Min rygg har tagit min spontanitet

Idag har jag faktisk varit på golvet, jag har suttit på en mjuk madrass och kammat Pringle(  lånehunden) och Jenna har suttit bredvid och bara kamma mig matte, kaaammmaaa miiig.
Jag höll på en liten stund men sen sa ryggen ifrån och då slutade jag.

Jag börjar bli bra på det där med att lyssna på min kropp när den säger ifrån. Det är faktiskt en gåva. Att få lära sig sina egna begränsningar.
Jag är en rätt hetsig person, pratar fort, vill mycket, gör allt samtidigt. Jag går igång i 180 hela tiden med sånt jag tycker om. Som att jobba och plugga. En del saker kan jag vara hur slö som helst med. A k a måla dörrarna i datorrummet bruna aka 2008( det har jag inte gjort än).

Men jag lär mig sakta men säkert att göra saker jag tycker är tråkig på tid men även att inte gå på i ullstrumporna med saker som jag tycker är kul. Ibland kan jag känna mig väldigt splittrad i huvudet för att jag vill så mycket samtidigt. Jag vill för mycket helt enkelt. Det är fint att lära sig att sortera ut saker och göra en sak i taget även om man kan göra två saker i taget utan att det blir jobbigt. Det är väl lite det som att bli vuxen handlar om. Att inse sina begränsningar, sätta gränser, göra färdigt och att göra en eller två saker i taget. Inte allt på samma gång.

Jag är väldigt glad att jag har lärt mig att göra en eller två saker i taget, lyssna på mitt huvuds begränsningar, göra upp planer så att jag oftast kommer i tid. Jag sitter nästan aldrig med tenta ångest när jag pluggade( jag längtar tillbaka så jag kreverar) för jag lämnar in i tid. Oftast. Jag vet slutdatumet, jag lägger upp min egen planering och håller den. Det fungerar fint.

Det här med kroppens begränsningar har jag aldrig förstått förut. Jag har inte fattat alla gravida kvinnor runt omkring en som säger. Jag har fått lära mig lyssna på kroppen. Jag kan inte det där. Jag lyssnar på kroppen. Som om de vore en upplyst buddha som bara aouuum jag är ett med min kropp och lyder dess minsta vink( tänk nu att man säger detta som ett mantra). Nu fattar jag precis. Jag är inte gravid, utan har fått lära mig lyssna på kroppen i alla fall. Lär man sig inte lyssna på sitt sinne eller sin kropp så går man förr eller senare in i väggen och det slutar med att både sinnet och kroppen går sönder. Min kropp gjorde i alla fall det för att jag inte har lyssnat på den.
Jag tror att det är många med mig som är i samma situation. Antingen går kroppen sönder eller så blir man utbränd.  Det är kroppens och sinnets sätt att tala om för en att det har gått för lång tid av att inte lyssna på stressen, kroppen och sinnets skriksignaler. Min kropp gick sönder och jag blev inte utbränd. Men får man inte diskbråck så får man något annat tills man lyssnar på sin kropp och verkligen gör som den säger.

( Jag pratar inte om hemska sjukdomar nu som cancer, MS, ALS, demens osv, inte heller om olyckor ifall de inte var orsakade av stress såsom benbrott, ryggbrott, osv) utan jag pratar om ont i ryggen, ont i magen, utslitna kroppar( som inte har blivit utslitna på normalt åldrande sätt). Jag talar om när man får ont i magen och inte lyssnar på sig själv. Att det här trivs inte jag med, jag mår inte bra av det här och så fortsätter man av en vana för man vet vad man har men inte vad man får.

Det är det jag pratar om. Ibland måste man våga något nytt än att hålla kvar vid det gamla som inte är bra för en. Även om det är svårt och jobbigt.

Därför kan jag känna tacksamhet blandat med hat mot min trasiga rygg. Tacksamhet för att jag får lära mig lyssna på min kropp och veta mina begränsningar. Men samtidigt ett hat över smärtan och mitt osynliga handikapp. Att alltid konstant behöva anpassa sig runt min rygg. Mina diskbråck har tagit bort min spontanitet.

Det är vad den har gjort.