Om vi är vad vi har och det går förlorat

Jag köpte för några år sedan Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Den är skriven i dagsform. Alltså den andra september och så står det någon liten klokskap just på den sidan och så kan man skriva sina egna funderingar runt just den sidan.

En av dessa klokskaper är:

Om vi är vad vi har , och vad vi har går förlorat, vilka är vi då?

Det är en mening som jag har tänkt på rätt länge och jag tror inte det är menat som yttre saker, det kan det ju även göra, ifall man förlorar ett hus eller så. Men jag tror det är menat som kroppsliga värden. 

Om vi är vad vi har, jag hade en fungerande kropp. En kropp som inte var felfri, men fungerande. Nu känns det som att jag har förlorat idén om min kropp. Om det som har varit. Om den där himla valfriheten. 

Jag som var så stolt att jag ändå kunde gå så långt.   

Här är jag och min förra arbetkamratsgäng som har gått/ sprungit blodomloppet.  Jag var rätt stolt över min kropp ändå även om jag skämdes för att den var tjock. Nu skäms jag inte ett dugg för att den är tjock min kropp. Det är helt plötsligt inte lika viktigt hur den ser ut bara den fungerar.

Jag var stark som en hel karl ( kolla lixom, tre stockar med björk ( 3!!)) Och jag bar massor av stockar den dagen, Maken och Svärfar kan gå i god för mig. Maken sa att han aldrig har sett mig slita så mycket. Tänk att den där superkvinnan faktiskt är jag. Jag har gjort allt det där. Jag har burit trädstockar, jag har gått 1,2 mil. Jag har gått blodomloppet två gånger. Jag har spinnat, simmat, jag red från jag var 4 år till jag var 17 år. Jag har gått i nio timmer i Skottland med Malin uppför GlennNevis. Jag har burit en ryggsäck med 20 kg på mig i 16 dagar när jag var i Skottland. Jag har cyklat flera mil.  Jag har dansat afrodance när det var nytt och varit ungdomsledare i Aeorobics. Jag har åkt skidor, utför och på längden.

Jag har till och med uppträtt på lilla scen på Grönan ( grönalund) med min högstadie skolans aerobicteam. Vi hette flowerpower. Skolan heter Blombackaskolan så det passar. Jag har freaking suttit och ridit på en riktig tjur!  Det är sant, han var inte en oxe, en riktig tjur på en bondgård med franska kor, de där vita.Tänk att min kropp har klarat allt det där och mycket mer. Sen går den bara och blir trasig. Hur dumt är inte det lixom?

Folk säger till mig att jag inte är lika glad nu för tiden. Att jag är mer ilsk och gnällig. Men det kanske blir så när kroppen sviker en. När kroppen inte vill som man själv vill och man  måste komma överens med det nya förutsättningarna. När själen, hjärnan och hjärtat vill så mycket mer än man faktiskt klarar av.

När man längtar bort från sig själv, eller den kropp man sitter fast i. Såsom jag gör idag. 

Idag längtar jag till det friska jag. Eller den friska kroppen jag en gång hade. 

Den som var så jäkla kool så den fick gå på dejt med Martin Stenmark och hans brorsa=)

Jag menar hur skjutton slår man det? ( ja förutom när man gifter sig med han man älskar mest, shit vilken grej alltså, bröllop och fira kärleken åh)

Så vem är man då när man har förlorat det man var. Ja, annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Man klarar inte samma saker som innan, man lever i smärta och biter ihop. Blir grinigare och surkärring, man lever, men ens kropp den vill inte som hjärtat vill. 

Det jag har lärt mig är att säga nej. Nej för att min kropp inte klarar av saker och ting, och när jag inte gör det, säger nej till andra för att säga ja till mig själv. Ja då straffas jag rejält. Min kropp sparkar mig i häcken och säger. NONO Ajabajamaja inte bajsa i rabatten,

Så vad är man då? När man förlorat den man var? Ja, längtandes och strävandes och inte ger man sig. Man tränar och ger inte upp. Det är vad man blir envisare än vad man redan är. Man blir en doer. 

Supergnäll helt enkelt

Jag är gnällig, jävligt gnällig, jag har haft huvudvärk sedan förra torsdagen när de gav mig min blockad. Dessutom har jag ont i ryggen. Jag har en pappa som ska ha med mig på precis allting. Visst tycker jag det är jätteroligt men jag har jättesvårt för att göra något mer än att ligga i sängen. Jag klarar inte det när jag är som jag är i ryggen. Och jag försöker säga nej. Men det är inte så lätt. Alltid, pappa är ju pappa.

När jag har så ont och jag har huvudvärk.

Kul , kul.

I morgon ska jag ringa till Ortopedmottagningen och prata huvudvärk och vad jag ska göra med min rygg.
Det är den 15 snart, snaaart ska jag prata med den galna värmlänningen till doktor om huvudvärk och ryggvärk och jävla gnäll.

Supergnäll helt enkelt

att ha svårt att säga nej till andra och ja till sig själv

Idag är en dålig dag, jag vaknade med mer ont i ryggen. Den där blockaden har visserligen tagit bort en del smärta i benet men inte allt. Den har gett mig lite mera ork. Men jag har fortfarande väldigt ont innuti ryggraden.
Den är inte borta alls. Den skär och jävlas precis som vanligt, när jag hostar, när jag tar i. Det gör bara ont.
Visserligen har jag kunnat vara igång mera. Mer än jag faktiskt har velat mycket mera. Men min kära far är det väldigt svårt att säga nej till. Det går knappt. Det är inte möjligt riktigt. Inte för mig, jag har väldigt svårt att "hävda " mig mot honom.

Jag vet att för min ryggs skull så måste jag börja säga nej till sådant jag inte klarar av. Som att följa med pappa in till Vindeln idag. När min ryggrad skrek AJ så fort jag vaknade. Men jag har så jäkla svårt att säga Nej till honom. Lika dant när jag talar om för honom att han måste bli lyhördare och inte envisas. När jag säger att jag har ont och inte mår bra och att jag inte vill följa med. Att han då slutar tjata och säga : Kom igen följ med. För det blir så svårt för mig att säga nej. Han säger att det är ju kvalitetstid.Sen slutar han inte tjata förens han får sin vilja igenom. Det är svårt det där med att sätta gränser till sina egna föräldrar. Speciellt när de är otroligt envisa.
Jag vet inte om jag tycker att det är kvalitetstid att åka i en bil liggandes och ha så ont innuti ryggraden att det känns som att ryggen är på väg att gå av. ( nej det gjorde den så klart inte men det gör otroligt ont där inne när det skär och hugger och värker)

Skrattar, hostar så skär det och hugger i ryggen. Sätter jag ner hälarna så hugger det i ryggen. Åker jag bil och bilen kränger, eller vi åker över ett gupp eller någon gör en kraftig inbromsning så hugger det i ryggen och skär. Bilresor är inte en ryggtjejs grej alltså.

Så nu är det färdiggnällt för denna gång. Jag är oerhört glad och tacksam att han är här och lagar mat, sopar golv och pratar med mig. Men jag önskar att han skulle vara lite mera förstående bara.

Det som är mest jobbigt är

Jag är hemma. Men det är väl inte så mycket mer än just det.  I förrgår hade jag en grin attack över att jag inte kan städa toaletten efter mig. Det är sant. Jag har inte gjort det en enda gång sedan i december. Det tar kål på mig. För jag tycker det där med toaletter är döäckligt. Speciellt toaletter med märken i. Det är nästan så jag får kräks i munnen när jag går in på en sådan toalett även om det bara är " mina" märken. Kräks kräks kräks.

Jag gör som jag brukar göra när jag har svårt att klämma ur mig vad det verkligen handlar om. Jag tar upp andra saker. Som att jag har ont i ryggen. Som att jag känner mig som världens största belastning för precis alla. Som att jag vill att maken ska flytta även om jag då kommer känna mig som värsta största boven för Sven och Svärisarna och Familjen Nilsson som stannar kvar i Norrland hos dem för att jag är för sjuk för att flytta på mig. Sen kom jag till kärnan. Kärnan av allt. Denna jävla primära jagkanintestädatoletteneftermig. Det som verkligen ligger där inne som en ful ångestbobba och spottar på mig. Det jag tycker är as as asjobbigt.

Så här kommer det. Jag är så jävla handikappad att jag inte ens kan städa toaletten efter mig. Så är det. Där nu har jag sagt det högt och tydligt. Så kommer jag på besök och måste göra en viss sak. Räkna inte med att toan är som när ni lämnade den. För jag kan nämligen inte städa efter mig och det tar kål på mig.

Det gör verkligen det. För märken  i toan är något av det värsta jag vet. Jag kan alltså om jag är hos vänner eller ute på stan, om det råkar vara märken i toan. Ja, alltså detta var innan jag var frisk. Städa toan frenetiskt innan jag går på den själv. Sen städar jag efter mig själv också. För jag vill inte lämna the loo på det sättet. Så är det.

Och nu gör jag det konstant och det är så himla jobbigt. Det är så fruktansvärt, fruktansvärt jobbigt att det kan få - får - mig att grina. Så är det. Pinsamt är det. Men jag kan inte ens en sådan enkel sak längre. Och  Det Grinar Jag Över.

bild lånad från mia-mia.com

Bangura dunkar in en frispark? Skärpning Aftonbladet

Ibland måste jag bara förvåna mig över AB( aftonbladet) språkbruk och sportkunskaper. Se här:
Deras huvudrubrik om fotbolsmatchen är alltså: Bangura dunkar in en frispark. Och har det på startsidan av aftonbladet.se
Det handlar så klart om fotboll. AIK kickar ass med det andra laget.

Den som kan något om sport vet att dunkning har med basket att göra, inte med fotboll.
Inte för att jag är någon självutnämnd sportfanatiker. Men så mycket vet jag

Att
1. Dunkning( eller dunka) har med att man tar (basket) bollen med båda händerna eller en hand, hoppar upp och slår den genom korgen med händerna som följer med ända upp.





2. I fotboll är det förbjudet att använda händerna på (fot) bollen. Det kallas då hands. Den enda som får röra (fot) bollen med händerna är målvakten.


Så aftonbladet. SKÄRPNING. Om ni inte kan sport håll inte på att skriv om det. Eller anställ en vettig sportreporter som kan skillnad mellan olika sportar aka. Händerna är tillåtna på bollen i basket men inte i fotboll.

Detta är en Slam Dunk eller dunkning.

Detta är hands.  Väldigt förbjudet i fotboll.

Pappa och grinigheten

Jag hade precis hunnit somna och hade min TENS var på. Jag är väldigt trött och har väldigt ont. Då ringer telefonen. Det är pappa.
Jag svarar:
Hallå. med jättetrött röst
Pappa:Hej, sov du?
Jag : Ja, jag har ont och är trött?
Pappa:Vad bra då fick jag väcka dig för en gångs skull! Säger han med en klämma till dig röst.

Det är lite småfrustrerande när han är på det humöret. Han var på riktigt grinigt humör och jag såg inte fram emot samtalet eftersom han med all säkerhet inte skulle vilja lägga på luren på en gång och jag inte skulle fortsätta sova.

Sen började han prata om något annat på lika grinigt humör och då bröts samtalet. Jag var helt säker på att han skulle ringa upp. För vi har väldigt dålig mottagning här hemma. Men det gjorde han inte och nu kan jag inte somna om. Jag som sov så gott och jag som har så ont.

Jag gillar verkligen inte att bli väckt. Och jag gillar verkligen inte att bli väckt av en pappa på det humöret.

Du skall icket hosta med opererad rygg full med diskbråck

Jag har kommit på en ny grej som är verkligen apjobbigt med diskbråcksrygg. Det är att hosta och nysa. Varenda gång jag råkar nysa eller hosta hugger det i hela ryggen och det känns som att jag håller på att hosta av min svank och den är på väg ut ur näsan. Det är verkligen inte en angenäm upplevelse ska jag tala om. Plus att jag inte medvetet kan spänna mina magmuskler för att underlätta för ryggen när jag nyser. De bara kommer.
Jag har inte vetat om det här för jag har ju inte varit förkyld en enda gång sedan jag gjorde illa mig förra sommaren. Det var en upplevelse att vara med om när jag upptäckte det häromdagen.

Och nu pratar jag inte om någon trevlig upplevelse som typ få höra ett jag älskar dig, du är bäst! nej nej utan typ fyfarao så himla ont det här gjorde nubrötjagryggen upplevelse.


Trevligt värre- I.N.T.E!

google.se

Däppt

Det känns som mitt huvud ska gå i bitar och att allt snor vill komma ut ur öronen istället för att komma ut genom näsan för där är det stopp.Nu måste jag hinna bli frisk. Här ska vräkas i vätska. Jag menar jag kan ju knappast ta mer alvedon eller pronaxen så där går det tji. Jag ska dock försöka få Sven att ge mig lite enchinagard eller vad det nu heter från översta hyllan i köket. Dit jag inte ens når med stol.
Nu ska jag krypa ner i sängen igen. Se på tv 4 morgon och sova igen. Jag vill vakna frisk och utan nästäppa. Tror du det är möjligt?

Min rygg har tagit min spontanitet

Idag har jag faktisk varit på golvet, jag har suttit på en mjuk madrass och kammat Pringle(  lånehunden) och Jenna har suttit bredvid och bara kamma mig matte, kaaammmaaa miiig.
Jag höll på en liten stund men sen sa ryggen ifrån och då slutade jag.

Jag börjar bli bra på det där med att lyssna på min kropp när den säger ifrån. Det är faktiskt en gåva. Att få lära sig sina egna begränsningar.
Jag är en rätt hetsig person, pratar fort, vill mycket, gör allt samtidigt. Jag går igång i 180 hela tiden med sånt jag tycker om. Som att jobba och plugga. En del saker kan jag vara hur slö som helst med. A k a måla dörrarna i datorrummet bruna aka 2008( det har jag inte gjort än).

Men jag lär mig sakta men säkert att göra saker jag tycker är tråkig på tid men även att inte gå på i ullstrumporna med saker som jag tycker är kul. Ibland kan jag känna mig väldigt splittrad i huvudet för att jag vill så mycket samtidigt. Jag vill för mycket helt enkelt. Det är fint att lära sig att sortera ut saker och göra en sak i taget även om man kan göra två saker i taget utan att det blir jobbigt. Det är väl lite det som att bli vuxen handlar om. Att inse sina begränsningar, sätta gränser, göra färdigt och att göra en eller två saker i taget. Inte allt på samma gång.

Jag är väldigt glad att jag har lärt mig att göra en eller två saker i taget, lyssna på mitt huvuds begränsningar, göra upp planer så att jag oftast kommer i tid. Jag sitter nästan aldrig med tenta ångest när jag pluggade( jag längtar tillbaka så jag kreverar) för jag lämnar in i tid. Oftast. Jag vet slutdatumet, jag lägger upp min egen planering och håller den. Det fungerar fint.

Det här med kroppens begränsningar har jag aldrig förstått förut. Jag har inte fattat alla gravida kvinnor runt omkring en som säger. Jag har fått lära mig lyssna på kroppen. Jag kan inte det där. Jag lyssnar på kroppen. Som om de vore en upplyst buddha som bara aouuum jag är ett med min kropp och lyder dess minsta vink( tänk nu att man säger detta som ett mantra). Nu fattar jag precis. Jag är inte gravid, utan har fått lära mig lyssna på kroppen i alla fall. Lär man sig inte lyssna på sitt sinne eller sin kropp så går man förr eller senare in i väggen och det slutar med att både sinnet och kroppen går sönder. Min kropp gjorde i alla fall det för att jag inte har lyssnat på den.
Jag tror att det är många med mig som är i samma situation. Antingen går kroppen sönder eller så blir man utbränd.  Det är kroppens och sinnets sätt att tala om för en att det har gått för lång tid av att inte lyssna på stressen, kroppen och sinnets skriksignaler. Min kropp gick sönder och jag blev inte utbränd. Men får man inte diskbråck så får man något annat tills man lyssnar på sin kropp och verkligen gör som den säger.

( Jag pratar inte om hemska sjukdomar nu som cancer, MS, ALS, demens osv, inte heller om olyckor ifall de inte var orsakade av stress såsom benbrott, ryggbrott, osv) utan jag pratar om ont i ryggen, ont i magen, utslitna kroppar( som inte har blivit utslitna på normalt åldrande sätt). Jag talar om när man får ont i magen och inte lyssnar på sig själv. Att det här trivs inte jag med, jag mår inte bra av det här och så fortsätter man av en vana för man vet vad man har men inte vad man får.

Det är det jag pratar om. Ibland måste man våga något nytt än att hålla kvar vid det gamla som inte är bra för en. Även om det är svårt och jobbigt.

Därför kan jag känna tacksamhet blandat med hat mot min trasiga rygg. Tacksamhet för att jag får lära mig lyssna på min kropp och veta mina begränsningar. Men samtidigt ett hat över smärtan och mitt osynliga handikapp. Att alltid konstant behöva anpassa sig runt min rygg. Mina diskbråck har tagit bort min spontanitet.

Det är vad den har gjort.

Grinkärringen spökar

Åh vilken morgon jag var uppe först vilket tillhör en raritet i den här familjen. Jag åt frukost och sminkade mig. försökte piffa till håret och göra mig snyggare än vanligt. Maken skulle bära ut min väska.
Klockan 7.15 satte jag mig i bilen för att vänta. 7.30 hade vi fortfarande inte åkt och jag blev grinig. Vi skulle ta Svens bil för den skulle han fixa med i Umeå. Sen skulle han tanka och för att tanka måste man åka 1,2 mil in till Vindeln och jag blev ännu mer irriterad. Sen visade det sig att maken hade glömt att stoppa in min väska till Sjukgymnastiken i bilen. Då blev jag ännu grinigare för att vi var tvungen att åka tillbaka.
Sen åkte vi in till Umeå och då är hela väg 363 en stort vägbygge och vi blev stoppade av en vägvakt. Då började jag nästan grina av irritation. Sen kom vi äntligen fram. Vi checkade in bara "5 " minuter sent. Jag som var i tid från början. Verkligen inte en bra start på dagen.

Sven har inte heller någon bra start på dagen med tanke på att jag är grinig och den där saken till bilen som han skulle fixa inte blev klart.

Jag bad om ursäkt för min grinighet. Men jag är inte känd för att ha ett toppenmorgonhumör och när något är viktigt för mig vill jag vara i tid. Jag hade tom förberett och allt denna gång. Packat väskan kvällen innan. Letat fram och lagt i väskan mina papper om ryggträningen och även kallelsen till sjukgymnastiken.

Grinkärring ab. Det var jag i morse det.

Idag har jag tagit det väldigt lugnt. Jag har mest legat i sängen och i soffan. Gått utanför dörren tre gånger och gått en liten fyrkant på gården. Mycket längre än vad jag gjort på länge.
Vet du jag är faktiskt lite glad innerst inne över att de opererade fel förra gången. Jag menar om det hade tagit  rätt diskbråck då så hade jag inte varit av med två nu.

Nu genom att ha två diskbråck borta har jag faktiskt en chans till att bli det bästa jag kan bli. Att rehabiliteras till en superkvinna med skavanker. Jag vet att min framtid måste anpassas till min rygg. Jag måste hitta alternativ.
Inom allt jag gör.

Jag vet att jag tjatar mycket om min rygg här på bloggen. Det är väl allt jag tjatar om egentligen. Men jag är nyopererad igen. Jag har det här som mitt andningshål.  Mitt andningshål där jag kan kräkas ut allt om förlamade tår och bortdomnad fot om operationer och värk. Om sorg och annan smärta som relaterar till min rygg. Det är vad jag gör med min blogg. Åtminstone just nu. Jag längtar till den dagen då jag inte behöver ha bloggen till rygg gnäll. Utan kan skriva om andra roligare saker.

Men just nu är den mest till för ryggnäll

Är det inte så att du känner efter lite extra nu?

 Jag förstår att omvärlden inte kan förstå min smärta, det är ingen som kan uppleva någon annan persons smärta. Det är något som är väldigt subjektivt och självupplevt. All smärta är inte lika dan. För man har olika smärt-trösklar. Lika dant som det är med självförtroendet, vissa tvivlar på sin egen förmåga mer än vad andra människor gör.

Jag kan få frågor som:" Är det inte så att du känner efter lite extra nu efter operationen" eller innan min operation fick jag frågor som " Har du verkligen så ont?" Den kan jag få även nu." Har du verkligen så ont? "
Och nej, det är inte idag jag har fått den frågan, utan det är av olika människor lite då och då som det kommer upp en sådan fråga. 

Jag kan förstå att på något sätt är det för att visa empati och visa intresse över att jag har ont. Men shit. Vet ni hur det känns, och ja, jag kanske tar det helt på fel sätt. Men när jag får sådana frågor. Som "känner du inte efter lite extra nu efter operationen" eller "Har du verkligen så ont" så känns det som att jag blir ifrågasatt. Jag har god lust att bara öppna min mun, riva ur mig min ryggrad och trycka ner den i halsen på vederbärande person och säga: Varsågod, känn efter själv. Jag ger gladeligen bort mina diskbråck. Tror du inte på mig så varsågod och pröva. 

Jag vet att det inte är så folk menar. Men man måste faktiskt tänka på hur man säger saker. 

Jag vet inte om folk förstår det här med diskbråck, lite ont i ryggen, ryggskott, trött i ryggen, ja visst, det kan man fatta. Men diskbråck. Det gör jätteont. Jag kan ärligt säga att jag reagerar snabbare på smärta nu. Det gör jag. Jag vet att jag inte inbillar mig längre. Jag vet att jag har den och det är tillåtet. Jag kanske säger oftare till att jag har ont. För  jag har fått en dom. Jag har mina diskbråck. Det ger mig " rätt " till att känna som jag faktiskt gör. Att ha ont.

Förut innan jag visste att jag hade diskbråck. När jag gick till doktorn och hon sa att det var för att jag var tjock. Även om jag visste att denna smärta var annorlunda mot något jag innan har känt. För Nervsmärta är inte samma sak som djävulusisk träningsvärk eller ett utdraget ledband precis eller ett blåmärke eller ett sår som läker eller att man har ont i musklerna för att man har ramlat. ooh nej. Nervsmärta det är en helt annan liga av smärta.

Så var det som att inte ens jag vågade ta min smärta på allvar. Jag vågade inte ta mina bortdomnade ben på allvar. Eller att jag hade ont så jag grät varenda gång jag skulle ut på promenad. "Det var ju bara att bita ihop, för jag är ju ung, och stark och en gnällig typ". Jag kunde ofta känna att andra människor tyckte att jag var en riktig gnällkärring när jag sa att jag hade ont och att jag överdrev.  Jag vågade därför inte medge ens för mig själv att jag hade så ont som jag faktiskt hade. Jag vågade inte säga ifrån när jag inte orkade bära något tungt eller gå på den där långa promenader. När jag gick i höstas på promenad hade jag som mål att inte stanna och vila mellan två lyktstolpar. Jag klarade inte det för att jag hade så ont. 

Jag tillät mig inte att erkänna för mig själv att jag hade så ont, för när folk säger till en att "man överdriver, eller inbillar sig" då blir det tillslut en sanning, speciellt om det är sjukvården som säger det till en. För jag hade förbannat ont, jag kunde inte lyfta mitt ben rakt 20 cm från marken i somras. Men jag vågade inte säga hur ont jag hade för att jag då skulle upplevas som en gnällig kärring. När jag sedan fick min MR i Januari och blev akutopererad efteråt. Då kändes det okej att erkänna för mig själv hur ont jag har haft och hur ont har jag just nu.

Jag vet att det kan vara en kombination av att jag tillåter mig själv att känna att jag faktiskt har ont. Att jag erkänner för mig själv att min rygg är sjuk och dålig och jag kommer ha ett ryggproblem resten av mitt liv som jag måste ta hänsyn till i min vardag. Jag förstår att folk bryr sig, men tänk på hur ni säger saker. För jag inbillar mig inte min smärta, jag lever i den. TRO MIG, hade jag kunnat tänka bort den, så skulle den ha varit borta sedan länge. Jag vill inget annat än att vara smärtfri, jobba och plugga.

Jag vet att ni inte menar det som det låter utan säger utav omtanke. Men ibland blir det bara lite fel.  Tänk efter före nästan gång.

Hur kan man operera fel!

Sist jag gjorde magnetröntgen så trodde jag att jaja, jag ska röntga mig, sen om två veckor får jag provsvar och sen om ja sisådär 5-7 månader blir det operation. Jag fick akutinläggas samma kväll och  opereras 3 dagar senare, för att det var visst en skallskada och ett akutsnitt som skulle till just min operationsdag(ar).
Jag hade inte i mitt huvud just då att det kunde gå så fort efter en röntgen, att det var så akut som det var. 

Jag var hos sjukgymnasten idag. Hon sa att vad hon hade läst i mina journaler ifrån Ortopeden så hade de opererat fel nivå i ryggen, aka fel diskbråck. De har opereret i L4 L5 området istället för S1 där jag har mitt största diskbråck. ( Du vet det där som var så stort så jag kunde bli förlamat, du vet det, det är antagligen kvar, hoho så roligt) Så hon tyckte jag skulle gå tillbaka på ruta ett. Att bara spänna magen, eller göra en övning per dag.Om jag kunde, men det ska inte göra ont. Hon sa även att om ortopeden inte vill operera mig, så ska jag be om en second opinion från Strängnäs Ryggklinik. De ska vara bäst i landet. Men att de troligtvis funderar på en operation eftersom de gör en till MR med kontrast av rygg. Annars skulle de nog inte vilja göra en ny röntgen. Sen sa hon att, det kan gå lika fort med operation den här gången som förra. Kom ihåg att KRÄVA ett operationsamtal och ställa alla frågor och funderingar( hur går op till, vilken disk ska ni operera, ska ni ta bort hela bråcket osv). Hon är bra min sjukgymnast. Hon är verkligen på min sida.

Det känns som att vara tillbaka på ruta ett. Hur kan man operera fel diskbråck? HUR KAN MAN!!!

Maken sa: Men Ellinor du får tänka på det positiva, tänk så ont du hade innan operationen, om det nu blir en operation till så tar de ju bort mer diskbråck och då kommer du säkert bli bra. Jäkla positiva typ.Tur att han är min och kan få mig på bättre humör.

I morgon är det dags för en ny Magnet Röntgen den här gången med kontrastvätska.

Tills jag vet vad som är felet blir det inga fler av den här övningen nedanför.

Sjukgymnastik efter diskbråck.

mega gnäll

Jag sitter och tycker hemskt synd om mig själv just nu. Jag riktigt suckar för mig själv och tycker att solen känns lite mindre lysande och livet är lite hemskare än vanligt idag. Det  är bara negativt och gråtskvättigt i huvudet just nu.
Jag ser hur skitigt det är i hela vårat hus. Det spelar ingen roll hur mycket man damsuger så är det hundhår och näverbitar från veden över allt. Jag är nog lite vinterless helt enkelt.

PS: Idag skulle jag varit i skolan och lärt mig om ekonomi ur ett HRM perspektiv. Men det är jag inte. Jag är hemma och sjukskriven och eländig. Nu ska jag gå och vila ryggen. Ds

Trasig Vivaz

Min mobil är trasig. Den är mindre än ett år och så bara gick den sönder.
Du vet kontakten där man stoppar i laddarkabeln. Den följde med ut idag.
Så mobilen har inte ett enda uns av batterikvar i sig och jag kan inte ladda den.

Suck och stön. Så fruktansvärt irriterande. Jag ska leta reda på kvittot och garantibeviset och så måste vi åka ända in till Umeå för att lämna in den. Så om du vill ha tag på mig ring till makens telefon. Maila, facebooka,skypa eller kör med röksignaler. Något annat fungerar inte.

Skitdag

Om två dagar är det en månad sen jag gjorde min MR( magnetröntgen) och de konstaterade Diskbråck i fyra nivåer. det innebär att jag har fyra diskbråck i min rygg.

Det är fem dagar kvar innan min operation är en månad gammal. På nått sätt känns det som att hela min värld har smalnat av till att handla om hur min rygg mår.
Innan operationen kände jag att det inte var okej för mig att ha så ont som jag faktiskt hade. Att jag bara var en gnällkärring. Jag tillät mig inte. Även om varje promenad var en plåga.

Jag vet inte, jag är bara less just nu. Jag har ont.
Idag är ingen bra dag helt enkelt. Det känns skit och jag har skitont.

Ärr efter diskbråcksoperation

Idag har jag haft en sån där uppretande dag. Du vet jag har stört mig på folk( inte maken eller Sven) men andra människor och saker. Så här kommer spykvarten.

Skrivarpappret är nästan slut, vilket gör att jag inte kan skriva ut det jag behöver skriva ut. Mycket irriterande.

Pappa ringde och var på ett av de "snällare" "jag ska vara grinig på omvärlden och har bara dig att gnälla på min dotra humör". Utan för den sakens skull vara otrevlig. Han ville bara inte höra på mina åsikter och sen gå vidare. Han ville helt enkelt gnälla. Och jag ville inte lyssna på hans gnäll.

Jag har sett mitt lönebesked. Vilket inte är så kul när man är sjukskriven.

Det har varit typ 20 minus ute hela dagen.


Superdag. Sen har det hänt en hel drös saker till som min blogg inte är ett forum för.
Men nu har jag gnällt lite. Det känns inte bättre.

Mega gnäll

I natt har inte varit någon bra natt för mig. Jag har haft ont och inte kunnat sova.
Jag tror det är trapphistorien, jag ramlade ju i trappan härom dagen,  som spökar med mig. Sen kan det ha med att jag gjorde för mycket igår.
Jag var hos Svärisarna och åt middag. Jag gick längre än vad jag gjort hitills på mina promenader.
Det blev en överdos av för mycket aktiviteter för mig. Eller inte mig, inte mitt huvud. Men min kropp.
Jag är fortfarande inte van över att kroppen inte vill som jag vill. Det är ju trots allt inte så länge sedan jag låg där på operationsbordet. På fredag är det tre veckor. Men min hjärna, den greppar inte det.

Då kommer straffet, värken, foten och det onda i ryggen.

Idag hade jag sett fram emot en av veckans två stora händelser. Jag skulle gå på personalmötet. Skulle gå, för min kropp har bestämt något annat. Min kropp har bestämt att den ska inte gå. Den ska vara hemma och ta det lugnt och bli bättre. 
Den andra stora händelsen är att den 17e ska jag gå på sjukgymnastik för första gången efter operationen och för i år. Det ska bli så roligt. Allt jag vill är att bli bra och kunna arbeta heltid.

Oups I do becomes I don´t, or I do but not just yet.

Nu tänker jag svära. Jag veet man ska inte.
Men FAN, Jag och maken är inte gifta enligt skatteverket: Enligt dem är jag bara singel och han med. Det är inte makarna Olsson.
Här står man och lovar dyrt och heligt inför sin familj och gud och hela balunsen i kyrkan och så skickar inte prellen in papperslappen till skattemyndigheten.
Hur frustrerande är inte det.  Fräs! så irriterande!

Så enligt lagen är vi inte gifta. I hjärtat är vi det och jag har bild och filmbevis.
Men vad sjutton gör det om inte prästen registrerar det. Jag blir så lack så jag ruggar.


Så nu har jag ringt till kansliet och voffat. Eller rättare sagt.
De skulle ringa upp mig i eftermiddag eller i morgon. och då ska jag voffa.
To be continued.

20101010 Under våran vigsel. Finaste kortet

Alltså det är inte lite kallt ute

Det är kallt kallt kallt ute. Minus 29,6 grader helt otroligt kallt. Burr