Är det inte så att du känner efter lite extra nu?

 Jag förstår att omvärlden inte kan förstå min smärta, det är ingen som kan uppleva någon annan persons smärta. Det är något som är väldigt subjektivt och självupplevt. All smärta är inte lika dan. För man har olika smärt-trösklar. Lika dant som det är med självförtroendet, vissa tvivlar på sin egen förmåga mer än vad andra människor gör.

Jag kan få frågor som:" Är det inte så att du känner efter lite extra nu efter operationen" eller innan min operation fick jag frågor som " Har du verkligen så ont?" Den kan jag få även nu." Har du verkligen så ont? "
Och nej, det är inte idag jag har fått den frågan, utan det är av olika människor lite då och då som det kommer upp en sådan fråga. 

Jag kan förstå att på något sätt är det för att visa empati och visa intresse över att jag har ont. Men shit. Vet ni hur det känns, och ja, jag kanske tar det helt på fel sätt. Men när jag får sådana frågor. Som "känner du inte efter lite extra nu efter operationen" eller "Har du verkligen så ont" så känns det som att jag blir ifrågasatt. Jag har god lust att bara öppna min mun, riva ur mig min ryggrad och trycka ner den i halsen på vederbärande person och säga: Varsågod, känn efter själv. Jag ger gladeligen bort mina diskbråck. Tror du inte på mig så varsågod och pröva. 

Jag vet att det inte är så folk menar. Men man måste faktiskt tänka på hur man säger saker. 

Jag vet inte om folk förstår det här med diskbråck, lite ont i ryggen, ryggskott, trött i ryggen, ja visst, det kan man fatta. Men diskbråck. Det gör jätteont. Jag kan ärligt säga att jag reagerar snabbare på smärta nu. Det gör jag. Jag vet att jag inte inbillar mig längre. Jag vet att jag har den och det är tillåtet. Jag kanske säger oftare till att jag har ont. För  jag har fått en dom. Jag har mina diskbråck. Det ger mig " rätt " till att känna som jag faktiskt gör. Att ha ont.

Förut innan jag visste att jag hade diskbråck. När jag gick till doktorn och hon sa att det var för att jag var tjock. Även om jag visste att denna smärta var annorlunda mot något jag innan har känt. För Nervsmärta är inte samma sak som djävulusisk träningsvärk eller ett utdraget ledband precis eller ett blåmärke eller ett sår som läker eller att man har ont i musklerna för att man har ramlat. ooh nej. Nervsmärta det är en helt annan liga av smärta.

Så var det som att inte ens jag vågade ta min smärta på allvar. Jag vågade inte ta mina bortdomnade ben på allvar. Eller att jag hade ont så jag grät varenda gång jag skulle ut på promenad. "Det var ju bara att bita ihop, för jag är ju ung, och stark och en gnällig typ". Jag kunde ofta känna att andra människor tyckte att jag var en riktig gnällkärring när jag sa att jag hade ont och att jag överdrev.  Jag vågade därför inte medge ens för mig själv att jag hade så ont som jag faktiskt hade. Jag vågade inte säga ifrån när jag inte orkade bära något tungt eller gå på den där långa promenader. När jag gick i höstas på promenad hade jag som mål att inte stanna och vila mellan två lyktstolpar. Jag klarade inte det för att jag hade så ont. 

Jag tillät mig inte att erkänna för mig själv att jag hade så ont, för när folk säger till en att "man överdriver, eller inbillar sig" då blir det tillslut en sanning, speciellt om det är sjukvården som säger det till en. För jag hade förbannat ont, jag kunde inte lyfta mitt ben rakt 20 cm från marken i somras. Men jag vågade inte säga hur ont jag hade för att jag då skulle upplevas som en gnällig kärring. När jag sedan fick min MR i Januari och blev akutopererad efteråt. Då kändes det okej att erkänna för mig själv hur ont jag har haft och hur ont har jag just nu.

Jag vet att det kan vara en kombination av att jag tillåter mig själv att känna att jag faktiskt har ont. Att jag erkänner för mig själv att min rygg är sjuk och dålig och jag kommer ha ett ryggproblem resten av mitt liv som jag måste ta hänsyn till i min vardag. Jag förstår att folk bryr sig, men tänk på hur ni säger saker. För jag inbillar mig inte min smärta, jag lever i den. TRO MIG, hade jag kunnat tänka bort den, så skulle den ha varit borta sedan länge. Jag vill inget annat än att vara smärtfri, jobba och plugga.

Jag vet att ni inte menar det som det låter utan säger utav omtanke. Men ibland blir det bara lite fel.  Tänk efter före nästan gång.