Dagens Promenad 2012-01-12

Idag har jag gått till en utav mina milstolpar. 1,44 kilometer. Men det är inte vilka 1,44km som helst.
Jag gick så långt som jag gjorde sista promenaden innan min första operation. Det var i oktober och min Make som då var sjuk gav mig sjukt dåligt samvete för att jag inte var ute och promenerade med Jenna mer än vad jag gjorde. Han förstod ju inte hur ont jag hade och att jag hade fyra diskbråck i ryggen.
Jag visste bara att jag hade väldigt ont och inte kunde gå så långt utan att sätta mig. Jag kunde inte gå mellan två snöpinnar utan att sätta mig fyra gånger.
Det var mörkt ute, snön låg tjockt på marken och jag gick ut. Stannade satt mig, fick ta tag i Jenna för att resa mig upp gick några steg, satte mig på huk och höll på så hela vägen till dit jag gick idag. Sedan när jag stod där så grät jag och sa till mig själv och Jenna, jag orkar inte längre att gå. Jag tänkte för mig själv att jag lika gärna kunde lägga mig i en snödriva vid sidan av vägen och inte resa mig upp därifrån nått mer.
Och du ska veta att jag aldrig någonsin har tänkt en tanke på självmord någonsin.
Men det kändes som att jag lika gärna kunde ligga där i snöhögen vid sidan av vägen och bara få somna in för jag hade så fruktansvärt ont och jag orkade inte mer. Jag visste inte hur jag skulle komma hem.
Men sen tänkte jag. Jag har ju Jenna, henne kan jag ju inte lämna här ute i kylan. Hon måste ju få komma in till värmen. Så jag reste mig upp från att ha legat ner. Tog trettonsteg. Satte mig ner och grät. Reste mig upp och tog trettonsteg. La mig ner och andades. Jenna bara stog still bredvid mig och hon gnällde inte när jag tog " sats" mot henne för att ta mig upp och så gick jag några steg. Så där höll vi på. Ända tills vi kom hem.

Då såg det ut så här. Jag vet att jag var fruktansvärt trött och bara ville lägga mig ner och aldrig mer resa mig upp. Benen fungerade inte som de skulle. Jag var tvungen att medvetet tvinga dem till rörelse och varenda steg gjorde så förbannat ont.

Men idag. Idag  över ett år senare gick jag dit igen. Och det gick bra. Jag gick med min korsett. Jag kunde stå och villa istället för att lägga omkull mig.
Jag är så fruktansvärt nöjd över min bedrift. Det var så roligt att kunna gå så långt utan att känna att jag orkar inte mer, jag klarar inte det här. Jag skulle ha det bättre om jag bara låg i en snödriva.
Jag är på bättringsvägen. Det är så fruktansvärt skönt att det äntligen är  nedförsbacke och jag har medvind.