Ja men håret då

Före

 

Jojo det kommer. Jag känner mig faktiskt riktigt nöjd även fast bilden på det nya håret. Eller det kortare håret är lite konstigt med varsin tåt så där som den heliga maria slöjan åt varsitt håll. Jag skyller på att jag var nyvaken.
Men fin är jag. I alla fall enligt mig och enligt Maken. Han sa att det är första gången jag ser fin ut i håret efter en klippning och att jag inte ser ut som en tant.

Och vilken klippning sedan då. Herreminje, jag skulle kunna gå tillbaka och klippa mig i morgon igen bara för denna underbara skalpmassage. Han höll säkert på att tvätta håret och masserade: MASSERADE i 25 minuter. Jag älskar denna frisör. Helt underbart. Fantastiskt.
Han masserade hela pannan, mina ögonbryn, mina öron, min nacke varenda millimeter av min skalp. Och det var helt fantastiskt. Sedan klippte han varenda hårstrå granskade varenda tes och klippte mig snyggt med och 250 kr tog han för hela kalaset. Underbart.

Denna underbara frisör på Hemdal ska jag absolut gå till igen. Himla bra frisör. Fantastiskt.
Jag ska bli stammis.

Efter

 

att uppskatta

Jag väger mig varje dag. Alla säger att man bara ska bara väga sig en gång i veckan. Vilka nu alla är? Jag väger mig varje dag och när jag inte väger mig varje dag går jag upp i vikt. Det är säkert något psykologiskt i det där.
Jag har skött mig utmärkt och inte fuskat någonting alls. Men, jag har gått upp tre hekto sedan igår. Det är inte klokt. Hur är det möjligt?

Jag har skött mig, jag tom tränade igår och allt. Jaja, sånt är livet ibland. Kroppen svarar inte alltid som man( och med man menar jag, jag) vill att den ska göra.
Men i morgon lär jag ju definitivt gått ner i vikt. Annars blir jag nog lite lätt frustrerad. Jag känner mig lite frustrerad idag. Jag vet det bara är tre hekto och jag har ju inte fuskat.

Fasiken så irriterande!

Men kroppens vägar äro outgrundliga. Den gör inte som man vill. Hade jag fått som jag velat hade jag ju inte haft mina fyra diskbråck och en knöl. Jag hade inte gått upp tre hekto heller.

Men samtidigt. Hade jag inte haft mina diskbråck hade jag inte varit så tacksam jag är idag över att jag faktiskt fungerar så pass bra som jag gör. Att jag har varit så svag gör mig så mycket gladare över hur stark jag är idag.

Även om Svärmor slår mig både i benpress och stjärtlyft på sjukgymnastiken( jag kan inte göra nått av dem) så är jag oerhört glad över att jag kan göra så pass mycket som jag kan. Vi tränar ihop  nämligen eftersom Lisa min älskade sjukgymnast har fått gått ner i halvtid så måste hon para ihop folk och då passar det utmärkt med mig och Svärmor tillsammans.

Jag är bara så himla glad över att min kropp är bättre. Att jag har blivit så starkare och att jag kan uppskatta hur bra jag har blivit. Det hade jag inte klarat av innan jag blev skadad i ryggen.

Bättre och bättre.

Sedan jag fick min korsett för en vecka sedan, nej till och med innan det. När årets första dag var över så har jag haft en glad och positiv känsla i mig. Mitt 2011 är äntligen över. Det var ett riktigt skitår åtminstone till största delen. Det var åtminstone fint på nyårsafton när Svärmor ville att vi först skulle säga tre bra saker med 2011 och tre saker vi önskade oss för 2012.
Jag önskade mig 1. Få bo med maken igen. 2. Bli bättre i ryggen. 3. Att jag kan börja jobba med ett jobb som är roligt och som min rygg klarar av.

Och nu sedan dess har jag bara andats in positiv energi. Speciellt sedan jag fick min korsett som också var en sådan där sak som är positiv och hände positivt. Första veckan på året och ortopedtekniska ringer och frågar om jag kan vara där två dagar senare.  Att vården går lite fortare och jag fick en korsett. Min första promenad med korsetten på, fylldes hela jag av syre och ljuset från solen ute i vintervädret. Det har inte lämnat mig än och det känns som jag är positivare ända in till benmärgen. Jag går lite längre. Jag tränar hårdare. Jag fick till och med höra av Sven idag att jag inte är en sengångare längre utan nu är jag en sköldpadda i snabbhetsförmågan.

Jag gör framsteg. Jag rör på mig. Jag lever. Det är så fruktansvärt skönt att vara ute och gå i solen och snön och få i sig sol och syre.

Jag ser verkligen 2012 som ett positivt år. Jag går varje dag med en längtan efter en kallelse som ska komma som ett brev på posten.

Det jag har kvar den här våren även fast det bara är mitten av januari jag vet! Är min gbp operation och smärtrehab. Jag vet att jag måste göra min gbp först. Jag väntar otåligt på att få min tid. Efter jag har gjort den och " lärt mig " det nya  und zu veiter. Så ska jag få komma på smärtrehab inom 90 dagar. Det tar en himla tid det där med vården ibland. Men jag ser året som något positivt. Det måste ju hända många roliga saker när jag känner så här och bara halva januari har gått och efter det då ska jag ut i den vanliga världen hoppas jag. Den där jag får arbetsträna och träffa människor. Där jag får se om jag klarar av ett riktigt liv.
Som jag längtar.

Det känns som det ska bli ett kanon år. Även fast vi bara är på dag 13.
Men se efter själv.

Dag 1. Inte så kul tog igen mig efter nyårsafton Men gör sjukgymnastiken dag 1 i alla fall. .
Dag.2  Ringer Ortopedtekniska och undrar om jag kan komma och pröva ut korsett på onsdagen.
Dag 3: Gör sjukgymnastik går bra. Dag 2.
Dag 4: Får min älskade korsett. VILAR
Dag 5: Får skor med rund sula som ska göra undervärk för ryggen av Morfar. Gör sjukgymnastik 1
Dag 6:Går 1,3 km själv med Jenna med nya korsetten ! YEY!
Dag 7: Duschar Jenna och ryggen nästan dör. Gör sjukgymnastik dag 2
Dag 8: Vilar och tar det lugnt.
Dag 9: Går 1,3 km med den nya korsetten.
Dag 10:Vilar ( gör sjukgymnastik program 1)
Dag11: Julgransplundring. Hittar igen min glasögonduk Gör ingen sjukgymnastik.
Dag 12: Går 1,44 km och sitter mycket och är ute längre än promenaden.

Jag ser en positiv trend. Det kan ju bara gå bättre från och med nu. Så sikta framåt.
Tjoho!

Flashig pillerdosa

Ja, jag vet, jag har gått och blivit tant, jag både virkar och har skaffat mig en dosett.  Men det behövs verkligen jag orkar inte ha med mig precis alla piller när jag ska åka bort. Vet du hur många pillerburkar jag har för att klara mig en dag?

Så här många:

Japp, en hel låda full. Förstå att släpa runt på detta  när man ska ut och resa. Det tar ju upp en hel resväska.
Så jag har varit förnuftig och skaffat mig en dosett och eftersom tanten i mig inte vill gå i full blom så har jag skaffat mig en flashig dosett. En snygg, med fodral.

En sådan här, i regnbågens alla färger. Jag känner mig lite som barn igen och att jag har en färglad my little pony och en rosa portmonä i väskan när jag bär runt på den. Den gör mig glad och det är bra mycket roligare än att tänka på varför jag måste moffa i mig alla tabletter. Jag känner mig lite fashionabel sådär.

Innuti ser den ut så här och man kan ta ut varje dag och ha för sig ifall man bara ska vara borta över dagen. Det är bra mycket behändigare än att släpa runt på en hel väska med piller. Jag menar det ser ut som om jag kunde ha en riktigt ful almenacka istället för vad det faktiskt är. En dosett med massor av piller som behövs för att klara vardagen. Sedan fanns det ett extra fack i locket och däri har jag stoppat min karta cerazette minipiller. Smart va. Plus att det är en lista så man kan fylla i ifall den blir snodd med vad det är för tabletter och när. Det har inte jag gjort. Känns lite onödigt att flasha med sådant.

Ja, men se, det är bara kjolen och hucklet som saknas. Jag är en fashionabel tant som både virkar mormorsblommor( ja alltså rutor det är svårt att få till ) och har en snygg dosett.

Om vi är vad vi har och det går förlorat

Jag köpte för några år sedan Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Den är skriven i dagsform. Alltså den andra september och så står det någon liten klokskap just på den sidan och så kan man skriva sina egna funderingar runt just den sidan.

En av dessa klokskaper är:

Om vi är vad vi har , och vad vi har går förlorat, vilka är vi då?

Det är en mening som jag har tänkt på rätt länge och jag tror inte det är menat som yttre saker, det kan det ju även göra, ifall man förlorar ett hus eller så. Men jag tror det är menat som kroppsliga värden. 

Om vi är vad vi har, jag hade en fungerande kropp. En kropp som inte var felfri, men fungerande. Nu känns det som att jag har förlorat idén om min kropp. Om det som har varit. Om den där himla valfriheten. 

Jag som var så stolt att jag ändå kunde gå så långt.   

Här är jag och min förra arbetkamratsgäng som har gått/ sprungit blodomloppet.  Jag var rätt stolt över min kropp ändå även om jag skämdes för att den var tjock. Nu skäms jag inte ett dugg för att den är tjock min kropp. Det är helt plötsligt inte lika viktigt hur den ser ut bara den fungerar.

Jag var stark som en hel karl ( kolla lixom, tre stockar med björk ( 3!!)) Och jag bar massor av stockar den dagen, Maken och Svärfar kan gå i god för mig. Maken sa att han aldrig har sett mig slita så mycket. Tänk att den där superkvinnan faktiskt är jag. Jag har gjort allt det där. Jag har burit trädstockar, jag har gått 1,2 mil. Jag har gått blodomloppet två gånger. Jag har spinnat, simmat, jag red från jag var 4 år till jag var 17 år. Jag har gått i nio timmer i Skottland med Malin uppför GlennNevis. Jag har burit en ryggsäck med 20 kg på mig i 16 dagar när jag var i Skottland. Jag har cyklat flera mil.  Jag har dansat afrodance när det var nytt och varit ungdomsledare i Aeorobics. Jag har åkt skidor, utför och på längden.

Jag har till och med uppträtt på lilla scen på Grönan ( grönalund) med min högstadie skolans aerobicteam. Vi hette flowerpower. Skolan heter Blombackaskolan så det passar. Jag har freaking suttit och ridit på en riktig tjur!  Det är sant, han var inte en oxe, en riktig tjur på en bondgård med franska kor, de där vita.Tänk att min kropp har klarat allt det där och mycket mer. Sen går den bara och blir trasig. Hur dumt är inte det lixom?

Folk säger till mig att jag inte är lika glad nu för tiden. Att jag är mer ilsk och gnällig. Men det kanske blir så när kroppen sviker en. När kroppen inte vill som man själv vill och man  måste komma överens med det nya förutsättningarna. När själen, hjärnan och hjärtat vill så mycket mer än man faktiskt klarar av.

När man längtar bort från sig själv, eller den kropp man sitter fast i. Såsom jag gör idag. 

Idag längtar jag till det friska jag. Eller den friska kroppen jag en gång hade. 

Den som var så jäkla kool så den fick gå på dejt med Martin Stenmark och hans brorsa=)

Jag menar hur skjutton slår man det? ( ja förutom när man gifter sig med han man älskar mest, shit vilken grej alltså, bröllop och fira kärleken åh)

Så vem är man då när man har förlorat det man var. Ja, annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Man klarar inte samma saker som innan, man lever i smärta och biter ihop. Blir grinigare och surkärring, man lever, men ens kropp den vill inte som hjärtat vill. 

Det jag har lärt mig är att säga nej. Nej för att min kropp inte klarar av saker och ting, och när jag inte gör det, säger nej till andra för att säga ja till mig själv. Ja då straffas jag rejält. Min kropp sparkar mig i häcken och säger. NONO Ajabajamaja inte bajsa i rabatten,

Så vad är man då? När man förlorat den man var? Ja, längtandes och strävandes och inte ger man sig. Man tränar och ger inte upp. Det är vad man blir envisare än vad man redan är. Man blir en doer. 

Det där med att komma tillfreds med ett glidlakan

Det är så konstigt, ett glidlakan ligger i min säng, jag som arbetade med folk som behöver glidlakan, jag som var den som var personlig assistent, undersköterska och bäddade i ett sådant här i folks sängar för att de behövde det i sin vardag och jag behövde det för att kunna vända dem lättare och kunna göra ett bra jobb.

Nu behöver jag ett själv.
Jag behöver det för att kunna röra mig i sängen lättare, för att det ska göra mindre ont, för att få en godare natts sömn och kunna kliva upp på morgonen lättare. Att vända mig från sida till rygg. Eller sida till mage. Eller tvärtom. Men nu behöver jag ett, nu behöver jag det som jag hjälpte andra att bädda i.
Nu är det jag som är sjuk, fast det var jag som tog hand om sådana som var sjuka, eller kanske inte sjuka som i förkyld. Men sådana som inte klarade av att sköta sitt eget liv själva.
Nu klarar inte jag av att sköta mitt liv själv. Så jag har ett sådant i min säng, ett jävla glidlakan.

Yrkesroll blir förbytt till det omvända. Det som jag använde på jobbet för att hjälpa min brukare med får jag nu använda själv. Vilken omställning. Vilken twist på livet.

Så här är det ultimata beviset på min ryggsjukdom, på mina hemskt sjuka diskar och min trasiga rygg. Min svårt sjuka rygg, min svårt trasiga rygg som läkaren sa. Du har haft oturen att få en hemskt sjuk och trasig rygg.Så nu ligger jag här med ett glidlakan under mig. Jenna bredvid mig och kan röra mig lättare i sängen. Men jag avskyr det. AVSKYR. Fast jag behöver det. Det är bara ett bevis på förlusten och vidden av hur det är just nu. Men som sagt, det kan ju inte vara för alltid. Jag ska ju bli bättre.

Jag vet inte, jag tänker ska glidlakan vara en del av mig nu? För alltid? Eller kommer det bara vara en period i mitt liv tills ryggen blir bättre ( hahahaha!!!!)

Kasam och diskbråck

Pappa är ett energi knippe, eller rättare sagt, han är som jag var förut. Som jag var innan den här skadade ryggen. Jag märker det när jag umgås med folk jag inte umgås med så ofta men har känt länge, nämligen min familj och mina barndomsvänner. När Jannicke var här i somras var det precis lika dant. Herregud vad de rör på sig. Det är helt naturligt för dem att alltid var i farten.
Sen är väl det mitt dåliga samvete med. Att jag inte kan göra som förut men fortfarande vill.
Att jag vill inte bli anpassad efter. Fast jag måste bli anpassad efter och jag tror inte att folk egentligen inte tycker att det är så jobbigt att anpassas efter mig. Det är mer jag som stör mig på det.

Det är väl så när man helt plötsligt är annorlunda mot vad man var tidigare. Det är svårt att vänja sig vid tanken om att jag måste anpassas efter. Fast när man tänker på det folk anpassar sig alltid mot varandra och acklimatiserar sig och bildar nya sammanhang för att passa in.

För mig är det väl bara ett nytt sammanhang. Idén om mig i ett nytt sammanhang.

Du vet det där som alla som går något som helst på Universitet med humaniora eller samhäll tjatar om.
KASAM, Känsla av sammanhang.( googla om ni vill veta mera)
( Det handlar om att människor förstår inte informationen som blir given till dem om de inte förstår sammanhanget som informationen handlar om, varför man gör en viss förändring, varför det är på ett visst sätt)

Jag måste bara fatta det nya sammanhanget för mig själv.

En härlig dag med familjen.

Idag kom A, J och F hit på lunch. Vi var ute och kastade boll i början. A kastade boll rakt på Jennas nos flera gånger och hon bara: En gång till. Lek mera med mig!
Han börjar bli en fena med boll A. Han har bara lite svårt att sparka bollen, men kasta går bra och det är ju bra det!
Sen kan han nicka bollen med.( det är en mjuk boll)

Fast Jenna som älskar bollar men inte är så sugen på apport men gärna stanna och markera så är det en ultimat lekkamrat för A. Hon lämnar bollen och han får ta upp den och kasta på henne.

Sen stack han iväg och då fick pappa hämta tillbaka honom. Men Jenna ville rädda A.

A vad gör du där uppe? Du ska ju vara nere hos mig och kasta boll ju!

 Sen ringde A till sin mormor och morfar och ville komma dit. Vi åkte med allihoppa för att fika.

Fika i mormors famn.

Efter fikat hittade A en vattenspruta och då blev det vattenkrig. Ser ni hur jag håller upp handen och säger. Mercy Mercy!

Fast han sprutade lika mycket på sig själv som han sprutade vatten på alla andra.

Efter ett tag kom morbror( min make) fram med den stora vattenpistolen. Vilket inte var lika kul för mig.

Ser ni hur blöt jag blir precis här.

Sen blev det vattenkrig med bara As familj. Jag tycker mamma J är feg som gömmer sig bakom A.

Jag fick också tag i vattenpistolen och jag säger bara det payback!

Det tyckte A och jag var hysteriskt roligt

As morfar ( svärfar) mutade honom med några röda vinbär.

Sen åkte vi hem.
Har jag sagt att jag hade roligt. Väldigt roligt!

Hej Anonym

Anonym sa...

Hej! jag har följt din blogg sedan jag hittade den när jag googlade om diskbråck. Jag läser den nästan varje dag och hittar stöd i mitt eget läkande av två diskbråck som ung tjej. Det är en enorm lättnad att få läsa om de tankar som är hos mig, som också finns här. Du är grymt stark och positiv! Och jag vill bara lämna mitt avtryck hos dig för du gör det för mig. Tack för att du får mig att orka lite till, de dagar då jag tror smärta och hjälplöshet kväver mig. Tack för du skriver om dina tankar.

Hej Anonym!

Vad roligt att du tycker min blogg är bra. Visst är det skönt att inte vara ensam i eländet. Att andra människor också känner som jag gör.
Jag öser ur mig mina tankar och funderingar här på bloggen om min rygg och rehabilitering. Dels är det för att jag inte fullkomligt ska ösa ner mina nära och kära när jag pratar i telefon eller umgås med dem om min rygg. För jag kan hålla låda. Det är roligare att prata något annat än bara ryggar.
Då kan man läsa här istället. För det är viktigt att ha ett ställe där man kan ha en "spykvart" så får folk läsa precis det dem vill läsa. Ta del av min rygg på deras villkor.
Min morfar brukar säga att när han har läst ikapp sig på bloggen så har han läst flera kilometer text om min rygg. Det är ju lite så det är.

Dels tampas man med en ny identitet. För jag är inte den jag var innan diskbråcken. Du är säkert inte samma person heller som innan dina två diskbråck.
Men man tampas även med en ny livsstil. Ett anpassat leverne efter ryggjäkeln. Med sorg och förhållningssätt, gränser mot sin egen vilja och andras önskemål. Att det jag vill går inte alltid för min rygg är inte på tiptop idag eller kan du hänga med på bio( andras önskemål) nej det går inte för min rygg klarar inte det. Att känna sig tråkig och utanför, även fast det säkert bara är för en period och just nu. Men det hjälper ju inte att det är för just nu, för hjärtat sörjer ändå. Du vet vad jag menar va?

Det är så jäkla jobbigt att inse sin kropps begränsningar. Att i huvudet är man redan på benen, cyklande, levande fullt ut, i tanken. Kroppen, ja, den är på en annan plats. Den vill inte som jag vill. Den gör ont och har det svårt och jobbigt. Jag hoppas du blir bättre och kan göra din sjukgymnastik och att du blir smärtfri i framtiden.

Har du också opererat dina diskbråck? När fick du symtom? Vad har du för symtom? Vad kör du för sjukgymnastik? Har du testat vattengympa?

Vad glad jag blir att du finner styrka och lite jävlar anamma i hopplöshetskänslan.

Kram på dig/Ellinor