Sanningen om mitt ätbeteende.

Nu blir det här ett väldigt långt inlägg. Om du orkar läs hela. 

Du var alltid smal som en räka när du var riktigt liten sen började du skolan och blev tjock har jag fått höra så många gånger av min mamma och även min pappa. ( du vet att det är sant mamma, jag vet att jag säkert kommer såra dig nu när jag skriver det här. Men det är mina tankar om min mat, det är bara det att det finns sådana som fastnar och jag är ledsen om jag sårar dig, men det handlar om mig om min matrelation med mig själv. Det handlar inte om dig. Bara om mig. Förlåt om du blir sårad.Jag vet att du har försökt stötta mig men ibland hjälper inte vissa ord eller meningar. )
Eller se på din kusin, hon är så fin, du borde också gå ner i vikt så du blir lika fin som henne fick jag höra som 12 åring.

Jag tänkte aldrig på om jag var smal eller tjock förens mina föräldrar började trycka på att jag var tjock och överviktig. Jag vet att första gången jag tänkte på att jag var större än mina klasskamrater var i lågstadiet på fritids när jag och Liss och Ellis var i mysrummet och vi hade alla tights på sig. Jag hade gråtights med rosa blommor på och jag satt på mina knän med fötterna bakom mig och såg hur mycket större mina lår var jämfört med dem två som jag lekte med. Deras lår hade en måne mellan sig, men det hade inte mina.

Jag vet att när jag gick i mellanstadiet så tyckte jag det var konstigt att jag hade mycket fler veck på min mage än de andra tjejerna i klassen hade. Men jag tänkte inte så mycket mera på det.
När jag var 10 så undrade en kompis varför jag var randig på låren, ingen aning sa jag. 
Det var under högstadiet som det verkligen small till.
"Måste du äta så mycket när du är hos din pappa. När jag var i din ålder vägde jag minsann 48 kg. "

Jag kan ärligt säga att jag slutade äta lunch och frukost i nian. I nian skickade Skolsköterskan mig till Viktväktarna. Fast jag vägde 75 kg till mina 167 cm. Jag gick ner till 63 kg och fick höra att oj vad fin jag var och är det inte mycket roligare nu när du är smalare. Men jag tyckte inte det. Jag tycker att jag var hysteriskt tjock. I Ettan på gymnasiet åt jag aldrig middag. I tvåan och trean bodde jag hemma hos Suzy och hennes syskon och mamma och då åt jag middag där. 
Jag blev magsjuk i trean på gymnasiet och spydde bort en del kilon, sedan var jag bara inte hungrig. Mamma var ju aldrig hemma och kunde hålla koll på att jag åt. Så jag åt inte och gick ner 20 kg.
På vårterminen i trean så hade jag storlek 40 i byxor och var på väg till storlek 38. Då sa min mamma, men nu börjar du ju bli för smal. Jag tänkte då i mitt huvud, du är bara rädd att jag ska gå ner och bli smalare än dig mamma. Jag vet att mitt beteende inte var normalt då heller.  Jag älskade känslan av hungern som rev i magen.

När jag flyttade hemifrån tyckte jag det var okej att spendera en hel dag med att bara dricka två, två deciliters  tetrapack med fruktdrycker eller äta kräm. Eller knäckemacka. Eller en enda chocklatchipcockie. På en hel dag. Ja, alltså en knäckemacka på en dag. Eller två fruktdrycker. Visst ibland åt jag ordentligt med. Men jag tyckte jag var fruktansvärt fet. FRUKTANSVÄRT. Jag spenderade min lediga tid, när jag inte jobbade på mina fyra jobb, japp vårdbiträde, avlösare, kontaktperson, barnpassare på ett gym och studier på Södertörns Högskola och med kompisar på simhallen. Jag simmade fyra gånger i veckan. Mitt favoritpass i motionsbassängen var fredagskvällar mellan 21.00 och 22.00 när de hade tända ljus och lugna favoriter i högtalarna. Då var jag 20 år.

Sedan började jag äta igen.

Jag vägde 81 kg när jag träffade min make.
Jag såg ut så här då. Jag hade börjat gå upp i vikt igen från studenten.

Sen flyttade jag och Maken hit upp och jag fortsatte äta. För det var så jäkla skönt med någon som gillade mig för mig och inte kom med massor av pekpinnar och nyp i fläsket. Han älskade mig utan att säga du måste tänka på vad du stoppar i munnen.
Jag tränade, simmade, gick på Iksu viktgrupp. Nutrilett. Jag fortsatte äta och åt och åt och åt. Min pappa kallar mitt ätande tröständande. Maken lät mig vara. Han sa aldrig ett ord om mitt ätande. Även fast vi pratade mat så kände jag aldrig skam med honom. Han älskade mig om jag vägde 81 kg eller 281 kg. Det spelar ingen roll.













Jag har aldrig någonsin haft en normal relation till mat om det ens finns en sådan. Den har aldrig funnits. Jag har alltid ätit mycket, överätit, varit glad i maten, fått skämmas av vad jag stoppat i magen, fått komplimanger när jag bara ätit sallad en hel sommar. Jag har ätit mycket, ätit lite, inte ätit alls. Vräkit i mig.
Det enda jag inte har gjort är att kräkas upp det jag har ätit. Jag hatar att kräkas, annars hade jag säkert prövat det med.

Men jag har alltid känt skam när jag ätit, mycket, lite inte alls. Jag har hetsätit när andra har ätit fort, släppt alla gränser när andra har släppt sina matgränser. När andra har ätit lite ja, då har jag gjort det med.
Jag är alltid sugen, vare sig jag nyss har ätit eller inte. Jag blir grinig om jag inte får mat i kroppen.

På det här kortet tyckte jag att jag var oerhört fet. Jag var 14. Jag tror jag hade 38 i storlek. Det var FIFA åldern och 90 tal.


Jag var 8 när jag blev tjock. 

Jag var 15 när jag testade viktväktarna.
Jag var 15 och åt inte frukost och lunch

år 1999 var 15 när jag bantade inför språkresan till Malta med Malin och Nathalie, jag hade då storlek 38 i kjol

Jag var 16 och åt inte middag
17 när jag gick upp i vikt

18 när jag gick ner 19 kg
19 när jag började gå upp i vikt igen.

22 när jag testade iksu viktgrupper.
22 när jag gick på nutrilett

24 när jag gick på cambridge
26 när jag gick på beteende medicin för att ändra mitt beteende och det har jag.
27 när jag gick ner 17 kg

Nästa år i februari kommer jag ha gjort en gbp och då är jag tvungen att komma tillrätta med det här med mitt matbeteende.

Mitt matbeteende fungerar inte
Förra hösten när jag gifte mig hade jag gått ner 17 kg och såg ut så här:

Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Vi valde att gifta oss även fast vi inte var smalast i världen, det passade just då. Vi bara ville gifta oss och gjorde det för att vi älskar varandra och vill leva med varandra.

Nu ser jag ut så här. Jag är tjock, lika tjock som på min bröllopsdag. Men vad jag ville säga är att:

Det jag har insett själv är att jag behöver frukost, lunch och middag för att inte bli grinig. Jag kan bli riktigt lack om någon hindrar mig att få äta när jag är hungrig.

Det jag skulle vilja och försöker arbeta på. Det är hur jag ska få bort det här med skammen runt mat. Det är fruktansvärt skönt med Maken, han dömer mig inte. Han älskar mig om jag är smal eller tjock. Bara jag mår bra.
Pappa är orolig det vet jag. För han kan komma med små kommentarer, mamma, om hon ens säger ett knyst blir jag riktigt tonårsaktig och smäller av. Morfar, ja, han undrar och bryr sig.

Jag kan idag känna mig som en supermegatjockis bredvid min make eller när jag är med mina vänner här nere. Men jag känner mig aldrig tjock i Häggnäs eller Vindeln. Jag är inte medveten på stan i Umeå. Men här nere är jag det om min egen storlek. Det är konstigt hur omgivningen påverkar hur man ser på sin egen kropp. Jag inser att jag är tjock. Men jag har alltid tyckt att jag var tjock. ALLTID. Jag hoppas att jag en dag slutar med den känslan.

Det är så det ser ut.  Jag har aldrig haft en normal relation till mat, jag har bantat sedan jag var 8 år. När jag har gjort min gbp så var läkaren väldigt tydlig med att jag måste sluta med banttänket. För det kan inte existera hos en gbp opererad. Bara att äta rätt. För bantar man, ja då får man vitamin, mineral och andra brister som är svårt att få bukt med.

Det ska bli så fantastiskt skönt att för första gången på mer än 20 år slippa banta tänket. Utan det jag behöver är äta rätt för min kropp tänket.

Det ska bli så. fantastiskt. skönt.