Att testa sina egna gränser

Jag är helt slut som människa. Pappa är en spontan person han vill ut och se saker. Sa : Kom vi åker till lycksele. Jag: eh jag vet inte, tänk om min rygg inte pallar.
Han : Har du ont?
Jag: Nej inte mer än när det skär i ryggraden.
Han: Ja men vi testar och herreminje så vi testade.

Jag ska ta det lugnt, min pappa vet inte vad lugnt är. Jag är slut som människa.

Grejen är lite så att om jag har en bra dag då tar jag ut mig så fruktansvärt på vad som förr "inte var någonting". Jag menar en dusch gör mig helt slut och jag måste vila. Men jag vill så gärna vara den där roliga, spontana Ellinor som hänger med och ställer upp och bara kan.

Mitt huvud har väldigt svårt att inse min kropps begränsningar. Det är lite så att när jag väl har en bra dag då ska jag minsann göra precis allting som är roligt för jag VET att om jag inte tar vara på den bra dagen så kommer det i alla fall resultera i massor av dåliga dagar. Massor av ligga i sängen och inte göra någonting.

Jag tror att om man inte vet hur det är och aldrig har varit i den situationen som  sjuka människor befinner sig i där att duscha kan ta så mycket kraft och ork att man blir liggande i en hel dag.
Eller åka bil en stund gör att huvudet stänger av för att kroppen inte orkar. Det är min hjärna som lägger av när jag blir så här trött, jag bara blir tom i hela huvudet. Det är tråkigt men sant.

Fast jag tog mig ju till lycksele. Jag kom därifrån med två bh: ar ( 99kr styck yey) och en liten present till ett födelsedagsbarn som snart fyller år. Dessutom var vi på dollarstore och jag köpte två paket kryddor som börjar ta slut, tandborstar och tandkräm. Duschkreme och tyg som jag ska göra en kudde av. Eller pappa ska göra en kudde av det.

Det gick bra ända till slutet då började benet krampa igen. Som sagt jag måste verkligen lära mig att sätta stopp och hejd på mig själv. Inse att jag kan och har inte ork som förut. Men samtidigt måste jag utmana mig själv till att klara mera. För hur ska jag annars få orken tillbaka om jag inte tränar mig? Prövar mina gränser och försöker bli bättre?

Den röda IKEA pallen

Igår när han bar ut alla sina saker och även en del av våra till hyrsläpet för att packa inför den stora resan som är ett första steg mot något bättre för oss båda så glömde jag bort mig själv.

Jag hade tjatat hela kvällen ( okej, en och en halv timme under tiden de lastade in flyttgrejorna i kärran)  en röd IKEA fotpall som jag tyckte att han skulle ha med sig. Svärfar sa: Finns det något mer som ska in för det finns lite plats här. Han visade upp ett utrymme perfekt för den där fotpallen.
Jag vände mig om och sa: Ja men den röda fotpallen, den vore nått och skulle gå och hämta den. Jag stannade upp, vände mig tillbaka, tittade in i Makens ögon och han log: Du glömde bort dig va?
Jag bara: Mmm, jag gjorde visst det. Jag vill hjälpa till. Sen så log vi båda med ögonen och fnissade i mjugg.

Det är sånt jag inte kan göra längre. Bära en fotpall från IKEA i en flytt.  Men det är underbart att jag kan glömma bort mig själv från sånt som inte går även om det gör ont inombords att komma på det igen.

Men samtidigt, det betyder ju att jag inte är totalt inne i min sjukdom fullt ut. Det gjorde mig glad inombords att ha den vetskapen. Jag kan glömma bort mitt handikapp. Jag kan glömma bort ryggen. Allt som det togs var en röd IKEA pall.

www.ikea.se heter Pällbo och kostar 149 kr nuföritden. Vår  är röd

En milstolpe

Idag har jag spenderat hela dagen hos Svärisarna. Jag skulle ju lägga om såret 8.30 i morse och maken skulle träna och jobba efteråt. Så jag har varit hos dem. Gissa vad! Jag har kört bil!!!

Det är en sån jäkla milstolpe så det inte är klokt.

Jag körde Svärmor fram och tillbaka från deras hus till HälsoCentralen. Det gick bra. Men jag var väldigt trött på vägen hem till dem igen så jag var tvungen att gå och lägga mig och sova i en timme efteråt. Men bara den grejen att kunna sätta sig i en bil och köra. Frihet!

Fast jag kommer behöva träna på att köra längre någon annan gång. Jag kommer nog inte klara av att köra till Umeå på det första taget. Men endå jag har kört bil!. Fatta hur stort det är.

Jag vet jag ska skynda långsamt, men endå ibland måste man få ta ett skutt även om det bara är att köra några hundra meter och inte ett faktiskt skutt.

Nu ska jag göra något som min make avskyr men det struntar jag högaktningsfullt i.
Jag ska skryta mig blå om honom.


Gissa vilken make som fick VG på matte E. Fattar du hur jäkla smart han är. Han är freaking amazing.Jag är så stolt så jag kan spricka. Jihuu vad bra han är!

Osynliga medaljer och dagens promenad 8/2 -11

Idag har jag haft långa diskussioner med mig själv. Om varandets vara eller icke vara. Det är att gå på promenad alltså.  Disskussionen varade i säkert en och en halv sekund.

Jag stog där i ytterhallen och tänkte för mig själv åååh jobbigt, måste jag gå på promenad idag, jag har ju redan varit ute en gång. Sen bitchslappade jag mig och tänkte. Kom igen Ellinor, du har inte fyra diskbråck i ryggen för inte. Ut och gå med dig. Det tillhör rehabiliteringen.
Satte på mig och Jenna kläder och så gick vi. Jag är faktiskt stolt över att jag inte lät den lata sidan av mig vinna idag. Jag satte därmed på mig en osynlig medalj och drog ner mössan över öronen och öppnade dörren.

Det var en otrolig tur att jag gjorde det. För jag fick se ett rosa moln som var urtjusigt. Älgspår precis bakom grannarnas hundgård och det var riktigt skönt att vara ute och gå. Även om jag inte gick lika långt som jag brukar. Mitt ben spökar med mig idag. Värre än "vanligt".

Jennas kläder

Mina kläder

Rosa moln

Älgspår