Jag fick en fråga av min Fina vän Malin om jag fick välja om jag skulle fått mina diskbråck nu eller när jag var 52 år gammal vad jag skulle ha valt.
Jag sa absolut när jag var 52 år gammal. Maken och Svärmor och Malin de höll inte med mig, eller Malin hade väl inte någon åsikt så där hon bara funderade. Men Maken och Svärmor höll inte alls med mig.
Jag håller med mig, för med tanke på att jag har en diskdegenerativ sjukdom och med tanke på att alla diskar hos alla människor degenererar med åldern. Diskarnas yttre skal blir skörare, diskmassan drar ihop sig och blir mer och mer gel aktig istället för att vara spänstig så blir man stelare och krymper. Det är inte bara osteoporos ( benskörhet) som gör att man blir kortare med åldern utan även att kotorna kollapsar på diskarna som kollapsar och kota blir tillslut mot kota. Detta sker naturligt och börjar runt 45 års ålder på alla människor på denna planet.
Det innebär i praktiken inte så mycket för när man blir äldre, blir man mindre rörlig och stelare. Dessutom har diskarna hunnit bli så pass mycket mindre på höjden att man inte får ont i ryggen av att diskarna degenererar och kota möter kota. Det är meningen att det ska bli så med åldern.
Men eftersom det har skett så tidigt på mig och mina diskar fortfarande är väldigt höga och har mycket gelé massa i sig så när kotan kollapsar på disken så spricker diskhöljet och jag får diskbråck och det gör ont. Väldigt ont.
Så ja, jag tror hellre jag hade tagit den där diskdegenerativasjukdomen när jag var 52 för då hade det nog inte gjort lika ont.
Sen tror jag även att jag hade kunnat göra lite roligare saker som att skaffa barn, plugga, jobba, resa och sådant lite tidigare.
Nu vet man ju aldrig hur det går. Kommer min rygg klara av en graviditet? Kommer min rygg klara av ett jobb? Jag vill så otroligt mycket att den ska klara det. Det är något som jag ber till gudarna och hoppas verkligen att den kommer göra. Men det vet man inte.
Jaja, allt blir lite klarare efter den 21 september 2011. Då jag ska få komma till den "bäste" på Ortopedmottagningen på NUS, han som opererade mig fel. Jaja,
Jag kan ju samtidigt förstå hur de menar att jag är yngre nu än vid 52 år och att man inte ska skjuta sina problem framför sig på det sättet eftersom jag vet vad som väntar. Men jag hade i alla fall mycket hellre haft detta vid 52 år än nu. Alla gånger mycket hellre. Dessutom lär jag alltid alltid alltid ha ryggproblem och alltid vara handikappad och alltid ha ont i ryggen.
Du ryggare: Hade du hellre haft det som du har det nu eller fått det vid 52 års ålder?
( jag exkluderar alla som inte har något ryggproblem för ni har ingen talan för ni vet verkligen inte hur det känns.)
Mitt svar på din hypotetiska fråga är att jag hade också mycket hellre valt att få mitt diskbråck vid 52 års ålder än nu. Jag tänker att när jag är 52 år är mina barn vuxna och hade klarat sig själva och inte som nu när de är så beroende av mig och behöver mycket hjälp. Vissa dagar har jag inte klarat av någonting, kan inte ens böja mig fram och ge katten mat.. Jag tänker att om detta hemska öde gick att styra och jag var äldre när det drabbade mig hade jag haft bara mig själv att tänka på och inte tre små barn också. Och även när jag blir bättre kommer jag alltid att få ha en dålig rygg att ta hänsyn till och det hade jag gärna väntat med och fått ha 20 år till med en frisk och stark rygg.
SvaraRadera/ Jeanette
Ja, precis så ser jag det med. Jag vet att det inte går att göra någonting åt alls. Men endå. Jag känner i alla fall att jag hellre velat haft det vid 52 år
SvaraRadera