Jag saknar verkligen mitt liv.
Jag vet att jag lever här hemma med. Med smärtan i ryggen kan man inte göra annat än att veta om att man lever.
Jag försöker få en vardag här hemma med. Jag går upp i tid. Äter frukost, lunch och middag. Jag gör min sjukgymnastik och går på promenad. Men det är inte samma sak som att leva.
Det är inte samma sak som att sätta sig på tåget, bädda upp sin liggplats, läsa kurslitteratur och byta tåg på t-centralen i Stockholm för att komma fram till Växjö vid 11.00 tiden och checka in på hotellet. Ta bussen upp till Campus området och gå in på Linné Universitetets salar.
Få lyssna på intressanta föreläsningar( oftast) vara hungrig, åka ner till hotellet och gå ut med kursarna på kvällen och äta gott.
Som jag saknar det. Det är nog mitt största nöje här i livet att få plugga. Att lära mig mera om något jag tycker är intressant. Jag är avunsjuk. Grön av avundsjuka på "alla andra" som kan.
Fast det är väl så, jag ser ju inte vilka krämpor de har i livet. Vad de är avundsjuka på alla andra. Jag ser ju bara deras yttre fasad. Liksom de ser min. Ofta visar man ju folk bara det man vill visa.
Du är snart där igen! Kram på dig!
SvaraRadera