Rygg jvln

Jag säger bara det. TENS är min vän. Åtminstone när ryggen är som den är. Jag har kört tre program. Program 7 som masserar och program 5 som vibrerar starkare och starkare och nu kör jag program 6 som man bara ska ha i 10 minuter.
Om det inte fungerar så ska jag ta mig en tralala. Pillret jag tog tidigare idag var extra alvedon och Naproxen.

TENS är en apparat som skickar ut el-impulser genom plattor som är kladdiga för att man ska få fäste. När jag får så här ont så är det himla skönt med TENS. El-impulserna blockerar nämligen smärtsignalerna från nerverna. Jag älskar min lilla apparat. Jag älskar vad den gör för min rygg. När jag får så här ont så slutar min hjärna att fungera. Den bara vill inte hänga med. Och med den menar jag min hjärna.

Jag ska inte göra många knop ikväll. Jag ska mest ligga här i min säng och sippa på en kopp te. Jag önskar jag kunde läsa en bok. Men min hjärna klarar inte det nu. Får se hur jag mår om en stund.  Om jag kan läsa då.
Det är tokigt det där med att man blir hjärntrött av ryggsmärta. Så trött att man inte kan fokusera på nått.

Jag vet att jag skriver. Men det klarar jag av. Men skulle du säga åt mig att skriva en uppsats eller nått annat krävande så skulle det inte gå.

Men så här klarar jag av det. Jag hoppas verkligen att smärtan är borta till i morgon. För jag måste fortsätta med mitt slänga, packa sorti för att hinna klara av att hinna få ihop allt innan jag flyttar.

Det är egentligen inte så mycket som ska packas. Men eftersom jag inte är någon normal människa utan jag har ett stort jäkla ryggproblem. Så kan ju inte jag packa ihop snabbt och enkelt som alla andra.

I morgon ska jag försöka få ihop datarummet. Det är att sortera och slänga massor som är på skrivbordet. Sedan är det att packa ner alla handukar och badlakan och det andra som finns i linneskåpet.
Klarar jag av det så är jag mer än jättenöjd över min morgondag.

Jag vill gå på bio och se Titanic i 3D

Jag vill verkligen, verkligen, Verkligen se Titanic i 3D på bio.Damn you rygg som gör att jag inte kan gå på bio.
Jag kanske kan gå i alla fall. Jag kanske kan låna en badenbaden och ha korsett på mig. Damn you Rygg.

Titanic är verkligen en av mina favoritfilmer, det är den och Dansar med Vargar som jag verkligen älskar.
Det känns så surt att jag inte kan se på bio. Jag kanske borde pröva. Undrar hur länge den ska gå på bio?

Måste kollas upp och undra om jag kan få en specialplats på biosalongen som gör att jag inte stör. Jag vill verkligen se den. Undrar om jag kan få mig min make på den biofilmen om jag ska våga gå?

( jag vet, det kommer säkert inte gå med min rygg men drömma kan jag väll alltid få göra)

Ryggen och att ha roligt

Igår kväll kändes det som min rygg höll på att gå av så fort jag rörde på mig. Jag vet att det har och göra med att jag har haft roligt två dagar i rad. Först mamma och morfar i fredags och  SuzyQ och Elias igår.

Sådana utsvängningar tycker inte min rygg om.  Så igår kväll när jag skulle resa mig ur soffan så gjorde varenda rörelse ont. Jag fick stappla mig fram till toan och borsta tänderna och stappla mig till sängen för att lägga mig ner. Sedan var det spratt skatt godnatt för min del. På med sovmasken( ja, jag har en sådan för att jag inte kan sova när det är ljust och Maken håller på att caddar hela natten.

Men ujuj vad ont jag hade i går. Varenda rörelse, varenda steg allting skar i ryggen. Jag kände att hoppas jag inte får ett bakslag. *skräcken*

Men nu på morgonen känns det bättre. Betydligt bättre. Min rygg behövde bara lite extra mediciner och en lång natts sömn.

Tre sorters felställningar av ryggen.

Jag var på bokrean igår och hittade en bok som heter nått i stil med: 15 minuters träning för en bättre rygg. I den boken, som jag inte köpte, men ångrar djupt att jag inte gjorde det. Jag köpte ju ingenting igår. Inte ett armband( to die for) och inte en ryggbok, som jag verkligen vill ha.
I boken fanns det tre bilder på felställningar som är vanliga och som kommer att ge ryggproblem i framtiden om man inte rättar till dem.

( och ja, jag tog ett smygfotto inne på Bokia) Det ser ut så här:

Se noga på tredje bilden, den som är längst till höger.
Och titta nu på det här kortet på mig från 2004. Det är jag som har vit tröja och blå kjol.

 Voila! Jag har alltid sett ut som bild nr tre. Av de tre felställningarna. Jag har alltid sett gravid ut och haft en ordentlig svank. Jag har alltid haft strama höfter och raka knän. Inga böj i knäna här inte.

Och ryggproblem är ju vad jag har.

Jag borde ha köpt boken. Får nog tvinga med mig Maken på bokrean så jag kan köpa hem den.

Dag 19 på Modifast.

Jag har haft en jätterolig och jättehemsk dag på samma gång( nästan) Okej, efter varandra då. Om man nu ska vara så petig. Först fick jag göra nått jag gjorde för första gången. Gå på Västerås Stad. Okej, vi var på Dressman och i Igor huset. Sedan dog jag. Igor huset för att leta reda på toa åt Sven plus att han skulle handla. Jag, jag ville gå på bokrea och taffsa och känna och smeka på böckerna. Men som vanligt blev det inte så bra. Mer in, jag måste hitta en stol att sitta på annars går mina ben och min rygg av.
Sedan kändes det som mitt huvud skulle sprängas och ögat skulle ploppa ut för jag hade så högt tryck bakom det. Min rygg skulle gå av och att jag aldrig mer ville vakna eller öppna ögonen för jag hade så ont.
När jag får ont då somnar jag. Så jag somnade och vaknade nu vid 18.00. Det var ju bara att slänga i sig 15.00 shaken och säga att det är helg. På helgen tar jag shakerna senare, Frukost, lunch, middag, kvällsshake.
På vardagarna frukost, lunch, 3 fikat, middag slut-shakat.

Nå åter till roligheterna, det där med huvudvärk så att ögat håller på att hoppa ut är väll aldrig roligt. Dessutom väger min Makes våg ett kilo mer än Svens våg som jag väger mig hemma på. Jag fick skräckhicka när jag såg kilot. Jag får väll helt enkelt tala om för Ersta människorna på måndag att jag gick upp runt jul och nyår och att jag har gjort mitt bästa och flytit en hel vecka extra. Fasiken.

Nå när vi var på stan idag, jag och Sven så gick vi in på Dressman( han skulle ha en skjorta och tre t-skirtar) sedan gick vi in i Igor huset och jag blev lite kär i deras blombutik. Eller inte i blombutiken i sig utan i armbanden de hade i blombutiken. Så himla snygga de är hårda armband med fina knappar på. Jag är kär, jag vill ha. köpte jag: Nej! Så när jag kommer hem från sjukhuset kan jag väll få ett sådant. Hint, hint!

( Jag vill ha antingen den med vit stor knapp och liten blå med mönster på. Eller den med Blå storknapp och vit liten knapp. Eller den med Turkos liten knapp inramad av silver med en större vit knapp med mönster på)

När jag kom hem så dog jag i soffan. Jag blundade för jag orkade inte ha ögonen öppna men jag var medveten om vad som pågick runtomkring mig. Jag hade bara så ont i huvudet och i ryggen.
När jag vaknade fick jag en present av Maken.

Ett Essie nagellack. Jag har velat prövat dem länge. Jag älskar ju nagellack. Essie är ett amerikanskt nagellack som är rätt nytt och jag är ju hooked när det kommer till nagellack. Jag känner mig alltid väldigt fin med nagellack på mig. Och ljusblått är en härligt fin vårfärg. Synd att jag inte kan pröva det ikväll. Jag måste ju ha rena naglar till operationen.

Så förutom ryggvärk och huvudvärk from hell så har dagens flyt gått bra.

( Hallonshake, färdigshakad choklad, banan, vaniljpudding)

Två freaking kilometer

Idag har jag klarat av något stort. Ja, detta är megastort. Jag har gått två kilometer. Två hela kilometer.
Jag hade ju väldigt ont i ryggen i morse och jag tänkte vid klockan två att ja, men jag prövar att gå ut. Satte på mig korsetten. Vilket gör Jenna helt tokig för hon vet att då blir det promenad. Jag tittar inte ens på henne utan det räcker med ritchet från kardborren och hon blir till sig.
Jag började gå och tänkte att jag skulle gå sakta och se hur långt jag kunde gå och det kändes bra så jag traskade på. Kom till min vanliga vändningspunkt och tänkte nej, jag vill gå längre.
Och det gjorde jag. Ända till första älgtornet. Det är det längsta jag har gått på väldigt länge.
Sist jag var vid älgtornet var i juni 2010 innan mina diskbråck. Då såg det ut så här:

Jag är så otroligt glad och stolt över att jag klarade av att gå så långt. Att jag verkligen gjorde det. Det tog mig en timme och fyra minuter att gå fram och tillbaka. Men jag gick två hela långa kilometer. Det känns verkligen som en milstolpe.
När jag kom hem ringde min chef och jag var tvungen att stanna vid den stora snöhögen. Hon ville prata om all hysch hysch som pågår. De ska sälja ut personligassistans i kommunen och jag tillhör dem. Jag började få ont och mina ben ville att jag skulle sitta ner. Men att gå in var det inte att prata om. Har man väl fått bra mottagning. Ja, då stannar man kvar där man är.
Jag satte mig på snöhögen och började glida ner och ramlade på rumpan.
Gissa vem som ligger i sängen nu och har ännu ondare än i morse.

Bannar mig själv det är vad jag gör. För min rygg har huggit mer den senaste veckan. Det har glidit lite mera i ryggraden. Suck och stön. Jaja, så går det för att man ville sitta för benen inte ville bära.

Men i alla fall. Här är segergesten över min stora bedrift. Två freaking kilometer.

Aje!

Idag har jag ont i ryggen. Mer än vanligt. Det värker i svanken så jag tror jag ska gå av. Men som sagt. Det är väll bara och bita ihop. Ibland ångrar jag att jag har medicinerna på byrån. Så himla långt bort när man har det så här. Jag har inte tagit mig ur sängen än. Jennas kissblåsa håller väll på att sprängas vid det här laget. Men jag kan inte riktigt ta mig härifrån. 

Jaja, vad är en bal på slottet.

Jag ska bara samla lite mod till mig och få ryggfan att sammarbeta.

Sju h-vetes kramp.

Jag tror att min kropp reagerar på flytet. Jag har blivit alldeles prickig överallt utom i ansiktet. Prickarna syns inte men känns när man drar handen över dem. Mycket irriterande. Plus att jag har fått en sjuhelvetes kramp så nu vågar jag inte sova. Den kan jag inte skylla på flytet mer på sjukgymnastiken tidigare idag. Eller en kombination av de båda.

Jag fick den när jag stod vid byrån ungefär en meter från sängen och jag kunde bara inte sätta ner hälen på höger sida, inte ens tårna kunde jag stödja på. Det gjorde så satans ont att jag skrek rätt ut och jag fick hoppa på ett ben bort till sängen och lägga mig. Vilket inte är tillåtet vid fyra diskbråck i ryggen. Men jag kunde inte lägga mig på golvet och snurra runt i plågor. Jag hoppade, skrek rätt ut, la mig ner drog upp benet och den har inte släppt än. Nu har jag bullat upp först med kuddar och sedan med soaskudden. Jag hade tur som hade paraflexen på övervåningen. Den har jag oftast i handväskan på nedervåningen för det är oftast borta jag har kramp.

Men idag hade jag den i min väska som jag har mina virkning i. Jag hade med den till Jasmine, Fredrik och August i helgen. Det var tur att jag hade den i närheten annars hade jag nog inte klarat mig. Jag skrek högt så Jenna reste på  huvudet och muffade till. Jag har min tandställning på nedervåningen i sin kopp. Tandställningen mig 15-1.

Det känns bättre nu när jag har benet i högläge. Men hade det inte släppt lite hade jag nog ringt 112. Så himla ont. Jag kan inte riktigt hantera när kramperna gör så fruktansvärt ont  att jag inte kan stödja på benet. Det gör bara så fruktansvärt ont och min kropp knölar ihop sig till en enda stor krok av spasmer och otroligt intensiv smärta som strålar ut i hela ryggen och hela benet. Att stödja på benet känns det som att den ska gå av.
I morgon ska jag till kuratorn men efter det ska jag inte göra någonting alls. Bara ta det lugnt.

Jag ska nog försöka sova. Ta bort soaskudden och bara bulla upp med vanliga kuddar och se hur det fungerar. 
Jag bara blir less på mina kramper. Men jag försöker se det på ett bra sätt. Det innebär att jag har tränat mycket. Även om det ska varas så gott som smärtfri efteråt. Men suck. Jaja, nu ska jag försöka sova.

Och i morgon blir det en väldigt lugn dag.

Det gör mig rädd

Jag är rädd, det är sant. Idag när jag har en sådan där kramp dag. När alla rörelser som inte är välplanerade, som att gå ner för trappor. rätta till benet i soffan eller sängen utlöser en kramp. Sådana dagar gör mig rädd. Till och med när jag böjer på min stortå så får jag kramp i hela benet.

Jag får nästan panik när jag inte vet om jag ska sitta eller stå för benet gör så ont. Att jag får gå på tå och spikrakt knä för att ta mig någonstans och när jag går i trappan så håller jag i mig för glatta livet i trappräcket.
Tråkigt men sant.

Det gör mig rädd. Vad gör dig rädd när det kommer till din kropp?

Jag har myror i brallan

De har flyttat mitt möte mellan arbetsgivaren och försäkringskassan..  Ett brev där de har bestämt att skjuta fram mitt möte till den tredje freaking april.  Jag känner mig mycket besviken på två saker. Ett att jag inte har fått ett samtal och två att de har flyttat mötet. Till den tredje(3!)

Gissa vems sjukskrivning som går ut den andra april? Gissa vem som börjar känna sig så pass bra att om hon inte får några komplikationer vill börja arbetsträna där någon gång i april/maj. Jag kan sitta längre nu. Jag kan gå 1,9 km ( och vila efteråt och stå still, lite här och där. Men endå!)

Okej, kanske inte stilla så länge och idag när vi var hos Svärisarna och sa hej till Syskonen Olssons kusin så frågade han om jag hade ont eftersom jag rörde på mig( ändrade konstant läge vid sittande). Ja, jo det har jag ju sa jag. Men nu kan jag sitta i alla fall. Jasmine sa att hon inte ens tänker på att jag konstant ändrar lägen och det gör jag ju. Jag tänker inte på det själv längre.

Förutom när någon talar om för mig att jag gör något. Jag gör det ju helt omedvetet. Rör på mig för att ändra läge för att kunna sitta kvar.

Mina myror i baken gör att jag kan sitta ner och det känns som att jag är superbra just nu. Jag vet, jag klarar inte av att sitta still. Men jag klarar av att sitta i alla fall, även om det inte är en lång stund men det är längre än förut. Även om det betyder konstantrörelse. Om det  inte är mjukt rumpstöd och bra ryggstöd. Jag behöver sitta extremt mjukt och extremt bra för ryggen för att kunna sitta still lite längre än vad jag gör.

Jag har blivit som de där ungarna i skolan som aldrig kunde sitta still utan alltid rör på sig i stolen. Men om det gör att jag kan sitta so be it.

Ont i natt

Jag kunde inte sova i natt. Jag hade ont i lederna och i ländryggen. Det värkte och värkte och värkte och jag kunde inte somna.  Jag fick gå upp och gräva fram en tablett att stoppa i mig. Jag blir lite sur på min kropp varje gång jag får krypa till korset och ta en extra tablett.

Efter det somnade jag och nu på morgonen känns det okej igen. Jag mår bättre.  Ryggen värker inte på samma sätt. Jag har fått en skräck när det kommer till värken. Ja det där onda som är värre än vanligt.  Om jag ska vara ärlig så krånglade min kropp mer än vanligt igår. När vi var hos svärisarna och jag skulle sätta på mig stövlarna fick jag ställa ner mitt högra ben cirka fyra fem gånger för att benet krampade.
Sedan när jag stod och skalade potatis så fick jag så där satans ont att jag inte kunde stå på högerbenet. Mycket jobbigt.

Men jag vet vad det beror på. Jag har inte tränat på hela helgen. Inte sedan i torsdags. Det beror nog på det. Att jag inte har jobbat med kroppen. Utan bara legat sjuk. Jag är fortfarande inte riktigt frisk, täppt i näsan och lite hes. Men det har som sagt vänt och jag borde kunna göra mina lätta övningar idag och förhoppningsvis kunna cykla i morgon ifall näsan slutar vara täppt.

Idag ska jag göra det mest basala. Jag kommer ju inte kunna smärtandas. In genom näsan ut genom munnen. Men jag kan ju spänna och köra alla övningar utan vikter tills jag blivit frisk.

Vilodag

Det blir nog ingen Dag 1 på sjukgymnastikprogrammet idag. Det blir en vilodag. Jag följde nämligen med Sven till Konsum. Jag gick runt på Konsum och när vi skulle stå i kassakön så kunde jag inte stå på mitt högra ben. Fick stå med ett ben i luften. Hur kul är det på en skala från ett till tio. Jag tror mina nerver är lite irriterade på mig.

Så jag ska ta det lugnt idag. Jag ska bara vara och inte göra så mycket annat. Min smärtsjukgymnastik ska jag göra så gott som smärtfri och tre dagar i veckan. Tur att jag har i morgon på mig med att göra mitt tredje passet.

Jag har fortfarande sådana problem nämligen, jag kan inte alltid belasta mitt högra ben. När jag sitter för länge så börjar rumpan bränna och sedan brinner även benen upp och jag inte har någon känsla i benen. Det gör förbannat ont att tvinga benen att fungera och ta nästa steg och nästa steg för att få igång känseln i benen.
Men det kommer tillbaka och jag behöver bara lägga mig en stund och så är jag på benen igen. Det händer inte så ofta det där med att rumpan brinner så benen försvinner i smärtan. Oftast kan jag avbryta det redan när det börjar genom att ställa mig upp. Men ibland går det inte.

Jag har inte haft den där brännande känslan idag. Jag ville bara beskriva den.

Jag har gått 1,3 kilometer!

Den här korsetten var inte dum. Jag klarade av att gå 1,3 kilometer med bara tre stop. Det är helt sjukt så underbart roligt. Den satt åt precis på alla rätta ställen och min rygg började inte göra ont på samma sätt och benet krånglade inte lika mycket. Jag är mycket glad över min bedrift.

Så långt har inte jag gått på över ett år, i oktober 2010 gick jag dit sist. I kurvan mot Trollberget.  Det är helt sjukt vad bra det är och vad stolt och glad jag är över mig själv.

Jenna, ja hon höll på att få spucken. Först gick vi förbi grannarna som skulle ut med sina 35 hundar på slädhundsfärd och där blev hon nervig. Sedan gick vi förbi älgstråket där det var många älgspår och efter det kom vi rakt in i ett stim av renskit och renspår. Hon blev minst sagt mycket nervös och ville inte alls gå fot och bara gå snabbare och snabbare. Vilket jag inte gick med på. Men hon skötte sig väldigt väl när det kommer till de 35 hundarna. Hon bara tittade rakt fram eller på mig och brydde sig inte om dem förutom att hon ville gå fortare. Det kallar jag bra jobbat Jenna.

Här är hon lite halvnervös, det verkar som hon var rädd att bli nermejad av en renflock.

Bara för att visa hur mycket snö det är så ska jag lägga upp två kort till.

Detta är samma ställe som jag står på. Snön går alltså i samma höjd som snövallen. Det är inget skämt så mycket snö det är nu.

365 dagar av sjukskrivning

Igår var det exakt ett år sedan som min rygg brakade sönder för andra gången. Jo, för du ser, jag var med om en arbetsplatsskada där jag fick diskbråck, jag hade väldigt ont men i december exakt för ett år sedan satt vi på julbordet i övrenågontingträsk och åt julbord allihoppa på Makens sida familjen. Jag fick mer och mer ont i ryggen när jag satt där på julbordet och så gick jag ut med hunden när jag kom hem och tog ett steg framåt och så sa det plopp och pang i ryggraden. Jag fick så fruktansvärt ont att jag inte kom upp för trappstegen in utan maken fick hjälpa mig upp och in i sängen i gästrummet. Det som nu är ett badrum. Där låg jag och kved. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag åkt in och inte väntat som de från sjukvårdsupplysningen sa.
Jag fick bara mer och mer ont.

Idag den 13 december har jag varit sjukskriven i 365 dagar. Ett helt år av mitt liv har gått i diskbråckens tecken. Med två operationer, förlamade tår, en sjukvård som gör sitt bästa( sjukgymnasten Lisa, Kuratorn Camilla och Arbetsterapeuten Gudrun) och en sjukvård som sviker( Ortopeden på NUS).

Det känns som en helt galen tanke att ha varit sjuk ett helt år. Ett år av operationer, sjukhusbesök, ambulansfärder, inläggningar, smärtlindring, morfin, ketogan,dropp, tre olika sjukhus, den där hemska blockaden. Mediciner och smärta.

Det känns som jag äntligen är på bättringsväg. Det finns en väg framåt istället för bara neråt i avgrunden av smärta, som den jag faktiskt har varit på väg mot. Men jag vände där, där i botten av smärtan och nu är jag på väg uppåt. Det känns verkligen så. Jag vet man ska inte skriva att nu går det uppåt för då börjar det gå neråt.

Men det känns verkligen så. Det här året har givit mig en otrolig drivkraft. En jävlar annama och en inre styrka som gör att jag driver mig själv framåt. Dit jag vill komma. Jag har även behövt se mitt liv som det faktiskt är och hur jag ska göra för att anpassa den efter mina nya förutsättningar. Att inse att den säkra vägen inte alltid är rätt väg. Bara för att den är bekväm.

Nu har ett år gått. ett år av sjukdom och djävulskap och äntligen känns det som att det är jag som styr skutan igen och inte doktorer, inte sjukhus, inte vänta på någon annan.
Det känn som när läkaren i september sa: Du kan ju bli tillfällig sjukpensionär i sex- sju år. Då kände jag nu skiter jag i det här. Nu gör jag på mitt sätt och se vad det har lett till. Jag har inte varit inlagd på tre månader. Jag är på bättringsväg. Smärtdimman i huvudet är borta. Min kropp är förtvinad och svag. Min rygg gör fortfarande ont, jag har fortfarande förlamade tår, jag har fortfarande ont i höften och benet och orkar inte mycket. Men. Jag ska bli bättre, jag kan bli bättre. Jag tänker inte ta en läkares nej som finito. För jag vet att det inte är sant. För han vet inte min inre styrka. Den jag vet om nu.

Så ja, jag har varit sjukskriven i 365 dagar. Ja, jag har fått förlängd sjukpenning, ja, jag ska göra en gbp och operera mig en tredje gång. Ja, jag har ryggproblem och ont. Men ingen. INGEN kan säga åt mig att bli sjukpensionär och att jag inte kan bli bättre eller utvecklas.


Så det så!

Mvh /hon som bestämmer över sin kropp och ska träna sig själv tillbaka till en ofantligt bra kropp och ingen läkare ska få säga något annat!

Strängnäs Ryggklinik och mötet där

Ja, nu har jag hållit dig på halster länge nog. Jag fick inte ladda upp bilderna igår nämligen så jag gjorde det på morgonen och nu kan jag berätta om gårdagen.

Den delen som var på Strängnäs Ryggklinik.
Jag och pappa gav oss i väg från Maken innan nio, jag hade tid klockan 10.00 med läkaren Mario Ruiz. Det är tur att jag har gps på min mobil för annars hade vi nog kört vilse. Det låg nämligen inte i Strängnäs som man kan tänka sig. Utan i Löt som ligger utanför Strängnäs. Kliniken är belägen i Löts gamla sjukhus och huset måste vara från 1700 talet för det är gult och ståtligt. Det såg ut som en herrgård när vi såg det på distans innan vi hade kommit fram.

Det är trots allt december och även om Västmanland inte har någon snö så finns det här my
cket is. Det var fullkomligt glashalt och pappa släppte av mig utanför deras port för att åka och parkera på parkeringen nedanför huvudingången. Det fanns även en parkering till höger om själva huset men den var full av bilar.

Jag gick in och direkt till höger fanns en reseption men där ska man inte anmäla sig om man är första gångs patient eller ska på mottagningsmöte. Då ska man gå en dörr längre ner till höger i korridoren. Jag fick ett formulär att fylla i och glatt betala 3100 kr som det kostar att komma på läkarbesök på denna privatklinik.
Jag går in i  deras väntrum som ligger ännu en dörr bort och kommer in i ett fint väntrum som är inrett i blått.
Precis till höger om dörren finns ett bord som är högt och man kan stå. Där finns det även pennor som jag tar en och fyller i pappret.

Vad jag heter, personnr, om jag röker, hur länge jag har varit sjukskriven, hur länge jag har varit sjukskriven och om jag har någon i släkten som har ryggproblem. Vilket jag har, pappa har väldigt ont i ryggen. Min faster har diskbråck och min farbror har nu diskbråck och ska snart göra en MR för att se mer i ryggen. Min andra faster vet jag inte om hon har ryggproblem. Men det kanske hon har vore inte konstigt.

Det kom in ett annan kvinna med sin man som fyllde i samma papper och fick gå in före mig.
Efter ett tag kom en man med svart hår som precenterade sig som Mario Ruiz. Vi gick ut ur väntrummet och till höger. Dörrarna i korridoren öppnades och vi tog första dörren till höger som är hans rum.

Jag fick sätta mig på ena sidan av skrivbordet och han på andra. Han ville att jag skulle berätta min rygghistoria från början så jag rabblade upp den. Han skrev i ett anteckningsblock med en handstil som jag inte kunde läsa. Jag tror det var stencilskrivning. Sedan fick jag klä av mig allt utom bh och trosor. Ställa mig med ryggen mot honom och han undersökte mig. Luta bakåt, luta framåt. Rotera överkroppen, gå på tå och gå på häl och sen tryckte han vid varje kota. Jag fick lägga mig på en brits. Så lyfte han mina ben och roterade höftkulan genom att trycka knät inåt mot andra sidan höften och utåt. Sedan lyfte han benen rakt upp och frågade om jag fick ont vilket jag fick. Efter det drog han med en nål på mina lår, smalben och fötter för att se hur min känsel var. Vilket var lite så där. Efter det fick jag klä på  mig.

Jag fick chansen att ställa mina frågor och det gjorde jag.
Vilken nivå har jag blivit opererad på?

Han sa som senaste doktorn hade sagt. Att jag är opererad på S1-L5 båda gångerna mina röntgensvar såg helt normala ut nu senaste gången åtminstone via diskbråck. Jag har troligtvis en instabilitet i diskarna och kotorna som kallas SRS detta syns inte på röntgen utan man kan göra en test genom att sticka ner nålar i ryggen och antingen bedöva eller använda placebo, saltvatten. Men detta vill de inte göra om jag inte väger under 85 kg. Jag har även en del motoriska fel som går att ordna med sjukgymnastik. Det är egentligen inte något nytt men det var från någon som är opartisk som jag fick förtroende för. Något som jag inte har med Ortopeden på NUS.

Jag älskar en läkare som ställer krav. Som är ärlig, inte bara säger, ja du kanske som bör tänka lite på vikten och gå ner några kilo. Utan gå ner till under 85 kg så kan vi fortsätta hjälpa dig. Yes!  Liksom. Äntligen ett krav. Ett ärligt krav.

Han frågade varför jag betalade för att komma till dem? Jag sa att ortopeden i Umeå vägrade skicka mig vidare. Han frågade varför jag inte fick någon rehabilitering eftersom rygginstitutet finns i Sundsvall och där kan man få bo i en månad och träna upp sin rygg? Jag sa att Umeå inte skickar sina patienter dit. Vilket han tycker är jättekonstigt med tanke på att man kan bli väldigt mycket bättre på rehabilitering.
Ortopeden på Nus har ju sagt att de misstänker en instabilitet i min ryggrad. SRS och jag ska få en korsett som hjälper mig när jag är ute och går. Jag ska få ett samtal med dr Jan Enskog i mars om min rygg igen.

Han sa att det var bra att jag skulle få göra en gbp och att när jag vägde under 85 kg så var jag välkommen tillbaka och att jag skulle stå på mig  för att få riktig rehabilitering. Det kändes verkligen bra att ha varit där och få lite svar. Även om det är något som jag visste innan som NUS har sagt. Men jag ville ha en oberoende åsikt och jag fick det även om det bara var en komfiramation av det jag hade fått information sedan innan. Det känns som väl spenderade pengar.

Symtom för diskbråck

Hej Anki!

Du sa att du funderade på om du har diskbråck och inte hittade exakt vad du sökte.
Jag ska försöka göra en lista.

Förutsättningarna är att runt 30 % av Svenska befolkningen har diskbråck. De flesta känner inte av dem och de läker enligt statestiken på 2 år.

Nå.

Jag behöver hjälp att fylla på listan över diskbråck här eftersom det finns olika symtom.

Diskbråck:

Ont i ryggraden men inte ont i musklerna.
Kan inte gå rakt med kroppen.
Kan inte stå rakt.
Vill gärna lyfta på det benet som är drabbat, för att inte sträcka ut nerven.
Kan inte lyfta benet när man ligger ner rakt upp i 90 grader från marken.
Kramp i benen.
Känselbortfall.
Är det illa så kissar man på sig eller bajsar på sig då ska man åka in akut.
Känselbortfall på olika delar av kroppen, typ underlivet, fötterna, knäna, rumpan, benen, tårna.
Ha svårt att klämma ut nr två, eftersom man tappar musklerna i magen eftersom diskbråck gör glapp i nervkontakterna
Har svårt att sitta, vill gärna ha benet lite rakt framför så man inte sitter på rumphalvan man har problem med, på den sidan som man har ont i.
Har ischias som inte går över inom 6 veckor.
Det känns som elfält på vissa delar av kroppen och det kan kännas som att det regnar på fötterna eller att det knäcks ett flytande ägg bakom knäna.
Det pirrar.
Man tappar helt känseln här och där.
Det skär i ryggraden

Det är det jag kan komma på just nu, är lite trött. Men kan försöka svara mera och bättre senare.

Hörrni diskbråcksmänniskor, kan ni inte hjälpa mig att fylla på listan?

Hemma

Sven kom och hämtade mig på Vindelns tågstation. I bilen satt Jenna och väntade, gissa om hon blev glad när hon fick se sin matte igen.
Jag har sovit i sovkupé i natt och det är helt underbart jämfört med liggvagn. Först och främst är sängarna mjuka i sovkupén och man får egen kudde och de har redan bäddat åt en när man kommer dig. I liggvagnen får man ha det skithårda huvudstödet som kudde och en filt. Plus att man har handfat inne i hytten. Och att det bara är tre personer som sover i den istället för sex. Det gör underverk för ryggen med. Det är inte lika hårt och därför blir jag inte lika sliten.
Men jag märker att det tar mycket mera på mig än min vanliga säng hemma eller när jag sover någon annanstans.


I morse när jag vaknade hade jag så ont i nerverna runt anklarna så jag tänkte, ställer jag mig upp nu då går de av. Men det gick ju, upp var jag tvungen att ta mig eftersom medicinen låg i väskan som stod vid väggen. Annars brukar jag ha morgontabletterna bredvid min säng och så hivar jag  i mig dem precis när jag vaknat och ligger kvar tills de har värkat.
Men det går inte när man åker tåg, idag kommer det bli en sängendag känner jag. En sådan dag där jag nästan inte går utanför sängens gränser för att vila kroppen.
Fast det är inte helt sant. Jag och Sven och Jenna åkte förbi svärisarna och åt frukost. Sedan ska jag leta reda på min virkning och försöka göra någon lika tjusigt som Dagnys mormorsruta. Min mormorsruta ska vi inte tala om. Men trägen vinner. Och virka kan jag göra i sängen.
Nej nu ska jag vila min rygg skriker på mig. Även fast jag ligger i sängen just nu. Men den vill nog att jag ska vila helt och hållet och bara stirra i taket och inte använda mina fingrar som smattrar på laptopen.
Så är det att ha en rygg som inte vill som jag vill. Den bestämmer ibland allt för mycket.

Men jag är i alla fall hemma, har världens lyckligaste hund som ligger och snarkar bredvid mig och är glad att jag klarade mig genom min resa fram och tillbaka till ersta sjukhus.

Hej Marcus!

Hejsan, jag opererade bort mitt diskbråck i fredags och det var minst sagt en konstig känsla när man sedan vaknade upp....smärtan som man hade vant sig vid att ha i benet var borta. Alldeles underbart!
Nu väntar dock en rehabilitering innan man kan återgå till sitt arbete. Det var just det jag tänkte fråga dig....hur din rehabilitering gick till och vad lång tid det tog?

\

Marcus 


Hej Marcus. Vad bra att du fått operera dig. Jag hoppas du mår mycket bättre nu.Du har frågor om min rehabilitering. Tja den håller fortfarande på. Jag har inte återgått till arbetet än. Men som sagt, jag har fyra diskbråck och en knöl i ryggen och har blivit opererad två gånger.  Grattis till att du inte har någon smärta. Varje smärtfri dag är en bra dag.

Jag vill ge dig några tipps i alla fall hur det " ska " gå till.

Först och främst tar det två till tre år för ryggraden att läka ihop igen. Så under två till tre år, inga tunga lyft, ingen snöskottning. Inte ta upp något från golvet med raka ben. Utan böj på knäna, ha ryggen rak och ta upp det som du har tappat. Hoppa inte och utsätt inte din kropp för vibrationer eller stötar i onödan. Alltså inga bungyjump=)
Träna magen genom att spänna den och hitta dina inre magmuskler. Om du ligger på rygg, har böjda ben med fötterna mot rumpan. Sätter fingrarna vid höftknölen och spänner magen inåt ska det " hoppa till" där och då spänner du rätt. Om du tränar dina inre magmuskler kan du undvika framtida diskbråck, stärka ryggen och bli friskare.

30 dagar efter din operation kan du börja träna lite mera än du gör nu. Du har ju säkert fått ett träningsprogram av din sjukgymnast på ortopeden som du gör redan nu. Men efter 30 dagar kan du börja med vattengympa och längre promenader. Du kan även börja med thaichi. Men ingen kickboxing på några år alltså. Styrketräning kan du börja med här. Och tänk, istället för tunga vikter och få rep, så ta lätta vikter och kör länge. Typ 2 kg x 30 i hantlar. Det är uthålligheten som du vill träna upp.  Man snedbelastar kroppen när man har diskbråck, blir sned i ryggen, haltar, har ont i benet och kroppen har lärt sig att röra fel vilket kan göra att du får ont i framtiden. Därför är det bra att träna med lite vikter och många repititioner för att träna upp kroppen.

För att komma tillbaka i jobbet. Det beror på vilket jobb du har. Om det är ett tungt jobb med många lyft skulle jag rekomendera dig att försöka byta arbete till något med inga lyft. Är du en sådan som blir bra på en gång kan du komma tillbaka till jobbet inom fem till åtta veckor efter operationen. Men begär att få arbetsträna. Att du är sjukskriven i 75 procent och jobbar i 25 procent för att känna efter om du klarar att komma tillbaka redan då.
Arbetsgivaren har ett rehabiliteringsansvar över dig enligt lag. Så de ska sätta upp en rehabiliteringsplan. Om du inte kan rehabiliteras tillbaka till din nuvarande arbete har de även ett omplaceringsansvar.

Rehabiliteringen tar tid. Du kommer behöva rehabilitera dig länge och träna ditt sjukgymnastikprogram resten av ditt liv för att din rygg ska hålla. Jag är ledsen att det är så. Men för att du ska må bra och inte ha några ryggproblem så är det så. Men om det inte uppstår några komplikationer så inom åtta veckor borde du vara tillbaka på jobbet och arbetsträna. Men om jag vore dig skulle jag ta det väldigt försiktigt och förvänta dig inte att du ska vara som innan du fick ditt diskbråck. För diskbråck, de trycker på nerverna som kopplar bort musklerna. Så dina muskler är mycket försvagade och behöver tränas upp igen. Så ta inte i och tänk det här klarar jag, det gjorde jag ju innan. För det gör man inte. Du är inte frisk nu. Du är på väg att bli bättre. Du kanske är frisk om några år. Men just nu måste du satsa allt på att vila, träna sjukgymnastik och lyssna på din kropps signaler.


Träna, vila och lyssna på din kropp är de tre viktigaste sakerna du kan göra. Lycka till med din rehabilitering och kom ihåg, håll in magen. Det hjälper ryggen. 

Har du några fler frågor så svarar jag gärna.

//Ellinor

Utmanar mig själv

Idag har jag gjort lite roliga saker. Jag har varit förbi mitt jobb och ätit middag där. Himla roligt att träffa dem som var där. Jag spenderade middagen med att sitta, stå, sitta, stå, sitta stå, sitta. Jag känner mig ibland som ett pain in the ass när jag reser mig upp och sätter mig ner och reser mig upp och ner. Men jag klarar inte av att sitta länge. Sedan drack vi te( jag) och kaffe( dem) och jag satt och låg och satt och låg och satt och låg i soffan hela tiden.

 Jag vet att i början tyckte jag att det var hemskt pinsamt att resa mig och sätta mig och gå och lägga mig och vila mitt i maten. Eller gå med stavar inne på en affär. Eller på centrala Umeå. Jösses tänkte jag, vad ska folk tänka hon är både tjock, går långsammare än en snigel och med stavar. Tror hon verkligen att det ska hjälpa så sakta som hon går tänkte jag om mig själv. För jag vet att jag tidigare har tänkt så om folk som har avvikit från standarden lite. Ja, jag vet, jag är en hemskt ignorant person ibland.
Nu, nu struntar jag i om folk stirrar när jag går med stavar, om de stirrar ifall jag tar handikappsparkeringen och  är så ung. För jag har både handikappsktillstånd och behöver mina stavar. Så jag struntar helt enkelt i folks åsikter nu.
Jag ska bli bättre och om det kräver något, ja då gör jag det. Nu förtiden tänker jag om folk som går med stavar i centrum eller på sjukhuset att hon har nog ont i ryggen.

Det var i alla fall väldigt roligt att vara på jobbet en stund. Jag ville inte åka därifrån även om min rygg krävde det efter ett tag. Så efter det  åkte jag till Allan och Dagny och vilade ryggen. Jag trodde jag knappt skulle ta mig hem från dem jag hade ont precis innan jag skulle åka. ÅH jobbigt. Men jag bet ihop och tog mig hem.

Det är frustrerande att inte kunna göra nått roligt utan att bli straffad av kroppen. Men nu struntar jag i det. Jag gör det i alla fall.Jag utmanar mig själv.

kramp

Jag har börjat få sådan där himla benkramp igen. Det gör helt plötsligt apont i vaden. Det känns som man får ett saftigt bett på utsidan vaden. Sedan stelnar hela muskeln till och börjar göra fruktansvärt ont. Det går ända in innuti vadbenet och skjuter upp som en stor smärtpil genom hela benet upp och ner och ut i foten. Krampar som satan. Det som är positivt nu jämfört med förut är att jag har börjat lära mig första symtomet och tar jag då lite kramplösande, ( ehrm mycket då) och ligger absolut still i en halvtimme. Ja, då släpper det tillräckligt mycket för att vara hanterbart. Så jag slipper åka till sjukhuset. För det är skillnad på kramp och kramp, den i baksidan lår är inte farlig. Det är den där i vaden som är farlig och är svår att bryta. Det är den jag har hamnat på sjukan 9 gånger under sommaren. Det är tur att jag lärt mig bryta den onda cirkeln i tid nu.
 Att jag inte låter det gå så långt så jag blir fruktansvärt dålig.

Jag fick en sådan dum kramp i går kväll. Jag hällde i mig två paraflex på en gång och låg still. Sen hade jag svårt att somna på väldigt länge för jag blir alltid orolig. Det är lite dumt det där för när jag slappnar av i resten av kroppen kan det komma tillbaka i benet. Ja, jag vet, superknasigt.
Men det gick bra. Fast jag somnade inte förens vid 2. Så nu är jag riktigt trött.