Idag när Natalie kom genom altandörren så fick jag Jenna att sätta sig i sin säng och så vred jag på kroppen på något konstigt vänster( så klart att jag ska vrida på kroppen som jag inte ska göra eller hur!)Så sved det till i ryggen och högg samtidigt. Det är fasiken inte kul. Så fort jag har rört på mig idag har det känts precis så. Precis hela tiden. Jag blir galen. Arg och galen på mig själv. Som skulle vända på mig, få hunden och sitta och för en sekund inte tänka på min trasiga, trasiga rygg.
Helt jävla bananas. Gud så irriterande.
Varför?`
Varför?
Varför skulle jag vara så obota korkad att jag inte tänkte på ryggen? Att jag hellre mycket hellre vill ha ett liv, ett liv där mina vänner ingår, alla de jag älskar och kunna arbeta. Åh jag drömmer om den dagen jag ska kunna arbeta igen. Snälla snälla ryggen, kan du vara så snäll och bli bättre så jag som lever med dig kan börja arbeta. Ha ett aktivt liv. Nej, istället så blir jag sparkad i ryggen ( haha) och får säga hej bakslag.
Fasiken vad jag är less på min himla rygg.
Så ja, så kul har jag det. Så kul. Det är inte ett dugg roligt att inte kunna sluta tänka på det för en enda sekund för då straffar det sig.
mvh/ hon som har väldigt ont i ryggen och tycker hemskt synd om sig själv
Visar inlägg med etikett Bakslag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bakslag. Visa alla inlägg
25 oktober 2011
6 oktober 2011
lite kramp har väll aldrig skadat
Idag har jag haft en lungn dag, ingen promenad, ingen speciell rörelse. Jag vaknade med träningsvärk i benen dock. Yey! Vilken grej att äntligen få lite träningsvärk än all annan värk. Det gillar jag verkligen.
Tänk att man kan gilla en annan sorts smärta.
Jag har inte gått i högklackat idag. Jag har ju inte rört mig speciellt mycket. Men mitt ben spökar med mig idag nu på kvällen. Ischias tror jag spöket heter. Ischias spöket, inte Casper som i barnfilmen.
Det blir väll lätt så att när man har en bra dag då tar man ut sig. För man vill hinna med allt som man inte gör de dåliga dagarna. Som att ha kul. Gå på promenad, sitta en stund. Sådana roliga saker. Åka till stan och handla glidlakan. Det är mitt sätt att ha skoj.
Jag har inte haft mer ont i ryggen idag. Bara benet som krampar inombords i nerverna. Jag poppade ( stoppade) i mig två paraflex, muskelavslappnande och krampen gick inte högre än till höften. Det gäller att stävja dem i tid de där kramperna för får de tag i ryggraden. Ja, då är det hej mega bakslag. Inte bara ett lugnt bakslag som idag.
Casper kom fram från sitt gömställe. Men jag motade in honom igen. Visst är ischias en han? Åtminstone för någon av kvinnokön. Det kan ju lika gärna vara en kvinna för dem som har ischias och är männ?
Jaja. Så hej mini bakslag
Tänk att man kan gilla en annan sorts smärta.
Jag har inte gått i högklackat idag. Jag har ju inte rört mig speciellt mycket. Men mitt ben spökar med mig idag nu på kvällen. Ischias tror jag spöket heter. Ischias spöket, inte Casper som i barnfilmen.
Det blir väll lätt så att när man har en bra dag då tar man ut sig. För man vill hinna med allt som man inte gör de dåliga dagarna. Som att ha kul. Gå på promenad, sitta en stund. Sådana roliga saker. Åka till stan och handla glidlakan. Det är mitt sätt att ha skoj.
Jag har inte haft mer ont i ryggen idag. Bara benet som krampar inombords i nerverna. Jag poppade ( stoppade) i mig två paraflex, muskelavslappnande och krampen gick inte högre än till höften. Det gäller att stävja dem i tid de där kramperna för får de tag i ryggraden. Ja, då är det hej mega bakslag. Inte bara ett lugnt bakslag som idag.
Casper kom fram från sitt gömställe. Men jag motade in honom igen. Visst är ischias en han? Åtminstone för någon av kvinnokön. Det kan ju lika gärna vara en kvinna för dem som har ischias och är männ?
Jaja. Så hej mini bakslag
21 september 2011
Hej
Jag är inte så glad och jag mår inte så bra så vad som sas tar vi en annan dag. Men om jag säger så, det var inte nått jag blev glad över.
16 september 2011
Ont det gör ont, men endå
Idag har jag väldigt ont i ryggen, väldigt, jag har tagit en stesolid och då har jag ont. Med tanke på att jag verkligen inte gillar att ta extra meds och jag bara har tre tabletter hemmaoch bara tagit det lugnt idag. Förutom att jag var ute med hunden en stund mitt på dagen för att vara en rolig matte.
Jag gick på promenad längre än vad jag brukar. Jag gick ner till den lilla gråa ladan och tillbaka med Jenna i koppel hon kissade. Toppen det tar sig det här med koppelträningen med kryckor. Sen fick hon vara lös och jag stod stadigt med kryckorna i marken och sparkade boll åt henne som hon hämtade och jag fick sparka igen. Tur att hon inte kräver så mycket min vovve i motionsväg.
Efter det drack hon lite vatten ur tunnan och vi gick in.
Sedan har jag legat i sängen, nere och uppe och bara tagit det lugnt. Jag har så himla ont idag. Jag tror att det är en reaktion på att pappa har kört med mig. Jag vet att det är väldigt svårt att förstå hur en bilfärd kan vara jobbig för någon som har stolen nedfälld så långt bak det bara går och inte kan sitta och åka bil.
Innan jag fick min ryggskada, mina diskbråck, min diskdegenerativa sjukdom så tyckte även jag att det inte var jobbigt att åka bil. Jag har definivt varit lika ovetande som alla andra friska människor. För allt handlar om perspektiv och upplevelse. För det går inte att förstå hur någon har det eller upplever saker och ting eftersom man är inte dem liksom de inte är jag.
Så därför lider min kropp just nu och har ont idag. Den skriker för att jag inte har lyssnat på den under tiden pappa har varit här. Det är så jag gör. Jag stänger inte av det onda, jag bara vägrar lyssna till det för att orka säga ja, fast jag borde säga nej. Det får jag lida nu när jag tar det lite lugnt och inte åker bil idag. Jag har legat konstant förutom promenaden. Jag har sovit och haft huvudvärk när ska denna huvudvärk gå över? har haft den enda sedan jag tog min blockad i ryggraden. (Jag försökte ringa till ortopedmottagningen för att höra om det är vanligt med huvudvärk efter en blockad. Men de hade slut på telefontider.)
Så idag får jag plågas av att jag inte har lyssnat på min kropp för att jag har svårt att säga nej.
Jag hoppas verkligen det ger med sig snart.
Jag gick på promenad längre än vad jag brukar. Jag gick ner till den lilla gråa ladan och tillbaka med Jenna i koppel hon kissade. Toppen det tar sig det här med koppelträningen med kryckor. Sen fick hon vara lös och jag stod stadigt med kryckorna i marken och sparkade boll åt henne som hon hämtade och jag fick sparka igen. Tur att hon inte kräver så mycket min vovve i motionsväg.
Efter det drack hon lite vatten ur tunnan och vi gick in.
Sedan har jag legat i sängen, nere och uppe och bara tagit det lugnt. Jag har så himla ont idag. Jag tror att det är en reaktion på att pappa har kört med mig. Jag vet att det är väldigt svårt att förstå hur en bilfärd kan vara jobbig för någon som har stolen nedfälld så långt bak det bara går och inte kan sitta och åka bil.
Innan jag fick min ryggskada, mina diskbråck, min diskdegenerativa sjukdom så tyckte även jag att det inte var jobbigt att åka bil. Jag har definivt varit lika ovetande som alla andra friska människor. För allt handlar om perspektiv och upplevelse. För det går inte att förstå hur någon har det eller upplever saker och ting eftersom man är inte dem liksom de inte är jag.
Så därför lider min kropp just nu och har ont idag. Den skriker för att jag inte har lyssnat på den under tiden pappa har varit här. Det är så jag gör. Jag stänger inte av det onda, jag bara vägrar lyssna till det för att orka säga ja, fast jag borde säga nej. Det får jag lida nu när jag tar det lite lugnt och inte åker bil idag. Jag har legat konstant förutom promenaden. Jag har sovit och haft huvudvärk när ska denna huvudvärk gå över? har haft den enda sedan jag tog min blockad i ryggraden. (Jag försökte ringa till ortopedmottagningen för att höra om det är vanligt med huvudvärk efter en blockad. Men de hade slut på telefontider.)
Så idag får jag plågas av att jag inte har lyssnat på min kropp för att jag har svårt att säga nej.
Jag hoppas verkligen det ger med sig snart.
13 september 2011
huvudvärk och tandställning
Ända sedan blockaden lades förra veckan har jag gått med huvudvärk. Jag tror det har med att jag spände mig så mycket och bet allt vad jag kunde i en plastspykopp. Eller så är det en biverkan av blockaden.
Det har gett mig en spark i ändan att börja använda min nattandställning igen för att försöka få mina käkar att slappna av igen. Så fort jag ligger i sängen nuförtiden så har jag den i munnen och hoppas att det ska hjälpa mot min huvudvärk.
Jag får bättre tänder och mindre huvudvärk hoppas jag. Win-Win
Det har gett mig en spark i ändan att börja använda min nattandställning igen för att försöka få mina käkar att slappna av igen. Så fort jag ligger i sängen nuförtiden så har jag den i munnen och hoppas att det ska hjälpa mot min huvudvärk.
Jag får bättre tänder och mindre huvudvärk hoppas jag. Win-Win
8 september 2011
Det har gått nio månader idag efter första diskbråcksoperationen.
Idag, exakt idag för nio månader sedan den sjunde januari 2011 så opererade jag min rygg för första gången. Diskbråck, diskbråcksoperation. Jag suger på ordet. Ordet suger, jag skulle vilja spotta ut det och stampa ner det i jorden och gå där ifrån. Men nu går inte det.
Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare. För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.
Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.
Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.
Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.
Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.
Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.
Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.
Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?
Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig.
Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.
Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.
Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag.
Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare. För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.
Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.
Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.
Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.
Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.
Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.
Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.
Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?
Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig.
Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.
Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.
Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag.
 |
| Diskbråck, detta är diskbråcksmassa, det de faktiskt plockade ut ur min ryggrad |
Grattis på niomånadersdagen Ellinor.Starkt kämpat även om du inte tar dig någonstans.
Men grattis på niomånadersdagen efter första diskbråcksoperationen.
Klappar mig själv på axeln
6 september 2011
Tröstätning och jag svettas hjärnet
Det brukar ju heta det, vill du bli fin får du lida pin. Det borde heta vill du bli bättre får du lida pin. Det finns verkligen inget i livet som är gratis, inget som man inte behöver vårda eller bry sig om, ingenting som bara fungerar. Allt i livet behöver man kämpa för, vara omtänksam om och bry sig om. Det är inget i livet som någonsin går smärtfritt.
Men som sagt innan kl 1400 idag var dagen fantastisk tänk besök av två trevliga kvinnor, underbart, och efter kl 16.30 blev den bättre.
 |
| Ondaryggen |
Sen kom Lotta ( www.lottaz.blogg.se)
 |
| Lotta |
Jag ligger här och ser på House, min granne sover och jag har ljudet avstängd, svettas och mumsar godis.
Men nu är den tillfälliga förlamningen borta, jag kan stå och vända mig om och mina ben kan jag dra upp, det där med känseln nedanför knäna. Det är en annan femma. Så jag tröstäter. Och det får jag göra.
Sen har jag svettats som en gris sedan sju och det var innan jag började äta godis. Jag tror min kropp kämpar för att vakna till liv igen. Kämpar för att bli bättre och därför svettas jag för den arbetar hjärnet.
5 september 2011
En positiv dag och TENS vid bröstryggssmärta
Doktorn sa:
Det där i bröstryggen har med musklerna att göra, därav de tre besöken från sjukgymnasten Petra, hon ska klura ut ett riktigt bra träningsprogram till mig i morgon ( YEY).
Sen förklarade han alla tre Magnetröntgen bilderna och deras gånger, jag fick även två röntgenbilder utskrivna. En på "knölen"( bröstryggen) som inte är farlig. Och en på "problemområdet".( Ländryggen)
Knölen skulle inte ge utslag på bröstryggen alls utan påverka min balans, jag skulle inte veta ifall jag hade tårna uppåt eller neråt. Det innebär " bara att min ryggmärg och nerver måste ta en bana runt knölen. Knölen kommer de hålla koll på nu när de har upptäckt den.
Det där i bröstryggen är alltså muskelärt, sjukgymnasten blev inskickad kom in flera gånger, utvärderade min högra bröstrygg och OCH hon tog fram TENS: en och satte den på Högra sidan bröstryggen och satte på program sju. Detta ska jag tala om var himmelriket och vet du vad.
JAG ÄR SMÄRTFRI I BRÖSTRYGGEN. Jippikayey motherfu..er. WOHO!
Det är så skönt att " bara ha ont i ländryggen och benet"
Mitt problemområde sitter på samma nivå i ryggen. S1-L5 och det är där de har opererat två gånger, först på höger sida och sedan på vänster sida. På samma nivå alltså. Det var så han förklarade det, så jag får väl lov att lita på honom.
Han sa att han hoppas att jag kan få blockaden i morgon eller på onsdag och sedan ska jag få göra röntgen så fort som möjligt. Efter det ska de utvärdera. Men mer än så kunde han inte säga.
Jag måste dock säga att det känns så otroligt bra att äntligen få bli utredd, äntligen händer det något, de gör något. Vad sedan resultatet blir det är en annan femma. Men de gör i alla fall något.
Jag får äntligen möjligheten att bli bättre. Bara grejen med att jag har fått ett TENS utprovning efter två ryggmuskler i bröstryggen på höger sida som har gjort att jag inte har ont längre är ju underbart.
Så idag är det en bra dag på sjukan.
Trots att jag ser ut så här:
Sa jag att jag skulle ha klippt och färgat håret idag egentligen? Ja just det, det behövs, jag behöver klippa mig och färga håret, men istället för att göra det så är jag här på ortopeden på NUS:
Så här ser TENS punkterna ut som ska sitta på höger sida rygg där jag har ont i bröstryggen. Wonderfull
Det där i bröstryggen har med musklerna att göra, därav de tre besöken från sjukgymnasten Petra, hon ska klura ut ett riktigt bra träningsprogram till mig i morgon ( YEY).
Sen förklarade han alla tre Magnetröntgen bilderna och deras gånger, jag fick även två röntgenbilder utskrivna. En på "knölen"( bröstryggen) som inte är farlig. Och en på "problemområdet".( Ländryggen)
Knölen skulle inte ge utslag på bröstryggen alls utan påverka min balans, jag skulle inte veta ifall jag hade tårna uppåt eller neråt. Det innebär " bara att min ryggmärg och nerver måste ta en bana runt knölen. Knölen kommer de hålla koll på nu när de har upptäckt den.
Det där i bröstryggen är alltså muskelärt, sjukgymnasten blev inskickad kom in flera gånger, utvärderade min högra bröstrygg och OCH hon tog fram TENS: en och satte den på Högra sidan bröstryggen och satte på program sju. Detta ska jag tala om var himmelriket och vet du vad.
JAG ÄR SMÄRTFRI I BRÖSTRYGGEN. Jippikayey motherfu..er. WOHO!
Det är så skönt att " bara ha ont i ländryggen och benet"
Mitt problemområde sitter på samma nivå i ryggen. S1-L5 och det är där de har opererat två gånger, först på höger sida och sedan på vänster sida. På samma nivå alltså. Det var så han förklarade det, så jag får väl lov att lita på honom.
Han sa att han hoppas att jag kan få blockaden i morgon eller på onsdag och sedan ska jag få göra röntgen så fort som möjligt. Efter det ska de utvärdera. Men mer än så kunde han inte säga.
Jag måste dock säga att det känns så otroligt bra att äntligen få bli utredd, äntligen händer det något, de gör något. Vad sedan resultatet blir det är en annan femma. Men de gör i alla fall något.
Jag får äntligen möjligheten att bli bättre. Bara grejen med att jag har fått ett TENS utprovning efter två ryggmuskler i bröstryggen på höger sida som har gjort att jag inte har ont längre är ju underbart.
Så idag är det en bra dag på sjukan.
Trots att jag ser ut så här:
Sa jag att jag skulle ha klippt och färgat håret idag egentligen? Ja just det, det behövs, jag behöver klippa mig och färga håret, men istället för att göra det så är jag här på ortopeden på NUS:
Min helg i bilder
Bara att den här har varit hemma har varit underbart
Jag har njutit av varenda sekund spenderat med honom. Han är grejt den där Maken. Älskade, Älskade Make!!
Jenna har spenderat dagarna med att titta ut genom fönstret och undrat vad henne Svärhusse och Lillhusse( Sven och Svärfar Allan) har gjort
Jag har piffat till mig med ett fint hårband ( För att försöka täcka över det flottiga håret, but anywho)
Jag kan liksom inte sluta se mig mätt på honom. Även om det var jobbigt att vara utomhus, men shit så fin han är.
Här mår jag inte så bra, det kanske syns, men jag är mycket lycklig över att han är hemma.
Sista dagen hemma spenderades pussandes och kramandes och bara att vara i närheten av honom.
Nu har han åkt till Västerås och jag till sjukhuset.
En underbar helg på permis helt enkelt. Nu är jag åter i sjukvårdens händer.
Jag har njutit av varenda sekund spenderat med honom. Han är grejt den där Maken. Älskade, Älskade Make!!
Jenna har spenderat dagarna med att titta ut genom fönstret och undrat vad henne Svärhusse och Lillhusse( Sven och Svärfar Allan) har gjort
Jag har piffat till mig med ett fint hårband ( För att försöka täcka över det flottiga håret, but anywho)
Här mår jag inte så bra, det kanske syns, men jag är mycket lycklig över att han är hemma.
Sista dagen hemma spenderades pussandes och kramandes och bara att vara i närheten av honom.
Nu har han åkt till Västerås och jag till sjukhuset.
En underbar helg på permis helt enkelt. Nu är jag åter i sjukvårdens händer.
29 augusti 2011
Jag skojar inte!!!
I natt runt två tiden sa det brak och mitt huvud var bra mycket närmare golvet än vanligt. Sängen hade brakat!
Vi har vetat om det rätt länge för det är ett gren"huvud" precis där skruvarna sitter och det började spricka när vi flyttade sängen från vårt gamla sovrum till det nya. Vi har försökt ( läs Maken) att skruva i fler skruvar. Men sprickan har bara blivit större och större. Och så inatt sa det pang!
Och jag låg på golvet.
Jag tänkte: Hur kommer jag härifrån? Du vet huvudet på golvsidan medan fötterna var "uppe i luften". Jenna blev så rädd att hon sprang ner på nedervåningen och gömde sig.
Jag rullade ner i hennes säng, ställde mig upp, gick in till Sven. Han fick lyfta ur madrasserna i sängen och bädda på golvet åt mig. Han är en kämpe den där Sven. Jösses. Sen fick han gå ner och hämta Jenna som nervösslickade sig runt munnen konstant.
Hon vägrar ligga i sin säng( inte så konstigt med tanke på att jag kom nerdruttande i huvudet på henne nästan.
Gud vad rädd jag blev och vad ont ryggen gjorde. Men jag blev mer rädd än det gjorde ont. Men idag så fort jag rör på mig så skär det som tusen. Benen spökar lite mera idag men det behöver inte betyda någonting med tanke på att de spökade igår med. Det läskiga är att "höger sida "spökar mer än vanligt, det sticker i fötterna och i benen. Jag hatar det där. För jag börjar analysera : vad betyder det? Vad känner jag egentligen?
Fatta, den ångesten.
Funderar på att ringa ortopeden. Men jag ska till vårdcentralen idag. Till kuratorn och sjukgymnasten. Jag kanske kan få hjälp där. What to do,what to do?
Vi har vetat om det rätt länge för det är ett gren"huvud" precis där skruvarna sitter och det började spricka när vi flyttade sängen från vårt gamla sovrum till det nya. Vi har försökt ( läs Maken) att skruva i fler skruvar. Men sprickan har bara blivit större och större. Och så inatt sa det pang!
Och jag låg på golvet.
Jag tänkte: Hur kommer jag härifrån? Du vet huvudet på golvsidan medan fötterna var "uppe i luften". Jenna blev så rädd att hon sprang ner på nedervåningen och gömde sig.
Jag rullade ner i hennes säng, ställde mig upp, gick in till Sven. Han fick lyfta ur madrasserna i sängen och bädda på golvet åt mig. Han är en kämpe den där Sven. Jösses. Sen fick han gå ner och hämta Jenna som nervösslickade sig runt munnen konstant.
Hon vägrar ligga i sin säng( inte så konstigt med tanke på att jag kom nerdruttande i huvudet på henne nästan.
Gud vad rädd jag blev och vad ont ryggen gjorde. Men jag blev mer rädd än det gjorde ont. Men idag så fort jag rör på mig så skär det som tusen. Benen spökar lite mera idag men det behöver inte betyda någonting med tanke på att de spökade igår med. Det läskiga är att "höger sida "spökar mer än vanligt, det sticker i fötterna och i benen. Jag hatar det där. För jag börjar analysera : vad betyder det? Vad känner jag egentligen?
Fatta, den ångesten.
Funderar på att ringa ortopeden. Men jag ska till vårdcentralen idag. Till kuratorn och sjukgymnasten. Jag kanske kan få hjälp där. What to do,what to do?
26 augusti 2011
Ajaj
Vill man ha roligt får man lida pin dagen efter. Så är det bara. Jag har ont i min bröstrygg. Det gör ont att andas och paraflexen hjälper inte. Jag hoppas jag kan sova bort det onda.
jaja. tragiskt men sant, Umeå får väl vänta ett tag till
jaja. tragiskt men sant, Umeå får väl vänta ett tag till
23 augusti 2011
Det är ingen idé
Jag gråter nuförtiden så lätt mot vad jag gjorde förut, det är väl en del i sorgeprocessen. Så fort jag pratar med någon om hur jag har blivit behandlad hur min vardag faktiskt är så gråter jag.
Jag försöker låta bli och då blir det fulgråt istället.
Det är som att tårarna bara rinner och jag kan inte hindra dem, jag kan inte bita ihop och låta bli eller bara vara längre. Jag bara är just nu. Mina tårar bara rinner men aldrig när jag är ensam. Utan bara i samtal om hur det faktiskt är.
För att försöka förklara hur jag har det och veta att de flesta som jag pratar med inte kan förstå vidden av hur jag faktiskt har det. Jag vet att alla har någon gång har haft ont i ryggen. Men ryggont är en droppe i havet av vidden av hur diskbråck känns. Jag har börja känna en bitterhet gentemot alla de som negligerar eller tror sig veta, men som faktiskt inte har en aning. För ryggskott det är en pisskvätt i ett hav av smärta.
Det där med att ligga i sängen och känna hur känseln försvinner i foten, hur den stelnar till och inte vill röra på sig som jag vill. Det där med att halta runt för att mitt ben inte hänger med längre. För att det börjar bli förlamad. Eller att nerverna är i kläm så jag inte kan stödja på det som jag vill.
I natt hade jag så ont så jag funderade på att åka in. Men jag insåg att de kommer skicka mig hem igen för det är ingen idé längre. Jag vill inte ligga på en bår igen, jag vill inte ligga i en säng, jag orkar inte längre. Det är bättre att plågas ihjäl en att inte få hjälp och känna sig osedd av vården. Därför stannar jag hemma just nu.
De ger mig ändå inte vad jag behöver för att bli bättre.
Jag försöker låta bli och då blir det fulgråt istället.
Det är som att tårarna bara rinner och jag kan inte hindra dem, jag kan inte bita ihop och låta bli eller bara vara längre. Jag bara är just nu. Mina tårar bara rinner men aldrig när jag är ensam. Utan bara i samtal om hur det faktiskt är.
För att försöka förklara hur jag har det och veta att de flesta som jag pratar med inte kan förstå vidden av hur jag faktiskt har det. Jag vet att alla har någon gång har haft ont i ryggen. Men ryggont är en droppe i havet av vidden av hur diskbråck känns. Jag har börja känna en bitterhet gentemot alla de som negligerar eller tror sig veta, men som faktiskt inte har en aning. För ryggskott det är en pisskvätt i ett hav av smärta.
Det där med att ligga i sängen och känna hur känseln försvinner i foten, hur den stelnar till och inte vill röra på sig som jag vill. Det där med att halta runt för att mitt ben inte hänger med längre. För att det börjar bli förlamad. Eller att nerverna är i kläm så jag inte kan stödja på det som jag vill.
I natt hade jag så ont så jag funderade på att åka in. Men jag insåg att de kommer skicka mig hem igen för det är ingen idé längre. Jag vill inte ligga på en bår igen, jag vill inte ligga i en säng, jag orkar inte längre. Det är bättre att plågas ihjäl en att inte få hjälp och känna sig osedd av vården. Därför stannar jag hemma just nu.
De ger mig ändå inte vad jag behöver för att bli bättre.
31 juli 2011
Så fel jag har.
Det är nog tur att jag är ensam hemma idag. För jag går mest runt som en suckande nedstämd kvinna och drar mina bara fötter efter mig och suckar ännu en gång väldigt tungt.
Jag vet inte vad det är med mig. Eller det vet jag ju. Jag är deppig. Riktigt uruselt deppig. Jag bara går runt och suckar och domedagsoket hänger tungt över mina axlar idag.
Jenna förföljer mig och där matte suckar djupt där ligger hon på golvet och tittar upp på mig med sina bruna ögon. Stackars hund som måste ha en sådan deppig matte. Jag borde gå ut och aktivera henne. Men si det kan jag inte. Istället har jag ätit lunch och ska nu ta lunchdosen av alla tabletter som ska i magen för att jag ska kunna "leva" som i att existera.
Jag vet att det handlar om hur jag väljer att hantera det som händer mig. Jag vet det. JAG väljer hur jag hanterar detta. Jag kan inte rå för att det har hänt. Men jag, jag alena väljer hur jag hanterar detta.
Men ibland är det så himla jobbigt bara. Det är så himla himla jobbigt. Och jag försöker se framåt och tänka att nästa sommar, nästa år den trettioförsta augusti tjugohundratolv. Då, Där, DÅ kommer det vara bättre. Då kommer det vara bättre. För det måste ju bli bättre, eller hur. hehe...
Fast du, det jag trodde förra året att jag skulle vara frisk i oktober. I december blev det värre. När jag opererade mig tänkte jag att i mars när sjukskrivningen går ut då är jag frisk. I mars fick jag operera mig igen.
När jag fick sjukskrivning till i slutet av juni så tänkte jag att där, då är jag bättre. HahahaHA. ...HA...ha så fel jag har. Så himla himla himla fel. HA HA
Men det blir väl bättre till nästa sommar, kanske.
Jag vet inte vad det är med mig. Eller det vet jag ju. Jag är deppig. Riktigt uruselt deppig. Jag bara går runt och suckar och domedagsoket hänger tungt över mina axlar idag.
Jenna förföljer mig och där matte suckar djupt där ligger hon på golvet och tittar upp på mig med sina bruna ögon. Stackars hund som måste ha en sådan deppig matte. Jag borde gå ut och aktivera henne. Men si det kan jag inte. Istället har jag ätit lunch och ska nu ta lunchdosen av alla tabletter som ska i magen för att jag ska kunna "leva" som i att existera.
Jag vet att det handlar om hur jag väljer att hantera det som händer mig. Jag vet det. JAG väljer hur jag hanterar detta. Jag kan inte rå för att det har hänt. Men jag, jag alena väljer hur jag hanterar detta.
Men ibland är det så himla jobbigt bara. Det är så himla himla jobbigt. Och jag försöker se framåt och tänka att nästa sommar, nästa år den trettioförsta augusti tjugohundratolv. Då, Där, DÅ kommer det vara bättre. Då kommer det vara bättre. För det måste ju bli bättre, eller hur. hehe...
Fast du, det jag trodde förra året att jag skulle vara frisk i oktober. I december blev det värre. När jag opererade mig tänkte jag att i mars när sjukskrivningen går ut då är jag frisk. I mars fick jag operera mig igen.
När jag fick sjukskrivning till i slutet av juni så tänkte jag att där, då är jag bättre. HahahaHA. ...HA...ha så fel jag har. Så himla himla himla fel. HA HA
Men det blir väl bättre till nästa sommar, kanske.
30 juli 2011
Jag äter sjukt mycket piller och det är fakta. Titta här.
Det här är bara en av dagens fyra doser.
Detta är alltså på sjukhuset och ja, jag äter samma mängd hemma. Jag tror att det där är lunchen. Det är alltså 8 tabletter till lunchdosen. ÅTTA tabletter. Det är sjukt mycket att stoppa i sig.
På sjukhuset hade de inte rätt antal doser till mig så jag fick ibland ännu fler tabletter.
Min tablettdag ser ut så här
Frukost:
2 st Alvedon
1 st Gabanpentin 300 ml, den är gul och på sjukhuset fick jag 3 vita på 100 istället för en gul när de var slut.
2 st Paraflex
1 st Dolcontin ( det är morfin som är långvärkande, de har bytt ut tramadolen/ tradolanen mot detta)
1 st Naproxen 500 mg, På sjukan fick jag två 250 mg för de hade inte den högre dosen.
Lunch:
2 st Alvedon
1 st Gabanpentin
Middag:
2 st Alvedon
1 st Gabanpentin
Go'natt
2st Alvedon
1 st Gabanpentin
1 st Dolcontin
1 st Naproxen
2 st Paraflex
Det är 20 tabletter om dagen. OM DAGEN. Fatta det är helt sjukt mycket tabletter.
Jag vill inte ens tänka på biverkningslistan.
Och de där tabletterna gör ju inte ens att jag kan fungera normalt. De gör bara att jag kan klara av att leva. Typ som i att andas, ligga ner, äta och gå på toa.
Det är vad de gör. Ser till att jag precis klarar av att ligga ner.
Är det värdigt?
Det här är bara en av dagens fyra doser.
På sjukhuset hade de inte rätt antal doser till mig så jag fick ibland ännu fler tabletter.
Min tablettdag ser ut så här
Frukost:
2 st Alvedon
1 st Gabanpentin 300 ml, den är gul och på sjukhuset fick jag 3 vita på 100 istället för en gul när de var slut.
2 st Paraflex
1 st Dolcontin ( det är morfin som är långvärkande, de har bytt ut tramadolen/ tradolanen mot detta)
1 st Naproxen 500 mg, På sjukan fick jag två 250 mg för de hade inte den högre dosen.
Lunch:
2 st Alvedon
1 st Gabanpentin
Middag:
2 st Alvedon
1 st Gabanpentin
Go'natt
2st Alvedon
1 st Gabanpentin
1 st Dolcontin
1 st Naproxen
2 st Paraflex
Det är 20 tabletter om dagen. OM DAGEN. Fatta det är helt sjukt mycket tabletter.
Jag vill inte ens tänka på biverkningslistan.
Och de där tabletterna gör ju inte ens att jag kan fungera normalt. De gör bara att jag kan klara av att leva. Typ som i att andas, ligga ner, äta och gå på toa.
Det är vad de gör. Ser till att jag precis klarar av att ligga ner.
Är det värdigt?
Jag har knäck i kolan
Jag är så fruktansvärt trött idag. Huvudet känns som gummi och det kallas smärtdimma i huvudet. Det gör att jag inte kan tänka ordentligt. Jag fungerar inte. Jag skulle helst vilja ligga och stirra på en punkt framför mig i timmar. Ändå försöker jag vara aktiv. Stå vid min dator. Läsa. Men det går inte idag.
Jag fungerar helt enkelt inte just nu. Inte jag som i mitt tänkande, icketrötta huvud. Jag längtar efter att ha klara tankar och kunna vara kvick i tankeverksamheten. Just nu känns det som att mina tankar är fast i knäck och simmar runt där i som ett annat mandelflarn. Så känns huvudets tankar.
Det suger.
Jag fungerar helt enkelt inte just nu. Inte jag som i mitt tänkande, icketrötta huvud. Jag längtar efter att ha klara tankar och kunna vara kvick i tankeverksamheten. Just nu känns det som att mina tankar är fast i knäck och simmar runt där i som ett annat mandelflarn. Så känns huvudets tankar.
Det suger.
29 juli 2011
Första kvällen hemma.
Nu har jag varit hemma i några timmar. Jag kom hem vid 15.00 tiden gick upp och la mig och sov som en stock till Bröderna Olsson kom hem med pizza. Jag och maken delade på en kebabpizza. Jag skar upp en tomat i skivor och la på min halva. Jag älskar tomater på allt. Det är så himla gott med tomater.
Sen såg vi på film och åt snask. Det var också gott och jag låg i min säng där nere. Nu på kvällen har jag legat i min säng här uppe.
Fast det bästa med hela dagen var den stunden jag tog ut mina kryckor på andningspromenad. Aka gå ner för trappan, stå och hänga och andas frisk luft.
Frisk luft med djupa andetag, det som jag inte har gjort sedan i måndags. Så underbart att få andas frisk luft.
Jag stod där och blundade och bara andades in det friska syret i den kalla sommarkvällsluften. Underbart.
Sen såg vi på film och åt snask. Det var också gott och jag låg i min säng där nere. Nu på kvällen har jag legat i min säng här uppe.
Fast det bästa med hela dagen var den stunden jag tog ut mina kryckor på andningspromenad. Aka gå ner för trappan, stå och hänga och andas frisk luft.
Frisk luft med djupa andetag, det som jag inte har gjort sedan i måndags. Så underbart att få andas frisk luft.
Jag stod där och blundade och bara andades in det friska syret i den kalla sommarkvällsluften. Underbart.
22 juli 2011
sängen
Jag har spenderat ännu en dag i sängen, läsandes, surfandes och gosandes med både make och hund. Det är sjukt att man kan spendera så mycket tid på en och samma plats.
Fast idag sov jag middag tvärs över sängen på alla huvudkuddar. Lite som pippi långstrump. Det var väldigt skönt.
Jag börjar bli less på att ligga i sängen. Jag börjar bli less på att vara sjuk. Jag vill leva igen.
Snälla gud kan du göra min rygg bra igen så jag också kan få göra roliga vardagssaker som att jobba och gå på bio? Tack!
Fast idag sov jag middag tvärs över sängen på alla huvudkuddar. Lite som pippi långstrump. Det var väldigt skönt.
Jag börjar bli less på att ligga i sängen. Jag börjar bli less på att vara sjuk. Jag vill leva igen.
Snälla gud kan du göra min rygg bra igen så jag också kan få göra roliga vardagssaker som att jobba och gå på bio? Tack!
18 juli 2011
3 samtal
Samtal 1:
Piiip, Piiip. Hej Dagnny( en del av mina två svärisarn) jo hej...hehe ursäkta att jag väckte dig, gjorde det inget? Nämen så bra. Kommer du ihåg vad vi pratade om i torsdags när jag låg på sjukhus? Vilket av det vi pratade om? Jo, om att om du ville vara så snäll att skjutsa in mig till sjukgymnasten i Umeå för att maken och Sven jobbar. Går det bra tror du? Ja men så bra då. Då säger vi så tack så hemskt mycket. klick
Samtal två!
Piiip, piiip.Hej det här är Ellinor jag ska ju komma på sjukgymanstik idag, ja, jag är Christinas patient. Har du läst i mina journaler att jag har varit inlagd i sex dagar för smärtlindring, på Lycksele Lasarett, inte det. Hur mina symtom är? Jo de är , bla bla bla bla bla. Va? Tycker du det är någon idé att jag kommer in? Jaha, men hur ska jag träna då? Som efter operationen precis? Okej, men när får jag komma tillbaka då? I augusti! Jahaja.
Får jag fortfarande inte sitta? men hur ska jag åka bil då? Nej jag vet, jag ska inte köra. Men jag skulle vilja åka med. Sitta i 10 minuter max. Får stanna ifall jag ska åka bil. Eller fälla ner sätet och ta många pausar okej. Jaha, ja men tack så mycket. Vi synns i Augusti, hejdå klick
Samtal 3.
Piiip, Piip, Hej Dagny, jag fick tag i sjukgymnasten, hon tyckte inte jag skulle komma in för att jag är för dålig. Ja, jo. Det kanske var det bästa ändå. Ja ha en trevlig dag. Hejdå, klick
Piiip, Piiip. Hej Dagnny( en del av mina två svärisarn) jo hej...hehe ursäkta att jag väckte dig, gjorde det inget? Nämen så bra. Kommer du ihåg vad vi pratade om i torsdags när jag låg på sjukhus? Vilket av det vi pratade om? Jo, om att om du ville vara så snäll att skjutsa in mig till sjukgymnasten i Umeå för att maken och Sven jobbar. Går det bra tror du? Ja men så bra då. Då säger vi så tack så hemskt mycket. klick
Samtal två!
Piiip, piiip.Hej det här är Ellinor jag ska ju komma på sjukgymanstik idag, ja, jag är Christinas patient. Har du läst i mina journaler att jag har varit inlagd i sex dagar för smärtlindring, på Lycksele Lasarett, inte det. Hur mina symtom är? Jo de är , bla bla bla bla bla. Va? Tycker du det är någon idé att jag kommer in? Jaha, men hur ska jag träna då? Som efter operationen precis? Okej, men när får jag komma tillbaka då? I augusti! Jahaja.
Får jag fortfarande inte sitta? men hur ska jag åka bil då? Nej jag vet, jag ska inte köra. Men jag skulle vilja åka med. Sitta i 10 minuter max. Får stanna ifall jag ska åka bil. Eller fälla ner sätet och ta många pausar okej. Jaha, ja men tack så mycket. Vi synns i Augusti, hejdå klick
Samtal 3.
Piiip, Piip, Hej Dagny, jag fick tag i sjukgymnasten, hon tyckte inte jag skulle komma in för att jag är för dålig. Ja, jo. Det kanske var det bästa ändå. Ja ha en trevlig dag. Hejdå, klick
16 juli 2011
ledsen
Det där med framtiden ger mig ångest.
Jag kan ju inte planera. Eller ens drömma. Jag kan inte göra målbild för jag vet inte vad målet är eftersom allt hela tiden blir framskjutet.
Mitt liv är på paus och den där pausen som jag tyckte skulle vara över redan i mars efter första operationen innan den andra har liksom förflyttats fram och förflyttats fram hela tiden. Jag skulle vilja plugga och jobba och göra allt det där roliga i livet igen. Inte bara ligga i sängen som ett tyst grått grinig sjukling.
Shit så fort något går bra. Typ att jag får utöka min träning eller göra något kul så kommer min himla rygg och sparkar mig i rumpan och kastar mig tillbaka på minus igen.
Det känns inte kul längre. Det känns jättetrist och jag känner mig ledsen och tråkig. Som den stora partypoopern som är alla till last för att jag inte kan göra saker som de kan, att jag konstant hela tiden måste anpassas till.
Jag vet att det bara är nu och jag måste ta nya tag och fokusera på att bli bättre. Men ibland är det inte så lätt.
Jag vet att det kan ha med min yrkeskategori att göra. Den omhändertagande undersköterskan, den vårdande mulliga kvinnan som bryr sig om och finner sin identitet genom att hjälpa andra. Även om det inte bara är så att jag har min identitet som undersköterska.
Men jag har arbetat inom vården sedan jag var 16 år gammal. Genom hela gymnasiet. När jag fick min första lägga på Holmfastvägen i Södertälje och behövde jobb och fick det på Oxbackshemmets Äldreboende. När jag flyttade hit till Norrland och arbetsförmedlingen såg att jag hade vårderfarenhet och jag fick gå undersköterskelinjen på Mimer komvux. När jag började arbeta som personlig assistent 2005 och på sjukhuset 2006. När jag sedan började arbeta som Personligassistent igen senare 2006 och inte har slutat med det än så är det ens yrkesroll.
Även om jag har varit på väg därifrån sedan 2009 genom att läsa på Programmet för Ledarskap och Organisation på LNU.
Jag kan ju inte planera. Eller ens drömma. Jag kan inte göra målbild för jag vet inte vad målet är eftersom allt hela tiden blir framskjutet.
Mitt liv är på paus och den där pausen som jag tyckte skulle vara över redan i mars efter första operationen innan den andra har liksom förflyttats fram och förflyttats fram hela tiden. Jag skulle vilja plugga och jobba och göra allt det där roliga i livet igen. Inte bara ligga i sängen som ett tyst grått grinig sjukling.
Shit så fort något går bra. Typ att jag får utöka min träning eller göra något kul så kommer min himla rygg och sparkar mig i rumpan och kastar mig tillbaka på minus igen.
Det känns inte kul längre. Det känns jättetrist och jag känner mig ledsen och tråkig. Som den stora partypoopern som är alla till last för att jag inte kan göra saker som de kan, att jag konstant hela tiden måste anpassas till.
Jag vet att det bara är nu och jag måste ta nya tag och fokusera på att bli bättre. Men ibland är det inte så lätt.
Jag vet att det kan ha med min yrkeskategori att göra. Den omhändertagande undersköterskan, den vårdande mulliga kvinnan som bryr sig om och finner sin identitet genom att hjälpa andra. Även om det inte bara är så att jag har min identitet som undersköterska.
Men jag har arbetat inom vården sedan jag var 16 år gammal. Genom hela gymnasiet. När jag fick min första lägga på Holmfastvägen i Södertälje och behövde jobb och fick det på Oxbackshemmets Äldreboende. När jag flyttade hit till Norrland och arbetsförmedlingen såg att jag hade vårderfarenhet och jag fick gå undersköterskelinjen på Mimer komvux. När jag började arbeta som personlig assistent 2005 och på sjukhuset 2006. När jag sedan började arbeta som Personligassistent igen senare 2006 och inte har slutat med det än så är det ens yrkesroll.
Även om jag har varit på väg därifrån sedan 2009 genom att läsa på Programmet för Ledarskap och Organisation på LNU.
15 juli 2011
Hemma
Resan hem från lycksele lasarett tog på mig mer än jag vill erkänna.
Jag känner mig helt tom i huvudet. Vill bara dra täcket över huvudet och somna in och vakna i morgon med mindre ont i ryggen. Friskare och på bättringsvägen.
Shit denna färd hem. Den var inte lätt.
Först kom taxikillen( bårbilen) jag blev hjälpt upp på båren och vi åkte ner genom akuten och ut i ambulansinfarten. Jag skulle komma in i den trånga bilen med båren. Han satte mig på spåren som bårens rullskenor skulle in i och jag skulle över en kant. Det tog typ 10 hårda smällar för att få båren in i bilen. Det gjorde så jäkla ont. Om han inte skulle ha kört hem mig så skulle jag ha smällt till mig.
Sen skulle vi stanna på apoteket i Lycksele. Då skulle jag ut och klättra ut från en bår utan hjälp med soas kudde är fasiken inte lätt. Jag gick in på Apoteket och köpte tramadol, gavapentin, Paraflex, Alvedon och Lactulos och gick ut igen.
Sen var det skumpig väg hem. Gud så skumpig och han körde inte direkt lugnt och han pratade konstant med mig hela tiden. Jag mådde illa och ville bara ligga och blunda och försöka spänna magen och undvika att skrika högt när han på något mirakulöst sätt hittade varenda gupp och hål i vägen.
Men hem kom jag och maken kom ut och hjälpte mig av båren. Bar in mina grejor och jag fick mina nya fina gåstavar.
Jag ska gå med dem inomhus och utomhus minst 4 veckor. Inte sitta på fyra veckor. Bara ligga, stå och gå. Jag får inte köra bil på mina starka mediciner och nu när Sven och maken jobbar blir jag ännu mer isolerad här ute i skogen. Så alla som vill är välkomna hit. Jag tar mig ingenstans. Så kom om jag orkar.
Nä nu ska jag krypa under täcket och däcka tror jag.
Dessutom har de gjort en idiotisk grej de har lagt om mina medicner
Så istället för
8.00
12.00
17.00
22.00
har de gjort om det till
8.00
14.00
19.00 och hehe
0200
så jag måste alltså ställa väckarklockan till mitt i natten och ta och svälja tabletter. Hur idiotiskt är inte det?
Mycket idiotiskt.
Så jag ska i morgon göra om systemet till bara dagtider. Jag måste ju få sova ut. Jag tror sömn är bättre än att vakna mitt i natten och svälja tabletter och försöka somna om.
Så nu är jag äntligen hemma.
Det är så himla skönt.
Jag känner mig helt tom i huvudet. Vill bara dra täcket över huvudet och somna in och vakna i morgon med mindre ont i ryggen. Friskare och på bättringsvägen.
Shit denna färd hem. Den var inte lätt.
Först kom taxikillen( bårbilen) jag blev hjälpt upp på båren och vi åkte ner genom akuten och ut i ambulansinfarten. Jag skulle komma in i den trånga bilen med båren. Han satte mig på spåren som bårens rullskenor skulle in i och jag skulle över en kant. Det tog typ 10 hårda smällar för att få båren in i bilen. Det gjorde så jäkla ont. Om han inte skulle ha kört hem mig så skulle jag ha smällt till mig.
Sen skulle vi stanna på apoteket i Lycksele. Då skulle jag ut och klättra ut från en bår utan hjälp med soas kudde är fasiken inte lätt. Jag gick in på Apoteket och köpte tramadol, gavapentin, Paraflex, Alvedon och Lactulos och gick ut igen.
Sen var det skumpig väg hem. Gud så skumpig och han körde inte direkt lugnt och han pratade konstant med mig hela tiden. Jag mådde illa och ville bara ligga och blunda och försöka spänna magen och undvika att skrika högt när han på något mirakulöst sätt hittade varenda gupp och hål i vägen.
Men hem kom jag och maken kom ut och hjälpte mig av båren. Bar in mina grejor och jag fick mina nya fina gåstavar.
Jag ska gå med dem inomhus och utomhus minst 4 veckor. Inte sitta på fyra veckor. Bara ligga, stå och gå. Jag får inte köra bil på mina starka mediciner och nu när Sven och maken jobbar blir jag ännu mer isolerad här ute i skogen. Så alla som vill är välkomna hit. Jag tar mig ingenstans. Så kom om jag orkar.
Nä nu ska jag krypa under täcket och däcka tror jag.
Dessutom har de gjort en idiotisk grej de har lagt om mina medicner
Så istället för
8.00
12.00
17.00
22.00
har de gjort om det till
8.00
14.00
19.00 och hehe
0200
så jag måste alltså ställa väckarklockan till mitt i natten och ta och svälja tabletter. Hur idiotiskt är inte det?
Mycket idiotiskt.
Så jag ska i morgon göra om systemet till bara dagtider. Jag måste ju få sova ut. Jag tror sömn är bättre än att vakna mitt i natten och svälja tabletter och försöka somna om.
Så nu är jag äntligen hemma.
Det är så himla skönt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)