- Hej! jag har följt din blogg sedan jag hittade den när jag googlade om diskbråck. Jag läser den nästan varje dag och hittar stöd i mitt eget läkande av två diskbråck som ung tjej. Det är en enorm lättnad att få läsa om de tankar som är hos mig, som också finns här. Du är grymt stark och positiv! Och jag vill bara lämna mitt avtryck hos dig för du gör det för mig. Tack för att du får mig att orka lite till, de dagar då jag tror smärta och hjälplöshet kväver mig. Tack för du skriver om dina tankar.
Hej Anonym!
Vad roligt att du tycker min blogg är bra. Visst är det skönt att inte vara ensam i eländet. Att andra människor också känner som jag gör.
Jag öser ur mig mina tankar och funderingar här på bloggen om min rygg och rehabilitering. Dels är det för att jag inte fullkomligt ska ösa ner mina nära och kära när jag pratar i telefon eller umgås med dem om min rygg. För jag kan hålla låda. Det är roligare att prata något annat än bara ryggar.
Då kan man läsa här istället. För det är viktigt att ha ett ställe där man kan ha en "spykvart" så får folk läsa precis det dem vill läsa. Ta del av min rygg på deras villkor.
Min morfar brukar säga att när han har läst ikapp sig på bloggen så har han läst flera kilometer text om min rygg. Det är ju lite så det är.
Dels tampas man med en ny identitet. För jag är inte den jag var innan diskbråcken. Du är säkert inte samma person heller som innan dina två diskbråck.
Men man tampas även med en ny livsstil. Ett anpassat leverne efter ryggjäkeln. Med sorg och förhållningssätt, gränser mot sin egen vilja och andras önskemål. Att det jag vill går inte alltid för min rygg är inte på tiptop idag eller kan du hänga med på bio( andras önskemål) nej det går inte för min rygg klarar inte det. Att känna sig tråkig och utanför, även fast det säkert bara är för en period och just nu. Men det hjälper ju inte att det är för just nu, för hjärtat sörjer ändå. Du vet vad jag menar va?
Det är så jäkla jobbigt att inse sin kropps begränsningar. Att i huvudet är man redan på benen, cyklande, levande fullt ut, i tanken. Kroppen, ja, den är på en annan plats. Den vill inte som jag vill. Den gör ont och har det svårt och jobbigt. Jag hoppas du blir bättre och kan göra din sjukgymnastik och att du blir smärtfri i framtiden.
Har du också opererat dina diskbråck? När fick du symtom? Vad har du för symtom? Vad kör du för sjukgymnastik? Har du testat vattengympa?
Vad glad jag blir att du finner styrka och lite jävlar anamma i hopplöshetskänslan.
Kram på dig/Ellinor
hej igen! Vad kul att du svarade så långt på min kommentar:) gud vad jag känner igen mig när du skriver om hur man blir och känslan av att bara förändras som person och inse vad som är viktigt.. Jag vill så mycket och blir lätt frustrerad och ledsen när jag inser att nej, kroppen vill fortfarande flyga upp och dansa och springa. Jag har inga bättre ord än att jag bara ja-ade högt och nickade och skrattade när jag läste detta svar för det är verkligen så mina egna tankar är! Jag fick detta för 3manader, och det smällde av på ett gympass, därefter fick jag se världen från 45 grader vinkel. Jag hade groteskt ont och förstod ingenting. Det blev en vända hos akuten och läkare men fick inte mycket hjälp. Jag gick hos naprapat sedan dag 2 och fick hjälp. Jag kom igång snabbt och jag trodde jag var läkt och började jobba. Sen kom ischias i mitt ben.. sen i båda. Och då sökte jag vård. Gjorde mr och fick min diagnos. Men det blev bara värre och jag minns knappt allt var i en smärtdimma. Jag minns hur jag grät i timmar och hela nätter och jag klarade ingenting. jag fick känselbortfall i hela ben och fötter, jag kände mig halv, från navelen levde jag typ. Jag kunde inte gå, blev yr och jag sov mest igenom dagarna eller bara låg intill okontaktbar. Det gick så långt att jag inte hade kontroll över min blåsa och då sökte vi akutvård. Blev inlagd, ny mr och väntan men jag slapp operation! jag har aldrig velat det och blev glad. Kom hem efter några nätter och varit hemma i nagra veckor. Jag kan gå! Med kryckor, och jag har fortfarande enormt ont och ischias och känsel/domningar trots 12 tabl var dag. jag har precis börjat med sjukgymnastik och tens. jag är kraftigt nedsatt i min kropp och än så länge klarar jag vara vaken längre, gå lite snabbare än en snigel och vara utan smärtdimman ibland! Det är lycka. Försöker lära mig acceptans, tålamod, och att lyssna på min kropp.. Jag vill börja med vattengympa och längtar tills mina ben är kapabla till det. jag älskar att träna. Livet är begränsat och det är tufft när jag bara är 20år. Men jag ska ta detta som en erfarenhet. oj detta blev jättelångt! Hoppas du inte blev uttråkad. Jag håller mina tummar för dig. Tack för du tog dig tid!:) kram!
SvaraRaderaAlltså, när jag läser det här, känns det som om att jag är förstådd om mina känslior. Jag opererade mej för 2 diskbråck på skärtorsdagen! (fick en "avbokningstid, så det gick fort) Efter 1 år av kramper, smärtor i benen ryggen så ÄNTLIGEN! INGEN av läkarna på min vårdcentral trodde på mej, från maj till november.... de trodde att min smärta var inbillning... kanske för att det inte såg ut att jag hade ont. För jag är jävligt envis. Jag jobbade 100% jag promenerade, jag simmade ändå. (stackars mina arb.kamrater säger jag bara, för det är dem som har sett mej gråta, skrika m.m) I november åkte jag in till akuten. Där blev de förbannade för att jag inte hade fått en MR, MEN de skickade en remiss till VC. Big problem (för den har ja ginte ens fått idag.. för jag gick till en privat ortoped i dec. Sen rullade det på. DÅ fick jag smärtstillande, remiss till MR (tid i jan) I mars var jag på möte på sahlgrenska, i april så ringde dem om operation. Under ett år hade jag gått från att vara en glad och positiv tjej till en trött negativ idiot, som visserligen gjorde sitt bästa att vara med på alla aktiviteter (fester m.m) 2 dagar efter op, grät jag av lycka istället för smärta o kramper. (en dag ville jag ta en såg o kapa av mej benen, jag har nog ALDRIG gråtit såhär mycket som jag har gjort nu) ) Men jag lärde mej att leva med smärtan, jag visste vad jag skulle göra för att det skulle gå över lite..
SvaraRaderaJag har repat mej jädrans snabbt. I dag kan jag gå nästan lika fort som jag har gjort innan, dock får jag inte simma förrens om ca 3 veckor. Plus att jag naturligtvis är sjukskriven nu, (jobbar i kök) Jag är inte religiös, men det hr känns som om man har fått tillbaka livet!!!
Mina "ettiketter" ang allt det här, finns i smärta, ont, vårdcentral, viktnedgång på min blogg.
KRAMAR till er båda!!