Bättre och bättre.

Sedan jag fick min korsett för en vecka sedan, nej till och med innan det. När årets första dag var över så har jag haft en glad och positiv känsla i mig. Mitt 2011 är äntligen över. Det var ett riktigt skitår åtminstone till största delen. Det var åtminstone fint på nyårsafton när Svärmor ville att vi först skulle säga tre bra saker med 2011 och tre saker vi önskade oss för 2012.
Jag önskade mig 1. Få bo med maken igen. 2. Bli bättre i ryggen. 3. Att jag kan börja jobba med ett jobb som är roligt och som min rygg klarar av.

Och nu sedan dess har jag bara andats in positiv energi. Speciellt sedan jag fick min korsett som också var en sådan där sak som är positiv och hände positivt. Första veckan på året och ortopedtekniska ringer och frågar om jag kan vara där två dagar senare.  Att vården går lite fortare och jag fick en korsett. Min första promenad med korsetten på, fylldes hela jag av syre och ljuset från solen ute i vintervädret. Det har inte lämnat mig än och det känns som jag är positivare ända in till benmärgen. Jag går lite längre. Jag tränar hårdare. Jag fick till och med höra av Sven idag att jag inte är en sengångare längre utan nu är jag en sköldpadda i snabbhetsförmågan.

Jag gör framsteg. Jag rör på mig. Jag lever. Det är så fruktansvärt skönt att vara ute och gå i solen och snön och få i sig sol och syre.

Jag ser verkligen 2012 som ett positivt år. Jag går varje dag med en längtan efter en kallelse som ska komma som ett brev på posten.

Det jag har kvar den här våren även fast det bara är mitten av januari jag vet! Är min gbp operation och smärtrehab. Jag vet att jag måste göra min gbp först. Jag väntar otåligt på att få min tid. Efter jag har gjort den och " lärt mig " det nya  und zu veiter. Så ska jag få komma på smärtrehab inom 90 dagar. Det tar en himla tid det där med vården ibland. Men jag ser året som något positivt. Det måste ju hända många roliga saker när jag känner så här och bara halva januari har gått och efter det då ska jag ut i den vanliga världen hoppas jag. Den där jag får arbetsträna och träffa människor. Där jag får se om jag klarar av ett riktigt liv.
Som jag längtar.

Det känns som det ska bli ett kanon år. Även fast vi bara är på dag 13.
Men se efter själv.

Dag 1. Inte så kul tog igen mig efter nyårsafton Men gör sjukgymnastiken dag 1 i alla fall. .
Dag.2  Ringer Ortopedtekniska och undrar om jag kan komma och pröva ut korsett på onsdagen.
Dag 3: Gör sjukgymnastik går bra. Dag 2.
Dag 4: Får min älskade korsett. VILAR
Dag 5: Får skor med rund sula som ska göra undervärk för ryggen av Morfar. Gör sjukgymnastik 1
Dag 6:Går 1,3 km själv med Jenna med nya korsetten ! YEY!
Dag 7: Duschar Jenna och ryggen nästan dör. Gör sjukgymnastik dag 2
Dag 8: Vilar och tar det lugnt.
Dag 9: Går 1,3 km med den nya korsetten.
Dag 10:Vilar ( gör sjukgymnastik program 1)
Dag11: Julgransplundring. Hittar igen min glasögonduk Gör ingen sjukgymnastik.
Dag 12: Går 1,44 km och sitter mycket och är ute längre än promenaden.

Jag ser en positiv trend. Det kan ju bara gå bättre från och med nu. Så sikta framåt.
Tjoho!

365 dagar senare eller 1 års dagen som opererad. Grattis till mig

Idag är det ett år sedan jag opererade mig för första gången akut. Då skrev jag det här innan operationen och det här när jag hade vaknat. Att äntligen skulle jag bli frisk och smärtfri. Så blev det ju inte riktigt.
Istället har jag haft 365 dagar av smärta av uppgång och bakslag och kämparglöd och djävlaranamma.
Jag har visserligen gett Jenna massor av mattegos och maken massor av pussar.

Jag trodde verkligen att jag skulle bli bättre att jag inte skulle ha lika ont. Visserligen är jag mycket bättre nu. Men jag har haft en helvetisk sommar. Med nio inläggningar för smärtbehandling och fem stycken ambulansfärder.
Årets botten var nog när jag låg och flämtade i örat på Maken på skype av smärta medan han fick ringa Dagny som fick komma över och hon fick ringa Ambulansen. För jag kunde inte det. Jag låg där och kunde knappt andas för att det gjorde så ont och han var i Västerås och gick sönder inombords. 
Årets toppen är Mallorca resan där jag hade en underbar semester även fast den slutade med en ambulansfärd till Torsby sjukhus.
Årets andra topp är nog att jag kunde gå 1,3 kilometer själv igår med Jenna som sällskap. Med bara tre stopp. Det är freaking fantastiskt.

Innan jag opererade mig första gången kunde jag inte gå mellan två snöstolpar eller två lycktstolpar. Jag kunde inte gå 20 meter utan att stanna, sätta mig ner och använda Jenna som hävstång för att ta mig upp.

Jag är oerhört tacksam över att jag har fått operera mig två gånger. För första gången slapp jag smärtan i vänster ben även fast jag fick mera ont och bara låg still och inte kunde röra mig. Andra gången för att jag blev av med min smärtdimma i huvudet. Inte för att jag blev av med min nervsmärta, eller min värk i höften eller kramperna. Kramperna är visserligen mindre nu ett år efteråt. Nervsmärtan är nästan under kontroll av alla tabletter jag äter. Men jag är glad att jag slipper äta  morfin nu.
Visserligen äter jag epilepsimedicin och antidepp medicin för mina nerver, inte för att jag har epilepsi eller är deprimerad. Det fungerar väldigt bra mot nervsmärta. Tack gode gud för tryptizol och gabanpentin. 

Och jag kan faktiskt sitta i nästan 10 minuter utan att ställa mig upp. Jag  är glad. Jag är på bättringsväg.
Jag klarar av massor av saker jag inte kunde för några månader sedan. Jag kan laga mat, jag kan tvätta min egen tvätt. Det är sant. Tvättmaskinen har fått en förhöjning som gör att jag kan plocka i den utan att det gör ont om jag hukar mig. Min tvättkorg har hamnat inne på den nya toaletten som jag inte tagit kort på än men ska göra. Så jag kan plocka i den själv. Griptången jag har köpt är grym till det. Och om jag inte har den i närheten hukar jag mig och tar ett plagg i taget för att stoppa in i tvättmaskinen. Jag kan även hänga min egen tvätt på ställningen som står vid fönstret. Jag kan ta ett plagg i taget ur tvättmaskinen gå till ställningen och hänga det. Förstå så himla underbart att kunna göra det helt själv. Jag kan inte städa toaletten själv. Men Sven har skaffat en easyclean toastol där han har satt in en sån där sak som gör att vattnet blir blått och då sköter det sig själv.  Jag kan inte damsuga eller torka golven men jag kan damtorka i etapper. Jag ser ett ljus i tunneln. För allt det här kunde jag inte i Augusti. Jag har kommit långt och jag hoppas så mitt inre värker att jag kan komma och börja jobba innan det här året  är slut. Det är något jag vill. Åh vad jag önskar att jag kunde vakna upp och kunna arbeta.


Jag kan mera nu, jag kämpar fortfarnde, jag har fortfarande ont, jag har fortfarande kramp, jag har fortfarande väldiga hugg i ryggen. Men vet ni vad. Jag ser en framtid som innehåller allt jag vill att den ska göra. Jag hoppas verkligen att jag kan få lite mindre ont. Jag hoppas verkligen att jag kan hitta ett jobb som jag tycker är roligt och intressant som står ut med min rygg. Att jag och Maken kan få barn.

Jag ger i alla fall inte upp. Idag har jag firat med att ha hugg i ryggen, mera ont än vanligt och när jag tar steg åt sidan alltså inte rakt fram eller bakåt så hugger det. Men för sjutton, alla har vi våra sämre dagar.

Så grattis till mig på ettårsdagen av min opererade rygg.

Jag saknar

Jag saknar min make nu på kvällen. Jag saknar honom så det gör ont inombords. Åh vad jag önskar att jag fick vara han nära. Riktigt nära. Jag vet att vi kommer träffas igen om 10 dagar. Men det är liten tröst när jag saknar så det gör ont inombords.
Jag vet, vi pratar flera gånger om dagen. Oftast sitter han och frustar över sin jatzy som han håller på att programmerar och jag, ja, jag läser andra bloggar. Mitt stora nöje här i livet just nu känns det som. Och bara är tysta. Men åh så jag saknar honom. Jag skulle så gärna bara borra in mig i hans nacke och andas djupt och få krama om honom somna bredvid honom och vakna upp bredvid honom.

Det är jobbigt att vara ifrån honom så mycket och så länge. Men jag är ändå otroligt glad att han är där. Där pluggandes, gnuggar sina geniknölar och utvecklar sig själv.
Det är bara tråkigt att jag är här. När han är där. Där jag vill vara bredvid honom. Tillsammans med honom. Jag skulle helst av allt vara där han är. Jag får en del frågor om varför jag inte flyttar ner till honom nu. På en gång, helst igår.
Bara säger upp mig och tar mitt pick och pack och drar till Västerås.

Men det är inte så lätt. Det är inte så lätt när ens kropp inte vill som en själv vill. När man har sin anställning kvar och här kanske du säger: Ja, men för guds skull kvinna säg upp dig.
Men vet du vad. Du vill inte vara sjukskriven i över ett år och sedan säga upp dig och få tre månaders karenstid. Bli nollad och inte få någon sjukpeng ifall du skulle bli sjukskriven igen.. Du vill inte det. Jag lovar.
För det är det som händer. Om jag säger upp mig. Då när jag blir utförsäkrad som jag kommer att bli. Ja, då får jag tre månader av karens tid. Om jag inte kan uppvisa speciella omständigheter som mobbing som inte kan gå att lösa eller något annat, då får jag ju bara 30 dagars avstängning från a-kassan. För att jag har sagt upp mig själv. Sen när man är arbetslös, ja, då är det väldigt lätt att bli Nollad om man skulle råka bli inskriven i Sjukpenningen efter tre månader och med SGI noll, så får du inga pengar även om du är sjukskriven och har rätt till det. Och vad händer då? Ja, då får man gå till soc, och vad händer då? Jo, då säger de att eftersom jag är gift så är Maken försörjningskylldig och då får han betala för oss båda på sina studiemedel. Det är vad som händer.
Och om jag låter väldigt pessimistisk. So be my guest.

Ja, men du  kan ju börja plugga du med. Mmm men för att börja plugga måste du orka gå på föreläsningar, du måste kunna stå eller sitta i tre fyra timmar per dag och jag kan inte ens cykla i en minut. Så går det bra ? Eh nej.

Om jag fick börja om, vilket man inte kan. Så hade jag tagit bättre hand om min rygg. Jag hade sett till att hålla den i toppskick och aldrig börjat inom vården. Då hade jag kunnat jobba idag. Men eftersom man inte kan ångra någonting, någonsin. Ja, då går ju inte det.

  Åh om jag kunde jobba ändå. Jag skulle så gärna, jättegärna, jobba. Jag skulle vara själaglad ifall någon ville byta plats med mig så jag fick jobba. Jobba och bo med Maken. Eller plugga och bo med Maken. Åh.
Fasiken om min rygg skulle bli tillräckligt bra för att jag skulle kunna jobba så skulle jag börjat jobba redan igår. Eller ännu hellre för ett år sedan.

Men jag stannar här, för jag måste veta vad som händer med jobbet,vad som händer med min rehabilitering. Min nya operation som gör att jag får ett hjälpmedel att gå ner i vikt och förhoppningsvis blir min rygg bättre på kuppen. Det är inte bara att dra. Även fast jag längtar ihjäl mig efter min make. Åh vad jag längtar, längtar och älskar honom. Jag vill ju vara där han är. Men man får inte alltid som man vill.

Om vi är vad vi har och det går förlorat

Jag köpte för några år sedan Mia Törnbloms bok " En härlig bok". Den är skriven i dagsform. Alltså den andra september och så står det någon liten klokskap just på den sidan och så kan man skriva sina egna funderingar runt just den sidan.

En av dessa klokskaper är:

Om vi är vad vi har , och vad vi har går förlorat, vilka är vi då?

Det är en mening som jag har tänkt på rätt länge och jag tror inte det är menat som yttre saker, det kan det ju även göra, ifall man förlorar ett hus eller så. Men jag tror det är menat som kroppsliga värden. 

Om vi är vad vi har, jag hade en fungerande kropp. En kropp som inte var felfri, men fungerande. Nu känns det som att jag har förlorat idén om min kropp. Om det som har varit. Om den där himla valfriheten. 

Jag som var så stolt att jag ändå kunde gå så långt.   

Här är jag och min förra arbetkamratsgäng som har gått/ sprungit blodomloppet.  Jag var rätt stolt över min kropp ändå även om jag skämdes för att den var tjock. Nu skäms jag inte ett dugg för att den är tjock min kropp. Det är helt plötsligt inte lika viktigt hur den ser ut bara den fungerar.

Jag var stark som en hel karl ( kolla lixom, tre stockar med björk ( 3!!)) Och jag bar massor av stockar den dagen, Maken och Svärfar kan gå i god för mig. Maken sa att han aldrig har sett mig slita så mycket. Tänk att den där superkvinnan faktiskt är jag. Jag har gjort allt det där. Jag har burit trädstockar, jag har gått 1,2 mil. Jag har gått blodomloppet två gånger. Jag har spinnat, simmat, jag red från jag var 4 år till jag var 17 år. Jag har gått i nio timmer i Skottland med Malin uppför GlennNevis. Jag har burit en ryggsäck med 20 kg på mig i 16 dagar när jag var i Skottland. Jag har cyklat flera mil.  Jag har dansat afrodance när det var nytt och varit ungdomsledare i Aeorobics. Jag har åkt skidor, utför och på längden.

Jag har till och med uppträtt på lilla scen på Grönan ( grönalund) med min högstadie skolans aerobicteam. Vi hette flowerpower. Skolan heter Blombackaskolan så det passar. Jag har freaking suttit och ridit på en riktig tjur!  Det är sant, han var inte en oxe, en riktig tjur på en bondgård med franska kor, de där vita.Tänk att min kropp har klarat allt det där och mycket mer. Sen går den bara och blir trasig. Hur dumt är inte det lixom?

Folk säger till mig att jag inte är lika glad nu för tiden. Att jag är mer ilsk och gnällig. Men det kanske blir så när kroppen sviker en. När kroppen inte vill som man själv vill och man  måste komma överens med det nya förutsättningarna. När själen, hjärnan och hjärtat vill så mycket mer än man faktiskt klarar av.

När man längtar bort från sig själv, eller den kropp man sitter fast i. Såsom jag gör idag. 

Idag längtar jag till det friska jag. Eller den friska kroppen jag en gång hade. 

Den som var så jäkla kool så den fick gå på dejt med Martin Stenmark och hans brorsa=)

Jag menar hur skjutton slår man det? ( ja förutom när man gifter sig med han man älskar mest, shit vilken grej alltså, bröllop och fira kärleken åh)

Så vem är man då när man har förlorat det man var. Ja, annorlunda. Inte sämre, bara annorlunda. Man klarar inte samma saker som innan, man lever i smärta och biter ihop. Blir grinigare och surkärring, man lever, men ens kropp den vill inte som hjärtat vill. 

Det jag har lärt mig är att säga nej. Nej för att min kropp inte klarar av saker och ting, och när jag inte gör det, säger nej till andra för att säga ja till mig själv. Ja då straffas jag rejält. Min kropp sparkar mig i häcken och säger. NONO Ajabajamaja inte bajsa i rabatten,

Så vad är man då? När man förlorat den man var? Ja, längtandes och strävandes och inte ger man sig. Man tränar och ger inte upp. Det är vad man blir envisare än vad man redan är. Man blir en doer. 

Framtiden och rädslan för min rygg.

Jag fick hem mina dvd skivor idag med Yoga för rygg och nacke, sedan kunde jag ju inte låta bli Blossom. Ja, jag vet jag är en riktig sucker när det kommer till henne. Men den Yoga dvd kostade bara 69 kr och jag tycker att jag är värd det.

Det är konstigt att jag känner ett behov för att rättfärdiga min svaghet för henne. Det är väl bara det att hon verkar vara så himla vettig och att hon också har opererat diskbråck. Det är väldigt skönt med förebilder. Jag insåg aldrig det när jag var yngre. Jag hade inte  några förebilder. Men ju äldre jag har blivit ju mer ser jag behovet för dem.

Jag brukar tänka att " kan blossom så kan jag". Visst alla människor har olika förutsättningar här i livet att göra det bästa utifrån de möjligheter de har fått. Jag försöker tänka på diskbråcken i ryggen min som en möjlighet istället för det värsta som har hänt mig.

Jag försöker se det som en möjlighet. En möjlighet att våga göra något istället för att bara gå på i ullstrumporna som är väldigt lätt och väldigt bekvämt istället för att göra det jag verkligen vill med mitt liv men aldrig riktigt vågat. För det är ju så, man vet  vad man har men inte vad man får. Men nu har jag inte det jag har haft.

Jag kommer aldrig mera kunna lyfta tungt, arbeta som undersköterska och min kropp kommer inte klara samma saker som förut. Innan DDD, disc degenerativ disorder som det så fint heter på engelska. För det blir aldrig som förut. Aldrig som innan. Annorlunda, smärtfullt, ja antagligen.
Men livet kommer ju gå på, annorlunda men det fortsätter ju.

Så nu ska jag kunna göra saker igen. Som jag vill. Min rygg kommer styra mycket av min vilja och doktorer kommer säkert säga vad som är okej eller inte att göra. Men jag ska försöka leva mitt liv lite mera som jag vill. Utmana mig själv och inte vara rädd för min rygg.

Sissel Kyrkjebø - One Day

Du har åkt, jag saknar dig fast du bara är i Sundsvall än så länge. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig så otroligt. Det är jobbigt att bli lämnad kvar. Det är minst lika jobbigt att vara den som åker.
Att veta att vi inte kommer sova under samma tak, inte ha samma adress, leva i olika städer. Inte kunna kramas och pussas på en månad eller så. Att jag är för sjuk för att vara med dig.
Jag vet att du inte vill flytta att du vill vara den maken som tar hand om mig. För vem ska annars ta hand om mig? Du vill inte lämna mig. Men älskling. Du tar ju hand om mig. Du ger mig en framtid. Du ger mig en ny stad, en ny lägenhet, snart. Du ger mig det jag inte kan ge mig själv. Du ger mig en framtid som gör att jag kan gå runt huset och se människor gå förbi. Du gör det möjligt för mig att kanske i framtiden kunna gå på stan utan att behöva åka 6 mil enkel väg. Du ger mig hopp, ljus och lycka. Din kärlek, hjärtat den är ofantlig.
Du ger mig en framtid och om det innebär några månader isär när jag är sjuk vad sjutton gör det om vi får göra det vi älskar om vi får flytta ihop igen.
Jag vet att det känns hemskt, att du saknar mig. Men du sviker mig inte. Du älskar mig. Du älskar mig så mycket att du ger oss en framtid tillsammans. Och det hjärtat, är den största gåvan.

Du ger mig en framtid fylld av ljus och lycka istället för en framtid i vredesmod och tänk om. I bitterhet och i sorg. Jag är hellre själv i några månader om det innebär att vi kommer ha lyckan i framtiden. Om det innebär spänning och utmaning och kärlek till bredden fylld så det rinner över i hjärtatskärl. Det gör mig ingenting.

Det finns inga rätta ögonblick i detta livet. Det finns inga planer. Det blir aldrig som man har tänkt sig precis som man har planerat. Man kanske når målet men den tar den väg den själv vill för att kunna komma dit.
När jag kommer till dig är jag friskare, hoppas jag, jag kommer kunna göra saker med dig igen. Vi kan leva, istället för att det ska vara som nu. Din flytt möjliggör det. Tack hjärat för att du väljer hjärtatsgråt i några månader för att ge mig en framtid.

Jag saknar dig, precis lika mycket som du saknar mig. Du tycker det är hemskt att lämna mig, jag tycker det är hemskt att bli lämnad. Men älskling, kärleken är där och om några månader eller mer då är jag där i din famn igen. Då somnar jag med dig som håller om mig. Du, jag älskar dig massor. Vi gör det The Olsson way. Det ordnar sig alltid.


Men du, det gör i alla fall ont att du kommer vara över 60 mil ifrån mig. Men ändå, det gör inte så mycket om det innebär en bra framtid och jag älskar dig.