Jäklar rygg

Ja men okej då! Benet krånglar idag. Det småkrampar så fort jag har det rakt eller för mycket böjt vilket ger en väldigt konstig kroppställning när jag ligger ner.
Men det är inte så farligt. Det går ju över när jag har vilat.

Dagen går och benet krånglar.
Och nu när vi var ute. Vi hade varit på konsum smällde garagedörren rakt i ryggen på mig. Fysatan.

Så jag är heldeppig, saknar Maken och tänker äta chesecrunchers bara så du vet.

Om vi är vad vi har och det går förlorat

Jag köpte för några år sedan Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Den är skriven i dagsform. Alltså den andra september och så står det någon liten klokskap just på den sidan och så kan man skriva sina egna funderingar runt just den sidan.

En av dessa klokskaper är:

Om vi är vad vi har , och vad vi har går förlorat, vilka är vi då?

Det är en mening som jag har tänkt på rätt länge och jag tror inte det är menat som yttre saker, det kan det ju även göra, ifall man förlorar ett hus eller så. Men jag tror det är menat som kroppsliga värden. 

Om vi är vad vi har, jag hade en fungerande kropp. En kropp som inte var felfri, men fungerande. Nu känns det som att jag har förlorat idén om min kropp. Om det som har varit. Om den där himla valfriheten. 

Jag som var så stolt att jag ändå kunde gå så långt.   

Här är jag och min förra arbetkamratsgäng som har gått/ sprungit blodomloppet.  Jag var rätt stolt över min kropp ändå även om jag skämdes för att den var tjock. Nu skäms jag inte ett dugg för att den är tjock min kropp. Det är helt plötsligt inte lika viktigt hur den ser ut bara den fungerar.

Jag var stark som en hel karl ( kolla lixom, tre stockar med björk ( 3!!)) Och jag bar massor av stockar den dagen, Maken och Svärfar kan gå i god för mig. Maken sa att han aldrig har sett mig slita så mycket. Tänk att den där superkvinnan faktiskt är jag. Jag har gjort allt det där. Jag har burit trädstockar, jag har gått 1,2 mil. Jag har gått blodomloppet två gånger. Jag har spinnat, simmat, jag red från jag var 4 år till jag var 17 år. Jag har gått i nio timmer i Skottland med Malin uppför GlennNevis. Jag har burit en ryggsäck med 20 kg på mig i 16 dagar när jag var i Skottland. Jag har cyklat flera mil.  Jag har dansat afrodance när det var nytt och varit ungdomsledare i Aeorobics. Jag har åkt skidor, utför och på längden.

Jag har till och med uppträtt på lilla scen på Grönan ( grönalund) med min högstadie skolans aerobicteam. Vi hette flowerpower. Skolan heter Blombackaskolan så det passar. Jag har freaking suttit och ridit på en riktig tjur!  Det är sant, han var inte en oxe, en riktig tjur på en bondgård med franska kor, de där vita.Tänk att min kropp har klarat allt det där och mycket mer. Sen går den bara och blir trasig. Hur dumt är inte det lixom?

Folk säger till mig att jag inte är lika glad nu för tiden. Att jag är mer ilsk och gnällig. Men det kanske blir så när kroppen sviker en. När kroppen inte vill som man själv vill och man  måste komma överens med det nya förutsättningarna. När själen, hjärnan och hjärtat vill så mycket mer än man faktiskt klarar av.

När man längtar bort från sig själv, eller den kropp man sitter fast i. Såsom jag gör idag. 

Idag längtar jag till det friska jag. Eller den friska kroppen jag en gång hade. 

Den som var så jäkla kool så den fick gå på dejt med Martin Stenmark och hans brorsa=)

Jag menar hur skjutton slår man det? ( ja förutom när man gifter sig med han man älskar mest, shit vilken grej alltså, bröllop och fira kärleken åh)

Så vem är man då när man har förlorat det man var. Ja, annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Man klarar inte samma saker som innan, man lever i smärta och biter ihop. Blir grinigare och surkärring, man lever, men ens kropp den vill inte som hjärtat vill. 

Det jag har lärt mig är att säga nej. Nej för att min kropp inte klarar av saker och ting, och när jag inte gör det, säger nej till andra för att säga ja till mig själv. Ja då straffas jag rejält. Min kropp sparkar mig i häcken och säger. NONO Ajabajamaja inte bajsa i rabatten,

Så vad är man då? När man förlorat den man var? Ja, längtandes och strävandes och inte ger man sig. Man tränar och ger inte upp. Det är vad man blir envisare än vad man redan är. Man blir en doer. 

Ont det gör ont, men endå

Idag har jag väldigt ont i ryggen, väldigt, jag har tagit en stesolid och då har jag ont. Med tanke på att jag verkligen inte gillar att ta extra meds och jag bara har tre tabletter hemmaoch bara tagit det lugnt idag. Förutom att jag var ute med hunden en stund mitt på dagen för att vara en rolig matte.
Jag gick på promenad längre än vad jag brukar. Jag gick ner till den lilla gråa ladan och tillbaka med Jenna i koppel hon kissade. Toppen det tar sig det här med koppelträningen med kryckor. Sen fick hon vara lös och jag stod stadigt med kryckorna i marken och sparkade boll åt henne som hon hämtade och jag fick sparka igen. Tur att hon inte kräver så mycket min vovve i motionsväg.
Efter det drack hon lite vatten ur tunnan och vi gick in.

Sedan har jag legat i sängen, nere och uppe och bara tagit det lugnt. Jag har så himla ont idag. Jag tror att det är en reaktion på att pappa har kört med mig. Jag vet att det är väldigt svårt att förstå hur en bilfärd kan vara jobbig för någon som har stolen nedfälld så långt bak det bara går och inte kan sitta och åka bil.
Innan jag fick min ryggskada, mina diskbråck, min diskdegenerativa sjukdom så tyckte även jag att det inte var jobbigt att åka bil. Jag har definivt varit lika ovetande som alla andra friska människor. För allt handlar om perspektiv och upplevelse. För det går inte att förstå hur någon har det eller upplever saker och ting eftersom man är inte dem liksom de inte är jag.

Så därför lider min kropp just nu och har ont idag. Den skriker för att jag inte har lyssnat på den under tiden pappa har varit här. Det är så jag gör. Jag stänger inte av det onda, jag bara vägrar lyssna till det för att orka säga ja, fast jag borde säga nej. Det får jag lida nu när jag tar det lite lugnt och inte åker bil idag. Jag har legat konstant förutom promenaden. Jag har sovit och haft huvudvärk när ska denna huvudvärk gå över? har haft  den enda sedan jag tog min blockad i ryggraden. (Jag försökte ringa till ortopedmottagningen för att höra om det är vanligt med huvudvärk efter en blockad. Men de hade slut på telefontider.)

Så idag får jag plågas av att jag inte har lyssnat på min kropp för att jag har svårt att säga nej.
Jag hoppas verkligen det ger med sig snart.

Diskdegenerativ Sjukdom Del 2 och SRS

En frisk disk i en diskdegenarativ rygg

En frisk disk.

Bilden ovan är en magnetröngten av en nästan frisk disk som sitter i min bröstrygg. Om du tittar på den tecknade bilden till höger, på den översta av diskarna. Så ska en normal disk se ut. Så du ser att den som är min ryggrad är sjuk.

Jag ska börja med att förklara bilden som är ovan ( Magnetröntgen).Allra längst till höger är baksidan av diskarna.Lite till vänster om dem på bilden är det tre lodräta streck. Detta är nervkanalen och ryggmärgsvätska. Sedan kommer två stora fyrkantiga block som är kotor med en mindre rektangel i mitten detta är en disk.

 En frisk disk ska på en magnetröntgen bild  ha ett ljust innehåll utan grumlighet och även ha ljusa sidor och kotorna ska inte ligga mot varandra. Det gör denna disk och den har även lite diskdegeneration. Diskdegenerationen är det svarta till vänster i disken. Men i övrigt är denna disk frisk eftersom den har en jämn "vit" färg.

Men det är den friskaste i ryggen jag har så den får duga att visa skillnaden mellan en frisk disk och en diskdegenerativ disk och en med diskbråck

Diskbråck och diskdegenerativsjukdom

Förklaring av pilar
Blå pilar: Är diskdegeneration i diskarna.
Svart pil och Svart Text är ryggkanalen där nerver och ryggmärgsvätskan håller till
Den Lila Pilen är på Nerven
Den röda pilen och texten är Kalkavlagring som finns på ett diskbråck.
den mörkblå pilen är ett diskbråck som rinner ut under kalkavlagringen.


Diskdegenerativ sjukdom eller DDD

Diskdegeneration är en normal process som ryggraden går igenom och börjar i 45 års åldern i normala fall. På mig har det börjat extra tidigt och detta gör att jag har fått diagnosen diskdegenerativ sjukdom.

Diskdegenerativ sjukdom innebär att diskarnas innehåll ett  gelé liknande vätska börjar torka och skalet, eller disk kapseln,  blir skörare.Det visar sig genom att disken får svarta kanter och mörkare och ojämnare färg inuti diskarna. ( Där de blå pilarna pekar) När disk kapseln har blivit skör kan det lätt bli sprickbildningar och diskmassan rinner ut och blir diskbråck.Om diskbråcket rinner ut inåt ryggkanalen kallas det Ritsopathi och ger ischias värk. Det är först när diskbråcket trycker på nerven i ryggkanalen som folk får ont av det och det uppstår en inflammation.  Det är värk som strålar ut i ett eller båda benen. Om det blir illa nog kan man även få känselbortfall och bli delvis förlamad. I värsta fall så tappar man känsel och styrsel över underliv och rumpa. Då måste man opereras akut. 80 procent blir bättre vid en operation, 5 procent blir sämre och 15 procent får oförändrade symtom.

Det är runt 20 till 30 % av alla i Sverige som har diskbråck. Oftast känner man inte av sina diskbråck och de kan självläka men det tar över två år för dem att göra det.

En frisk disk ska vara vit  vid en magnetröntgen medan en sjuk disk som har blivit degenerativ är mörkare i färgen och har stora svarta kanter. Det var i alla fall vad doktorn på Ortopeden i Umeå sa till mig.

Den övre disken på bild nummer två har svarta fällt i sig och är väldigt sjuk, även det med
diskbråcket i är en väldigt sjuk disk. Där diskbråcket är har det även blivit kalk ovanför så diskbråcket rinner ut nedanför kalkavlagringen. Det innebär att jag antagligen har haft det diskbråcket väldigt länge.

För när man har haft diskbråck och det ska "läka" så bildar kroppen ett kalklager för att kapsla in disken.
Mitt diskbråck rinner därför ut under  detta kalklager och mina "mycket trasiga och sjuka diskar" ser ut som på bilderna ovan.

SRS
Stycket nedanför är direkt lånat från Stockholm Spine Centers Hemsida. Det förklarar vad SRS är och DDD. Eller diskdegenerativ sjukdom som har satt sig på vissa nivåer i ryggen.
"
Ett segment består av två kotor med mellanliggande disk och två facettleder. Två segment innefattar på motsvarande sätt tre kotkroppar med två mellanliggande diskar samt två par facettleder. SRS är ett svenskt uttryck och internationellt används begreppet degenerativ disksjukdom (Degenerative Disc Disease,DDD).

Detta kan föreligga vid isolerad diskdegeneration, men begreppet kan användas även vid diskbråck och andra tillstånd där ryggsmärtan dominerar och smärtan kan lokaliseras till enstaka segment. Enda undantaget är vid diagnosen isthmisk spondylolisthes (spaltbildning på kotbågen med kotförskjutning).

Symtom på SRS är molande värk i ländryggen som kan avta eller helt försvinna vid vissa positioner. Smärtan är ofta lägesberoende och kan även ha inslag av huggande, skarp smärta vid okontrollerade rörelser, till exempel vid en nysning eller om man snubblar till."
(  http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/srs.html )


Här är även en länk på ett vårdprogram för Diskbråck.  Där ni kan läsa vad man kan göra själv för att förbättra sin sjukdom men även hur vården bör lägga upp eran behandling. Så du har lite koll.
http://www.rehabtjanst.se/files/vardprogram.pdf


Källor:

http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/srs.html

http://stockholm.spinecenter.se/sv/rygghaelsa/diskbrack.html

http://goteborg.spinecenter.se/sv/diagnos-och-behandling/diskbrack-i-laendryggen.html

De måste ju erkänna att de har opererat två olika nivåer och dessutom opererat fel!

Jag har tittat lite på mina Magnet Röntgen bilder och på mitt ärr på ryggen. Jag kan inte förstå att läkarna inte kan inse att de har opererat diskbråck på flera nivåer i ryggen. De hävdar att de inte riktigt vet om de har opererat på en eller två nivåer men att de " borde " ha opererat bara på en nivå. Eftersom det står så konstigt i mina journaler och hehe de har glömt skriva dit att jag har en extra kota så de vet inte hur de ska räkna . Oups!

Låt mig presentera lite bevis.

Bevis nr 1: Ärret

Diskbråck ärr

Ser ni att det är två sorters ärr. Det övre ärret som är lite mer till vänster och har stygn som ser lite ut som ett kinesiskt tecken det är från  min första operation. Det andra ärret som är lite mera till höger och har inga stygn som korsar är från operation nummer två

Rent logiskt hade de gått in på "samma " nivå. Hade de väll gått in via det gamla ärret för att slippa så mycket ärrvävnad som möjligt OCH hade de ifall de nu skulle ha opererat på samma nivå inte gjort ärren parallella?

Istället för under varandra som nu

BEVIS NUMMER 1: Se ärret

Bevis nr 2:

Magnetröntgen med kontrastvätska av ländrygg

Detta är min senaste magnetröntgen bild, en av dem alltså. Ser ni områdena som är markerade med pilar. Detta är alltså ärrvävnad i min hud/muskler och fettvävnad. Det är alltså två ingångar på TVÅ olika nivåer.

Dessa nivåer är dessutom parallela och går inte ihop. Alltså borde de ha gått in på två olika nivåer rent logiskt.


BEVIS NUMMER 2: Se ärrvävnaden innuti.


Kan någon vara vänlig och tala om för mig att jag inte har rätt? Att jag inte har blivit opererad på två olika nivåer så ska jag gärna slicka den där doktorns röv.
Men nu har jag rätt. För annars skulle inte bevisbördan vara så tung. SÅ nu får de krypa till korset och slicka min röv. Om de inte erkänner detta nu och skickar mig till en annan klinik.
Då jävlar ska jag röra om hos dem. Då går jag till pressen.


Jajemensan.

Visst synns det att jag har blivit opererad på två olika ställen i ryggen tydligt. Ni kan väll skriva en kommentar och stödja mig i detta. Att jag ser rätt.

Eller kan jag ha fel?

Jag måste ha rätt? Eller hur?

Kuratorbesök nr ?

Idag höll jag nästan på att missa mitt kuratorbesök. Tur att det finns mail. Hon hade nämligen mailat mig tiden så kl 12.53 satt jag i bilen och var där 13.05. Phuj!

När jag var där pratade jag dels om bemötandet på min 1.5 veckor på sjukhuset. Att jag tyckte det var dålig stil att skicka in en sjuksköterska med resultatet av provokationsröntgen som gjorde att jag inte kunde fråga hur den såg ut och andra frågor som väcktes i mitt huvud som jag inte fick svar på.

Sedan pratade vi om frågorna jag ska ställa på mitt "återbesök" med Enskog.

Jäklar vad jag ska tala honom till rätta. Tur att min mamma kommer upp och kommer med på mötet.
Jag blir så ledsen när jag tänker på hur de har bemött mig.

Norrlands Universitet Sjukhus Ortoped har ett väldigt dåligt bemötande till deras patienter. Så är det bara.

Det där med att komma tillfreds med ett glidlakan

Det är så konstigt, ett glidlakan ligger i min säng, jag som arbetade med folk som behöver glidlakan, jag som var den som var personlig assistent, undersköterska och bäddade i ett sådant här i folks sängar för att de behövde det i sin vardag och jag behövde det för att kunna vända dem lättare och kunna göra ett bra jobb.

Nu behöver jag ett själv.
Jag behöver det för att kunna röra mig i sängen lättare, för att det ska göra mindre ont, för att få en godare natts sömn och kunna kliva upp på morgonen lättare. Att vända mig från sida till rygg. Eller sida till mage. Eller tvärtom. Men nu behöver jag ett, nu behöver jag det som jag hjälpte andra att bädda i.
Nu är det jag som är sjuk, fast det var jag som tog hand om sådana som var sjuka, eller kanske inte sjuka som i förkyld. Men sådana som inte klarade av att sköta sitt eget liv själva.
Nu klarar inte jag av att sköta mitt liv själv. Så jag har ett sådant i min säng, ett jävla glidlakan.

Yrkesroll blir förbytt till det omvända. Det som jag använde på jobbet för att hjälpa min brukare med får jag nu använda själv. Vilken omställning. Vilken twist på livet.

Så här är det ultimata beviset på min ryggsjukdom, på mina hemskt sjuka diskar och min trasiga rygg. Min svårt sjuka rygg, min svårt trasiga rygg som läkaren sa. Du har haft oturen att få en hemskt sjuk och trasig rygg.Så nu ligger jag här med ett glidlakan under mig. Jenna bredvid mig och kan röra mig lättare i sängen. Men jag avskyr det. AVSKYR. Fast jag behöver det. Det är bara ett bevis på förlusten och vidden av hur det är just nu. Men som sagt, det kan ju inte vara för alltid. Jag ska ju bli bättre.

Jag vet inte, jag tänker ska glidlakan vara en del av mig nu? För alltid? Eller kommer det bara vara en period i mitt liv tills ryggen blir bättre ( hahahaha!!!!)

Det har gått nio månader idag efter första diskbråcksoperationen.

Idag, exakt idag för nio månader sedan den sjunde januari 2011 så opererade jag min rygg för första gången. Diskbråck, diskbråcksoperation. Jag suger på ordet. Ordet suger, jag skulle vilja spotta ut det och stampa ner det i jorden och gå där ifrån. Men nu går inte det.

Idag exakt idag nio månader senare så blev jag utskriven från ortoped-akutavdelningen där jag hade legat nio månader tidigare fast ur en annan säng och av en annan läkare.  För mitt diskbråck, mina sjuka diskar i ryggen, min diskdegenerativa sjukgdom, mina döda diskar, mina fyra diskbråck, min knöl i ryggraden som de ska hålla koll på. Jag trodde ju verkligen inte att det skulle bli så här.

Det känns konstigt att inte ha kommit längre på nio månader, nio månader av att kämpa sig vidare framåt. För att kämpa sig tillbaka. Det är ingen idé längre för jag kan inte bli som förut varken mentalt eller kroppsligt så jag måste vidare till något annat något nytt. Så det där med att längta till det som var förut, ja det får någon annan göra för jag tänker inte göra det.

Det är ingen idé att drömma om att bli frisk,att vara smärtfri och ryggfrisk. Det är ingen idé för jag kommer aldrig bli frisk, jag kan bli bättre än det jag är idag.

Men jag kommer aldrig bli bra så jag kan inte längta mig tillbaka till något som är helt orealistiskt. Även om huvudet inte alltid är med även om hjärtat längtar, saknar och drömmer om det som var. Drömmer om idén om det som var. En gång för två år sedan, om ovetskapen om hur det såg ut i ryggen om framtiden och drömmar och planer som krossas. Mål som får revideras till ingenting.
Mål som är på paus. En framtidsdröm som krossas och får bli till något nytt.
Det där med att jag inte klarar allting, det där med att jag gjorde inte allting förut men jag hade möjlighet till det. Jag kunde hoppat bungyjump eller fallskärm om jag hade velat fast jag inte gjorde det. Jag valde att inte hoppa bungyjump. Jag valde att inte göra massor av saker. Men grejen är att jag hade kunnat om jag hade velat. Men nu finns inte den valmöjligheten längre.

Det är nog det jag saknar, valmöjligheten. Att jag är begränsad. Vetskapen om att jag inte kan göra allting längre, även om jag inte hade gjort allting som jag är begränsad av idag då heller, men bara vetskapen om att jag är begränsad. Att jag inte kan välja att göra eller inte göra det som jag inte klarar av längre. Det är det som jag sörjer.

Jag sörjer att jag har förlorat valfriheten och idén om att jag kunde om jag ville men valde att inte göra. Nu kan jag inte välja att inte göra det som jag valde bort. Det är en stor skillnad.

Jag vet att jag måste komma till freds med mig själv, min kropp, mina tankar. Mitt fokus på framtiden. Att det kanske alltid kommer vara så här nu. Nu när valmöjligheten är borta. Ja, då blir mitt fokus på framtiden. Jag vet att jag borde vara här och nu och minfullness är allt läkarna pratar om.

Men jag måste väl ändå få drömma om en ny annorlunda framtid, en framtid utan alla valmöjligheter i världen. Men om de val jag faktiskt kan klara av, de måste jag väl ändå få drömma om.
Drömma om att kunna ta ett varv inne på coop forum. Gå en kilometer, få barn om det nu ens är möjligt. Gud den sorgen. Tänk om min rygg inte kan bära ett barn? Vad ska jag arbeta med? Kan jag arbeta? Vad ska jag göra som min rygg kan klara av. Tänk att klara av att sitta i en timme på en stol. Är det för mycket begärt?

Den där bucket list får skrivas om. Jag måste komma tillfreds med mitt liv helt enkelt. Det nya, funktionshindrade livet som inte syns utan på utan bara hindrar mig. 

Jag har i alla fall firat min utskrivning från sjukan idag och min nio månaders dag efter första operationen med att spendera 500 kr på hjälpmedel. Det blev ett glidlakan och en ny griptång.

Andra firar i champagne eller nya skor, jag får köpa hjälpmedel för att kunna vända mig med mindre smärta i kroppen och kunna ta upp saker jag tappar på golvet.

Här är bilder från diskbråcksoperation nummer ett. Den som skedde för nio månader sedan idag. 

Diskbråck, detta är diskbråcksmassa, det de faktiskt plockade ut ur min ryggrad

Grattis på niomånadersdagen Ellinor.Starkt kämpat även om du inte tar dig någonstans.

Men grattis på niomånadersdagen efter första diskbråcksoperationen. 

Klappar mig själv på axeln

Tröstätning och jag svettas hjärnet

Jag har tyckt så synd om mig själv så jag har ätit upp min present från ondaryggen.blogspot.com som var här och hälsade på, chokladtryfflar och tuttifrutti, sedan har jag även ätit lite polly och druckit lingondricka. Det får man göra när sjukhuset suger, kroppen reagerar konstigt och för att bli bättre får man lida pin.
Det brukar ju heta det, vill du bli fin får du lida pin. Det borde heta vill du bli bättre får du lida pin. Det finns verkligen inget i livet som är gratis, inget som man inte behöver vårda eller bry sig om, ingenting som bara fungerar. Allt i livet behöver man kämpa för, vara omtänksam om och bry sig om. Det är inget i livet som någonsin går smärtfritt.
Men som sagt innan kl 1400 idag var dagen fantastisk tänk besök av två trevliga kvinnor, underbart, och efter kl 16.30 blev den bättre.

Ondaryggen

Sen kom Lotta ( www.lottaz.blogg.se)

Lotta

Jag ligger här och ser på House, min granne  sover och jag har ljudet avstängd, svettas och mumsar godis.

 Pappa kom och hälsade på mig på UVA( uppvakningsavdellningen) även fast jag inte hade varit sövd, de ville ha lite "koll" på mig. Eftersom min "motorik försvann" aka jag var tillfällligt förlamad från midjan och neråt. Pappa hade med sig min kompis som jag fick av Mona efter första operationen som får hänga med mig när jag mår dåligt. Det var skönt att ha han på UVA, jag hade tom med mig kameran ner. Eh , ja, jag är en fototok och eh ja, det är mitt sätt att behålla kontrollen i livet.

Men nu är den tillfälliga förlamningen borta, jag kan stå och vända mig om och mina ben kan jag dra upp, det där med känseln nedanför knäna. Det är en annan femma. Så jag tröstäter. Och det får jag göra.
Sen har jag svettats som en gris sedan sju och det var innan jag började äta godis. Jag tror min kropp kämpar för att vakna till liv igen. Kämpar för att bli bättre och därför svettas jag för den arbetar hjärnet.

Det där med Blockad i Ryggen är inte min grej

Jag säger då det: ALDRIG MER! Fy satan så ont det gjorde och så var nålen inte rätt och de fick sticka flera gånger och jag skrek, grät och skulle liggs still. Tänk dig fulgråt och så jävla ont så jag dör gråt och inte få skaka i kroppen?
Jag sa: Ge mig nått att bita i!
Och de typ tusen doktorer( det var fem. men endå) ba: Det går så bra så och du är så duktig.
Jag bara: DU kan inte säga att det går bra, för det vet du inte för det är inte bra när det gör så jävla ont.
Gud doktorer och bemötande, grrrrr. Jag fick en " spykopp" att bita i ringplasten så jag kunde ligga still i slutet.

Shit vad ont det gjorde, det gör jag ju aldrig om ALDRIG! Visst jag var ett " svårare" fall och har hypersensibilitet i ärrområdet på ryggen och att den där lokalbedövningen inte fungerade så att de och de var tvungen att sticka flera gånger. Jag har visst flera plåster där bak. Att bli stucken och sen ska de "följa ryggkotan medan de skrapar med nålen på kotan för att hitta nerven. FYFAN så ont det gjorde.

Efteråt hade jag ingen känsel från boobisarna och neråt, bena gick inte att röra på med vilja. Jag tänkte det är så här det måsta kännas när man blir lam. De fungerade inte på flera timmar och det som skulle tagit en kvart tog över en timme. TÄnk att bli stucken flera gånger (  minst fem högst 10) i ryggen och rispad i ryggraden för att hitta rätt nerv att bedöva. Gruvsam smärta säger jag bara. Efteråt fick jag sådan djävulusisk spränghuvudvärk så det kändes som att huvudet skulle lossna.

Jag hamnade på UVA för koll, anhöriga ska inte bli insläppta där men pappa fick komma in och jag blev lugnare och mådde bättre. Han hade med sig min lilla giraff jag fick av Mona och min mobil. Han gav mig kramar och höll mig i handen. Käre pappa, tack för att du var där. Sedan var han tvungen att gå.

Jag fick åka upp på avdelningen. Äta middag och håller sakta få tillbaka funktionerna i benen, jag kan röra på dem nu. Förut hade jag inte någon motorik alls.  Bedövningen satte sig på motoriken, aka, jag kunde inte röra benen.

Men nu på kvällen så har jag fått tillbaka känseln till knäna i alla fall och det ska ta några timmar att släppa första bedövningen så i morgon kanske jag kan gå själv utan att åka på en " toa-stol"  för att ta sig till tjottahejti.

Jag gör inte om det för satan så ont det gjorde, Maken sa att jag kommer glömma smärtan. Jo tjena. AJ AJ AJ.


Jag hoppas verkligen att det  är värt det, att jag får tre veckor som smärtfri i ryggraden och i benet. Att jag kan göra min provokationsröntgen så gott det går och att det är värt det. För Satan i gatan så ont det gjorde.

Saker att göra från en sjukhussäng

Pusta ut från "morgonsjukgympan" läsa Blossom och förundras över att jag tycker att ett kilogram är aptungt.
Jag förstår inte att jag kan ha blivit så svag. För ett år sedan kunde jag vända en karl eller dam ( patient då eller brukare) på ca 90 pannor. Nu orkar jag knappt med ett kilogram. Men endå
Man kan  göra sjukgympa med vikter och läsa Blossom Magazine.

Lotta

I morgon kommer Lotta hit. Hon är en "bloggkompis" fast nu blir vi irl ( in real life) kompisar. Hon bröt ryggen i Thailand och fick steloperera sig där. Lotta skriver mycket om sin rehabilitering och vad som händer efteråt. Matlagning, har små tävlingar och hur mycket hon gillar Thailändsk mat. Väldigt intressant läsning och en trevlig människa.

Så här ser hennes blogg ut innan hon gjorde om den, men nu får jag inte högerklicka så jag kan inte låna bild. Så det får bli från gamla stilen, det är hennes rygg det där i mitten och hennes kotor ja och så är det hon på bilderna så klart.

www.lottaz.blogg.se

Jag är less nu

Jag är less idag. Inte ledsen inombords utan less, less som i nu ger jag upp. Nu orkar jag inte, nu ligger jag i sängen är otrevlig, osocial och bara är. Jag kan lika gärna ligga i sängen resten av mitt liv utan att det spelar någon roll för jag får inte den adekvata vård jag behöver. Jag får inte informationen som sjukvården sitter inne med som gäller mig och mitt liv. Jag blir så fruktansvärt less.

Jag känner bara att jag vill ge upp. De får väl göra som de vill med mig nu. För nu orkar inte jag mera. Så idag ska jag ha en sängen dag igen. Det är störigt det där. Jag vet ju att jag alltid har sämre dagar efter jag gör något väldigt aktivt som att ligga i en soffa  på kommunhuset och ha ett rehabsamtal. Det är konstigt att minsta grej ska ta ut en så mycket.

Det är som Sven sa igår i bilen på vägen hem: Jag tänkte för mig själv att Ohoh två timmars möte och Ellinor kan inte stå eller sitta så länge, nu får jag skjutsa henne till akuten.

För så är det ju. Jag kan inte göra något sådant som att stå och sitta i två timmar allt som allt. Det går inte.
Det är en sjuk tanke att gå från helt frisk till att inte kunna sitta och stå i två timmar.

Jaja, men idag är det en skitdag med ryggen, igår natt var en skitnatt med ryggen. Jag hade så ont så jag funderade på om jag skulle åka in eller inte. Men vad kan de göra? Vad kan de göra? Ingenting. Jag kommer bara få ligga där på akuten på en hård brits i några timmar få en kramplösande och få ta bårbil hem. Det är vad de kan göra. Ingenting alltså. Blir så less

Det där med kramper

Jag vaknade med kramp i ryggen och båda  benen, samtidigt,  mycket otrevlig upplevelse enligt mig själv och Jenna. Jenna hon tyckte den var så otrevlig så hon hoppade ner i sin egen säng för jag förde visst för mycket liv för mig.

Ja, men tänk dig själv. Tårna på båda fötterna är helt nerkrullade mot fotsulorna och benen står rakt upp i vädret och ryggen vrider sig i spasm. Inte skönt.  Jag förde visst så mycket liv för mig att Maken fick fart i baken och sprang och hämtade Paraflex som är kramplösande.Men jag försökte vara tyst som en mus, men mina ben som for rakt upp i luften och skakade de avslöjade mig.

Det här med diskbråck och kramper. Det suger verkligen.

'

Hur slappnar man av från diskbråck?

Min kurator frågade om jag någon gång slappnade av från tankarna runt diskbråcken och framtiden. Ska jag vara ärlig så gör jag inte det. Jag kan inte slappna av från mina Diskbråck. De finns där konstant hela tiden i bakhuvudet. Framförallt finns de där som en värk i ryggen, ett haltande ben, känselbortfall, att det skär så fort jag rör på mig. Att jag inte kan sitta att jag inte kan ligga med benen. Det påverkar mig så otroligt mycket i min vardag och det gör att jag inte kan slappna av från dem. Det går inte att slappna av från Diskbråck. För vad jag än gör så hindrar det mig i min vardag.

Ska jag ta några exempel.


Så här åker jag bil

(:, jag ser verkligen ut på vägen, nope, snarare på trädtopparna och himmelen:)

Så här fikar jag,

( du ser ju jag är ju verkligen med här runt bordet:)


Så här har jag vattenkrig

(, jag har alltid stöd av mina pinnar:)


Så här får jag följa med på utflykter med kompisar:

( jag blir lämnad hemma för jag kan inte göra något roligt, jag hamnar på sjukhus då)


Så här spelar jag tennis:

( jag står och ser på för jag kan inte spela tennis med min rygg)

Så här har jag namnsdagsfika:

( jag ligger på köksgolvet med min hund Jenna medan alla andra sitter runt köksbordet)

Nu ligger jag som oftast i sängen i vardagsrummet eller i  den riktiga sängen och äter mat, jag ligger konstant hela tiden så jag vet inte hur jag ska kunna släppa diskbråckstankarna. De är hos mig hela tiden för det påverkar min vardag konstant, hela tiden. Jag flyr in i tidningar, böcker och in i min makes armar, in i Jennagos och mattemys. Men sjutton det är inte lätt att alltid, konstant hela tiden inte kunna röra sig som man vill för att det skär i ryggen och så fort jag går lite för långt eller står lite för länge så får jag piskrapp av min egen rygg och mitt ben. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av från det då.

Jag tror säkert att om några år när jag är bättre kan jag slappna av från diskbråcket. Men just nu konsumerar det min vardag för jag har inte så mycket annat att koncentrera mig på för jag är för sjuk för att göra något annat.

Dessutom är det ju så att min rygg inte riktigt tillåter mig att låta bli att tänka på något annat. För så fort jag gör något annat och inte tänker på ryggen, så hamnar jag på sjukhus.

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att "slappna av " från mina diskbråck. Har du något bra tipps?

Så fel jag har.

Det är nog tur att jag är ensam hemma idag. För jag går mest runt som en suckande nedstämd kvinna och drar mina bara fötter efter mig och suckar ännu en gång väldigt tungt.
Jag vet inte vad det är med mig. Eller det vet jag ju. Jag är deppig. Riktigt uruselt deppig. Jag bara går runt och suckar och domedagsoket hänger tungt över mina axlar idag.

Jenna förföljer mig och där matte suckar djupt där ligger hon på golvet och tittar upp på mig med sina bruna ögon. Stackars hund som måste ha en sådan deppig matte. Jag borde gå ut och aktivera henne. Men si det kan jag inte. Istället har jag ätit lunch och ska nu ta lunchdosen av alla tabletter som ska i magen för att jag ska kunna "leva" som i att existera.

Jag vet att det handlar om hur jag väljer att hantera det som händer mig. Jag vet det. JAG väljer hur jag hanterar detta. Jag kan inte rå för att det har hänt. Men jag, jag alena väljer hur jag hanterar detta.
Men ibland är det så himla jobbigt bara. Det är så himla himla jobbigt. Och jag försöker se framåt och tänka  att nästa sommar, nästa år den trettioförsta augusti tjugohundratolv. Då, Där, DÅ kommer det vara bättre. Då kommer det vara bättre. För det måste ju bli bättre, eller hur. hehe...

Fast du, det jag trodde förra året att jag skulle vara frisk i oktober. I december blev det värre. När jag opererade mig tänkte jag att i mars när sjukskrivningen går ut då är jag frisk. I mars fick jag operera mig igen.
När jag fick sjukskrivning till i slutet av juni så tänkte jag att där, då är jag bättre. HahahaHA. ...HA...ha så fel jag har. Så himla himla himla fel. HA HA




Men det blir väl bättre till nästa sommar, kanske.

Dagen.

Hur är det med mig idag?
Tja, jag har varit ensam hemma, sug på den karamellen. Det har gjort att jag är lite glad i själen. Visst var jag grymt avundsjuk på bröderna Olsson som fick åka till J&F och A. Men jag inser ju att min rygg inte pallar att åka dit jag med. Även fast jag kan vara rätt ignorant när det kommer till min rygg och min egen vilja. Jag har mer ont och mera kramper idag.Det kan skrika i själen efter att ta mig någon annanstans än att vara i den här byn med fyra hus på landet där man bara kan välja att gå till höger eller vänster och sedan vända om och gå tillbaka samma väg man kom.
Jag skojar inte det driver mig ibland fullständigt till vansinne.

Det driver mig inte lika mycket till vansinne när jag på egen hand kan ta mig härifrån eller kan välja att stanna hemma. Då går det bra. Men ibland känner jag mig verkligen som en fånge här hemma. Jag är en person som verkligen behöver leva ut lite ibland. Jag behöver ha roligt och hitta på saker även om det bara är så banalt som att gå på Konsum.

Men idag har jag varit ensam hemma och det är också väldigt skönt. Jag och Jenna har bara varit. Det har regnat, blixtrat och åskan har gått konstant hela tiden. Så vi har legat i varsin säng och jag har läst och hon har snarkat.
Jag hade tänkt att ha en tv dag eller möjligtvis datordag med surfning på schemat. Men så blev det inte.
Det blev regn, blixtar och dunder. Fast det går ju fint det med. Det betyder mer vatten i brunnen vilket är så behövligt. Jag önskar mig regn i morgon med. Järna i övermorgon med för den delen.

Sånt jag längtar efter.

Sånt jag längtar efter är att vara med han jag älskar mest. På ett icke anpassat och fritt sätt. Att kunna gå på bio eller stan. Att busa och leka tafatt. Att bli anfallen och pussad på utan att ta det försiktigt. Att ligga på gräsmattan och kramas. Att inte behöva ha en extra madrass i sängen. även om jag svär vid dess skönhet även om den inte är vacker gör den att jag kan sova utan att få överjävligt ont,utan bara vanligt ont. Att kunna gå på långpromenad tillsammans. Att följa med på utflykter. Att gå på coop forum och storhandla. Att inte behövas lämnas ensam hemma för att jag inte klarar av att följa med. Att gå på fik. Sitta ner.Sitta i hans knä och kramas.Att vara med. Sitta upp och äta. Fika sittandes. Läsa en bok. Sitta och surfa. Kramas, pussas. Sitta tillsammans bredvid varandra i soffan. Att bara vara helt enkelt i närheten av varandra. Jaga varandra genom huset, skojbråka. Hångla och allt det där andra som jag älskar mest. Gå ut tillsammans med hunden på långpromenad. Träna med Jenna tillsammans.

Det är sånt jag längtar efter. 

Du är en dålig vänn!

Idag har jag som sagt spenderat dagen i sängen, sen gick jag ned och åt mat i sängen i vardagsrummet. Vi har nämligen burit dit en extra säng åt mig som jag kan ligga i. Sen har jag gått upp igen och legat lite till.
Ja, ni hör. Hur jäkla roligt liv har jag på en skala från ett till tio. Inte direkt.
I morgon ska jag i alla fall till Umeå och gå på sjukgympastik och höra lite mer om vad jag ska göra med mina fantastiskt underbara bakslag som gör att jag inte får sitta, knapra så mycket piller att jag helst inte ska köra bil och ehe får magen att sluta fungera.

Det känns så där lagom peppigt.

Nu tycker jag att min rygg och mitt högra ben ska ge mig själv en paus. Jag menar hur ska jag kunna bli "vänn med min nya kropp" Men Ellinor Du måste bli vänn med din nya kropp och dina nya förutsättningar" om den fortsätter att bitcha och bara bråka med mig och ge mig själv stryk lite då och då?
Va? Skulle du vilja ha en sådan kompis, en som misshandlar dig, tvingar dig att ta starka smärtstillande för att leva och bara hindrar dig från att utvecklas, konstant när du gör allt för att utvecklas? Spottar på dig och trampar på dig när du tror att du har blivit lite bättre och drar ner dig i grupptrycksträsket på golvet igen så du hamnar på sjukhus.
Håller dig fånge i ditt hem och gör att du inte kan köra bil?

Nä just det, det är inte så lätt att gilla en sådan kompis. Den kompisen är min rygg och mitt ben.

Jag vet inte just nu vad jag ska göra för att bli bättre. Jaja, i morgon ska jag fråga den kära sjukgymnasten om detta i alla fall.

Spännande

Ligga i sängen

Jag har verkligen spenderat hela dagen i sängen, liggandes stirrandes upp i taket, liggandes läsandes lite böcker, liggandes surfande, liggandes med ont i benet, liggandes med ont i ryggen. Ja ni fattar. HELA dagen i sängen.

När jag är så här, dålig, eller deppig. En del av båda som det verkar just nu. Då har jag inget emot att en hel dag bara ligga och stirra. Jag tänker inte en enda tanke när jag ligger där i sängen. Jag får ingenting gjort. Jag bara är. Det är inte ens meditation för det är inte direkt som att jag är i nuet medvetet. Utan det bara faller sig så att jag är för att jag orkar inte göra något annat än att bara andas.
Det är ungefär så det är nu. Jag bara ligger och gör ingenting. Fast jag borde säkert göra någonting.
Jag tror jag ska spendera hela dagen i sängen. Det känns som så. Det känns vettigt. I morgon kanske jag ska göra något annat.

Det är ju inte så att jag ligger under täcket och den är obäddad. Nej , nej jag är fullt påklädd, har borstat tänderna, maken har bäddat sängen. Jag bara ligger här och andas typ.