Är ni också så att ni glömmer var ni lagt saker och ting?
Det är som att jag har totalminnesförlust i flera dagar och går och letar och letar och letar för att sen när jag verkligen behöver det. Veta exakt vart jag hade lagt den?
Så har det varit med min vattengympaväska denna gång. Jag la det någon annanstans än där jag brukar ha den. Hängandes på kroken i hallen. För jag tänkte att det skulle komma folk i helgen och de kanske ville ha någonstans att hänga sina kläder på istället för att min sportväska skulle ta upp all plats.
Jag hade badlakanet på tork över elementet och baddräkten i badrummet på nedervåningen. Jag vek ihop baddräkten och badlakanet och skulle lägga tillbaka det i väskan när jag inte hittade den.
Den var ingenstans. Jag har letat i helga huset. I tre dagar har jag letat och inte hittat den.
Igår kväll letade jag som värst.
Jag tänkte jahaja jag får väl ta en ful plastkasse då. Men så nu, nyss, då bara aha jag la den bredvid fotöljen i sovrummet. Som en blixt ur klar himmel så visste jag var den var när jag behövde den.
Det är alltid så med mig. Väldigt konstigt. Nu mot Umeå och ryggisen!
Jag tror många känner igen virrigheten! Fast jag tycks ha ovanligt bra koll... Björnkillen frågar jämnt vart hans bälten, nycklar, mobil osv är någonstans och jag tycks alltid ha svaret. Fast mina egna grejer har jag sämre koll på.
SvaraRaderaSvar: Hm du har nog rätt, ens tankar är alltid ens egna, det är snarare att hålla tungan rätt i mun som är mer viktigt. Jag skulle ju aldrig säga högt till något att jag kände skadeglädje.
Angående träning. Jovisst har du en poäng att det FINNS skador som hindrar en från träning, såsom ditt eget. Men på samma gång berättar du ju om vattengymnastiken, och det ÄR enligt mig träning! Jag syftar ju givetvis inte på att man ska träna på ett fysiskt omöjligt sätt, eller göra något som förvärrar ens skador. Jag tänkte väl mer... finns det inte någon form av träning för alla? Raska promenader, försiktig vattengympa, lyfta hantlar ifall problemet sitter i fötterna/benen osv.
Med det sagt.. Beklagar dina fysiska problem.. Jag kan inte föreställa mig hur det måste kännas, men vad STARKT av dig att kämpa på med kost och fysisk aktivitet i den mån din kropp tillåter dig! Det är beundransvärt :) Grattis till de tappade kilona!
Angående jobb pengar osv. Det verkar bara finnas en sak jag är riktigt bra på och dessutom tycker om, och det är skrivandet. Inte bara i bloggen, utan jag har skrivit aktivt sen jag var ungefär 10år. Det är böcker, noveller och främst fiction, men just nu arbetar jag med en mer biografi-influerad bok. Inget är utgivet, men det är den karriären jag hoppas på, och jag behöver inga högar med pengar, men det hade varit skönt att kunna dra in som en vanlig svensson-lön på skrivandet och faktiskt vara självförsörjande... Som märktes i december (grand mal anfallet som utlöstes av stress) är min stresströskel så låg att det är löjligt. Läkarna börjar faktiskt tro nu att jag förmodligen aldrig blir arbetsför, och jag är både ledsen och lättad. Men jag får se hur framtiden blir...
Och tillsist så tycker jag du har rätt. Man ska försöka blicka inåt och se efter sig själv desto mer och bry sig desto mindre om andras problem och vad de tycker.
Ha en fin dag! Kram / Fattie
Ps. Haha, du är inte ensam om att skriva långa kommentarer såg jag nu!
SvaraRadera