365 dagar av sjukskrivning

Igår var det exakt ett år sedan som min rygg brakade sönder för andra gången. Jo, för du ser, jag var med om en arbetsplatsskada där jag fick diskbråck, jag hade väldigt ont men i december exakt för ett år sedan satt vi på julbordet i övrenågontingträsk och åt julbord allihoppa på Makens sida familjen. Jag fick mer och mer ont i ryggen när jag satt där på julbordet och så gick jag ut med hunden när jag kom hem och tog ett steg framåt och så sa det plopp och pang i ryggraden. Jag fick så fruktansvärt ont att jag inte kom upp för trappstegen in utan maken fick hjälpa mig upp och in i sängen i gästrummet. Det som nu är ett badrum. Där låg jag och kved. Hade jag vetat då vad jag vet nu hade jag åkt in och inte väntat som de från sjukvårdsupplysningen sa.
Jag fick bara mer och mer ont.

Idag den 13 december har jag varit sjukskriven i 365 dagar. Ett helt år av mitt liv har gått i diskbråckens tecken. Med två operationer, förlamade tår, en sjukvård som gör sitt bästa( sjukgymnasten Lisa, Kuratorn Camilla och Arbetsterapeuten Gudrun) och en sjukvård som sviker( Ortopeden på NUS).

Det känns som en helt galen tanke att ha varit sjuk ett helt år. Ett år av operationer, sjukhusbesök, ambulansfärder, inläggningar, smärtlindring, morfin, ketogan,dropp, tre olika sjukhus, den där hemska blockaden. Mediciner och smärta.

Det känns som jag äntligen är på bättringsväg. Det finns en väg framåt istället för bara neråt i avgrunden av smärta, som den jag faktiskt har varit på väg mot. Men jag vände där, där i botten av smärtan och nu är jag på väg uppåt. Det känns verkligen så. Jag vet man ska inte skriva att nu går det uppåt för då börjar det gå neråt.

Men det känns verkligen så. Det här året har givit mig en otrolig drivkraft. En jävlar annama och en inre styrka som gör att jag driver mig själv framåt. Dit jag vill komma. Jag har även behövt se mitt liv som det faktiskt är och hur jag ska göra för att anpassa den efter mina nya förutsättningar. Att inse att den säkra vägen inte alltid är rätt väg. Bara för att den är bekväm.

Nu har ett år gått. ett år av sjukdom och djävulskap och äntligen känns det som att det är jag som styr skutan igen och inte doktorer, inte sjukhus, inte vänta på någon annan.
Det känn som när läkaren i september sa: Du kan ju bli tillfällig sjukpensionär i sex- sju år. Då kände jag nu skiter jag i det här. Nu gör jag på mitt sätt och se vad det har lett till. Jag har inte varit inlagd på tre månader. Jag är på bättringsväg. Smärtdimman i huvudet är borta. Min kropp är förtvinad och svag. Min rygg gör fortfarande ont, jag har fortfarande förlamade tår, jag har fortfarande ont i höften och benet och orkar inte mycket. Men. Jag ska bli bättre, jag kan bli bättre. Jag tänker inte ta en läkares nej som finito. För jag vet att det inte är sant. För han vet inte min inre styrka. Den jag vet om nu.

Så ja, jag har varit sjukskriven i 365 dagar. Ja, jag har fått förlängd sjukpenning, ja, jag ska göra en gbp och operera mig en tredje gång. Ja, jag har ryggproblem och ont. Men ingen. INGEN kan säga åt mig att bli sjukpensionär och att jag inte kan bli bättre eller utvecklas.


Så det så!

Mvh /hon som bestämmer över sin kropp och ska träna sig själv tillbaka till en ofantligt bra kropp och ingen läkare ska få säga något annat!