känna, titta, ta på

Lyxen att gå och strö shoppa, den existerar inte längre i min vardag.
Jag har gått från att kunna strosa i butiker i timmar och titta och känna och verkligen uppleva klädesplaggen eller skorna eller vad sjutton det nu är jag har på känn att jag skulle behöva. Till att tänka ut innan, vad är det jag är ute efter? vart hittar jag det? och så gör jag en punkt insats och åker hem.

Alltså in, den där ser bra ut, prova, till kassan och betala, gå ut och åka hem. Det är ungefär det jag orkar.
Jag har ju en fabläss för att gå på coopforum.  Har alltid gillat det. Men nu drar jag mig för det. För det är så himla jobbigt, och gör ont och jag orkar inte egentligen. Men ibland går jag och följer inte med in någon annan stans. Men sedan är jag helt slut efter det.

Jag kan inte välja längre att gå på stan och insupa en hel klädesaffär. Jag fungerar inte så längre. Min kropp orkar inte längre. OCH DET SUGER.

Mvh/ hon som har ont i ryggen efter att ha varit inne på intersport

Framtiden och rädslan för min rygg.

Jag fick hem mina dvd skivor idag med Yoga för rygg och nacke, sedan kunde jag ju inte låta bli Blossom. Ja, jag vet jag är en riktig sucker när det kommer till henne. Men den Yoga dvd kostade bara 69 kr och jag tycker att jag är värd det.

Det är konstigt att jag känner ett behov för att rättfärdiga min svaghet för henne. Det är väl bara det att hon verkar vara så himla vettig och att hon också har opererat diskbråck. Det är väldigt skönt med förebilder. Jag insåg aldrig det när jag var yngre. Jag hade inte  några förebilder. Men ju äldre jag har blivit ju mer ser jag behovet för dem.

Jag brukar tänka att " kan blossom så kan jag". Visst alla människor har olika förutsättningar här i livet att göra det bästa utifrån de möjligheter de har fått. Jag försöker tänka på diskbråcken i ryggen min som en möjlighet istället för det värsta som har hänt mig.

Jag försöker se det som en möjlighet. En möjlighet att våga göra något istället för att bara gå på i ullstrumporna som är väldigt lätt och väldigt bekvämt istället för att göra det jag verkligen vill med mitt liv men aldrig riktigt vågat. För det är ju så, man vet  vad man har men inte vad man får. Men nu har jag inte det jag har haft.

Jag kommer aldrig mera kunna lyfta tungt, arbeta som undersköterska och min kropp kommer inte klara samma saker som förut. Innan DDD, disc degenerativ disorder som det så fint heter på engelska. För det blir aldrig som förut. Aldrig som innan. Annorlunda, smärtfullt, ja antagligen.
Men livet kommer ju gå på, annorlunda men det fortsätter ju.

Så nu ska jag kunna göra saker igen. Som jag vill. Min rygg kommer styra mycket av min vilja och doktorer kommer säkert säga vad som är okej eller inte att göra. Men jag ska försöka leva mitt liv lite mera som jag vill. Utmana mig själv och inte vara rädd för min rygg.