Kalasfin

Idag har jag varit på kalas hos Jasmine, Fredrik och August. Det var en av dem som fyllde jämt och vem talar jag inte om.
Jag har haft en helt underbar dag och ätit så mycket god mat. Jag var vrålhungrig när jag kom dit för jag hann inte med mitt 10 mellanmål och inte heller min lunch. Så jag åt 13,30, 15,30 och 10 vindruvor vid 18.00 tiden.
Det är första gången jag känner mig hungrig efter min operation.

Det är mitt första kalas  efter min operation och jag drack ingen läsk och tog ingen tårta.
Det gick faktiskt över förväntan att äta borta och det var skönt att man kunde plocka maten som man ville.
Jag hoppas verkligen att det blir fler sådana kalas.

Så här snygg var jag idag. Jag känner mig verkligen skitsnygg. Det är en bra känsla. Det kände jag mig nästan aldrig förut.

Bara för att så får ni mig även i helbild. Jag gillar verkligen hur jag ser ut med.
För när man är tjock. Nu raljerar jag. Men i alla fall jag, jag kan känna mig skitsnygg och så får jag se mig själv på kort och blir bara äcklad och tänker fyfan hur kunde jag gå ut så där. FY!

Men inte idag. Idag är jag lika skitsnygg på bild som jag kände mig i verkligheten. Det är faktiskt en fantastisk känsla. Det betyder att jag är på rätt väg.

Det där med fördomar

Jennifer skrev också om att folks förakt och tror att gastric bypass är fusk i att gå ner i vikt. Det är ett hjälpmedel inte en fuskmetod.

Varför det inte är en fuskmetod. Jo, därför att man måste själv göra allt arbete. Visst man får en mindre magsäck. Men man kan fortfarande stoppa vad man vill i den magsäcken( som man inte mår dåligt av) Man kan även vänja sig tillbaka med godis och ostbågar om man vill. Det är helt upp till en själv hur mycket man går ner i vikt. Och vissa människor går faktiskt inte ner mycket alls av en operation. Det handlar om hur väl man tar hand om denna gåva som en gastric bypass faktiskt är.

Jag vet även att i tjockiskretsar så anses det lite fult att göra en gastric bypass. För man bör ju kunna gå ner i vikt själv eller vara glad för sin kroppshydda hur den än ser ut.
Vill man vara smal så ska man  få det, vill man vara tjock så ska man få vara det med bara man mår bra och det inte går ut över ens fysik och hälsa och det gäller både de normalviktiga och de överviktiga och de underviktiga.

Föraktet finns på båda sidor. Inte bara på den normalviktiga som aldrig har satt sig in i att vara överviktig och i den överviktiga sidan, där man ses lite som en svikare och jag vet inte om det är så att en överviktig person känner sig lite påhoppad bara för att någon annan tjock människa väljer att göra en gastric bypass?

Jag var själv emot gastric bypass från början för min egen räkning alltså. Vill man göra en så gör en.  Jag kan själv var mitt motto. Men det kunde jag ju inte. Jag gick ner, gick upp, gick ner gick upp och var en riktig jojobantare. Jag insåg att jag kan inte själv och sökte hjälp. Jag har sökt hjälp på alla möjliga viktinstanser. Men det har inte gått bättre för den sakens skull.

Då valde jag att ställa mig i kön till en överviktsoperation. För jag vill att min kropp ska orka med det liv jag vill leva. Jag valde att lyssna på mig själv och ingen annan. Det är därför jag är så jätteglad över denna operation.  Jag är stolt över mig själv. Jag är lycklig. Jag har en fantastisk kropp. Tänk jag kan gå, jag kan gå en lång promenad "i min värld". Jag kan sätta på mig strumporna själv. Jag vet att det låter som självklara saker. Men för den som nästan har varit förlamad är det ett mirakel. Jag är stolt över min kroppshydda som tjock. Men jag väljer att låta min rygg få en lättare kroppshydda att släpa på. 

Så JA, jag är en stolt tjockis. Jag är även  en stolt gastric bypass. Jag kommer även att vara en stolt normalviktig.

Att vara stolt över att man gör nått bra för sin egen skull

Min egen hälsa skriver här ( under den 20 mars 2012) om att gbp är det värsta som en normalviktig kan tänka sig som åtgärd mot en övervikt. Det har fått mig att fundera om det påståendet är sant. Jag vet inte om det är i bantarvärlden som alla förr eller senare går in i att det ser det som "den lätta vägen ut". Jag tror att alla är mer eller mindre nöjd med sin vikt.

Av alla jag har pratat med och berättat om min gastric by pass för så har alla varit väldigt glada för min skull. De har sagt alltifrån "åh äntligen, jag har inte vetat hur jag ska ta upp det med dig, jag har varit så orolig för din hälsa" till " vad kul, när blir det av?"Och detta har varit ur mina smala vänners munnar.

Men om man ska se till det stora hela. De som inte är mina vänner. Utan vad media plöjer ut i sina kanaler så är gastric by pass inte helt okej. Utan det finns många komplikationer och det är bara de som är missnöjda som kommer till tals. ( Kalla fakta, aftonbladet osv ni får googla själva). Det är väll för att nyhetsvärdet är högre i tragedi än i lyckliga historier.

Det finns ju sådant som inte är bra med en överviktskirurgi. Men jag tror inte att landstinget hade betalat alla dessa operationer om det inte fanns stora hälsovinster med operationen.

Visst det finns en skam inom varje gastric bypass opererad över att man inte klarade det själv. Jag bär själv en sådan stor skam. Men det är nog inom en själv som den är värst. Att man skäms inför sig själv. Att man inte kan göra som alla andra( vilka nu de är?) och gå ner i vikt utan en operation.
Att man valde detta istället för att ta en sväng till hos viktväktarna, cambridge eller någon annan svältkur som inte ger något annat än några kilon ner och många fler upp igen.

Men den skammen över sig själv för att man väljer en gastric bypass ska man glömma. Jag hade mycket mera skamkänslor precis innan jag berättade om mitt beslut och att jag skulle opereras för jag visste inte hur min omgivning skulle ta det. Jag skämdes lite inför mig själv. Jag höll mina funderingar inom mig för jag ville verkligen att detta beslut skulle komma från mig och bara mig utan att ha blivit influerad av andra i min omgivning.

När jag väl berättade då slutade jag skämmas. Jag kanske har haft tur i att folk bara har tagit det som en bra nyhet. Att de har kommit med frågor för att de är nyfikna och bryr sig om mig har känts bra.

Jag är i alla fall väldigt stolt över att ha gjort min operation och jag skäms inte längre. För beslutet är så självklart när jag väll fattade det. Nu på vecka tre efter operationen känns det bara skönt och bra och jag vet att jag är i en smekmånadsfas än så länge. Jag tappar inget hår än( det gör man ofta efter stora operationer, jag har gjort det efter båda mina ryggoperationer förra året. hej hårlös!). Jag har inte haft någon dumping än, jag har inte ont i magen lika mycket som jag hade innan operationen. Men just nu känns allting bara bra.

Och det är väll det jag ville säga. Att när beslutet är självklart så skiter man fullständigt i vad omgivningen tycker eller tänker, som man själv inte har en aning om vad de tänker för man är ingen tankeläsare, för att det är en själv det handlar om. Man gör äntligen något som är bra för en själv och då ska man inte skämmas.

Jag ser det som att man gör allt för att bli hälsosammare och ha en kropp som orkar istället för att den går sönder och man går runt och mår dåligt. Man är helt enkelt sann emot sig själv och det är inget att skämmas för. 

Skillnaden på ett halvår

Jag tänker sist jag var här.Med här menar jag  i Västerås med min Make. Då gick jag med gåstavar för jag kunde inte gå utan. Jag hade glidlakan i sängen. Det har jag fortfarande för det gör att jag kan sova gott och vända mig lätt i sängen utan hugg i ryggen. Jag haltade, jag var tvungen och ta paus mycket när jag gick runt lilla parken med Jenna. Jag hade ont. Jag mådde dåligt. Jag kunde inte gå utan klackar. Jag kunde inte sitta ner. Jag orkade inte gå i mer än en butik. Jag gick min första kilometer på över ett år då. Med många stopp, riktigt långsamt* tänk sengångare* och var så stolt över mig själv.

Den här gången. Kan jag gå en kilometer visserligen med stop och vilande, men med lite högre hastighet. Jag har gått från sengångare till sköldpadda. Jag går utan stavar. Jag har ett lättare hjärta. Jag kan sitta en stund.
Jag har bevisat den där läkaren att han hade fel. Jag blir faktiskt bättre.

Jag har som mål att kunna gå 5 km på topploppet. Inte i år. Men nästa år ska jag gå det. Jag hoppas att jag kan få med mig ett lag på 6 personer så man kan ha picknick i gräset efteråt. Jag gick blodomloppet två gånger innan jag blev sjuk. Jag vill kunna göra det igen.

Jag är så glad att jag inte går med stavar längre. Att jag har blivit så pass fysiskt stark att jag kan gå utan att kollapsa.

 Det är en grym vetskap att komma på att man är glad för det minsta lilla. Fantastisk upptäckt.

att uppskatta

Jag väger mig varje dag. Alla säger att man bara ska bara väga sig en gång i veckan. Vilka nu alla är? Jag väger mig varje dag och när jag inte väger mig varje dag går jag upp i vikt. Det är säkert något psykologiskt i det där.
Jag har skött mig utmärkt och inte fuskat någonting alls. Men, jag har gått upp tre hekto sedan igår. Det är inte klokt. Hur är det möjligt?

Jag har skött mig, jag tom tränade igår och allt. Jaja, sånt är livet ibland. Kroppen svarar inte alltid som man( och med man menar jag, jag) vill att den ska göra.
Men i morgon lär jag ju definitivt gått ner i vikt. Annars blir jag nog lite lätt frustrerad. Jag känner mig lite frustrerad idag. Jag vet det bara är tre hekto och jag har ju inte fuskat.

Fasiken så irriterande!

Men kroppens vägar äro outgrundliga. Den gör inte som man vill. Hade jag fått som jag velat hade jag ju inte haft mina fyra diskbråck och en knöl. Jag hade inte gått upp tre hekto heller.

Men samtidigt. Hade jag inte haft mina diskbråck hade jag inte varit så tacksam jag är idag över att jag faktiskt fungerar så pass bra som jag gör. Att jag har varit så svag gör mig så mycket gladare över hur stark jag är idag.

Även om Svärmor slår mig både i benpress och stjärtlyft på sjukgymnastiken( jag kan inte göra nått av dem) så är jag oerhört glad över att jag kan göra så pass mycket som jag kan. Vi tränar ihop  nämligen eftersom Lisa min älskade sjukgymnast har fått gått ner i halvtid så måste hon para ihop folk och då passar det utmärkt med mig och Svärmor tillsammans.

Jag är bara så himla glad över att min kropp är bättre. Att jag har blivit så starkare och att jag kan uppskatta hur bra jag har blivit. Det hade jag inte klarat av innan jag blev skadad i ryggen.

Jag är glad över min kropp

Jag är så glad över min kropp. Med dess valkar och stora former. Jag är så glad över att jag kan gå. För jag kunde knappt det förut. Jag är så otroligt glad över att jag kan röra mig och tänka klara tankar.
Att jag kan träna och röra på mig. Att jag klarar av att gå två hela kilometer.
Att min kropp blir bättre och bättre. Att jag har lärt mig uppskatta mig själv och min kropp. Att det är fantastiskt att  inte vara lam. Att jag har känsel i benen. Det är fantastiskt.

Jag gör den här operationen i ära till min kropp. För att jag väljer att ta hand om den nu. Jag väljer att kunna röra mig friare. Att min trasiga rygg ska orka med det liv jag vill leva. Att den får mindre att bära på. Att jag ska kunna röra mig friare. Min rygg kommer aldrig bli bra. Det vet jag. Men den kommer bli bättre och jag kommer bli rörligare och hitta på mera roligare saker.
Jag är glad att jag väljer att lyssna på min kropp nu. Att jag väljer att se den storheten som en kropp faktiskt är.

Fantastiskt det där med den underbara kroppen. Ta hand om din med. Du får faktiskt bara en.

Att underhålla sig själv och en bil

Jag vet nu är jag övermodig igen. Men, det går bra att dricka Modifast hitills. Jordgubben var jättegod jämfört med Nutrilett och Cambridge och den färdiga shaken som jag hade med mig till Umeå, för vi besiktade bilen. Den var inte alls god. Den smakade Kakao. Eller riktigt mörk choklad. Jag har lite svårt för bara mörk choklad.Den smakade kakao och plast från plastflaskan den var i. Men det går an.

Så hittills har det gått bra. Jag vet första dagen av dietpulver är inget mot den tredje, fjärde, femte dagen av pulverdiet. Så bara för att det går bra nu så betyder det inte att det inte blir jobbigare sedan.

Apropå bilen. Jag fick två tvåor. Det känns inte kul. Dels är det mittensektionen på avgassystemet och så har de en ny regel från och med första februari.Den är att lampan till airbagen inte får lysa. Så det måste jag fixa inom en månad. Jag har lite ångest. En bil ska bara fungera. Det ska bara vara och tanka, fylla på spolarvätska, glykol och olja. Sedan ska det bara vara att tuta och köra. Men en bil behöver underhållning för att fungera.

Det är konstigt att ibland tar man bättre hand om sin bil än sin egen kropp. Man servar, byter olja, fyller på spolarvätska, tankar med rätt oktan. Och sig själv fyller man på med skit och inte tar hand om det yttre eller det intre. Är dålig på att motionera( underhålla) och så går man sönder.

Det är tur att jag har insett mitt eget värde och tar hand om mig själv nu. Jag ska ju in på service och byta en reservdel och uppgradera mig själv om 21 dagar. När jag gör min gastric by pass. Det är äntligen min tur att ta hand om mig själv. Istället för att inte lyssna på min egen kropp. Det är nått jag har lärt mig nu. Istället för att bara ställa upp på allting som alla andra vill så lyssnar jag nu på min egen kropp och mina egna begränsningar. Det känns bra att ta hand om sig själv igen.

Du Kan inte fixa en kropp du hatar.

I somras när jag mådde som sämst, bara grät och bannade min rygg till månen. När jag var yngre tyckte jag inte om min kropp. Jag kan ärligt säga att jag inte uppskattade den alls. Det underverk som den  kunde utföra då. Som den inte kan idag. Jag tyckte inte om min kropp, inte min storlek, inte hur jag såg ut.

Jag uppskattade verkligen inte det underverk som kroppen faktiskt är, vare sig den håller eller inte.
Jag är glad över min kropp. Jag gillar den.  Visst den är trasig nu och tjock och ger mig smärta. Men den är min och det är fantastiskt att se hur jag utvecklas.

När jag var yngre tyckte jag inte om min kropp eller mitt utseende. Jag har inte lyssnat på min kropp alls. Det kanske är därför den är trasig nu. Med all sannolikhet är det nog så att den är trasig för att jag inte lyssnade på vad jag ville göra.

Jag tycker om min kropp idag och jag kan fixa den. Det är därför jag gör min gbp. För att kunna fixa min kropp så att jag kan leva det livet jag vill leva. 

Jag vet att min kropp har svikit mig för att den gick sönder och att jag tog den för givet. Nu tar jag inte min kropp för givet längre. Jag försöker behandla den som den gåva den faktiskt är.

Jag tror att eftersom jag älskar mig själv och min kropp trots dess skavanker så kommer jag bli bättre i min rygg. Jag kommer kunna leva ett fullgott liv och jag kommer ha massor av roligt i min kropp.

Bättre och bättre.

Sedan jag fick min korsett för en vecka sedan, nej till och med innan det. När årets första dag var över så har jag haft en glad och positiv känsla i mig. Mitt 2011 är äntligen över. Det var ett riktigt skitår åtminstone till största delen. Det var åtminstone fint på nyårsafton när Svärmor ville att vi först skulle säga tre bra saker med 2011 och tre saker vi önskade oss för 2012.
Jag önskade mig 1. Få bo med maken igen. 2. Bli bättre i ryggen. 3. Att jag kan börja jobba med ett jobb som är roligt och som min rygg klarar av.

Och nu sedan dess har jag bara andats in positiv energi. Speciellt sedan jag fick min korsett som också var en sådan där sak som är positiv och hände positivt. Första veckan på året och ortopedtekniska ringer och frågar om jag kan vara där två dagar senare.  Att vården går lite fortare och jag fick en korsett. Min första promenad med korsetten på, fylldes hela jag av syre och ljuset från solen ute i vintervädret. Det har inte lämnat mig än och det känns som jag är positivare ända in till benmärgen. Jag går lite längre. Jag tränar hårdare. Jag fick till och med höra av Sven idag att jag inte är en sengångare längre utan nu är jag en sköldpadda i snabbhetsförmågan.

Jag gör framsteg. Jag rör på mig. Jag lever. Det är så fruktansvärt skönt att vara ute och gå i solen och snön och få i sig sol och syre.

Jag ser verkligen 2012 som ett positivt år. Jag går varje dag med en längtan efter en kallelse som ska komma som ett brev på posten.

Det jag har kvar den här våren även fast det bara är mitten av januari jag vet! Är min gbp operation och smärtrehab. Jag vet att jag måste göra min gbp först. Jag väntar otåligt på att få min tid. Efter jag har gjort den och " lärt mig " det nya  und zu veiter. Så ska jag få komma på smärtrehab inom 90 dagar. Det tar en himla tid det där med vården ibland. Men jag ser året som något positivt. Det måste ju hända många roliga saker när jag känner så här och bara halva januari har gått och efter det då ska jag ut i den vanliga världen hoppas jag. Den där jag får arbetsträna och träffa människor. Där jag får se om jag klarar av ett riktigt liv.
Som jag längtar.

Det känns som det ska bli ett kanon år. Även fast vi bara är på dag 13.
Men se efter själv.

Dag 1. Inte så kul tog igen mig efter nyårsafton Men gör sjukgymnastiken dag 1 i alla fall. .
Dag.2  Ringer Ortopedtekniska och undrar om jag kan komma och pröva ut korsett på onsdagen.
Dag 3: Gör sjukgymnastik går bra. Dag 2.
Dag 4: Får min älskade korsett. VILAR
Dag 5: Får skor med rund sula som ska göra undervärk för ryggen av Morfar. Gör sjukgymnastik 1
Dag 6:Går 1,3 km själv med Jenna med nya korsetten ! YEY!
Dag 7: Duschar Jenna och ryggen nästan dör. Gör sjukgymnastik dag 2
Dag 8: Vilar och tar det lugnt.
Dag 9: Går 1,3 km med den nya korsetten.
Dag 10:Vilar ( gör sjukgymnastik program 1)
Dag11: Julgransplundring. Hittar igen min glasögonduk Gör ingen sjukgymnastik.
Dag 12: Går 1,44 km och sitter mycket och är ute längre än promenaden.

Jag ser en positiv trend. Det kan ju bara gå bättre från och med nu. Så sikta framåt.
Tjoho!

Respons på : Mitt ätbeteende.

Idag har jag fått sms och mail och fb mail och kommentarer på fb och på bloggen om att jag är modig, stark och vågar ta upp sådant som andra knappt vågar andas över. Att jag släpper ut det istället för att hålla det inne.
Men framförallt att det inlägget berörde att mina medmänniskor känner igen sig.

Det är fint att få en sådan kärleksfull respons på ett rätt utelämnande inlägg. När jag tryckte på publicera-knappen så tänkte jag oh shit vad har jag gjort och det kanske var för utelämnande ändå. Men responsen. Den har varit fantastisk och för det är jag tacksam.

Jag har fått andra människor att öppna upp sig, att känna att det träffar rakt i hjärtat och att det är jobbigt att läsa för det är som om de läser om sig själva, fast de kanske har andra problem än jag.

Det jag gjorde när jag öppnade upp den här djupa gröten som mitt matbeteende faktiskt och fick det på pränt och tänkte att shit nu blir jag väll halshuggen och jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Men det är så det faktiskt är. Var att höra: Jag har det lika dant.

Det är en fantastisk känsla att veta att: Jag är inte ensam om mitt problem.

Så tack alla som har hört av sig. Det värmde verkligen.

Sanningen om mitt ätbeteende.

Nu blir det här ett väldigt långt inlägg. Om du orkar läs hela. 

Du var alltid smal som en räka när du var riktigt liten sen började du skolan och blev tjock har jag fått höra så många gånger av min mamma och även min pappa. ( du vet att det är sant mamma, jag vet att jag säkert kommer såra dig nu när jag skriver det här. Men det är mina tankar om min mat, det är bara det att det finns sådana som fastnar och jag är ledsen om jag sårar dig, men det handlar om mig om min matrelation med mig själv. Det handlar inte om dig. Bara om mig. Förlåt om du blir sårad.Jag vet att du har försökt stötta mig men ibland hjälper inte vissa ord eller meningar. )
Eller se på din kusin, hon är så fin, du borde också gå ner i vikt så du blir lika fin som henne fick jag höra som 12 åring.

Jag tänkte aldrig på om jag var smal eller tjock förens mina föräldrar började trycka på att jag var tjock och överviktig. Jag vet att första gången jag tänkte på att jag var större än mina klasskamrater var i lågstadiet på fritids när jag och Liss och Ellis var i mysrummet och vi hade alla tights på sig. Jag hade gråtights med rosa blommor på och jag satt på mina knän med fötterna bakom mig och såg hur mycket större mina lår var jämfört med dem två som jag lekte med. Deras lår hade en måne mellan sig, men det hade inte mina.

Jag vet att när jag gick i mellanstadiet så tyckte jag det var konstigt att jag hade mycket fler veck på min mage än de andra tjejerna i klassen hade. Men jag tänkte inte så mycket mera på det.
När jag var 10 så undrade en kompis varför jag var randig på låren, ingen aning sa jag. 
Det var under högstadiet som det verkligen small till.
"Måste du äta så mycket när du är hos din pappa. När jag var i din ålder vägde jag minsann 48 kg. "

Jag kan ärligt säga att jag slutade äta lunch och frukost i nian. I nian skickade Skolsköterskan mig till Viktväktarna. Fast jag vägde 75 kg till mina 167 cm. Jag gick ner till 63 kg och fick höra att oj vad fin jag var och är det inte mycket roligare nu när du är smalare. Men jag tyckte inte det. Jag tycker att jag var hysteriskt tjock. I Ettan på gymnasiet åt jag aldrig middag. I tvåan och trean bodde jag hemma hos Suzy och hennes syskon och mamma och då åt jag middag där. 
Jag blev magsjuk i trean på gymnasiet och spydde bort en del kilon, sedan var jag bara inte hungrig. Mamma var ju aldrig hemma och kunde hålla koll på att jag åt. Så jag åt inte och gick ner 20 kg.
På vårterminen i trean så hade jag storlek 40 i byxor och var på väg till storlek 38. Då sa min mamma, men nu börjar du ju bli för smal. Jag tänkte då i mitt huvud, du är bara rädd att jag ska gå ner och bli smalare än dig mamma. Jag vet att mitt beteende inte var normalt då heller.  Jag älskade känslan av hungern som rev i magen.

När jag flyttade hemifrån tyckte jag det var okej att spendera en hel dag med att bara dricka två, två deciliters  tetrapack med fruktdrycker eller äta kräm. Eller knäckemacka. Eller en enda chocklatchipcockie. På en hel dag. Ja, alltså en knäckemacka på en dag. Eller två fruktdrycker. Visst ibland åt jag ordentligt med. Men jag tyckte jag var fruktansvärt fet. FRUKTANSVÄRT. Jag spenderade min lediga tid, när jag inte jobbade på mina fyra jobb, japp vårdbiträde, avlösare, kontaktperson, barnpassare på ett gym och studier på Södertörns Högskola och med kompisar på simhallen. Jag simmade fyra gånger i veckan. Mitt favoritpass i motionsbassängen var fredagskvällar mellan 21.00 och 22.00 när de hade tända ljus och lugna favoriter i högtalarna. Då var jag 20 år.

Sedan började jag äta igen.

Jag vägde 81 kg när jag träffade min make.
Jag såg ut så här då. Jag hade börjat gå upp i vikt igen från studenten.

Sen flyttade jag och Maken hit upp och jag fortsatte äta. För det var så jäkla skönt med någon som gillade mig för mig och inte kom med massor av pekpinnar och nyp i fläsket. Han älskade mig utan att säga du måste tänka på vad du stoppar i munnen.
Jag tränade, simmade, gick på Iksu viktgrupp. Nutrilett. Jag fortsatte äta och åt och åt och åt. Min pappa kallar mitt ätande tröständande. Maken lät mig vara. Han sa aldrig ett ord om mitt ätande. Även fast vi pratade mat så kände jag aldrig skam med honom. Han älskade mig om jag vägde 81 kg eller 281 kg. Det spelar ingen roll.













Jag har aldrig någonsin haft en normal relation till mat om det ens finns en sådan. Den har aldrig funnits. Jag har alltid ätit mycket, överätit, varit glad i maten, fått skämmas av vad jag stoppat i magen, fått komplimanger när jag bara ätit sallad en hel sommar. Jag har ätit mycket, ätit lite, inte ätit alls. Vräkit i mig.
Det enda jag inte har gjort är att kräkas upp det jag har ätit. Jag hatar att kräkas, annars hade jag säkert prövat det med.

Men jag har alltid känt skam när jag ätit, mycket, lite inte alls. Jag har hetsätit när andra har ätit fort, släppt alla gränser när andra har släppt sina matgränser. När andra har ätit lite ja, då har jag gjort det med.
Jag är alltid sugen, vare sig jag nyss har ätit eller inte. Jag blir grinig om jag inte får mat i kroppen.

På det här kortet tyckte jag att jag var oerhört fet. Jag var 14. Jag tror jag hade 38 i storlek. Det var FIFA åldern och 90 tal.


Jag var 8 när jag blev tjock. 

Jag var 15 när jag testade viktväktarna.
Jag var 15 och åt inte frukost och lunch

år 1999 var 15 när jag bantade inför språkresan till Malta med Malin och Nathalie, jag hade då storlek 38 i kjol

Jag var 16 och åt inte middag
17 när jag gick upp i vikt

18 när jag gick ner 19 kg
19 när jag började gå upp i vikt igen.

22 när jag testade iksu viktgrupper.
22 när jag gick på nutrilett

24 när jag gick på cambridge
26 när jag gick på beteende medicin för att ändra mitt beteende och det har jag.
27 när jag gick ner 17 kg

Nästa år i februari kommer jag ha gjort en gbp och då är jag tvungen att komma tillrätta med det här med mitt matbeteende.

Mitt matbeteende fungerar inte
Förra hösten när jag gifte mig hade jag gått ner 17 kg och såg ut så här:

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Vi valde att gifta oss även fast vi inte var smalast i världen, det passade just då. Vi bara ville gifta oss och gjorde det för att vi älskar varandra och vill leva med varandra.

Nu ser jag ut så här. Jag är tjock, lika tjock som på min bröllopsdag. Men vad jag ville säga är att:

Det jag har insett själv är att jag behöver frukost, lunch och middag för att inte bli grinig. Jag kan bli riktigt lack om någon hindrar mig att få äta när jag är hungrig.

Det jag skulle vilja och försöker arbeta på. Det är hur jag ska få bort det här med skammen runt mat. Det är fruktansvärt skönt med Maken, han dömer mig inte. Han älskar mig om jag är smal eller tjock. Bara jag mår bra.
Pappa är orolig det vet jag. För han kan komma med små kommentarer, mamma, om hon ens säger ett knyst blir jag riktigt tonårsaktig och smäller av. Morfar, ja, han undrar och bryr sig.

Jag kan idag känna mig som en supermegatjockis bredvid min make eller när jag är med mina vänner här nere. Men jag känner mig aldrig tjock i Häggnäs eller Vindeln. Jag är inte medveten på stan i Umeå. Men här nere är jag det om min egen storlek. Det är konstigt hur omgivningen påverkar hur man ser på sin egen kropp. Jag inser att jag är tjock. Men jag har alltid tyckt att jag var tjock. ALLTID. Jag hoppas att jag en dag slutar med den känslan.

Det är så det ser ut.  Jag har aldrig haft en normal relation till mat, jag har bantat sedan jag var 8 år. När jag har gjort min gbp så var läkaren väldigt tydlig med att jag måste sluta med banttänket. För det kan inte existera hos en gbp opererad. Bara att äta rätt. För bantar man, ja då får man vitamin, mineral och andra brister som är svårt att få bukt med.

Det ska bli så fantastiskt skönt att för första gången på mer än 20 år slippa banta tänket. Utan det jag behöver är äta rätt för min kropp tänket.

Det ska bli så. fantastiskt. skönt.

Lyssna på dig själv

Jag är stolt över vad jag gör för att bli bättre. Jag är stolt att jag gör min sjukgymnastik varje gång jag ska göra det. Jag är stolt att jag gjorde vattengympa varje dag på Mallis under den veckan jag var där i somras. Jag är stolt över mina promenader och jag är stolt över att jag ska göra en gbp.
Jag är stolt över att jag lyssnar på mig själv och vad jag vill och gör det jag vill istället för vad "alla" andra tycker. Eller vad jag TROR " alla " andra tycker att jag borde göra.

Jag har väntat så länge. På läkaren i september som sa: Nu får du ha det så här. På att sjukvården ska hjälpa mig, på allt i mitt liv har jag väntat.
Det känns som när han sa som han gjorde, när han "gav upp om mig".
Det var då som en inre vredes glöd blossade upp inom mig till en eld.  Jag tänkte ja men skit samma nu gör jag på mitt sätt. Precis så tänkte jag.

Och det har jag gjort nu sedan i september och jag blir bättre och bättre för varje dag som går. Det handlar helt enkelt om att lyssna på sig själv för att bli bättre.

Knasig tanke det där: Lyssna på dig själv och gör som du själv vill istället för att ta direktiv från andra så blir du bättre.

Men det fungerar.

Är det pinsamt att erkänna?

Är det pinsamt att erkänna att man ska göra en gbp? Det känns som att det är mycket hyschhysch om att man ska göra en sådan. Att det inte är riktigt okej att man tar till ett kirurgiskt ingrepp för något som man inte lyckas med. Som att gå ner i vikt. Är det på samma sätt med en viktoperation som det är med skönhetskirurgi att man blir bedömd på ett annat sätt som någon som sprutar pannan full med botox , fyller tuttarna fulla med sillisar eller har så stora restylaneläppar att de inte kan andas genom näsan för de täpps för. 
Är det samma skam som råder där, något som inte är socialt accepterat men att människor som inte är nöjda med sitt yttre gör det ändå? De som har råd skönhetsopererar sig?

De som är tillräckligt tjocka kan få det hela betalat av landstinget? För att få tillbaka sin hälsa. Med något som " alla borde kunna klara av själva" Något som alla någon gång har prövat, att banta. Ja, men några kilon så där, ett femtal. Eller kanske tio? Det borde ju alla klara. Ja alla klarar nog att gå ner 10 kg. Men alla kan inte gå ner 30, 40, 50,60,70, 80,90 kg själv.  Jag kan inte det. Därför opererar jag mig. Man kan vara en nöjd tjockis men ändå välja att gå ner i vikt och bli en nöjd smalis.

Ja, men de som har blivit så förbannat feta och inte satt stopp för sin viktuppgång, får ju faktiskt ta och skylla sig själv, , kanske ett motargument kan vara.
Men när man har blivit så tjock och det inte längre bara går att rycka upp sig och gå ner några kilon och det räcker. Så fungerar inte det argumentet för med en kraftig övervikt kommer kraftiga hälsoproblem och då blir det billigare med en operation än all annan vård som den tjocka personen kan behöva senare i livet.


Men är det pinsamt? Är det pinsamt att erkänna att: Nej, jag klarar inte det här själv. Jag kan inte längre, jag har gjort allt i min makt och nu står det antingen att ha det som jag har det eller skära bort en del av min magsäck? Är det ett svek mot sig själv? Är det ett nederlag? Att inte klara det?

Jag tror att en del, en stor del tycker så. Att det är lite skämmigt. Att inte klara något. Att misslyckas. Den där rädslan för att misslyckas. Men jag tror att har man aldrig försökt. Ger man inte sig själv den chansen. Då har man misslyckats större än något misslyckande man kan ha gått igenom innan.

Jag är helt öppen med det här, jag vet andra som inte alls vill gå ut med att de har opererat sig. Det finns forum där det pratas högt och lågt med om man ska gå ut med att man gör det eller inte. Det är upp till var och en. Jag har valt att göra det för jag tror på öppenhet om mig själv. Men jag tycker det är helt naturligt med dem som tycker att det är en personlig integritet att behålla det för sig själv. Det är upp till var och en hur man gör. Vad man själv väljer och det är inte pinsamt hur man än väljer. Det handlar om att man väljer vad som passar bäst för en själv och det är bra nog.

Nu till frågan: Är det pinsamt ur ett rent allmänt perspektiv att säga: Jag klarar inte det här, jag opererar min övervikt. Jag har misslyckats. Men har man misslyckats om man ger sig själv en chans. Jag tycker inte det. Även fast det kanske är så att vissa tycker att det är pinsamt. Att inte klara det själv. Men hade man klarat det själv så hade man inte blivit 10, 15, 20, 25, 30, 35, 40, 45, 50, 60, 70, 80 kg överviktigt.

Jag tycker inte att det är pinsamt att inse sina egna begränsningar och göra något åt saken.
Vad tycker du?

365 dagar av sjukskrivning

Igår var det exakt ett år sedan som min rygg brakade sönder för andra gången. Jo, för du ser, jag var med om en arbetsplatsskada där jag fick diskbråck, jag hade väldigt ont men i december exakt för ett år sedan satt vi på julbordet i övrenågontingträsk och åt julbord allihoppa på Makens sida familjen. Jag fick mer och mer ont i ryggen när jag satt där på julbordet och så gick jag ut med hunden när jag kom hem och tog ett steg framåt och så sa det plopp och pang i ryggraden. Jag fick så fruktansvärt ont att jag inte kom upp för trappstegen in utan maken fick hjälpa mig upp och in i sängen i gästrummet. Det som nu är ett badrum. Där låg jag och kved. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag åkt in och inte väntat som de från sjukvårdsupplysningen sa.
Jag fick bara mer och mer ont.

Idag den 13 december har jag varit sjukskriven i 365 dagar. Ett helt år av mitt liv har gått i diskbråckens tecken. Med två operationer, förlamade tår, en sjukvård som gör sitt bästa( sjukgymnasten Lisa, Kuratorn Camilla och Arbetsterapeuten Gudrun) och en sjukvård som sviker( Ortopeden på NUS).

Det känns som en helt galen tanke att ha varit sjuk ett helt år. Ett år av operationer, sjukhusbesök, ambulansfärder, inläggningar, smärtlindring, morfin, ketogan,dropp, tre olika sjukhus, den där hemska blockaden. Mediciner och smärta.

Det känns som jag äntligen är på bättringsväg. Det finns en väg framåt istället för bara neråt i avgrunden av smärta, som den jag faktiskt har varit på väg mot. Men jag vände där, där i botten av smärtan och nu är jag på väg uppåt. Det känns verkligen så. Jag vet man ska inte skriva att nu går det uppåt för då börjar det gå neråt.

Men det känns verkligen så. Det här året har givit mig en otrolig drivkraft. En jävlar annama och en inre styrka som gör att jag driver mig själv framåt. Dit jag vill komma. Jag har även behövt se mitt liv som det faktiskt är och hur jag ska göra för att anpassa den efter mina nya förutsättningar. Att inse att den säkra vägen inte alltid är rätt väg. Bara för att den är bekväm.

Nu har ett år gått. ett år av sjukdom och djävulskap och äntligen känns det som att det är jag som styr skutan igen och inte doktorer, inte sjukhus, inte vänta på någon annan.
Det känn som när läkaren i september sa: Du kan ju bli tillfällig sjukpensionär i sex- sju år. Då kände jag nu skiter jag i det här. Nu gör jag på mitt sätt och se vad det har lett till. Jag har inte varit inlagd på tre månader. Jag är på bättringsväg. Smärtdimman i huvudet är borta. Min kropp är förtvinad och svag. Min rygg gör fortfarande ont, jag har fortfarande förlamade tår, jag har fortfarande ont i höften och benet och orkar inte mycket. Men. Jag ska bli bättre, jag kan bli bättre. Jag tänker inte ta en läkares nej som finito. För jag vet att det inte är sant. För han vet inte min inre styrka. Den jag vet om nu.

Så ja, jag har varit sjukskriven i 365 dagar. Ja, jag har fått förlängd sjukpenning, ja, jag ska göra en gbp och operera mig en tredje gång. Ja, jag har ryggproblem och ont. Men ingen. INGEN kan säga åt mig att bli sjukpensionär och att jag inte kan bli bättre eller utvecklas.


Så det så!

Mvh /hon som bestämmer över sin kropp och ska träna sig själv tillbaka till en ofantligt bra kropp och ingen läkare ska få säga något annat!

Jag kom tvåa i novelltävlingen!

Tusen tack till ni som röstade på mig i Novelltävlingen med en novell på sex ord. Jag kom tvåa!

Hur freaking grejt är inte det. Jag blir verkligen superglad. Men jag har ingen aning om vad andra till femte priset är. Så något lär ju trilla ner i brevlådan så småningom men vad?

Detta gjorde verkligen min kväll och min vecka. Jag är verkligen superglad och superstolt att några där ute tyckte min kortkorta novell var värd att rösta på.

Stolt som en höna funderar jag även på att sätta upp det på min CV- Har kommit tvåa i en novelltävling. Fast kanske inte ändå, tvåa på sex ord. Ska man skryta om sånt?

Jo , så klart man ska. Jag kom ju för sjutton tvåa i en tävling med  700 bidrag. Det betyder att 698 skribenter var sämre kortnovellskrivare än mig. Eller så hade jag snällast vänner som röstade på mig=)


Tjoho! så roligt. Om jag kunde skulle jag lyfta upp Jennas tassar och lyckodansa till I wanna dance with somebody med Withney Huston just nu!

Här är länken med tänkvärda bidrag och längst ner är vi vinnare.


Tack igen/ hon som skrattar bubbligt lycklig och är jätteglad

Big and Proud

Jag är tjock, det vet alla, inklusive jag själv. Det är ju bara att se på mig. Där går en tjock kvinna, långsamt med stavar. Det är alltså jag. Jag är tjock. Det går inte att sticka under stolen med att jag har uppenbara matproblem. Det är fruktansvärt tragiskt att det inte finns ett schysst klädutbud för oss tjockisar. Eller att det finns diskriminering i allt från arbetsintervjun till ett besök hos läkaren. Tro mig har en tjock människa bihåleinflamation eller lunginflamation så botas inte detta med pencillin utan genom att gå ner några kilon enligt doktorerna. Det är sant. Jag fick ju höra när jag hade akut diskbråck att om jag gick ner några kilon så skulle det gå över och jag hade antagligen bara sträckt en muskel. Det spelar ingen roll vad åkomman är det beror på att man är tjock inom landstingets värld. Du har svininfluensan för att du är tjock, eller du har fått cancer för att du är tjock. Fast vanligtvis är det du är förkyld eller du har urinvägsinfektion för att du är tjock. Jag har i och för sig aldrig haft en uvi(urinvägsinfektion) men endå. Det är på den nivån det ligger inom läkarkåren.

Bild lånad av:
http://supathickmami.tumblr.com/post/8359935824/latest-shoot

Nu, okej, jag hänger faktiskt mest på internet och läser bloggar. Du vet hela grejen med diskbråck, liggandes rätt mycket och bor i skogen delen av mitt liv. Så har det en längre tid gått en våg av nu använder jag engelska här för att det låter bättre. Be Big and Proud. Eller Stolt Tjock. Och det är jättebra att det finns. Att det finns folk som tar upp diskrimineringen mot tjocka. Att en tjock människa behandlas annorlunda i offentliga rum gentemot en normalviktig. Vilket jag vet är sant. För jag och alla tjocka människor jag känner har varit med om det.

Jag tycker det är toppen att det finns människor som är grymt stolta och inte bryr sig ett dugg om de är tjocka eller inte. Inte vill banta, inte bryr sig om normer, åtminstone utåt sätt. Jag tror att alla som är annorlunda vill tillbaka till normen innerst inne, även om de utåt sätt säger att de inte bryr sig. Men jag tror ändå att man bryr sig.

För det är faktiskt jobbigt att vara tung, otymplig och ovig. För det är det som händer när man är tjock, fettet bullar upp omkring en och man tappar sin rörlighet. Det är inte så kul med att inte hitta kläder, att alltid känna sig otymplig när man är bland många andra människor. Jag tror visserligen inte att alla människor gör detta som är tjocka. Men många gör det, jag gör det.

Jag vet att när jag har opererat mig så kommer min kropp förändras. Den kommer att bli mindre, inte enbart genom operationen utan man måste även arbeta för det. Motionera och äta rätt. För man kan ju töja ut magsäcken igen. Man kan äta dålig mat och gå upp igen. Det är ett hjälpmedel. Inte en viktnedgångsgaranti.
Jag väljer detta av flera anledningar. Dels för min rygg ska förhoppningsvis bli bättre. Att jag ska må bättre och kunna arbeta igen. Att jag ska kunna få ett bättre liv. Det är min förhoppning och även läkarens. Sen så ska jag vara så pass ärlig att jag är fåfäng med. Jag vill kunna köpa kläder på vanlig avdelning i alla butiker. Jag vill kunna  ha valmöjligheten som finns. Jag vill tillhöra normen som är att vara normalviktig.
Det är vad jag vill.
Jag vet att operationen kommer innebära att jag får lös hy. En lös hud som hänger, en hängande mage, för huden kommer inte ha en chans att gå tillbaka lika snabbt som jag kommer gå ner i vikt.
Men jag är villig att ta den kroppsförändringen. För min mage hänger ändå nu, så hellre en tom dallermage än en full daller magehäng.

Det är så jag tänker. Jag vill inte bli dömd efter min storlek längre. Att läkarvården tar den lätta vägen ut och säger: Ja, men du är tjock. Istället för att du har bihåleinflamation. Jag vill få adekvat vård utifrån rätt förutsättningar. Att kunna gå in på en klädesbutik utan att gå till den lilla hörnan med tjockiskläder. Att kunna ha höga stövlar. Att kunna bli smidigare, att förhoppningsvis få mindre ont i kroppen. Att kunna arbeta igen. Att kunna leva lättare, annorlunda men lättare.

Det är så jag ser på det.Jag är hellre normalviktig och har dallerhy än stolt tjock om det kan hjälpa min hälsa och mig själv till ett bättre liv.

Att välja är att besluta om de erfarenheter du har sedan tidigare

Jag tar ännu ett citat ur Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Sedan jag var inne sist på sjukan i en och en halv vecka har jag försökt fylla i den varje dag. Bara för att ge mig själv lite tankeverksamhet och funderingar.

Det är bra att få tänka efter och reflektera över meningar så där, det är lite i-ching eller vad det nu heter. Du vett som mediterande kineser håller på med.


Som det här klokskapen:
Vi kan bestämma oss för att inte låta vårt liv styras av det som tidigare har hänt oss. 

Ja, det är en svår nöt för mig att knäcka. För det som tidigare har hänt mig, sisådär för ett år sedan och tre månader sedan kommer alltid påverka mig. Jag kommer alltid bli styrd av min rygg. Jag kommer alltid styras av min rygg. Men det innebär ju inte att jag inte kan få göra det jag vill med mitt liv. Det kommer antagligen vara krångligare. Ta längre tid och inte göra på det lätta " vanliga sättet". Utan anpassas efter mina möjligheter. 
Doktorerna sa ju att som du har det efter 6 månader från ditt operationsdatum så kommer du troligtvis ha det hela tiden. Och vet du vad, det skiter jag högaktningsfullt i. Inte en chans jag tänker ha det så här.
Glöm det. Jag ska bli bättre och fortfarande göra det jag vill med mitt liv. Jag menar bara det, jag kan gå längre sträckor i högklackat, vem hade anat det för ett år sedan? Nä just det!

Annorlunda, det är nog det nya ordet för mig. Att jag får göra det annorlunda. På mitt eget sätt. Utanför massan. Så det där med att inte låta sig styras av det som har hänt oss tidigare tycker jag inte stämmer.
Det kommer påverka en. Allting man gör i detta liv formar en, det ger en kunskap och gör en förhoppningsvis mera klok, ju mer du upplever. Det handlar som sagt om perspektiv. 
Har du aldrig någonsin upplevt något som har varit svårt så tycker du kanske att minsta lilla är otroligt jobbigt och mår dåligt över det och det har du ju som sagt rätt till. För det handlar om perspektiv. Perspektiv på livet, perspektiv på upplevelser. Om jag läser en bok och du läser den efter mig kanske jag tycker att den är härligt bra och du tycker den är värdelöst dålig. 

Det handlar om erfarenhet, erfarenhet av det som har hänt oss tidigare. Det är det som formar oss. Om inte det som har hänt tidigare i livet styr våra val? Vad ska man då ha med erfarenheter till? Goda som dåliga erfarenheter styr oss, vi kan välja vad vi gör med dessa erfarenheter. Väljer man lika dant som innan vid ett misstag, ja då gör man ju om misstaget och styrs av det. Men väljer man annorlunda för att man har lärt sig av det som hänt tidigare, ja då styrs man av det som hänt tidigare.  

Därför tror jag det hade varit bättre att skriva.

Vi kan bestämma oss för att lära oss av våra erfarenheter och det som hänt oss tidigare. Efter det kan vi välja hur vi agerar i framtiden.

För jag vet som sagt att allt det som har hänt i mitt liv påverkar mig, i de val jag gör, hur jag agerar, hur jag tänker, eller inte tänker i vissa situationer. Visst jag har en grundstomme det som är jag, men det blandas upp med allt det som jag varit med om. Det påverkar mig. Det styr hur jag väljer. Väljer att leva mitt liv.

Om vi är vad vi har och det går förlorat

Jag köpte för några år sedan Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Den är skriven i dagsform. Alltså den andra september och så står det någon liten klokskap just på den sidan och så kan man skriva sina egna funderingar runt just den sidan.

En av dessa klokskaper är:

Om vi är vad vi har , och vad vi har går förlorat, vilka är vi då?

Det är en mening som jag har tänkt på rätt länge och jag tror inte det är menat som yttre saker, det kan det ju även göra, ifall man förlorar ett hus eller så. Men jag tror det är menat som kroppsliga värden. 

Om vi är vad vi har, jag hade en fungerande kropp. En kropp som inte var felfri, men fungerande. Nu känns det som att jag har förlorat idén om min kropp. Om det som har varit. Om den där himla valfriheten. 

Jag som var så stolt att jag ändå kunde gå så långt.   

Här är jag och min förra arbetkamratsgäng som har gått/ sprungit blodomloppet.  Jag var rätt stolt över min kropp ändå även om jag skämdes för att den var tjock. Nu skäms jag inte ett dugg för att den är tjock min kropp. Det är helt plötsligt inte lika viktigt hur den ser ut bara den fungerar.

Jag var stark som en hel karl ( kolla lixom, tre stockar med björk ( 3!!)) Och jag bar massor av stockar den dagen, Maken och Svärfar kan gå i god för mig. Maken sa att han aldrig har sett mig slita så mycket. Tänk att den där superkvinnan faktiskt är jag. Jag har gjort allt det där. Jag har burit trädstockar, jag har gått 1,2 mil. Jag har gått blodomloppet två gånger. Jag har spinnat, simmat, jag red från jag var 4 år till jag var 17 år. Jag har gått i nio timmer i Skottland med Malin uppför GlennNevis. Jag har burit en ryggsäck med 20 kg på mig i 16 dagar när jag var i Skottland. Jag har cyklat flera mil.  Jag har dansat afrodance när det var nytt och varit ungdomsledare i Aeorobics. Jag har åkt skidor, utför och på längden.

Jag har till och med uppträtt på lilla scen på Grönan ( grönalund) med min högstadie skolans aerobicteam. Vi hette flowerpower. Skolan heter Blombackaskolan så det passar. Jag har freaking suttit och ridit på en riktig tjur!  Det är sant, han var inte en oxe, en riktig tjur på en bondgård med franska kor, de där vita.Tänk att min kropp har klarat allt det där och mycket mer. Sen går den bara och blir trasig. Hur dumt är inte det lixom?

Folk säger till mig att jag inte är lika glad nu för tiden. Att jag är mer ilsk och gnällig. Men det kanske blir så när kroppen sviker en. När kroppen inte vill som man själv vill och man  måste komma överens med det nya förutsättningarna. När själen, hjärnan och hjärtat vill så mycket mer än man faktiskt klarar av.

När man längtar bort från sig själv, eller den kropp man sitter fast i. Såsom jag gör idag. 

Idag längtar jag till det friska jag. Eller den friska kroppen jag en gång hade. 

Den som var så jäkla kool så den fick gå på dejt med Martin Stenmark och hans brorsa=)

Jag menar hur skjutton slår man det? ( ja förutom när man gifter sig med han man älskar mest, shit vilken grej alltså, bröllop och fira kärleken åh)

Så vem är man då när man har förlorat det man var. Ja, annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Man klarar inte samma saker som innan, man lever i smärta och biter ihop. Blir grinigare och surkärring, man lever, men ens kropp den vill inte som hjärtat vill. 

Det jag har lärt mig är att säga nej. Nej för att min kropp inte klarar av saker och ting, och när jag inte gör det, säger nej till andra för att säga ja till mig själv. Ja då straffas jag rejält. Min kropp sparkar mig i häcken och säger. NONO Ajabajamaja inte bajsa i rabatten,

Så vad är man då? När man förlorat den man var? Ja, längtandes och strävandes och inte ger man sig. Man tränar och ger inte upp. Det är vad man blir envisare än vad man redan är. Man blir en doer. 

Yoga

Jag funderar på hur jag ska göra med träningen? Vilken tid på dygnet ska jag träna?
Förut har jag alltid tränat på morgonen. Innan jobbet satte jag på min blossom back to basics träningdvd. Men eftersom jag inte får hoppa så går ju den fetbort. Och om jag gör det på morgonen blir hela dagen förstörd för jag får så ont. Hmm, ja. Det tåls att tänka på.

Jag har gjort något bra för mig själv, jag har köpt en dvd med yoga för rygg och nacke. Jag tänker att den måste ju passa mig som har ryggproblem och så får jag även kunna kryssa av en del av min bucket list. Dessutom kan jag ta med mig den överallt. Skivan alltså. Jag har tänkt på den skivan sedan innan jag opererade mig första gången i januari. Det var då jag hittade den nämligen.

Men jag har tänkt på Yoga längre än så. Jag tänkte på Yoga sedan innan jag blev skadad på jobbet förra sommaren. En arbetskamrat C, hennes väninna skulle komma upp på sommaren och ha en Yoga kurs under en vecka. Jag ville så gärna gå på den. Men eftersom jag gjorde mig illa gick inte det. Sedan dess har jag längtat tills den dagen jag kan lära mig det. Under min andra operation lånade jag en bok om Yoga och tittade i och läste när jag låg i sängen och vilade. Men serru nu ska jag ju leva med den här skiten enligt min doktor.
Då är det inget som hindrar mig att pröva Yoga och göra det jag har längtat efter i över ett års tid.

Jag vet att det kommer bli skitjobbigt, för tänk, jag har knappt rört på mig på ett år och jag har inte mycket muskler. Är tjock och hehe man ser ju ut att behöva vara smal för att kunna göra Yoga. Dessutom har jag överrörliga leder enligt varenda sjukgymnast jag har stött på under detta året. Det är sant, varenda en säger: NEJ! översträck inte lederna Ellinor. Du är överrörlig du måste ta det lugnt och stanna innan det tar stopp för du översträcker dem. Du måste stanna, nej nej nu översträcker du igen.

Så de enda reglerna jag fick vid frågan om Yogan sist hos sjukgymnast Petra som jag hade när jag var inlagd sist. Var att jag måste stanna och inte gå till ytterlägerna hos mig själv. Jag får sätta hejd på mig själv.

Men järnspikars jag ska ha testa Yoga och inte ge upp i början. För jag menar nått jag har tänkt på i över ett års tid är ju värt att kämpa för. Ungefär som det där med att cykla. Det vill jag göra igen.  Och simma. simma ryggsim och magsim och grodsim och bara må gott igen.

Sen hittade jag den här som jag blev sugen på med. Pilates för rygg och nacke. Man bara yes! Nått för mig.
Men jag vet inte om jag klarar av att lyfta rumpan så där.  Eller sätta händerna i hop som hon på yoga dvd bilden gör. haha så vig är jag inte även om jag är överrörlig.

För ett år sedan idag

Så här såg du ut för ett år sedan mitt hjärta, du är underbar. Hur du än ser ut. Du kämpade på med att läsa upp dina betyg och jobba på SFI och Studiefrämjandet samtidigt.

Nu ser du ut så här och går på Mälardalens högskola på Civilingenjörsprogrammet i robotik. Du har flyttat och tränar och pluggar och lever det liv jag också kommer få en dag. Jag är så oerhört stolt över dig och det du gör för din egen skull som även gör att jag mår bättre. Att även jag kommer få en bra framtid. Att du är på väg att ge dig själv den framtid du vill ha.

Jag älskar dig mitt hjärta och det är otroligt att du har kommit så långt med ditt liv och snart, vet inte när, då ska jag ligga och snarka dig i örat igen.