ledsen

Det där med framtiden ger mig ångest.
Jag kan ju inte planera. Eller ens drömma. Jag kan inte göra målbild för jag vet inte vad målet är eftersom allt hela tiden blir framskjutet.
Mitt liv är på paus och den där pausen som jag tyckte skulle vara över redan i mars efter första operationen innan den andra har liksom förflyttats fram och förflyttats fram hela tiden. Jag skulle vilja plugga och jobba och göra allt det där roliga i livet igen. Inte bara ligga i sängen som ett tyst grått grinig sjukling.
Shit så fort något går bra. Typ att jag får utöka min träning eller göra något kul så kommer min himla rygg och sparkar mig i rumpan och kastar mig tillbaka på minus igen.

Det känns inte kul längre. Det känns jättetrist och jag känner mig ledsen och tråkig. Som den stora partypoopern som är alla till last för att jag inte kan göra saker som de kan, att jag konstant hela tiden måste anpassas till.

Jag vet att det bara är nu och jag måste ta nya tag och fokusera på att bli bättre. Men ibland är det inte så lätt.

Jag vet att det kan ha med min yrkeskategori att göra. Den omhändertagande undersköterskan, den vårdande  mulliga kvinnan som bryr sig om och finner sin identitet genom att hjälpa andra. Även om det inte bara är så att jag har min identitet som undersköterska.
Men jag har arbetat inom vården sedan jag var 16 år gammal. Genom hela gymnasiet. När jag fick min första lägga på Holmfastvägen i Södertälje och behövde jobb och fick det på Oxbackshemmets Äldreboende. När jag flyttade hit till Norrland och arbetsförmedlingen såg att jag hade vårderfarenhet och jag fick gå undersköterskelinjen på Mimer komvux. När jag började arbeta som personlig assistent 2005 och på sjukhuset 2006. När jag sedan började arbeta som Personligassistent igen senare 2006 och inte har slutat med det än så är det ens yrkesroll.

Även om jag har varit på väg därifrån sedan 2009 genom att läsa på Programmet för Ledarskap och Organisation på LNU.