Att testa sina egna gränser

Jag är helt slut som människa. Pappa är en spontan person han vill ut och se saker. Sa : Kom vi åker till lycksele. Jag: eh jag vet inte, tänk om min rygg inte pallar.
Han : Har du ont?
Jag: Nej inte mer än när det skär i ryggraden.
Han: Ja men vi testar och herreminje så vi testade.

Jag ska ta det lugnt, min pappa vet inte vad lugnt är. Jag är slut som människa.

Grejen är lite så att om jag har en bra dag då tar jag ut mig så fruktansvärt på vad som förr "inte var någonting". Jag menar en dusch gör mig helt slut och jag måste vila. Men jag vill så gärna vara den där roliga, spontana Ellinor som hänger med och ställer upp och bara kan.

Mitt huvud har väldigt svårt att inse min kropps begränsningar. Det är lite så att när jag väl har en bra dag då ska jag minsann göra precis allting som är roligt för jag VET att om jag inte tar vara på den bra dagen så kommer det i alla fall resultera i massor av dåliga dagar. Massor av ligga i sängen och inte göra någonting.

Jag tror att om man inte vet hur det är och aldrig har varit i den situationen som  sjuka människor befinner sig i där att duscha kan ta så mycket kraft och ork att man blir liggande i en hel dag.
Eller åka bil en stund gör att huvudet stänger av för att kroppen inte orkar. Det är min hjärna som lägger av när jag blir så här trött, jag bara blir tom i hela huvudet. Det är tråkigt men sant.

Fast jag tog mig ju till lycksele. Jag kom därifrån med två bh: ar ( 99kr styck yey) och en liten present till ett födelsedagsbarn som snart fyller år. Dessutom var vi på dollarstore och jag köpte två paket kryddor som börjar ta slut, tandborstar och tandkräm. Duschkreme och tyg som jag ska göra en kudde av. Eller pappa ska göra en kudde av det.

Det gick bra ända till slutet då började benet krampa igen. Som sagt jag måste verkligen lära mig att sätta stopp och hejd på mig själv. Inse att jag kan och har inte ork som förut. Men samtidigt måste jag utmana mig själv till att klara mera. För hur ska jag annars få orken tillbaka om jag inte tränar mig? Prövar mina gränser och försöker bli bättre?

Jag vill bli min egen hjälte

Detta är en sång som går varmt i mina hörlurar just nu. Jag brukar tänka på att man ska lyssna på musik som förmedlar något. Jag vet att detta är en av de mest cheesytryckare från 90 talet som finns. Jag vet att jag i femman vann en tryckartävling med den här dansen. Men det var inte det jag skulle säga.

Jag brukar lyssna på den när det känns så där bäcksvart inombords. Jag vet, jag är ett popsnöre. Jag lyssnar inte på alternativ musik när jag är nedstämd. Jag lyssnar på pop.

Men Mariah Careys Hero den är rätt fin, för den säger att det finns en hjälte inom var och en av oss. Inom mig och inom dig. En hjälte som om man lyssnar på den och gör rätt för sin egen skull så mår man lite bättre och livet går bättre för att man lyssnar på sig själv. Det tycker jag är fint. Jag gillar tanken på att det finns hjältar inom oss själva. Att jag har min egen hjälte inombords. Som tar vid när jag inte orkar vara så äckligt positiv och mest vill ligga under en sten och inte komma fram igen förens livet känns lite bättre.


Men det är ju det som är grejen. Den enda som kan göra livet bättre för mig, är just mig. Jag är den enda som kan göra livet bättre för mig. Jag har makten över  mig själv och hur jag hanterar det som händer med mig. För man kan inte styra de yttre omständigheterna men man kan själv välja hur man hanterar dem.
När livet känns svårt då är det jag som väljer hur jag hanterar det. Jag har inte sagt att det är fel att lägga sig under den där stenen i några timmar, eller ens en hel dag.. Men grejen är att livet blir inte bättre, jag mår inte bättre om jag stannar där under.  Då är det bättre att jag kravlar mig upp igen och försöker göra mitt liv bättre för mig själv. Jag tror inte alls på att man ska vara "nöjd" över det som livet ger en och att man ska ta det som händer en som en gudomlig vilja och bara lägga sig platt fall och säga. Nu är det så här och det finns inget jag kan göra som gör det bättre. Det är bara skitsnack. Man kan inte bara lägga sig platt, då kan man lika gärna dö. För då har man inte förtjänat det man fått.Inte för att jag vill att någon ska dö. Jag vill att alla ska resa sig upp och vara sin egen hjälte och välja att hantera det som händer på bästa sätt utifrån sina egna omständigheter.

Jag säger inte att jag förtjänar fyra diskbråck och att gå med kryckor. För jag tycker inte att jag förtjänar det alls. Jag tycker det är skit, men grejen är att nu har jag fyra diskbråck. Nu går jag med kryckor, nu går jag på morfin. Jag är opererad två gånger. Det är fakta. Men vad jag gör med det jag har fått. Hur jag hanterar det. Det är det som spelar någon roll.  Det är en prövning, det är något som gör att jag ska bli starkare, mer tacksam över livet och leda mig till att bli lyckligare inombords. Det är en stor fet spark i häcken som ska ta mig i rätt riktning och inse att livet handlar inte om bananskal. De handlar inte heller om räkmackor. Det är vad man själv gör det till. Trivs du inte med hur ditt liv ser ut, ändra på det då. För grejen är det är ingen som lever ditt liv förutom du.

Jag vill inte gå hemma, jag vill jobba. Jag kommer inte kunna arbeta som undersköterska längre, men jag kommer kunna arbeta inom HR ( Human Resources) som jag har velat i flera år nu. Jag vill gå på promenad med min älskade hund och kunna busa och få henne att springa med rumpan före höften( hon ser asrolig ut då). Jag vill kunna städa min egen toalett efter mig och kunna plocka ur diskmaskinen.Jag vill skaffa små härliga ungar som växer och blir stora med min make.  Jag vill leva resten av mitt liv med han som är min make. Jag vill resa utomlands med honom. Krama honom, sitta i hans knä, hångla honom galen. Jag väljer själv hur jag lever. Är det något som jag inte trivs med i mitt liv. Så är det jag som måste ändra på det jag inte trivs med för livet ska inte alltid vara bra och lyckligt. Men när man är där på botten och krälar. Då handlar det om att man inte är nöjd och det är en väckarklocka som säger att detta är inte bra. Det bör du ändra på för att må bättre.


Det är sånt jag tänker på när jag hör Hero. Att bli min egen hjälte. För det är ingen som gör det åt dig. Den enda som kan bli din hjälte är du. Så jag blir min egen hjälte.

Endomondo och jag

Idag är jag på rätt bra humör. Jag har inte så förfärligt ont och har suttit ute i solen ett tag och läst, druckit en kopp te med honung i och pratat med hundarna. Idag är de tre här. Vår Jenna, J och F s Pringle och Alice.
Det blåste kallt så jag gick in efter ett tag och la mig på sängen och vilade.

Jag har även skaffat mig endomondo till mobilen och min facebook. Det är en träningssida som gör att man kan hålla koll på hur man tränar och rör på sig. Först tyckte jag att det var lite onödigt med tanke på att jag inte tränar så mycket. Det är inte så att jag går jättelånga promenader eller powerwalkar. Jag cyklar inte. Jag går inte på aerobics eller gym. Men sen tänkte jag vad dum jag är. Det är klart jag ska ha endomondo. Jag tränar visst. Jag tränar efter mina förutsättningar och efter vad jag kan göra. Så jag anmälde mig. Det är lite roligt då kan jag hålla koll på om jag går fortare eller går längre och orkar mera. Det är bra.

Jag måste påminna mig om de små framsteg som jag  faktiskt gör. Jag är inte lika dålig som jag var när jag var helt liggande och kunde knappt röra på mig. Men jag är samtidigt inte så pass bra att jag orkar det som en normal person orkar eller kan göra. Det är frustrerande när jag så gärna vill kunna.

Jag vill så gärna kunna det där. Gå lika fort, orka lika mycket. Det kommer väl den dagen med.

Ta chansen börja med en god vana.

Ibland när jag surfar runt på kväll och dagstidningarnas hemsidor så ser jag en bra rubrik och tänker för mig själv. Den där skulle jag kunna skriva något bra utifrån.

Så nu gör jag det helt enkelt.

Ta chansen och börja med en god vana. Det är en klockren rubrik. För det är ju så det är man måste chansa, våga hoppa, eller nej jag hoppar ingenstans med min rygg. Jag ska nog aldrig mera hoppa även fast det är bra för skelettet och man förhindrar osteoperos, benskörhet, genom att hoppa eller utsätta skelettet för stötar. Fast det ska man undvika med dålig rygg.Jaja pest eller kolera. Det är ju tur att övervikt motverkar benskörhet med. Även om det leder till hjärt och kärlsjukdomar samt diabetes. Som sagt Pest eller Kolera.  Men man måste våga pröva nya saker och vara utsatt där ute i det okända för att kunna utvecklas.

Jag tror att om man inte vågar chansa och börja med något nytt som en god vana så leder det i längden till att man slutar utvecklas. Även om man kan vara nöjd i det stora hela så kan det leda till att man blir missnöjd för att man inte vågade pröva det där man alltid har velat göra men aldrig vågat gjort eller prövat men inte vågat göra fullt ut för att man inte vet vad som väntar.

En god vana kan vara så mycket som man inte tänker på. De flesta tänker på att börja med en god vana som att helt sluta med godis, eller träna minst fyra dagar i veckan för resten av ens liv.
Men en god vana kan vara något litet, det behöver inte vara så stort som de flesta vill göra det till.
Det kan vara att gå utanför dörren och gå en promenad nedför gatan och tillbaka en gång i veckan.
Det handlar om att man väljer att göra något annorlunda mot vad man brukar göra.

Något litet till att börja med. Jag brukar tänka på barn. Först lär de sig att snurra runt, sen lär de sig att häva sig upp på sina armar med överkroppen,sen krälar de sig frammåt, sen står de och gungar, sen kryper de.

De tar förändringen i steg, i delmål och det är så vuxna också måste göra för att få en ny vana eller ändra livstil. Ta det i etapper.
Först får man ändra något litet, det funkar inte att springa ett maraton på en gång om man aldrig har joggat. Eller gå i 12 cm klackar när man alltid har gått med platta skor. Man får börja med 2,5 cm klack och vänja sig vid förändringen.


En god vana kan vara att istället för att ta 3 potatisar ta två och lika mycket sallad extra som den potatisen du tog mindre. På så sätt byter du ut matvara till en bättre matvara.

Eller som med mig, jag går ett varv runt mitt hus och gör sjukgymnastik varje dag. Det är bättre än att inte göra något alls. Man måste inte börja springa på löpbandet. Man kan börja gå.

Man kan välja att köpa ekologisk vitvinsvinäger istället för vanlig som en god vana.

En god vana behöver inte vara så stor. Det är väl det jag vill säga. Att man behöver inte göra det så kravfyllt på en gång. Det behöver helt enkelt inte vara så stort.

Om man tränar mentalt ökar våran självkännedom hävdar vissa lärda( B. Angelöw bland andra)
Det kan jag absolut köpa. Alla känner sig själva mer eller mindre. Man kanske väljer att inte se de "mindre bra sidorna hos sig själv" istället för att arbeta med dem. Om man då väljer att träna sitt inre och se den man faktiskt är istället för att välja bort de dåliga sidorna hos en. Det man är lite mindre nöjd med. Det som gnager lite extra. Då kan man ju faktiskt göra något åt saken.

Jag tror att på samma sätt som man tränar sina muskler för att bli starka och orka mer. Måste man även träna insidan så en själ och hjärta orkar mer och mår bättre. För vem vill inte ha en stark själ? Vem vill inte må bättre inombords? Alltså måste man träna på det.

Träning ger färdighet för att nämna några gamla klychor. Men om Träning ger färdighet på utsidan då borde ju samma princip gälla fast för insidan.
 Jag vet att jag bubblar på om mental träning för att jag har läst den där boken. Men samtidigt är det ju så att jag kan inte träna utsidan på samma sätt som för ett år sedan och jag vill inte tappa mitt go eller ork.
Så då tränar jag på insidan för att bli en bättre människa. För att jag lixom alla andra har mina nackdelar och sämre kvaliteter.
Men jag är åtminstone medvetna om mina och försöker göra något åt dem. På så sätt kan man bli det ultimata jaget. Som mår bra från insidan och ut.

Mindfullness

Jag tror alla skulle må lite bättre om man lyssnade vad man faktiskt hörde på det konstanta surret som man har i huvudet. Vad tänker man? Hur tänker man i olika situationer? Varför tänker man så?
Att lära känna sig själv handlar om att bli medvetenhet om både de positiva och de negativa tankemönster som finns inom en själv.
När man väl blir medveten om vad som sägs i huvudet och hjärtat. Då har man ett val. Antingen fortsätter man tjattra de negativa tankarna som finns eller så börjar man prata positivt med sig själv.
Överöser sig själv med de positiva orden och överröstar de där negativa orden som alla bär inom sig.
Det fortsätter man med tills de negativa orden som man har trott på förtvinar och försvinner.

Jag tror att det här  med mindfullness som är så mycket på tapeten, handlar om att träna sig i att prata positivt med sig själv. Att träna på att göra planer med vad man vill, varför man vill det och hur man faktiskt ska göra för att ta sig dit. Det är mindfullness för mig. Det handlar om att se. Här är jag idag, hit vill jag, hur gör jag och att man faktiskt gör det sedan. Plus att skita i de negativa tankarna man har om sig själv. Koncentrera sig på det positivare. Då blir man gladare, mår bättre och når dit man vill med livet. Man blir helt enkelt lycklig. Det är nog det största målet i livet. Att må bra. Och det postivaste av allt. Är att man styr hur man hanterar sitt eget liv.

Osynliga medaljer och dagens promenad 8/2 -11

Idag har jag haft långa diskussioner med mig själv. Om varandets vara eller icke vara. Det är att gå på promenad alltså.  Disskussionen varade i säkert en och en halv sekund.

Jag stog där i ytterhallen och tänkte för mig själv åååh jobbigt, måste jag gå på promenad idag, jag har ju redan varit ute en gång. Sen bitchslappade jag mig och tänkte. Kom igen Ellinor, du har inte fyra diskbråck i ryggen för inte. Ut och gå med dig. Det tillhör rehabiliteringen.
Satte på mig och Jenna kläder och så gick vi. Jag är faktiskt stolt över att jag inte lät den lata sidan av mig vinna idag. Jag satte därmed på mig en osynlig medalj och drog ner mössan över öronen och öppnade dörren.

Det var en otrolig tur att jag gjorde det. För jag fick se ett rosa moln som var urtjusigt. Älgspår precis bakom grannarnas hundgård och det var riktigt skönt att vara ute och gå. Även om jag inte gick lika långt som jag brukar. Mitt ben spökar med mig idag. Värre än "vanligt".

Jennas kläder

Mina kläder

Rosa moln

Älgspår