Att ha möjligheten att välja

Idag är det personalmöte men jag ska inte gå. Det känns konstigt det där att inte jobba, att allt bara fortsätter utan mig. Det är lite som att dö. Alla fortsätter sina liv som vanligt utan en själv. Visst man kanske får en tanke då och då och i början hör folk av sig ofta och ringer eller mailar. Sen efter ett tag då är det som sådana saker droppar av och så sitter man själv igen. Att bli sjuk är som att dö. För när man får en kronisk åkomma så blir man aldrig som man var förut. Man blir aldrig frisk igen. Man blir inte som man var innan man blev sjuk. Eller man blir aldrig som man var innan man visste om att man var sjuk.
Det är en del av en som dör. Den där delen som säger att man är odödlig och tar allt för givet.
Men man får ju något annat, visdom, kunskap och insikt om att man kan bli frisk igen. Men inte på samma sätt utan på ett nytt sätt ett anpassat sätt. Ett annorlunda liv mot förut. Ett annorlunda friskt liv. För man kan ju ha en skadad kropp men vara frisk i övrigt.
Min valfrihet är borta. Förut kunde jag välja hur jag ville och vad jag vill när som helst och även om jag inte valde allt hade jag i alla fall möjligheten till att välja. Jag får lära mig att välja annorlunda.

Men samtidigt tror jag att det är bra. För jag får lära mig att välja rätt, att välja att ta hand om min kropp och välja saker som jag mår bra av istället för att tänka "det är bara för ett tag och det går bra så länge fast jag inte vill". Jag får välja bort att "göra det jag inte vill men har gjort ändå" i mitt liv. Det måste ju ändå vara något positivt. Det som är tråkigt är att jag var tvungen att lära mig det den hårda vägen.