Så fel jag har.

Det är nog tur att jag är ensam hemma idag. För jag går mest runt som en suckande nedstämd kvinna och drar mina bara fötter efter mig och suckar ännu en gång väldigt tungt.
Jag vet inte vad det är med mig. Eller det vet jag ju. Jag är deppig. Riktigt uruselt deppig. Jag bara går runt och suckar och domedagsoket hänger tungt över mina axlar idag.

Jenna förföljer mig och där matte suckar djupt där ligger hon på golvet och tittar upp på mig med sina bruna ögon. Stackars hund som måste ha en sådan deppig matte. Jag borde gå ut och aktivera henne. Men si det kan jag inte. Istället har jag ätit lunch och ska nu ta lunchdosen av alla tabletter som ska i magen för att jag ska kunna "leva" som i att existera.

Jag vet att det handlar om hur jag väljer att hantera det som händer mig. Jag vet det. JAG väljer hur jag hanterar detta. Jag kan inte rå för att det har hänt. Men jag, jag alena väljer hur jag hanterar detta.
Men ibland är det så himla jobbigt bara. Det är så himla himla jobbigt. Och jag försöker se framåt och tänka  att nästa sommar, nästa år den trettioförsta augusti tjugohundratolv. Då, Där, DÅ kommer det vara bättre. Då kommer det vara bättre. För det måste ju bli bättre, eller hur. hehe...

Fast du, det jag trodde förra året att jag skulle vara frisk i oktober. I december blev det värre. När jag opererade mig tänkte jag att i mars när sjukskrivningen går ut då är jag frisk. I mars fick jag operera mig igen.
När jag fick sjukskrivning till i slutet av juni så tänkte jag att där, då är jag bättre. HahahaHA. ...HA...ha så fel jag har. Så himla himla himla fel. HA HA




Men det blir väl bättre till nästa sommar, kanske.