Rygg jvln

Jag säger bara det. TENS är min vän. Åtminstone när ryggen är som den är. Jag har kört tre program. Program 7 som masserar och program 5 som vibrerar starkare och starkare och nu kör jag program 6 som man bara ska ha i 10 minuter.
Om det inte fungerar så ska jag ta mig en tralala. Pillret jag tog tidigare idag var extra alvedon och Naproxen.

TENS är en apparat som skickar ut el-impulser genom plattor som är kladdiga för att man ska få fäste. När jag får så här ont så är det himla skönt med TENS. El-impulserna blockerar nämligen smärtsignalerna från nerverna. Jag älskar min lilla apparat. Jag älskar vad den gör för min rygg. När jag får så här ont så slutar min hjärna att fungera. Den bara vill inte hänga med. Och med den menar jag min hjärna.

Jag ska inte göra många knop ikväll. Jag ska mest ligga här i min säng och sippa på en kopp te. Jag önskar jag kunde läsa en bok. Men min hjärna klarar inte det nu. Får se hur jag mår om en stund.  Om jag kan läsa då.
Det är tokigt det där med att man blir hjärntrött av ryggsmärta. Så trött att man inte kan fokusera på nått.

Jag vet att jag skriver. Men det klarar jag av. Men skulle du säga åt mig att skriva en uppsats eller nått annat krävande så skulle det inte gå.

Men så här klarar jag av det. Jag hoppas verkligen att smärtan är borta till i morgon. För jag måste fortsätta med mitt slänga, packa sorti för att hinna klara av att hinna få ihop allt innan jag flyttar.

Det är egentligen inte så mycket som ska packas. Men eftersom jag inte är någon normal människa utan jag har ett stort jäkla ryggproblem. Så kan ju inte jag packa ihop snabbt och enkelt som alla andra.

I morgon ska jag försöka få ihop datarummet. Det är att sortera och slänga massor som är på skrivbordet. Sedan är det att packa ner alla handukar och badlakan och det andra som finns i linneskåpet.
Klarar jag av det så är jag mer än jättenöjd över min morgondag.

Viktfrustration.

Jag väger mig varje dag. Och nu när jag har gått över på normalkost så står jag still i vikt. Jag är inte ledsen för jag visste att det skulle bli så i början. Och jag står ju i alla fall still. Det har inte blivit ett plus än så länge på vågen och jag vet att man inte ska stirra sig blind på siffrorna. Det är inget bra.

Men jag har lite grann vant mig vid att gå ner mellan tre hekto till ett kilo om dagen. Och så nu. Pang har jag stått still sedan i tisdags. Jag visste att det skulle komma men jag är lika frustrerad för det. Som tur är har jag vägdag på tisdag och jag kanske kan ha gått ner ett hekto till dess. Om jag går ner ett hekto den här veckan är jag nöjd. Jag har ju som sagt börjat äta vanlig mat och då blir det lite annorlunda i magen. Det blir mer "mat" och mindre vätska. Plus att jag dricker mycket vatten.

Den vikt jag väger nu har jag vägt förut rätt länge så det är inte så konstigt att min kropp stannar precis här. På denna vikt. Jag gnäller väll lite grann. Jag har ju trots allt gått ner 19,6 kg. Det är väldigt bra även om jag vill ner mera.

Jag tror det är min rygg som spelar spratt med jag har ont så det värker ända ut i armarna. Hatar den här känslan. Hatar smärta. Jag har knaprat extrapiller idag. Jag gillar verkligen inte den här smärtan. Dels får jag skrämselhicka från förra sommaren. Jag ska försöka dunka på  mig min tens där på ryggen där det gör ont och testa om smärtan kanske försvinner.

Så det är väll det jag tänker på. Ryggont och vikten. Precis som vanligt. Men det är lättare att gräva ner sig när man har ont. Det är svårt att se det ljusa härliga då.

Jaja, vad är en bal på slottet. Nu ska jag ge mig själv elstötar.

Jag vill gå på bio och se Titanic i 3D

Jag vill verkligen, verkligen, Verkligen se Titanic i 3D på bio.Damn you rygg som gör att jag inte kan gå på bio.
Jag kanske kan gå i alla fall. Jag kanske kan låna en badenbaden och ha korsett på mig. Damn you Rygg.

Titanic är verkligen en av mina favoritfilmer, det är den och Dansar med Vargar som jag verkligen älskar.
Det känns så surt att jag inte kan se på bio. Jag kanske borde pröva. Undrar hur länge den ska gå på bio?

Måste kollas upp och undra om jag kan få en specialplats på biosalongen som gör att jag inte stör. Jag vill verkligen se den. Undrar om jag kan få mig min make på den biofilmen om jag ska våga gå?

( jag vet, det kommer säkert inte gå med min rygg men drömma kan jag väll alltid få göra)

Ryggen och att ha roligt

Igår kväll kändes det som min rygg höll på att gå av så fort jag rörde på mig. Jag vet att det har och göra med att jag har haft roligt två dagar i rad. Först mamma och morfar i fredags och  SuzyQ och Elias igår.

Sådana utsvängningar tycker inte min rygg om.  Så igår kväll när jag skulle resa mig ur soffan så gjorde varenda rörelse ont. Jag fick stappla mig fram till toan och borsta tänderna och stappla mig till sängen för att lägga mig ner. Sedan var det spratt skatt godnatt för min del. På med sovmasken( ja, jag har en sådan för att jag inte kan sova när det är ljust och Maken håller på att caddar hela natten.

Men ujuj vad ont jag hade i går. Varenda rörelse, varenda steg allting skar i ryggen. Jag kände att hoppas jag inte får ett bakslag. *skräcken*

Men nu på morgonen känns det bättre. Betydligt bättre. Min rygg behövde bara lite extra mediciner och en lång natts sömn.

Skillnaden på ett halvår

Jag tänker sist jag var här.Med här menar jag  i Västerås med min Make. Då gick jag med gåstavar för jag kunde inte gå utan. Jag hade glidlakan i sängen. Det har jag fortfarande för det gör att jag kan sova gott och vända mig lätt i sängen utan hugg i ryggen. Jag haltade, jag var tvungen och ta paus mycket när jag gick runt lilla parken med Jenna. Jag hade ont. Jag mådde dåligt. Jag kunde inte gå utan klackar. Jag kunde inte sitta ner. Jag orkade inte gå i mer än en butik. Jag gick min första kilometer på över ett år då. Med många stopp, riktigt långsamt* tänk sengångare* och var så stolt över mig själv.

Den här gången. Kan jag gå en kilometer visserligen med stop och vilande, men med lite högre hastighet. Jag har gått från sengångare till sköldpadda. Jag går utan stavar. Jag har ett lättare hjärta. Jag kan sitta en stund.
Jag har bevisat den där läkaren att han hade fel. Jag blir faktiskt bättre.

Jag har som mål att kunna gå 5 km på topploppet. Inte i år. Men nästa år ska jag gå det. Jag hoppas att jag kan få med mig ett lag på 6 personer så man kan ha picknick i gräset efteråt. Jag gick blodomloppet två gånger innan jag blev sjuk. Jag vill kunna göra det igen.

Jag är så glad att jag inte går med stavar längre. Att jag har blivit så pass fysiskt stark att jag kan gå utan att kollapsa.

 Det är en grym vetskap att komma på att man är glad för det minsta lilla. Fantastisk upptäckt.

Tacksamhet och ryggkänslor

Min höft den värker, sjukgymnasten på ortopeden tror att det är nerverna, sjukgymnasten Lisa tror att det är muskler. Jag tror att det är både och. För det blir inte bättre när jag blir varm.

Jag har även en brännande känsla i foten och tappat känseln i trampdynan igen. Jaja, vad är en bal på slottet.

Men min  rygg känns bättre idag än igår bara mitt ben som spökar. Dumma ischias. Fast det är bara morgonen än så länge. Det känns så himla skönt att inte bara vara "Ellinor = rygg" utan nu är jag Ellinor = rygg och gbp operation och fru och matte och bloggare.
Jag har inte så mycket andra identiteter.

Innan jag blev sjuk var jag Ellinor= arbetskamrat, personlig assisten, student, bokläsare, bloggare, matte och så vidare.

Jag är så tacksam att jag blir glad över att jag börjar bli bättre och ser ett ljus i mörkret ryggsmärta.

Doktorn från Ortopeden ringde mig häromdagen, han ska gå i pension. Han berättade att de tänker inte göra nått nu utan har jag inte blivit bättre kan det bli aktuellt till hösten.

Jag ska ge hans" du kan ju bli sjukpensionär" på moppo. För det tänker inte jag alls bli. Jag vet att jag troligtvis hamna där med kryckor någon gång i framtiden igen. Men nu, nu ska jag sikta på att bli mitt bästa jag, helhjärtat. Min kropp är ett steg närmare att bli det nya jag. Den nya kroppen som är kantstött men fungerande. Underbart.
 

Från det här

till det här:

Tre sorters felställningar av ryggen.

Jag var på bokrean igår och hittade en bok som heter nått i stil med: 15 minuters träning för en bättre rygg. I den boken, som jag inte köpte, men ångrar djupt att jag inte gjorde det. Jag köpte ju ingenting igår. Inte ett armband( to die for) och inte en ryggbok, som jag verkligen vill ha.
I boken fanns det tre bilder på felställningar som är vanliga och som kommer att ge ryggproblem i framtiden om man inte rättar till dem.

( och ja, jag tog ett smygfotto inne på Bokia) Det ser ut så här:

Se noga på tredje bilden, den som är längst till höger.
Och titta nu på det här kortet på mig från 2004. Det är jag som har vit tröja och blå kjol.

 Voila! Jag har alltid sett ut som bild nr tre. Av de tre felställningarna. Jag har alltid sett gravid ut och haft en ordentlig svank. Jag har alltid haft strama höfter och raka knän. Inga böj i knäna här inte.

Och ryggproblem är ju vad jag har.

Jag borde ha köpt boken. Får nog tvinga med mig Maken på bokrean så jag kan köpa hem den.

Dag 19 på Modifast.

Jag har haft en jätterolig och jättehemsk dag på samma gång( nästan) Okej, efter varandra då. Om man nu ska vara så petig. Först fick jag göra nått jag gjorde för första gången. Gå på Västerås Stad. Okej, vi var på Dressman och i Igor huset. Sedan dog jag. Igor huset för att leta reda på toa åt Sven plus att han skulle handla. Jag, jag ville gå på bokrea och taffsa och känna och smeka på böckerna. Men som vanligt blev det inte så bra. Mer in, jag måste hitta en stol att sitta på annars går mina ben och min rygg av.
Sedan kändes det som mitt huvud skulle sprängas och ögat skulle ploppa ut för jag hade så högt tryck bakom det. Min rygg skulle gå av och att jag aldrig mer ville vakna eller öppna ögonen för jag hade så ont.
När jag får ont då somnar jag. Så jag somnade och vaknade nu vid 18.00. Det var ju bara att slänga i sig 15.00 shaken och säga att det är helg. På helgen tar jag shakerna senare, Frukost, lunch, middag, kvällsshake.
På vardagarna frukost, lunch, 3 fikat, middag slut-shakat.

Nå åter till roligheterna, det där med huvudvärk så att ögat håller på att hoppa ut är väll aldrig roligt. Dessutom väger min Makes våg ett kilo mer än Svens våg som jag väger mig hemma på. Jag fick skräckhicka när jag såg kilot. Jag får väll helt enkelt tala om för Ersta människorna på måndag att jag gick upp runt jul och nyår och att jag har gjort mitt bästa och flytit en hel vecka extra. Fasiken.

Nå när vi var på stan idag, jag och Sven så gick vi in på Dressman( han skulle ha en skjorta och tre t-skirtar) sedan gick vi in i Igor huset och jag blev lite kär i deras blombutik. Eller inte i blombutiken i sig utan i armbanden de hade i blombutiken. Så himla snygga de är hårda armband med fina knappar på. Jag är kär, jag vill ha. köpte jag: Nej! Så när jag kommer hem från sjukhuset kan jag väll få ett sådant. Hint, hint!

( Jag vill ha antingen den med vit stor knapp och liten blå med mönster på. Eller den med Blå storknapp och vit liten knapp. Eller den med Turkos liten knapp inramad av silver med en större vit knapp med mönster på)

När jag kom hem så dog jag i soffan. Jag blundade för jag orkade inte ha ögonen öppna men jag var medveten om vad som pågick runtomkring mig. Jag hade bara så ont i huvudet och i ryggen.
När jag vaknade fick jag en present av Maken.

Ett Essie nagellack. Jag har velat prövat dem länge. Jag älskar ju nagellack. Essie är ett amerikanskt nagellack som är rätt nytt och jag är ju hooked när det kommer till nagellack. Jag känner mig alltid väldigt fin med nagellack på mig. Och ljusblått är en härligt fin vårfärg. Synd att jag inte kan pröva det ikväll. Jag måste ju ha rena naglar till operationen.

Så förutom ryggvärk och huvudvärk from hell så har dagens flyt gått bra.

( Hallonshake, färdigshakad choklad, banan, vaniljpudding)

att uppskatta

Jag väger mig varje dag. Alla säger att man bara ska bara väga sig en gång i veckan. Vilka nu alla är? Jag väger mig varje dag och när jag inte väger mig varje dag går jag upp i vikt. Det är säkert något psykologiskt i det där.
Jag har skött mig utmärkt och inte fuskat någonting alls. Men, jag har gått upp tre hekto sedan igår. Det är inte klokt. Hur är det möjligt?

Jag har skött mig, jag tom tränade igår och allt. Jaja, sånt är livet ibland. Kroppen svarar inte alltid som man( och med man menar jag, jag) vill att den ska göra.
Men i morgon lär jag ju definitivt gått ner i vikt. Annars blir jag nog lite lätt frustrerad. Jag känner mig lite frustrerad idag. Jag vet det bara är tre hekto och jag har ju inte fuskat.

Fasiken så irriterande!

Men kroppens vägar äro outgrundliga. Den gör inte som man vill. Hade jag fått som jag velat hade jag ju inte haft mina fyra diskbråck och en knöl. Jag hade inte gått upp tre hekto heller.

Men samtidigt. Hade jag inte haft mina diskbråck hade jag inte varit så tacksam jag är idag över att jag faktiskt fungerar så pass bra som jag gör. Att jag har varit så svag gör mig så mycket gladare över hur stark jag är idag.

Även om Svärmor slår mig både i benpress och stjärtlyft på sjukgymnastiken( jag kan inte göra nått av dem) så är jag oerhört glad över att jag kan göra så pass mycket som jag kan. Vi tränar ihop  nämligen eftersom Lisa min älskade sjukgymnast har fått gått ner i halvtid så måste hon para ihop folk och då passar det utmärkt med mig och Svärmor tillsammans.

Jag är bara så himla glad över att min kropp är bättre. Att jag har blivit så starkare och att jag kan uppskatta hur bra jag har blivit. Det hade jag inte klarat av innan jag blev skadad i ryggen.

Två freaking kilometer

Idag har jag klarat av något stort. Ja, detta är megastort. Jag har gått två kilometer. Två hela kilometer.
Jag hade ju väldigt ont i ryggen i morse och jag tänkte vid klockan två att ja, men jag prövar att gå ut. Satte på mig korsetten. Vilket gör Jenna helt tokig för hon vet att då blir det promenad. Jag tittar inte ens på henne utan det räcker med ritchet från kardborren och hon blir till sig.
Jag började gå och tänkte att jag skulle gå sakta och se hur långt jag kunde gå och det kändes bra så jag traskade på. Kom till min vanliga vändningspunkt och tänkte nej, jag vill gå längre.
Och det gjorde jag. Ända till första älgtornet. Det är det längsta jag har gått på väldigt länge.
Sist jag var vid älgtornet var i juni 2010 innan mina diskbråck. Då såg det ut så här:

Jag är så otroligt glad och stolt över att jag klarade av att gå så långt. Att jag verkligen gjorde det. Det tog mig en timme och fyra minuter att gå fram och tillbaka. Men jag gick två hela långa kilometer. Det känns verkligen som en milstolpe.
När jag kom hem ringde min chef och jag var tvungen att stanna vid den stora snöhögen. Hon ville prata om all hysch hysch som pågår. De ska sälja ut personligassistans i kommunen och jag tillhör dem. Jag började få ont och mina ben ville att jag skulle sitta ner. Men att gå in var det inte att prata om. Har man väl fått bra mottagning. Ja, då stannar man kvar där man är.
Jag satte mig på snöhögen och började glida ner och ramlade på rumpan.
Gissa vem som ligger i sängen nu och har ännu ondare än i morse.

Bannar mig själv det är vad jag gör. För min rygg har huggit mer den senaste veckan. Det har glidit lite mera i ryggraden. Suck och stön. Jaja, så går det för att man ville sitta för benen inte ville bära.

Men i alla fall. Här är segergesten över min stora bedrift. Två freaking kilometer.

Aje!

Idag har jag ont i ryggen. Mer än vanligt. Det värker i svanken så jag tror jag ska gå av. Men som sagt. Det är väll bara och bita ihop. Ibland ångrar jag att jag har medicinerna på byrån. Så himla långt bort när man har det så här. Jag har inte tagit mig ur sängen än. Jennas kissblåsa håller väll på att sprängas vid det här laget. Men jag kan inte riktigt ta mig härifrån. 

Jaja, vad är en bal på slottet.

Jag ska bara samla lite mod till mig och få ryggfan att sammarbeta.

Sju h-vetes kramp.

Jag tror att min kropp reagerar på flytet. Jag har blivit alldeles prickig överallt utom i ansiktet. Prickarna syns inte men känns när man drar handen över dem. Mycket irriterande. Plus att jag har fått en sjuhelvetes kramp så nu vågar jag inte sova. Den kan jag inte skylla på flytet mer på sjukgymnastiken tidigare idag. Eller en kombination av de båda.

Jag fick den när jag stod vid byrån ungefär en meter från sängen och jag kunde bara inte sätta ner hälen på höger sida, inte ens tårna kunde jag stödja på. Det gjorde så satans ont att jag skrek rätt ut och jag fick hoppa på ett ben bort till sängen och lägga mig. Vilket inte är tillåtet vid fyra diskbråck i ryggen. Men jag kunde inte lägga mig på golvet och snurra runt i plågor. Jag hoppade, skrek rätt ut, la mig ner drog upp benet och den har inte släppt än. Nu har jag bullat upp först med kuddar och sedan med soaskudden. Jag hade tur som hade paraflexen på övervåningen. Den har jag oftast i handväskan på nedervåningen för det är oftast borta jag har kramp.

Men idag hade jag den i min väska som jag har mina virkning i. Jag hade med den till Jasmine, Fredrik och August i helgen. Det var tur att jag hade den i närheten annars hade jag nog inte klarat mig. Jag skrek högt så Jenna reste på  huvudet och muffade till. Jag har min tandställning på nedervåningen i sin kopp. Tandställningen mig 15-1.

Det känns bättre nu när jag har benet i högläge. Men hade det inte släppt lite hade jag nog ringt 112. Så himla ont. Jag kan inte riktigt hantera när kramperna gör så fruktansvärt ont  att jag inte kan stödja på benet. Det gör bara så fruktansvärt ont och min kropp knölar ihop sig till en enda stor krok av spasmer och otroligt intensiv smärta som strålar ut i hela ryggen och hela benet. Att stödja på benet känns det som att den ska gå av.
I morgon ska jag till kuratorn men efter det ska jag inte göra någonting alls. Bara ta det lugnt.

Jag ska nog försöka sova. Ta bort soaskudden och bara bulla upp med vanliga kuddar och se hur det fungerar. 
Jag bara blir less på mina kramper. Men jag försöker se det på ett bra sätt. Det innebär att jag har tränat mycket. Även om det ska varas så gott som smärtfri efteråt. Men suck. Jaja, nu ska jag försöka sova.

Och i morgon blir det en väldigt lugn dag.

Jag måste lära mig att ta det lugnt.

Ibland är jag bara så korkad. Det är sant . Jag erkänner. Jag är korkad. Jag har inte tränat på två veckor för jag har varit förkyld. Så i förrgår då går jag ut jättehårt. Cykling plus mitt träningspass plus att jag satt jättemycket hos Louise. Jag var helt däckad igår. Benet bara strulade och jag fick kramp av ingenting. Jag är korkad!

Vad gör jag idag då?
eh jo går ut och går. Det är underbart. Himlen är alldeles vitgrå och det är en enda minusgrad ute. Så jag och Jenna vi går ut och går. Och hur långt går jag. JO. en komma nio freaking kilometer. Vilket är korkat. För jag har inte rört på mig på två veckor jag har varit sjuk. Jag har därför inte samma ork som förut och inte samma stamina.

Vad innebär det då att jag får gå, sätta mig ner och vila på huk, gå, sitta på huk, gå, sitta på huk,  gå sitta på huk. För att jag inte kan tänka efter och gå en kortare sträcka som jag klarar av. Men jag tog mig dit och hem och det är ju bra. Även om det säkert inte lönar sig ett dugg. Så nu ligger jag och vilar ryggen.
Dessutom hade jag satt korsetten lite fel så den tryckte på höften och rumpan och tryckte fint på  min ischiasnerv. Så när jag var i kurvan som jag alltid går förbi var jag tvungen att ta av mig jackan och ta av mig korsetten och sätta på mig den igen. Det är inte lätt för den sitter åt och hamnar kardborren fel så är det inte skönt.

Men efter det gick det betydligt bättre att gå. När jag var nästan hemma så mötte Sven upp mig på sina skidor.

Det slutade med att Jenna fick både gå på långpromenad och följa med på en skidtur. Vilket hon tycker är så roligt. Just nu ligger vi båda i sängen och pustar ut. Jag ska snart gå och duscha. Sedan ska jag laga mat.

Men men, även fast jag var korkad och gick ut för hårt. Så är jag ändå stolt över mig själv att jag klarade av att gå så långt. Nu får vi se hur jag mår resten av dagen.

mvh/hon som måste lära sig att ta det lugnt.

Det gör mig rädd

Jag är rädd, det är sant. Idag när jag har en sådan där kramp dag. När alla rörelser som inte är välplanerade, som att gå ner för trappor. rätta till benet i soffan eller sängen utlöser en kramp. Sådana dagar gör mig rädd. Till och med när jag böjer på min stortå så får jag kramp i hela benet.

Jag får nästan panik när jag inte vet om jag ska sitta eller stå för benet gör så ont. Att jag får gå på tå och spikrakt knä för att ta mig någonstans och när jag går i trappan så håller jag i mig för glatta livet i trappräcket.
Tråkigt men sant.

Det gör mig rädd. Vad gör dig rädd när det kommer till din kropp?

Jag har myror i brallan

De har flyttat mitt möte mellan arbetsgivaren och försäkringskassan..  Ett brev där de har bestämt att skjuta fram mitt möte till den tredje freaking april.  Jag känner mig mycket besviken på två saker. Ett att jag inte har fått ett samtal och två att de har flyttat mötet. Till den tredje(3!)

Gissa vems sjukskrivning som går ut den andra april? Gissa vem som börjar känna sig så pass bra att om hon inte får några komplikationer vill börja arbetsträna där någon gång i april/maj. Jag kan sitta längre nu. Jag kan gå 1,9 km ( och vila efteråt och stå still, lite här och där. Men endå!)

Okej, kanske inte stilla så länge och idag när vi var hos Svärisarna och sa hej till Syskonen Olssons kusin så frågade han om jag hade ont eftersom jag rörde på mig( ändrade konstant läge vid sittande). Ja, jo det har jag ju sa jag. Men nu kan jag sitta i alla fall. Jasmine sa att hon inte ens tänker på att jag konstant ändrar lägen och det gör jag ju. Jag tänker inte på det själv längre.

Förutom när någon talar om för mig att jag gör något. Jag gör det ju helt omedvetet. Rör på mig för att ändra läge för att kunna sitta kvar.

Mina myror i baken gör att jag kan sitta ner och det känns som att jag är superbra just nu. Jag vet, jag klarar inte av att sitta still. Men jag klarar av att sitta i alla fall, även om det inte är en lång stund men det är längre än förut. Även om det betyder konstantrörelse. Om det  inte är mjukt rumpstöd och bra ryggstöd. Jag behöver sitta extremt mjukt och extremt bra för ryggen för att kunna sitta still lite längre än vad jag gör.

Jag har blivit som de där ungarna i skolan som aldrig kunde sitta still utan alltid rör på sig i stolen. Men om det gör att jag kan sitta so be it.

Hej

Nu har jag varit i Lycksele. Doktorn från vårdcentralen har ringt ryggjouren i Umeå. Jag ska åka dit nu och bli inlagd. Jag har ett stort diskbråck. Kul. Verkligen.
Känner mig lite smått hysterisk.

saker som stör mig

Min make har fått mig att lova att jag ska se mer positivt på saker och ting framöver. Det är nämligen så att jag börjar bli väldigt negativ av mig. Det är bara det att jag är himla frustrerad. Vilket i sig är en bra grej. För det betyder att jag har blivit mycket bättre och att jag vill framåt och tycker att det går långsamt.

Det känns som att jag är fast i en situation som jag inte kan påverka och det driver mig till vansinne.
Situationen har med min sjukskrivning att göra och allt detta väntande på allt som jag inte kan styra över.

1. Jag väntar på operationstiden för min gbp på Ersta sjukhus
2. Jag väntar på smärtrehab som jag måste göra efter operationen
3. Jag väntar på mitt möte med arbetsgivaren och försäkringskassan så att de kan avgöra mitt öde.
4. Högskoleprovet. Jag vet inte om jag ska anmäla mig till det eftersom jag vet inte om jag är nyopererad eller vart i landet jag bor när det sker. Men. Jag vill ju börja plugga igen och då måste jag ha högskoleprovet.  För det gäller i fem år och mitt det gick ut i höstas. och jag som har ett snittbetyg på nästan vg har inte en chans att komma in på något program utan att göra hp.

Det finns två alternativ.
1. Jag blir omplaserad och får en administrativt jobb. Vilket är toppen med tanke på att då har jag fått in den magiska foten i en branch som min rygg klarar av och som jag vill jobba med.  Jag jobbar där och får erfarenhet. Under tiden söker jag nya jobb i Västerås inom den branch som jag har fått in foten i. För det är aldrig fel att jobba och det är aldrig fel att få erfarenhet. Dessutom längtar jag verkligen efter att få jobba igen.

2. De säger upp mig. Vilket gör att jag kan flytta till maken och börja plugga om jag kommer in. Vi får bo i en trång liten etta i Västerås men jag är hos honom och det är ju det jag vill.

Jag funderar nämligen på om jag också ska börja studera på heltid. Att läsa ett program på 3 år. Då är jag ändå färdig fortare än Maken som studerar i fem år.  Mitt vanliga program det som jag har uppehåll från nu, Programmet för Ledarskap och Organisation på Lnu det är bara i halvfart. Och jag är helt säker på att jag klarar av både det och vanliga studier. För klarar man av att jobba 92 % och plugga halvfart ja, då klarar man det andra med.

Jag vet bara att jag vill framåt. Jag önskar att det vore den 26 mars. Och jag satt där i sammanträdesrummet på kommunhuset.

Jag har väldigt dåligt tålamod. Jag vill inte vara sjukskriven längre. Jag vet att jag inte klarar av ett fysiskt tungt jobb. Det blir inte någon mer vård för mig. Men jobba det ska jag bara.
Vad jag ville säga är att jag är stört irriterad över att jag inte kan påverka vårdens väntetider och inte heller min arbetsgivare som väntar på mig. För innan de vet hur det är med mig kan de inte göra någon plan. Det är ett moment 22.  Jag ska träna upp mig till att bli tillräckligt bra för att kunna jobba igen.

Så vad kan jag göra då? Min sjukgymnastik, mina promenader och vara positiv och hitta en ny hobby. Maken tycker jag ska börja skriva på den där barnboken som jag tjatat om att jag vill göra i evigheter.
Sträva efter att bli bättre. Få en bättre grundfysik.


Och framförallt som jag faktiskt lovat maken, försöka vara positiv.

Ps. Nått annat jag dör på är den där motionscykeln som räcker ut tungan åt mig så fort jag tittar åt vänster i sovrummet. Jag vill verkligen cykla. Ds

Jäklar rygg

Ja men okej då! Benet krånglar idag. Det småkrampar så fort jag har det rakt eller för mycket böjt vilket ger en väldigt konstig kroppställning när jag ligger ner.
Men det är inte så farligt. Det går ju över när jag har vilat.

Dagen går och benet krånglar.
Och nu när vi var ute. Vi hade varit på konsum smällde garagedörren rakt i ryggen på mig. Fysatan.

Så jag är heldeppig, saknar Maken och tänker äta chesecrunchers bara så du vet.

Bättre och bättre.

Sedan jag fick min korsett för en vecka sedan, nej till och med innan det. När årets första dag var över så har jag haft en glad och positiv känsla i mig. Mitt 2011 är äntligen över. Det var ett riktigt skitår åtminstone till största delen. Det var åtminstone fint på nyårsafton när Svärmor ville att vi först skulle säga tre bra saker med 2011 och tre saker vi önskade oss för 2012.
Jag önskade mig 1. Få bo med maken igen. 2. Bli bättre i ryggen. 3. Att jag kan börja jobba med ett jobb som är roligt och som min rygg klarar av.

Och nu sedan dess har jag bara andats in positiv energi. Speciellt sedan jag fick min korsett som också var en sådan där sak som är positiv och hände positivt. Första veckan på året och ortopedtekniska ringer och frågar om jag kan vara där två dagar senare.  Att vården går lite fortare och jag fick en korsett. Min första promenad med korsetten på, fylldes hela jag av syre och ljuset från solen ute i vintervädret. Det har inte lämnat mig än och det känns som jag är positivare ända in till benmärgen. Jag går lite längre. Jag tränar hårdare. Jag fick till och med höra av Sven idag att jag inte är en sengångare längre utan nu är jag en sköldpadda i snabbhetsförmågan.

Jag gör framsteg. Jag rör på mig. Jag lever. Det är så fruktansvärt skönt att vara ute och gå i solen och snön och få i sig sol och syre.

Jag ser verkligen 2012 som ett positivt år. Jag går varje dag med en längtan efter en kallelse som ska komma som ett brev på posten.

Det jag har kvar den här våren även fast det bara är mitten av januari jag vet! Är min gbp operation och smärtrehab. Jag vet att jag måste göra min gbp först. Jag väntar otåligt på att få min tid. Efter jag har gjort den och " lärt mig " det nya  und zu veiter. Så ska jag få komma på smärtrehab inom 90 dagar. Det tar en himla tid det där med vården ibland. Men jag ser året som något positivt. Det måste ju hända många roliga saker när jag känner så här och bara halva januari har gått och efter det då ska jag ut i den vanliga världen hoppas jag. Den där jag får arbetsträna och träffa människor. Där jag får se om jag klarar av ett riktigt liv.
Som jag längtar.

Det känns som det ska bli ett kanon år. Även fast vi bara är på dag 13.
Men se efter själv.

Dag 1. Inte så kul tog igen mig efter nyårsafton Men gör sjukgymnastiken dag 1 i alla fall. .
Dag.2  Ringer Ortopedtekniska och undrar om jag kan komma och pröva ut korsett på onsdagen.
Dag 3: Gör sjukgymnastik går bra. Dag 2.
Dag 4: Får min älskade korsett. VILAR
Dag 5: Får skor med rund sula som ska göra undervärk för ryggen av Morfar. Gör sjukgymnastik 1
Dag 6:Går 1,3 km själv med Jenna med nya korsetten ! YEY!
Dag 7: Duschar Jenna och ryggen nästan dör. Gör sjukgymnastik dag 2
Dag 8: Vilar och tar det lugnt.
Dag 9: Går 1,3 km med den nya korsetten.
Dag 10:Vilar ( gör sjukgymnastik program 1)
Dag11: Julgransplundring. Hittar igen min glasögonduk Gör ingen sjukgymnastik.
Dag 12: Går 1,44 km och sitter mycket och är ute längre än promenaden.

Jag ser en positiv trend. Det kan ju bara gå bättre från och med nu. Så sikta framåt.
Tjoho!

Dagens Promenad 2012-01-12

Idag har jag gått till en utav mina milstolpar. 1,44 kilometer. Men det är inte vilka 1,44km som helst.
Jag gick så långt som jag gjorde sista promenaden innan min första operation. Det var i oktober och min Make som då var sjuk gav mig sjukt dåligt samvete för att jag inte var ute och promenerade med Jenna mer än vad jag gjorde. Han förstod ju inte hur ont jag hade och att jag hade fyra diskbråck i ryggen.
Jag visste bara att jag hade väldigt ont och inte kunde gå så långt utan att sätta mig. Jag kunde inte gå mellan två snöpinnar utan att sätta mig fyra gånger.
Det var mörkt ute, snön låg tjockt på marken och jag gick ut. Stannade satt mig, fick ta tag i Jenna för att resa mig upp gick några steg, satte mig på huk och höll på så hela vägen till dit jag gick idag. Sedan när jag stod där så grät jag och sa till mig själv och Jenna, jag orkar inte längre att gå. Jag tänkte för mig själv att jag lika gärna kunde lägga mig i en snödriva vid sidan av vägen och inte resa mig upp därifrån nått mer.
Och du ska veta att jag aldrig någonsin har tänkt en tanke på självmord någonsin.
Men det kändes som att jag lika gärna kunde ligga där i snöhögen vid sidan av vägen och bara få somna in för jag hade så fruktansvärt ont och jag orkade inte mer. Jag visste inte hur jag skulle komma hem.
Men sen tänkte jag. Jag har ju Jenna, henne kan jag ju inte lämna här ute i kylan. Hon måste ju få komma in till värmen. Så jag reste mig upp från att ha legat ner. Tog trettonsteg. Satte mig ner och grät. Reste mig upp och tog trettonsteg. La mig ner och andades. Jenna bara stog still bredvid mig och hon gnällde inte när jag tog " sats" mot henne för att ta mig upp och så gick jag några steg. Så där höll vi på. Ända tills vi kom hem.

Då såg det ut så här. Jag vet att jag var fruktansvärt trött och bara ville lägga mig ner och aldrig mer resa mig upp. Benen fungerade inte som de skulle. Jag var tvungen att medvetet tvinga dem till rörelse och varenda steg gjorde så förbannat ont.

Men idag. Idag  över ett år senare gick jag dit igen. Och det gick bra. Jag gick med min korsett. Jag kunde stå och villa istället för att lägga omkull mig.
Jag är så fruktansvärt nöjd över min bedrift. Det var så roligt att kunna gå så långt utan att känna att jag orkar inte mer, jag klarar inte det här. Jag skulle ha det bättre om jag bara låg i en snödriva.
Jag är på bättringsvägen. Det är så fruktansvärt skönt att det äntligen är  nedförsbacke och jag har medvind.