Jag vet, vi pratar flera gånger om dagen. Oftast sitter han och frustar över sin jatzy som han håller på att programmerar och jag, ja, jag läser andra bloggar. Mitt stora nöje här i livet just nu känns det som. Och bara är tysta. Men åh så jag saknar honom. Jag skulle så gärna bara borra in mig i hans nacke och andas djupt och få krama om honom somna bredvid honom och vakna upp bredvid honom.
Det är jobbigt att vara ifrån honom så mycket och så länge. Men jag är ändå otroligt glad att han är där. Där pluggandes, gnuggar sina geniknölar och utvecklar sig själv.
Det är bara tråkigt att jag är här. När han är där. Där jag vill vara bredvid honom. Tillsammans med honom. Jag skulle helst av allt vara där han är. Jag får en del frågor om varför jag inte flyttar ner till honom nu. På en gång, helst igår.
Bara säger upp mig och tar mitt pick och pack och drar till Västerås.
Men det är inte så lätt. Det är inte så lätt när ens kropp inte vill som en själv vill. När man har sin anställning kvar och här kanske du säger: Ja, men för guds skull kvinna säg upp dig.
Men vet du vad. Du vill inte vara sjukskriven i över ett år och sedan säga upp dig och få tre månaders karenstid. Bli nollad och inte få någon sjukpeng ifall du skulle bli sjukskriven igen.. Du vill inte det. Jag lovar.
För det är det som händer. Om jag säger upp mig. Då när jag blir utförsäkrad som jag kommer att bli. Ja, då får jag tre månader av karens tid. Om jag inte kan uppvisa speciella omständigheter som mobbing som inte kan gå att lösa eller något annat, då får jag ju bara 30 dagars avstängning från a-kassan. För att jag har sagt upp mig själv. Sen när man är arbetslös, ja, då är det väldigt lätt att bli Nollad om man skulle råka bli inskriven i Sjukpenningen efter tre månader och med SGI noll, så får du inga pengar även om du är sjukskriven och har rätt till det. Och vad händer då? Ja, då får man gå till soc, och vad händer då? Jo, då säger de att eftersom jag är gift så är Maken försörjningskylldig och då får han betala för oss båda på sina studiemedel. Det är vad som händer.
Och om jag låter väldigt pessimistisk. So be my guest.
Ja, men du kan ju börja plugga du med. Mmm men för att börja plugga måste du orka gå på föreläsningar, du måste kunna stå eller sitta i tre fyra timmar per dag och jag kan inte ens cykla i en minut. Så går det bra ? Eh nej.
Om jag fick börja om, vilket man inte kan. Så hade jag tagit bättre hand om min rygg. Jag hade sett till att hålla den i toppskick och aldrig börjat inom vården. Då hade jag kunnat jobba idag. Men eftersom man inte kan ångra någonting, någonsin. Ja, då går ju inte det.Åh om jag kunde jobba ändå. Jag skulle så gärna, jättegärna, jobba. Jag skulle vara själaglad ifall någon ville byta plats med mig så jag fick jobba. Jobba och bo med Maken. Eller plugga och bo med Maken. Åh.
Fasiken om min rygg skulle bli tillräckligt bra för att jag skulle kunna jobba så skulle jag börjat jobba redan igår. Eller ännu hellre för ett år sedan.
Men jag stannar här, för jag måste veta vad som händer med jobbet,vad som händer med min rehabilitering. Min nya operation som gör att jag får ett hjälpmedel att gå ner i vikt och förhoppningsvis blir min rygg bättre på kuppen. Det är inte bara att dra. Även fast jag längtar ihjäl mig efter min make. Åh vad jag längtar, längtar och älskar honom. Jag vill ju vara där han är. Men man får inte alltid som man vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar