om än bara lite annorlunda.

Så nej, vården är inte ett misstag eller ett fel.

Och ja, det är mitt fel att jag är tjock med. Men det har inget med diskbråcken att göra.

 Det har med för mycket mat och för lite motion och för mycket av fel mat och snask att göra. Det har inte bidragit till mina diskbråck.

 

Jag kunde ha tränat mer, varit mer aktiv, gått på gym, tränat ute, gått mer promenader och dansat mera. Rest mera, börjat plugga tidigare, haft mera picknickar och legat mera på stranden. Simmat mera i sjöar och hav. Ätit mera skaldjur. Klättrat upp för stor kludden och klappat älgar på älgfarmen. 

Varit normalviktig, även om det inte hade gjort från och till utan bara hade underlättat mitt tillfrisknande. För jag var nog menad för att ha diskbråck. Jag hade fått det förr eller senare i alla fall. 

 

Jag vet inte, jag är absolut inte glad över att vara sjuk. Jag hade tusen miljoners miljarder hellre varit frisk och arbetat. Men jag tror att om minst ett år när jag kanske möjligtvis är bättre( ser du norrlänningen i mig) så kommer detta göra att jag fortare får jobba med det jag vill. Det kommer sparka mig i rätt riktning. För jag kommer inte kunna säga nej till vad jag behöver, vill och kan klara av längre. Jag kommer behöva säga ja till mig själv istället för nej till mig själv.

 

 

Så fel jag har.

Det är nog tur att jag är ensam hemma idag. För jag går mest runt som en suckande nedstämd kvinna och drar mina bara fötter efter mig och suckar ännu en gång väldigt tungt.
Jag vet inte vad det är med mig. Eller det vet jag ju. Jag är deppig. Riktigt uruselt deppig. Jag bara går runt och suckar och domedagsoket hänger tungt över mina axlar idag.

Jenna förföljer mig och där matte suckar djupt där ligger hon på golvet och tittar upp på mig med sina bruna ögon. Stackars hund som måste ha en sådan deppig matte. Jag borde gå ut och aktivera henne. Men si det kan jag inte. Istället har jag ätit lunch och ska nu ta lunchdosen av alla tabletter som ska i magen för att jag ska kunna "leva" som i att existera.

Jag vet att det handlar om hur jag väljer att hantera det som händer mig. Jag vet det. JAG väljer hur jag hanterar detta. Jag kan inte rå för att det har hänt. Men jag, jag alena väljer hur jag hanterar detta.
Men ibland är det så himla jobbigt bara. Det är så himla himla jobbigt. Och jag försöker se framåt och tänka  att nästa sommar, nästa år den trettioförsta augusti tjugohundratolv. Då, Där, DÅ kommer det vara bättre. Då kommer det vara bättre. För det måste ju bli bättre, eller hur. hehe...

Fast du, det jag trodde förra året att jag skulle vara frisk i oktober. I december blev det värre. När jag opererade mig tänkte jag att i mars när sjukskrivningen går ut då är jag frisk. I mars fick jag operera mig igen.
När jag fick sjukskrivning till i slutet av juni så tänkte jag att där, då är jag bättre. HahahaHA. ...HA...ha så fel jag har. Så himla himla himla fel. HA HA




Men det blir väl bättre till nästa sommar, kanske.

Du får gnälla

När jag pratar i telefon med en del av mina vänner och de har något som bekymrar dem eller har ont någonstans så säger de rätt ofta, mitt i eller i slutet av "klagolåten": Men jag ska inte gnälla, du har det ju mycket värre än mig, du har mera ont än mig.

Det kanske är sant att jag har mera ont och har det värre, men det gör inte deras smärta och bekymmer mindre viktiga eller jobbiga för det. För det är mina vänner som lever i det och jag vill ta del av deras upp och motgånger, vad som är jobbigt och vad som är kul. Det tillhör vänskapen för mig. Dessutom är det rätt skönt att veta att alla på denna jord har problem i olika omfattning. Jag kan lyssna och vara där även om jag har ryggproblem och ont. Smärtan och mitt handikapp sitter inte i öronen de sitter i ryggraden.

Så vad jag vill ha sagt med det här är att det går bra att gnälla på sitt eget liv och sina egna problem till mig utan att få dåligt samvete. För alla har vi våra egna problem och de är lika viktiga för de som bär dem att få de ventilerade hur stort eller litet det än är. Ha inte dåligt samvete för dina egna problem för de är stora för dig som mina är för mig.

borttappat

Är ni också så att ni glömmer var ni lagt saker och ting?
Det är som att jag har totalminnesförlust i flera dagar och går och letar och  letar och letar för att sen när jag verkligen behöver det. Veta exakt vart jag hade lagt den?

Så har det varit med min vattengympaväska denna gång. Jag la det någon annanstans än där jag brukar ha den. Hängandes på kroken i hallen. För jag tänkte att det skulle komma folk i helgen och de kanske ville ha någonstans att hänga sina kläder på istället för att min sportväska skulle ta upp all plats.
Jag hade badlakanet på tork över elementet och baddräkten i badrummet på nedervåningen. Jag vek ihop baddräkten och badlakanet och skulle lägga tillbaka det i väskan när jag inte hittade den.
Den var ingenstans. Jag har letat i helga huset. I tre dagar har jag letat och inte hittat den.
Igår kväll letade jag som värst.

Jag tänkte jahaja jag får väl ta en ful plastkasse då. Men så nu, nyss, då bara aha jag la den bredvid fotöljen i sovrummet. Som en blixt ur klar himmel så visste jag var den var när jag behövde den.

Det är alltid så med mig. Väldigt konstigt. Nu mot Umeå och ryggisen!

Hej Anonym

Anonym sa...

Hej! jag har följt din blogg sedan jag hittade den när jag googlade om diskbråck. Jag läser den nästan varje dag och hittar stöd i mitt eget läkande av två diskbråck som ung tjej. Det är en enorm lättnad att få läsa om de tankar som är hos mig, som också finns här. Du är grymt stark och positiv! Och jag vill bara lämna mitt avtryck hos dig för du gör det för mig. Tack för att du får mig att orka lite till, de dagar då jag tror smärta och hjälplöshet kväver mig. Tack för du skriver om dina tankar.

Hej Anonym!

Vad roligt att du tycker min blogg är bra. Visst är det skönt att inte vara ensam i eländet. Att andra människor också känner som jag gör.
Jag öser ur mig mina tankar och funderingar här på bloggen om min rygg och rehabilitering. Dels är det för att jag inte fullkomligt ska ösa ner mina nära och kära när jag pratar i telefon eller umgås med dem om min rygg. För jag kan hålla låda. Det är roligare att prata något annat än bara ryggar.
Då kan man läsa här istället. För det är viktigt att ha ett ställe där man kan ha en "spykvart" så får folk läsa precis det dem vill läsa. Ta del av min rygg på deras villkor.
Min morfar brukar säga att när han har läst ikapp sig på bloggen så har han läst flera kilometer text om min rygg. Det är ju lite så det är.

Dels tampas man med en ny identitet. För jag är inte den jag var innan diskbråcken. Du är säkert inte samma person heller som innan dina två diskbråck.
Men man tampas även med en ny livsstil. Ett anpassat leverne efter ryggjäkeln. Med sorg och förhållningssätt, gränser mot sin egen vilja och andras önskemål. Att det jag vill går inte alltid för min rygg är inte på tiptop idag eller kan du hänga med på bio( andras önskemål) nej det går inte för min rygg klarar inte det. Att känna sig tråkig och utanför, även fast det säkert bara är för en period och just nu. Men det hjälper ju inte att det är för just nu, för hjärtat sörjer ändå. Du vet vad jag menar va?

Det är så jäkla jobbigt att inse sin kropps begränsningar. Att i huvudet är man redan på benen, cyklande, levande fullt ut, i tanken. Kroppen, ja, den är på en annan plats. Den vill inte som jag vill. Den gör ont och har det svårt och jobbigt. Jag hoppas du blir bättre och kan göra din sjukgymnastik och att du blir smärtfri i framtiden.

Har du också opererat dina diskbråck? När fick du symtom? Vad har du för symtom? Vad kör du för sjukgymnastik? Har du testat vattengympa?

Vad glad jag blir att du finner styrka och lite jävlar anamma i hopplöshetskänslan.

Kram på dig/Ellinor

Min rygg har tagit min spontanitet

Idag har jag faktisk varit på golvet, jag har suttit på en mjuk madrass och kammat Pringle(  lånehunden) och Jenna har suttit bredvid och bara kamma mig matte, kaaammmaaa miiig.
Jag höll på en liten stund men sen sa ryggen ifrån och då slutade jag.

Jag börjar bli bra på det där med att lyssna på min kropp när den säger ifrån. Det är faktiskt en gåva. Att få lära sig sina egna begränsningar.
Jag är en rätt hetsig person, pratar fort, vill mycket, gör allt samtidigt. Jag går igång i 180 hela tiden med sånt jag tycker om. Som att jobba och plugga. En del saker kan jag vara hur slö som helst med. A k a måla dörrarna i datorrummet bruna aka 2008( det har jag inte gjort än).

Men jag lär mig sakta men säkert att göra saker jag tycker är tråkig på tid men även att inte gå på i ullstrumporna med saker som jag tycker är kul. Ibland kan jag känna mig väldigt splittrad i huvudet för att jag vill så mycket samtidigt. Jag vill för mycket helt enkelt. Det är fint att lära sig att sortera ut saker och göra en sak i taget även om man kan göra två saker i taget utan att det blir jobbigt. Det är väl lite det som att bli vuxen handlar om. Att inse sina begränsningar, sätta gränser, göra färdigt och att göra en eller två saker i taget. Inte allt på samma gång.

Jag är väldigt glad att jag har lärt mig att göra en eller två saker i taget, lyssna på mitt huvuds begränsningar, göra upp planer så att jag oftast kommer i tid. Jag sitter nästan aldrig med tenta ångest när jag pluggade( jag längtar tillbaka så jag kreverar) för jag lämnar in i tid. Oftast. Jag vet slutdatumet, jag lägger upp min egen planering och håller den. Det fungerar fint.

Det här med kroppens begränsningar har jag aldrig förstått förut. Jag har inte fattat alla gravida kvinnor runt omkring en som säger. Jag har fått lära mig lyssna på kroppen. Jag kan inte det där. Jag lyssnar på kroppen. Som om de vore en upplyst buddha som bara aouuum jag är ett med min kropp och lyder dess minsta vink( tänk nu att man säger detta som ett mantra). Nu fattar jag precis. Jag är inte gravid, utan har fått lära mig lyssna på kroppen i alla fall. Lär man sig inte lyssna på sitt sinne eller sin kropp så går man förr eller senare in i väggen och det slutar med att både sinnet och kroppen går sönder. Min kropp gjorde i alla fall det för att jag inte har lyssnat på den.
Jag tror att det är många med mig som är i samma situation. Antingen går kroppen sönder eller så blir man utbränd.  Det är kroppens och sinnets sätt att tala om för en att det har gått för lång tid av att inte lyssna på stressen, kroppen och sinnets skriksignaler. Min kropp gick sönder och jag blev inte utbränd. Men får man inte diskbråck så får man något annat tills man lyssnar på sin kropp och verkligen gör som den säger.

( Jag pratar inte om hemska sjukdomar nu som cancer, MS, ALS, demens osv, inte heller om olyckor ifall de inte var orsakade av stress såsom benbrott, ryggbrott, osv) utan jag pratar om ont i ryggen, ont i magen, utslitna kroppar( som inte har blivit utslitna på normalt åldrande sätt). Jag talar om när man får ont i magen och inte lyssnar på sig själv. Att det här trivs inte jag med, jag mår inte bra av det här och så fortsätter man av en vana för man vet vad man har men inte vad man får.

Det är det jag pratar om. Ibland måste man våga något nytt än att hålla kvar vid det gamla som inte är bra för en. Även om det är svårt och jobbigt.

Därför kan jag känna tacksamhet blandat med hat mot min trasiga rygg. Tacksamhet för att jag får lära mig lyssna på min kropp och veta mina begränsningar. Men samtidigt ett hat över smärtan och mitt osynliga handikapp. Att alltid konstant behöva anpassa sig runt min rygg. Mina diskbråck har tagit bort min spontanitet.

Det är vad den har gjort.

Att ha möjligheten att välja

Idag är det personalmöte men jag ska inte gå. Det känns konstigt det där att inte jobba, att allt bara fortsätter utan mig. Det är lite som att dö. Alla fortsätter sina liv som vanligt utan en själv. Visst man kanske får en tanke då och då och i början hör folk av sig ofta och ringer eller mailar. Sen efter ett tag då är det som sådana saker droppar av och så sitter man själv igen. Att bli sjuk är som att dö. För när man får en kronisk åkomma så blir man aldrig som man var förut. Man blir aldrig frisk igen. Man blir inte som man var innan man blev sjuk. Eller man blir aldrig som man var innan man visste om att man var sjuk.
Det är en del av en som dör. Den där delen som säger att man är odödlig och tar allt för givet.
Men man får ju något annat, visdom, kunskap och insikt om att man kan bli frisk igen. Men inte på samma sätt utan på ett nytt sätt ett anpassat sätt. Ett annorlunda liv mot förut. Ett annorlunda friskt liv. För man kan ju ha en skadad kropp men vara frisk i övrigt.
Min valfrihet är borta. Förut kunde jag välja hur jag ville och vad jag vill när som helst och även om jag inte valde allt hade jag i alla fall möjligheten till att välja. Jag får lära mig att välja annorlunda.

Men samtidigt tror jag att det är bra. För jag får lära mig att välja rätt, att välja att ta hand om min kropp och välja saker som jag mår bra av istället för att tänka "det är bara för ett tag och det går bra så länge fast jag inte vill". Jag får välja bort att "göra det jag inte vill men har gjort ändå" i mitt liv. Det måste ju ändå vara något positivt. Det som är tråkigt är att jag var tvungen att lära mig det den hårda vägen.

Framtiden

Jag har funderat på en sak. Jag hade ju inte så bra grundfysik till att börja med. Tjock, dålig  kondis, ja du fattar. Sen blev jag sjuk  i ryggen och fick ännu sämre grundfysik. Så jag ligger på  minus 10 i startstreckan för att börja bli bra. Men samtidigt kan jag lägga en bra grund nu när jag väl har förutsättningar för att börja lägga grund.

Tänk att två operationer kan ge en den grunden. Jag är i bättre fysisk form än i januari. Det är jag faktiskt. Jag ska visa! Jag har ju försjutton bildbevis på det hela. Men sen jag måste låna makens dator en stund för att klippa och klistra och göra pilar så ni ser vilka bukmuskler jag har fått.  Mitt slutresultat ska vara superdeffat. Nejdå vanliga muskler men som gör att min rygg blir så bra som möjligt.

Jag och maken pratade igår kväll. Vi pratar varje kväll en stund innan han vänder sig om och börjar småsnarka på 3 sekunder. Han frågade: Kan du verkligen inte cykla i framtiden? Jag förstår att du inte kan göra det inom ett år men kan du inte cykla typ 2013.

Jag tycker det är hemskt synd att min morfars mammas cykel blev snodd i Torsby för några år sedan( ong-as!!) för den hade varit perfekt för min rygg. Eftersom jag måste sitta rakt i ryggen. Jag kommer behöva en mormorsmodell i framtiden. Jag kommer inte kunna ha en sån med rakt styre.

För cykla vill jag kunna göra. Jag vill kunna cykla. Måste hitta en cykel som fungerar bara.
Jag måste kunna sitta rakt upp och ned när jag cyklar i framtiden.

Jag vill börja med Yoga nu. Eller qigong. Jag vet det har inte gott tre månader än. Jag får ju inte ens gå vattengympa än. Det har bara gått lite mer än två veckor efter operationen men endå.

Jag vill bli bättre. Träning= att må bättre och bli bättre.Jaja tålamod är en dygd.

Ta chansen börja med en god vana.

Ibland när jag surfar runt på kväll och dagstidningarnas hemsidor så ser jag en bra rubrik och tänker för mig själv. Den där skulle jag kunna skriva något bra utifrån.

Så nu gör jag det helt enkelt.

Ta chansen och börja med en god vana. Det är en klockren rubrik. För det är ju så det är man måste chansa, våga hoppa, eller nej jag hoppar ingenstans med min rygg. Jag ska nog aldrig mera hoppa även fast det är bra för skelettet och man förhindrar osteoperos, benskörhet, genom att hoppa eller utsätta skelettet för stötar. Fast det ska man undvika med dålig rygg.Jaja pest eller kolera. Det är ju tur att övervikt motverkar benskörhet med. Även om det leder till hjärt och kärlsjukdomar samt diabetes. Som sagt Pest eller Kolera.  Men man måste våga pröva nya saker och vara utsatt där ute i det okända för att kunna utvecklas.

Jag tror att om man inte vågar chansa och börja med något nytt som en god vana så leder det i längden till att man slutar utvecklas. Även om man kan vara nöjd i det stora hela så kan det leda till att man blir missnöjd för att man inte vågade pröva det där man alltid har velat göra men aldrig vågat gjort eller prövat men inte vågat göra fullt ut för att man inte vet vad som väntar.

En god vana kan vara så mycket som man inte tänker på. De flesta tänker på att börja med en god vana som att helt sluta med godis, eller träna minst fyra dagar i veckan för resten av ens liv.
Men en god vana kan vara något litet, det behöver inte vara så stort som de flesta vill göra det till.
Det kan vara att gå utanför dörren och gå en promenad nedför gatan och tillbaka en gång i veckan.
Det handlar om att man väljer att göra något annorlunda mot vad man brukar göra.

Något litet till att börja med. Jag brukar tänka på barn. Först lär de sig att snurra runt, sen lär de sig att häva sig upp på sina armar med överkroppen,sen krälar de sig frammåt, sen står de och gungar, sen kryper de.

De tar förändringen i steg, i delmål och det är så vuxna också måste göra för att få en ny vana eller ändra livstil. Ta det i etapper.
Först får man ändra något litet, det funkar inte att springa ett maraton på en gång om man aldrig har joggat. Eller gå i 12 cm klackar när man alltid har gått med platta skor. Man får börja med 2,5 cm klack och vänja sig vid förändringen.


En god vana kan vara att istället för att ta 3 potatisar ta två och lika mycket sallad extra som den potatisen du tog mindre. På så sätt byter du ut matvara till en bättre matvara.

Eller som med mig, jag går ett varv runt mitt hus och gör sjukgymnastik varje dag. Det är bättre än att inte göra något alls. Man måste inte börja springa på löpbandet. Man kan börja gå.

Man kan välja att köpa ekologisk vitvinsvinäger istället för vanlig som en god vana.

En god vana behöver inte vara så stor. Det är väl det jag vill säga. Att man behöver inte göra det så kravfyllt på en gång. Det behöver helt enkelt inte vara så stort.

Idag har jag tagit det väldigt lugnt. Jag har mest legat i sängen och i soffan. Gått utanför dörren tre gånger och gått en liten fyrkant på gården. Mycket längre än vad jag gjort på länge.
Vet du jag är faktiskt lite glad innerst inne över att de opererade fel förra gången. Jag menar om det hade tagit  rätt diskbråck då så hade jag inte varit av med två nu.

Nu genom att ha två diskbråck borta har jag faktiskt en chans till att bli det bästa jag kan bli. Att rehabiliteras till en superkvinna med skavanker. Jag vet att min framtid måste anpassas till min rygg. Jag måste hitta alternativ.
Inom allt jag gör.

Jag vet att jag tjatar mycket om min rygg här på bloggen. Det är väl allt jag tjatar om egentligen. Men jag är nyopererad igen. Jag har det här som mitt andningshål.  Mitt andningshål där jag kan kräkas ut allt om förlamade tår och bortdomnad fot om operationer och värk. Om sorg och annan smärta som relaterar till min rygg. Det är vad jag gör med min blogg. Åtminstone just nu. Jag längtar till den dagen då jag inte behöver ha bloggen till rygg gnäll. Utan kan skriva om andra roligare saker.

Men just nu är den mest till för ryggnäll

Är det inte så att du känner efter lite extra nu?

 Jag förstår att omvärlden inte kan förstå min smärta, det är ingen som kan uppleva någon annan persons smärta. Det är något som är väldigt subjektivt och självupplevt. All smärta är inte lika dan. För man har olika smärt-trösklar. Lika dant som det är med självförtroendet, vissa tvivlar på sin egen förmåga mer än vad andra människor gör.

Jag kan få frågor som:" Är det inte så att du känner efter lite extra nu efter operationen" eller innan min operation fick jag frågor som " Har du verkligen så ont?" Den kan jag få även nu." Har du verkligen så ont? "
Och nej, det är inte idag jag har fått den frågan, utan det är av olika människor lite då och då som det kommer upp en sådan fråga. 

Jag kan förstå att på något sätt är det för att visa empati och visa intresse över att jag har ont. Men shit. Vet ni hur det känns, och ja, jag kanske tar det helt på fel sätt. Men när jag får sådana frågor. Som "känner du inte efter lite extra nu efter operationen" eller "Har du verkligen så ont" så känns det som att jag blir ifrågasatt. Jag har god lust att bara öppna min mun, riva ur mig min ryggrad och trycka ner den i halsen på vederbärande person och säga: Varsågod, känn efter själv. Jag ger gladeligen bort mina diskbråck. Tror du inte på mig så varsågod och pröva. 

Jag vet att det inte är så folk menar. Men man måste faktiskt tänka på hur man säger saker. 

Jag vet inte om folk förstår det här med diskbråck, lite ont i ryggen, ryggskott, trött i ryggen, ja visst, det kan man fatta. Men diskbråck. Det gör jätteont. Jag kan ärligt säga att jag reagerar snabbare på smärta nu. Det gör jag. Jag vet att jag inte inbillar mig längre. Jag vet att jag har den och det är tillåtet. Jag kanske säger oftare till att jag har ont. För  jag har fått en dom. Jag har mina diskbråck. Det ger mig " rätt " till att känna som jag faktiskt gör. Att ha ont.

Förut innan jag visste att jag hade diskbråck. När jag gick till doktorn och hon sa att det var för att jag var tjock. Även om jag visste att denna smärta var annorlunda mot något jag innan har känt. För Nervsmärta är inte samma sak som djävulusisk träningsvärk eller ett utdraget ledband precis eller ett blåmärke eller ett sår som läker eller att man har ont i musklerna för att man har ramlat. ooh nej. Nervsmärta det är en helt annan liga av smärta.

Så var det som att inte ens jag vågade ta min smärta på allvar. Jag vågade inte ta mina bortdomnade ben på allvar. Eller att jag hade ont så jag grät varenda gång jag skulle ut på promenad. "Det var ju bara att bita ihop, för jag är ju ung, och stark och en gnällig typ". Jag kunde ofta känna att andra människor tyckte att jag var en riktig gnällkärring när jag sa att jag hade ont och att jag överdrev.  Jag vågade därför inte medge ens för mig själv att jag hade så ont som jag faktiskt hade. Jag vågade inte säga ifrån när jag inte orkade bära något tungt eller gå på den där långa promenader. När jag gick i höstas på promenad hade jag som mål att inte stanna och vila mellan två lyktstolpar. Jag klarade inte det för att jag hade så ont. 

Jag tillät mig inte att erkänna för mig själv att jag hade så ont, för när folk säger till en att "man överdriver, eller inbillar sig" då blir det tillslut en sanning, speciellt om det är sjukvården som säger det till en. För jag hade förbannat ont, jag kunde inte lyfta mitt ben rakt 20 cm från marken i somras. Men jag vågade inte säga hur ont jag hade för att jag då skulle upplevas som en gnällig kärring. När jag sedan fick min MR i Januari och blev akutopererad efteråt. Då kändes det okej att erkänna för mig själv hur ont jag har haft och hur ont har jag just nu.

Jag vet att det kan vara en kombination av att jag tillåter mig själv att känna att jag faktiskt har ont. Att jag erkänner för mig själv att min rygg är sjuk och dålig och jag kommer ha ett ryggproblem resten av mitt liv som jag måste ta hänsyn till i min vardag. Jag förstår att folk bryr sig, men tänk på hur ni säger saker. För jag inbillar mig inte min smärta, jag lever i den. TRO MIG, hade jag kunnat tänka bort den, så skulle den ha varit borta sedan länge. Jag vill inget annat än att vara smärtfri, jobba och plugga.

Jag vet att ni inte menar det som det låter utan säger utav omtanke. Men ibland blir det bara lite fel.  Tänk efter före nästan gång.

Gårdagens debatt.

Var det någon som såg på debatt igår? Det var Janne Josefsson som var programledare, istället för hon tjejen som också är bra och de tog upp tre ämnen. Det första var något som så ointressant som Big Brother. Jag kan nog ärligt säga att jag har sett ca 5 avsnitt genom alla säsonger av BB.  Det är ett skitdåligt koncept. Barnhemsbarn som har blivit utsatta för vanvård och andra hemskheter. Jag går inte in på det mer än så.

Debatt två handlade om "modebloggerskor" som förebilder, det var verkligen kvalitativa ämnen som de debatterade om. Verkligen.  Bloggerskor som åt barnmat och förstorade både det ena och det andra. Kissie var där. Jag har aldrig varit inne på hennes blogg och tittat, jag läser kvalitativa bloggar oftast. Men vad jag såg av henne så den flickan har stora problem med sitt liv. Med sin självkänsla. Hon bör arbeta på den istället för att operera sig.
Och jag kan hålla med om att blir man en offentlig person så får man ett ansvar genom det man förmedlar till omvärlden för det finns uppenbarligen människor som lyssnar. Även om intentionen inte var att bli en förebild så blir man ändå det genom att man blir en offentlig person.

Blåsten och jag.

Solen skiner verkligen ute och det blåser vårvindar. Har du tänkt på att det alltid är tre ordentliga höststormar innan vintern kommer och tre ordentliga vårblåstar innan sommaren kommer. Idag blåser det och första vårstormen är här. Då är sommaren på gång alltså.
Ja, jag vet, man ska inte blogga vädret. Men jag blir glad i hjärtat när det blåser så här mycket ute.

Jag gillar helt enkelt blåst, man blir piggare i skallen, jag njuter när den biter mig i kinden och jag känner att jag lever och känner mig framförallt levande.

Det är konstigt att jag verkligen uppskattar sånt som gör att man känner sig levande. Inte "tack för att jag överlevde" utan levande.

Vad får dig att känna dig levande?

Jag längtar

Oj Vad jag längtar tillbaka. Jag längtar så det gör ont i själen efter mina studier. Jag längtar så det gör ont efter att få jobba.
Jag saknar verkligen mitt liv.

Jag vet att jag lever här hemma med. Med smärtan i ryggen kan man inte göra annat än att veta om att man lever.
Jag försöker få en vardag här hemma med. Jag går upp i tid. Äter frukost, lunch och middag. Jag gör min sjukgymnastik och går på promenad. Men det är inte samma sak som att leva.

Det är inte samma sak som att sätta sig på tåget, bädda upp sin liggplats, läsa kurslitteratur och byta tåg på t-centralen i Stockholm för att komma fram till Växjö vid 11.00 tiden och checka in på hotellet. Ta bussen upp till Campus området och gå in på Linné Universitetets salar.
Få lyssna på intressanta föreläsningar( oftast) vara hungrig, åka ner till hotellet och gå ut med kursarna på kvällen och äta gott.

Som jag saknar det. Det är nog mitt största nöje här i livet att få plugga. Att lära mig mera om något jag tycker är intressant. Jag är avunsjuk. Grön av avundsjuka på "alla andra" som kan.

Fast det är väl så, jag ser ju inte vilka krämpor de har i livet. Vad de är avundsjuka på alla andra. Jag ser ju bara deras yttre fasad. Liksom de ser min. Ofta visar man ju folk bara det man vill visa.

Kärlekens dag

Det är tråkigt att ha en make som inte är en big sucker för alla hjärtans dag. Det verkar vara en sådan där tradition som inte är rumsren enligt den stora massan. Ja men man ska inte fira för stort för det är påhittad utifrån kommersiella syften.  Fira kärleken, fnys...Jag tänker minsann inte falla för trycket.
Är det många människor som verkar tycka. Jag är inte en av dem. Jag gillar att få alla hjärtans dag kort och rosor. Jag gillar att det finns en dag då man firar det största av allt. Kärleken.

Tänk så fint utan kärleken, hur skulle världen se ut då? Hur skulle familjelivet och  mänskligheten te sig?
Jag menar om inte kärleken fanns skulle jag inte ha maken, jag skulle inte känna mig älskad och jag skulle inte älska mig själv.

Förstå att leva i en kärlekslös värld. Hur mörk och känslomässigt fattig skulle den inte vara då?