Morgon och kväll tar jag en naproxen. Sen tar jag två alvedon fyra gånger om dagen.
På nått sätt känns det som att man blir piller expert när man är sjuk.
Även om man inte vill, jag vill inte, jag tycker att det är ohållbart att gå på så många piller varje dag. Jag vill inte längre.
Jag längtar efter nästa torsdag när jag ska ligga i det lilla klaustrofobi röret med kontrastvätska i kroppen. Så att jag får svar. Jag skiter faktiskt lite i doktorerna som ska ha svaret här. Det är mig det berör, det är jag som lever med min rygg. De gör inte det, för dem är jag bara en patient i mängden.
Jag är en rygg, jag är en degenerativ rygg med diskbråck på fyra nivåer, smärtor i rygg och ben. Men människa. Det vet jag inte om jag är för dem även om det är jag som lever med min diagnos. De har säkert de bästa intentionerna av att behandla mig som människa, men jag är inte deras enda patient. Deras enda rygg, jag blir en rygg i mängden. En de har hand om just nu.
För med sanningen får man trygghet. På nått sätt blir det lättare att acceptera smärtan bara man får reda på vad den beror på. Varför och hur det kommer sig. Vad man ska göra för att bli bättre.
För fokuset ligger där, på att bli bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar