Det är sant, förra gången. Eller perioden Januari-Mars så har jag haft så ont så jag inte har kunnat röra på mig.
Det har inte gått att göra de enklaste sakerna som att föra benet ut åt sidan eller sitta med benen i kors eller ta upp benet i 90 graders vinkel. Nu kan jag det. Det är en sån frihet att kunna röra på sig även om det bara är saker som de flesta tar för givet. Sånt som man bara ska kunna göra.
Jag kan inte allt än men jag är på god väg att bemästra min nya kropp. Nej där ljög jag, jag har precis börjat. Jag är i startskottet på att bemästra min nya kropp. Det är mycket jag inte kan om den och måste lära mig.
I morgon ska Maken ta bort omläggningen och då slipper jag det där osköna kliande plåstret. Jag är sjukt nöjd över mitt liv just nu. Eller det är jag inte, jag skulle helst av allt vilja jobba och plugga och träna och kunna gå en mil och träna lite, cykla, hoppa upp och ner, gå på ett aerobicspass, jag skulle vilja kunna gå på stan utan att dö av smärta. Jag skulle vilja gå på restaurang eller bio.
Men efter de förutsättningar jag har idag är jag sjukt nöjd. Jag är sjukt nöjd att jag bara behöver resa mig några säg 5-7 gånger under tiden vi fikade för att ändra läget på ryggen. Jag är nöjd över att vara pigg i huvudet. Jag är nöjd över att jag kan vicka på mina tår. I kväll när jag har tagit av mig stödstrumporna ska jag filma mina tår så ska du få se.
Jag är sjukt nöjd över att kunna vicka på nästan alla tår igen. Jag är sjukt nöjd över att kunna lyfta benet rakt från liggande till typ 70 % . Nästan rakt upp. Det är freaking great. Förut kom jag bara 15-20 cm från marken. Sen tog det stop. Jag är sjukt nöjd över att jag kan göra min sjukgymnastik utan att det gör sjukt ont och att jag faktiskt kunde göra den. Förut kunde jag inte det. Inte som man skulle i alla fall. Shit livet är bra när det går åt rätt håll.
Förstå hur glad och tacksam jag är över att inte ha ischiasvärk i benet längre att jag har känsel i båda benen och i hela min vänstra fot och i hälen på höger fot. Jag är så glad över att visst värker det i ryggen men inte som förut. Jag är så himla tacksam för att jag inte har lika ont som förut. Det är först när man är fri från den värsta smärtan som man märker hur ont man verkligen har haft. Kroppen vänjer sig på något konstigt sätt vid smärta. Mysko det där. Fast det är väl naturligt, man skulle bli galen och behövas läggas in och få djup psykofarmica om man inte vande sig efter ett tag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar