Hemma

Sven kom och hämtade mig på Vindelns tågstation. I bilen satt Jenna och väntade, gissa om hon blev glad när hon fick se sin matte igen.
Jag har sovit i sovkupé i natt och det är helt underbart jämfört med liggvagn. Först och främst är sängarna mjuka i sovkupén och man får egen kudde och de har redan bäddat åt en när man kommer dig. I liggvagnen får man ha det skithårda huvudstödet som kudde och en filt. Plus att man har handfat inne i hytten. Och att det bara är tre personer som sover i den istället för sex. Det gör underverk för ryggen med. Det är inte lika hårt och därför blir jag inte lika sliten.
Men jag märker att det tar mycket mera på mig än min vanliga säng hemma eller när jag sover någon annanstans.


I morse när jag vaknade hade jag så ont i nerverna runt anklarna så jag tänkte, ställer jag mig upp nu då går de av. Men det gick ju, upp var jag tvungen att ta mig eftersom medicinen låg i väskan som stod vid väggen. Annars brukar jag ha morgontabletterna bredvid min säng och så hivar jag  i mig dem precis när jag vaknat och ligger kvar tills de har värkat.
Men det går inte när man åker tåg, idag kommer det bli en sängendag känner jag. En sådan dag där jag nästan inte går utanför sängens gränser för att vila kroppen.
Fast det är inte helt sant. Jag och Sven och Jenna åkte förbi svärisarna och åt frukost. Sedan ska jag leta reda på min virkning och försöka göra någon lika tjusigt som Dagnys mormorsruta. Min mormorsruta ska vi inte tala om. Men trägen vinner. Och virka kan jag göra i sängen.
Nej nu ska jag vila min rygg skriker på mig. Även fast jag ligger i sängen just nu. Men den vill nog att jag ska vila helt och hållet och bara stirra i taket och inte använda mina fingrar som smattrar på laptopen.
Så är det att ha en rygg som inte vill som jag vill. Den bestämmer ibland allt för mycket.

Men jag är i alla fall hemma, har världens lyckligaste hund som ligger och snarkar bredvid mig och är glad att jag klarade mig genom min resa fram och tillbaka till ersta sjukhus.